När Lussiferda sveper över decemberhimlen

En vinternatt på 90-talet. Fyra tonåringar har tagit sig till en stuga strax utanför Stockholm för att se lussiferda, det ursprungliga lussetåget som just på lucianatten drar över himlen med demoner och häxor i släptåg. Ett skrik från himlen och plötsligt är de bara två kvar.

Inte sedan jag blev bländad av Amatka har jag läst något av Karin Tidbeck. Jag vet inte varför, många gånger har jag tänkt att jag borde läsa Jagganath. Kanske blev jag så överväldigad av Amatka att det kändes svårt att inte ha för höga förväntningar. Så bestämde vi oss för att i min bokcirkel Prosa&Proseccon läsa novellen Lussiferda, lagom tills Lucia skulle bringa ljus i decembermörkret. I Karin Tidbecks novell är hon snarare mörkret, ett urväsen som far över himlen med demoner och häxor i släptåg. I Lussiferda är det 90- tal och gothkultur, Ariadne och Kassandra bestämmer sig för att tillsammans med två vänner i smyg åka ut till Ariadnes föräldrars sommarstuga på lucianatten för att se det ursprungliga lussetåget.

När en novell är som bäst innehåller den en hel roman. I Lussiferda finns inte bara en nedkortad berättelse utan flera liv. Jag önskar att jag hade fått läsa mer om dem, samtidigt lever de sina historier i mina tankar långt efter att jag slagit ihop novellen. Idag är det Lucia. Vågar du kika ut i decembernattens mörker?

Zombieapokalypsen som du aldrig läst den innan

Melanie är flickan med gåvorna. Alla vill ha någonting av henne, men sitt eget liv har hon ingen makt att bestämma över. På militärförläggningen sover hon i en cell, skjutsas fastbunden i en stol till dagens lektioner och tillbaka till cellen. Melanie ses på med avsky av militären Parks, med medkänsla av läraren Justineau och med girighet av forskaren Caldwell. Melanie är en hungrig och övervakas med en pistol mot sitt huvud. Men till skillnad från de monster som girigt väntar utanför militärförläggningens portar verkar hon inte vara utan själ och tanke. Melanie kan vara nyckeln till allt – till mänsklighetens överlevnad i en postapokalyptisk värld där zombierna skuggar varje steg.

Det tog mig flera veckor att komma någon vart i Flickan med gåvorna och tyvärr tror jag att översättningen spelar en stor roll. Det känns hackigt och det finns, vad det verkar, några riktigt märkliga översättningsmissar. Jag känner mig lockad av historien, kallad av karaktärerna, ändå är det något som inte stämmer. Delvis har det säkert också att göra med en allmän lässvacka, november var inte min bästa läsmånad någonsin.

Men när väl berättelsen ändå griper tag är det oerhört svårt att sluta läsa. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig i sin fullständiga fasansfullhet. Det är så nytänkande och provocerande att jag känner mig mållös. Aldrig har jag känt mig så liten i en postapokalyptisk litteraturvärld, kanske har hotet aldrig känts så närvarande och fullständigt. Karaktärerna är levande och berättarperspektivet spännande – det är svårt att inte se saken ur alla synvinklar. Carey fiskar upp fråga efter fråga, inte bara den om mänsklighets överlevnad utan också om barndom som går förlorad, om vetenskap och om själva mänskligheten.

Jag älskar de invecklade logiska resonemangen och att vetenskapen känns så trovärdig. Jag önskar så att jag hade läst boken i originalspråk istället, kanske gör jag det med The boy on the bridge som är en prequel till The girl with all the gifts. Jag hoppas att jag kommer älska den lika mycket.

Du hittar boken på svenska på SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Boken på engelska hittar du på samma ställen, här, här och här.

Fler som läst: Västmanländskan, Schitzo-cookie, MsHisingen, Fridas bokhylla, Bokgalleriet, Sagan om Sagorna.

Berget offrar – Madeleine Bäck

Finns det en spricka mellan stad och land som gör att vi blir mer främmande för naturen? Är det därför naturen slår tillbaka, i bok efter bok?

