Varelserna – Fredlös

Det är en nära framtid, och på Gotland har skräcken härjat i flera år. Emma, Mirre, Moa, Gitte, Alex och de andra har överlevt, undvikit att bli bitna av de smittade, döingarna – de zombieliknande skalen av människorna de en gång var som hålögt jagat, skrämt och härjat genom fyra fantastiska böcker.

I den femte boken, Fredlös, verkar faran äntligen vara över. Ingen har sett någon döing på länge, men rädslan över vad som har hänt på fastlandet gnager. Har smittan spridit sig dit? När Mirre och Emma upptäcker en kantrad båt i vattnet utanför prästgården där de bor, nedstänkt med blod, får de sitt svar. Och jakten börjar igen.

Jag kastar mig över varje ny del i serien Varelserna, böckerna som är skrivna av Magnus Nordin och illustrerade av  Lars Gabel. Med mycket små medel skapar de en berättelse om några ensamma ungdomars hårdnackade kamp mot döden, om vänskap och rivalitet, om hierarkier och framförallt om rädsla. I Fredlös är man nästan mer rädd för människorna än zombierna, den besatthet som människor i grupp kan skapa och de fruktansvärda följder den får.

Varelserna är en lättläst serie, men också en som blir svårare och mer komplicerad för varje del som kommer ut. Det är fantastiskt skickligt och väl avvägt – det är inte bara orden som blir svårare, texten som blir längre och bilderna som blir färre, det finns också en helt annan komplexitet i känslor och relationer i de senare böckerna än i de första. Det är oerhört smart. Jag använder första boken, Elias bok, väldigt ofta när jag pratar om och tipsar böcker på mitt skolbibliotek och det är en bok som läsovana och läsovilliga ungdomar gärna tar eftersom den är så lättläst – och framförallt eftersom den är så lätt att sälja in och ser så lockande ut. Alla kommer sen tillbaka och vill låna nästa del. Alla. Att då fortsätta att fängsla läsarna med vidare delar samtidigt som berättelsen intensifieras och blir något svårare för varje del är verkligen ett smart drag. Det har fått många av mina ungdomar att läsa mer.

Jag älskar Varelserna! När kommer nästa del?

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Den tusende följaren

Jenny Milewski är något av en underdog i den svenska skräckgenre som blivit så omtalad på senare år, med namn som John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Anders Fager. Jenny Milewski rör sig i en lite annan del av skräcken än Fager och Lindqvist, långt bort från den ibland nästan mytiska tonen. Jag älskade Skalpelldansen och Yuko som hade modet att fullständigt ge sig hän åt blodsplatter och ruttnande kroppsdelar. Den tusende följaren är helt annorlunda.

Den tusende följaren är en ungdomsbok och handlar om Stella, 17 år, med den kända YouTube-kanalen Stella Star. Hon har tusentals följare, en snygg pojkvän, vänner – allt det där som via sociala medier idag förmedlas som idealbilden av ett liv. Men så dyker Nova Star upp. Nova Star tar sig in i Stellas kanaler, skapar ett eget YouTube- konto där hon låtsas vara Stella Stars mörka sida. Och innan Stella Star vet vad som hänt har hennes följare vänt sig emot henne och okända killar trakasserar henne på stan.

Jenny Milewski har en hög lägstanivå. Den tusende följaren är inte lika fängslande som hennes tidigare böcker, men ändå rafflande. En bra thriller för unga, oavbrutet spännande. Tyvärr är det ibland lite förutsägbart men samtidigt är det också en snygg skildring av hur snabbt det kan gå utför på sociala medier, hur drev skapas, hur mobbing kan fortgå utan att något syns i skolans korridorer – och hur vuxna står maktlösa för att de inte har en susning om vad som kan försiggå på internet.

Jag lyssnade på boken, i uppläsning av Charlotta Jonsson.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, Leva loppan, Annas bokblogg.

The City of Mirrors – avslutningen på ett apokalyptiskt mästerverk

The City of Mirrors är tredje delen i Justin Cronins magnifika berättelse om en framtida värld invaderad av vampyrer, virals. Ett virus har gjort blodtörstiga monster av mänsklighetens rester och endast ett fåtal har överlevt massakern. Här får vi igen träffa Peter, Alicia, Sara, Hollis, Lucius och alla de andra jag tyckte så mycket om i The Passage och The Twelve.

Här finns också Amy, flickan från ingenstans som var utsedd till att rädda världen men här verkar ha gått under för monstrositeten. Amy, undangömd, medan spillrorna av samhället som en gång var försöker resa sig igen, bygga upp något nytt i skuggan av katastrofen. Äntligen verkar vampyrerna vara besegrade.