Ett av bokmässans mest intressanta seminarier i år hette ”Naturen slår tillbaka” och där pratade Madeleine Bäck om sin skräcktrilogi Vandrarna och Mats Söderlund om sin dystopiska berättelse Hotet. Här är naturen nästan som en egen person i berättelsen, folksagan är källan. Den där sprickan mellan stad och land pratades det länge om, om att ju mer människan ska främja sig mot naturen, desto mer skrämmande blir den. Något okänt, istället för välbekant. Eller handlar böckerna om att hitta tillbaka till våra rötter, om förlorad kunskap och folktro? Om att återupprätta vår relation till naturen?

I Vandrarna har Vattnet och Jorden sagt sitt, det är dags för Berget. Jag fann Vattnet drar lite för spretig och långsam, Jorden vaknar var betydligt mer sammanhållen och driven. Och drivet, det finns även i Berget offrar. Det är konstant spännande, jag glömmer att jag ibland inte kommer överens med språket för jag måste helt enkelt läsa vidare. Det är skickligt av Madeleine Bäck att skriva så, berättelsen tappar aldrig fart och kanske är Berget offrar den bästa boken i trilogin.

Fortfarande undrar jag över klassificeringen som ungdomsbok. Jag hade som ungdom haft väldigt svårt att relatera till de mestadels vuxna karaktärerna i trilogin och jag undrar, inte för första gången, vad som händer när en bok klassificeras som en ungdomsbok? Fortfarande är det också för mig enerverande att lösningen hålls på så länge, att det som lurar i berget inte avslöjas förrän de allra sista sidorna. Att förklaringen kommer så sent gör att det känns som att en del trådar hänger lösa, och slutet känns lite hastigt hopkommet. Jag hade gärna velat läsa mer om det som avslöjades.

Ändå är trilogin om Vandrarna fantastisk samtida svensk skräckromantik för unga, i en tid när genren går på sparlåga lyser de klart. En skildring av brukssamhället när dess tid sedan länge varit förbi, av ensamma människor och av glömda sägner. Av natur som slår tillbaka.

Natur och Kultur, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Boktanken.

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Läser just nu – Halloween edition (och massor av skräcktips)

Någonstans i oktober börjar det kännas självklart att plocka upp minst en skräckbok. Alldeles nyss läste jag ut mellanåldersysarna Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han och Barnhemmet (recensioner kommer under veckan!) samt den grafiska romanen American Vampire. Just nu läser jag zombiedystopin Flickan med gåvorna och även om den har tagit ett tag på sig så börjar den bli riktigt bra.

(Följ mig på instagram, @eliandbooks)

Jag har haft några tipslistor med skräck genom åren. De innehåller fortfarande många av mina favoriter:

Riktigt rysliga böcker

Tematrio om skräckläsning

”Se, döden på dig väntar”

Kuslig läsning

Vad vore en Halloweenhelg…?

En ruskig helg

Nöjesfälten och skräcken

Vad läser du just nu?

Nöjesfälten och skräcken

Av alla skräckmiljöer är den en av dem som fascinerar mig mest. Det övergivna nöjesfältet. En plats där, redan under dagens timmar, skräck blandas med förtjusning i snurrande karuseller men där nattens intåg gör de leende clownerna och knirkande pariserhjulen till en mardröm av motstridiga känslor.

Det är inte för intet som nöjesfälten slår upp portarna i stor skala när Halloween närmar sig, och idag ska jag äntligen ge mig in ett av dem. Snart beger jag mig tillsammans med en av mina bästa vänner till Gröna Lund och deras första Halloweenspecialhelg.

Det är verkligen något särskilt med blandningen av glädje och skräck på en nöjespark. Förr i tiden hade dock de resande nöjesfälten en betydligt mörkare sida än idag. Människor som ansågs strida mot dåtidens ideal ställdes ut i freak shows, som underhållning. Det hemska är att detta på många sätt lever kvar än idag, ända in i nutidens sociala medier där människors vikt och behåring hånas och bespottas som om det vore 1895 och vi inte visste bättre. Vi gör ju det. Vi borde bete oss därefter. Två av de finaste romaner som berättar om människor på kant med samhället på det här sättet är The Phantom of the Opera av Gaston Leroux, en skräckroman oavsett vad senare filmatiseringar vill låta påskina, och Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren.