I The City of Mirrors får vi äntligen Jonas Lears och Tim Fannings berättelse. Jag hade sett fram emot den, ändå var det där jag fastnade –  den del av boken som tog allra längst tid att läsa. Tim Fanning är en ganska ointressant karaktär och på äldre dar en obehagligt gubbsjuk professor – Jonas Lear är mer intressant men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite uttråkad av den olyckliga kärlek som styr bådas liv. Det är en smula osannolikt och inte så lite klyschigt. Helt ärligt hade jag hellre läst mer om Alicia Donado som är min favorit. Betydligt intressantare än deras uppväxt är att Fanning gjort New York till sitt fäste – den speglarnas stad som titeln berättar om. Vad är speglarna i staden? Varför är Fanning, och vampyrerna, så besatta av dem? Ser de däri den de en gång var eller är det rent av en spegling av människans högmod, hens tro på sin egen överhöghet som drev hen i döden? Har vi skapat vår egen apokalyps? Jag tycker om tanken. Den speglas i Jonas Lear, som i sin besatthet av döden och det eviga livet skapar en förvrängd spegelbild av båda – vampyren. Även om berättelsen går långsamt så är det ändå ständigt intressant. Och när det väl blir spännande minns jag verkligen med vilken frenesi jag läste de tidigare böckerna.

The City of Mirrors blickar också ut mot världen på ett sätt som de tidigare böckerna inte gjort och som egentligen få dystopiska romaner gör. Kanske det ligger i svårigheten att fånga en hel världs apokalyps och även om Justin Cronin inte riktigt gör det så skapar han ändå en förnimmelse som är nog så otäck. The City of Mirrors ger en mycket att fundera på. Den religiösa tonen är ständigt närvarande, inte bara i det bibliska referatet av tidigare händelser som är öppningskapitlet utan också i Michaels frenesi, hans önskan om att rädda mänskligheten genom att bygga en båt, en ark.

Det enda jag egentligen inte riktigt gillar är hur kvinnorna nästan uteslutande porträtteras som mödrar, med mödrars drifter. Även om de ofta är krigare så är de också lika ofta gravida, mammor eller har förlorat ett barn. Denna syn på kvinnan som barnalstrare – eller stundom, som sexobjekt, är en smula tröttsam. Vad som också är tröttsamt är att det fortfarande är kvinnor och barn som ska räddas när räddningen är en möjlighet. Nästan tusen år och en apokalyps senare, och vi skulle inte ha kommit längre? Tillåt mig tvivla. Jag funderar på om det verkligen var så här illa även i de tidigare böckerna, eller om mina glasögon har blivit skarpare under de år som gått sedan jag senast läste? The Passage är en trilogi som jag inte bara fått vänta i åratal på att nästa del ska komma ut utan också ibland bävat för att fortsätta i.

Även om jag stundtals inte oavkortat älskade den avslutande delen så är den ändå ett oerhört värdigt avslut på serien som också sätter punkt för historien. Justin Cronins trilogi är sammantaget ett mästerverk. Ett mastodontverk som spänner över hundratals år – jag fullkomligt älskar att den är så postapokalyptisk att den låter en ny generation växa upp i tron att vampyrerna inte alls var så farliga, lite så som vi som glömmer de väsen vi en gång trodde på. En kittlande tanke. Och så, mitt emellan den gamla postapokalyptiska världen och det nya hotet, sitter sheriffens assistent och läser Were the wild things are. En påminnelse om dåtiden, en förnimmelse om vad som kommer hända. En bild som verkligen fastnade. En bokserie jag verkligen har älskat att läsa.

Du hittar boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

De många hemsökta husen i barnlitteraturen

När jag för några dagar sedan sträckläste Mia Öströms nya bok Dödsbo började jag fundera – hur många hemsökta hus finns det egentligen i mellanåldersskräcken?

Det finns en subgenre inom skräcklitteraturen som riktar sig mot bokslukare i 9-12- årsåldern och som nästan alltid bebos av ett hemsökt hus. Det är gammalt, lite slitet, ofta med en mörk historia. Och spökar, det gör det. Jag har länge funderat över denna långlivade trend som är så specifik för bokslukare – det finns absolut motsvarighet i vuxenskräcklitteraturen, tänk bara på Shirley Jackson – men det känns som att omfattning inte är lika stor.

Vad är det som gör att just huset har en sådan fallenhet för hemsökelse? Huset kan tyckas som ett hjärta, men kan i psykologin också tolkas som en hjärna med sina många olika rum bestämt för olika saker. Ofta blir barnet som har huvudrollen i de här böckerna medtvingad till det nya huset, av en skilsmässa, en förälders nya jobb eller kanske ett dödsfall. Det är barnet som upptäcker att det spökar, föräldern vägrar hårdnackat att se och förstå och tror inte heller på det barn som yppar hemsökelsen till sin vuxen. Att inte bli lyssnad på är säkert något som många barn upplever i verkliga livet varje dag, kanske finns här någonting av förklaringen. Symboliken i frustrationen över att inte bli sedd, om det så gäller spöken i huset eller vardagliga ting. Föräldrarna i de här böckerna uppträder ofta fullkomligt maniskt i sina försök att inte förstå vad det är som hänt och att istället hitta fullt naturliga förklaringar. Kanske finns här också en skymt av rädslan i att bli vuxen och få det tråkiga, torra, vardagliga, icke-spökliga synsätt på livet som många vuxna i barns ögon har. Och inte minst, rädslan för det nya – att flytta till ett nytt hem, börja i en ny skola.