Men för mig började allting i tonåren med ett, i vissa kretsar, omtalat svenskt vispop/folkmusik/spoken word- band. Cirkus Miramar. Rostiga karuseller, glömd kärlek, sorg, död och kaos är några av deras signum och jag kan fortfarande förlora mig där. Men jag älskar inte bara övergivna nöjesfält utan också vampyrer, kanske särskilt de som spökar på desamma. The Lost Boys är en kultförklarad popcornskräckis från 1987 där Santa Carlas enda nöjesfält blir en grogrund för vampyrer om natten. Kiefer Sutherland spelar oemotståndlig vampyr och Corey Feldman den nördige vampyrjägaren. The Lost Boys är fortfarande ett nöje att se.

Varför fascinerar nöjesfälten så? Varför blir de så otäcka? Jag tror att det väldigt enkla svaret är detsamma som till varför vi är så rädda för onda clowner och onda barn – något som ska bringa så mycket glädje blir desto mer otäckt när det  tar på sig en mask av fasa. Vi blir rädda, inte bara för den uttalade skräcken, utan för det förvridna i att glädjen maskerat sig till något helt annat.

Det finns mycket på temat. American Horror Storys fjärde säsong Freak Show, B-skräckisen The Funhouse från 1981 och den halvdåliga barnboksserien Disney after dark, men vad jag verkligen vill prata om är ett skräckspel som är så njutbart för en vurmare av övergivna nöjesparker att jag funderar på att återvända trots att det skrämde livet ur mig. Jag älskar att läsa skräck men jag är alldeles för harig och lättskrämd för att spela skräckspel till dator och konsol. Jag kan tycka att en skräckbok kan vara en betydligt otäckare upplevelse än en skräckfilm, just för att du får möjlighet att skapa dina egna bilder i huvudet och att de kan vara precis hur skrämmande som helst – ändå finns det knappt något så skakande och ruggigt som att spela ett riktigt välgjort skräckspel. Du är en del av berättelsen på ett helt annat sätt än i en skräckfilm, du är ett med din spelfigur och upplever det hen upplever – helst i stereo eller med hörlurar. Jag har spelat få skräckspel, sett några spela och alltid svurit att aldrig återvända.

Men så fann jag The Park – ett kort spel och en vandringssimulator med en helt oemotståndlig story: du spelar en mamma vars barn försvinner tillbaka in i nöjesparken efter stängning och när du rusar efter förvandlas den omkring dig, till en spöklik rest av det den en gång var. En ruggig historia gömmer sig i själva parkens grund och långsamt återfinner du den medan jakten på ditt försvunna barn tar dig längre och längre in i parkens hjärta. Det som stannat kvar i minnet är inte de, tacksamt få, jumspcares som dyker upp och inte heller den fantastiskt fina grafiken – det är den djupt psykologiska skräcken och storyn som bit för bit rullas upp till något så förfärligt att det är svårt att ta till sig det. Jag hatälskade att spela The Park – men jag kommer kanske aldrig gå in i ett spökhus igen. Vi får se idag.

Bild: Funcom.

Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Viktor Kasparsson på fler blodiga äventyr

Viktor Kasparssons makabra mysterier är en av mina absoluta favoriter bland grafiska romaner. De är inget för den vekmagade, sidorna är stänkta med både blod och hjärnsubstans och Dennis Gustafssons suggestiva tecknarstil kan skrämma livet ur den modigaste.

Helvetets fasor är sjätte delen och för Viktor Kasparsson börjar det hårda livet ta ut sitt rätt. Grubblande går han omkring när ett bestialiskt mord kommer i hans väg, otäckt likt ett annat mord som skedde 1891, fyrtio år tidigare. Mördaren blev avrättad, inte kan historien ha upprepat sig?

Jag älskar blandningen av gore-ig avgrundsskräck och elegant trettiotal. Det är mystiskt, stiligt och fascinerande. Viktor Kasparssons makabra mysterier är perfekt höstläsning för skräckälskaren, en veritabel fest i allsköns hemskheter du kan återvända till många gånger. Ändå är inte Helvetets fasor min favorit i serien, kanske beror det på att den känns något kortare och mindre gedigen än tidigare delar. Historien får ganska snabbt ett avslut även om just avslutet fick mig att sätta teet i halsen. Vad hände, och varför? Och när kommer sjunde delen så jag får veta?

Albumförlaget, 2017.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier (prequel)
Spöket på Hotell Vega
Blodsband
Syndaätaren
Vinterbrand