Men den största rädslan finns kanske i den fullständiga skräcken när det som ska vara det tryggaste, hemmet, blir det otäckaste.

Som vuxen läsare kan jag ibland känna mig lite trött över att ännu ett hus hemsöker mellanålderslitteraturen. Men är det något dåligt, egentligen? Samtidigt som jag har hört flera av mina elever uttrycka att även de är lite trötta på det hemsökta huset är det också ofta de böckerna som lånas allra mest på mitt skolbibliotek. Som liten hade jag själv slukat bok efter bok om de funnits i den omfattningen då – för om en verkligen gillar att läsa om något vill en ju allra helst läsa allt om det. Eller?

Fast allt kanske en inte behöver läsa, ändå. Det finns ju bättre och sämre böcker i subgenren, som i alla genrer. Dödsbo av Mia Öström är definitivt en av de bättre, det är en fantastiskt fin och lagom skrämmande liten pärla med två oerhört sympatiska huvudpersoner. Här har de huset fullt av spöken som alla dog i en brand för hundra år sedan och som hålls kvar där av den elaka portvakten som dog vid samma tillfälle. Det roar mig lite att det elakaste spöket är en portvakt – det känns lite som om hon vaktar porten till helvetet och att huset är skärselden – även om det nu nödvändigtvis kanske inte är en tolkning som barn gör.

Nåväl. Jag kommer förmodligen fortsätta att besöka de där hemsökta husen i mellanålderslitteraturer med de där jobbiga föräldrarna för en del av mig fastnade någonstans i slukaråldern och jag är lika barnsligt förtjust i böckerna som mina elever och små biblioteksbesökare. Bland de många böcker jag läst i genren har jag här valt ut sex favoritböcker och en novell – i inbördes ordning:

Barnkolonin – Kerstin Lundberg Hahn (egentligen en ungdomsbok men då den är så fantastiskt bra och då så många mellanåldare älskar den här tar jag med den ändå)

Glasbarnen – Kristina Ohlsson

Hjärtlös – Petrus Dahlin

Dödsbo – Mia Öström

När kylan kommer – Kerstin Lundberg Hahn (novell i antologin Skräck)

Silverhäxan – Ewa Christina Johansson

Skuggan i väggen – Kerstin Lundberg Hahn

Vilken är din favorit och vilken bok vill du avråda från?

Skräck – elva rysare för mellanstadiet

I Skräck, liksom i Höstväsen, är det stora delar av Sveriges författarelit i genren skräck för unga som berättar sitt allra värsta.

Vilken förväntan det skapar! När Ingelin Angerborn, Alex Haridi, Petrus Dahlin, Petter Lidbeck, Kerstin Lundberg Hahn, Johan Theorin och Rebecka Åhlund, bland flera andra, har skrivit varsin berättelse för de giriga mellanåldersläsarna, de som ofta kommer in till mig på biblioteket och vill ha det allra otäckaste och det mest bloddrypande.

Till viss del finns det också i Skräck. Några av berättelserna är ruskiga, en del istället nästan fåniga. Flera av dem verkar vilja fånga sina läsare genom att använda nutida digitala fenomen – YouTube, Geocaching, Pokémon Go. Det blir sällan bra. Greppet i sig är det inget fel på, det kan bli oerhört otäckt att kombinera skräck och digital teknik, men istället för att låta skräcken komma inifrån – som vuxenskräcken i The Ring och barnskräcken i Petrus Dahlins Dataspelet – blir i de här fallen det digitala bara en ytlig fond, något man tar till för att locka läsare när man tror att det inte går på något annat sätt. Det känns knackigt och överansträngt. Försvinnande gott, till exempel, hade kunnat bli fantastiskt bra då det vilar en otäck stämning över den gamla bunkern, så varför måste de hitta dit med Geocaching, just? Det fyller ingen funktion – och dessutom stavar författaren det ”Geocatching” vilket är hemskt irriterande, ett jättedåligt fel. Var är redaktören, undrar jag. Tror författarna att det inte går att locka mellanåldersläsare om det inte finns YouTube i novellerna? I så fall borde de ha högre tilltro till dem.

Men det finns bra noveller här, också. Riktigt bra! Mina favoriter är När kylan kommer av Kerstin Lundberg Hahn och Brunnen av Rebecka Åhlund. Den senare avslutar samlingen och är fruktansvärt otäck, på det sättet som biter sig fast och inte vill lämna en. Till skillnad från en del av berättelserna i samlingen, som försöker alldeles för mycket, är det en kort och avskalad berättelse utan några accessoarer eller specialeffekter. Kvar blir sorgen och skräcken,  avgrundsdjup. Båda novellerna uppvisar verkligen att ”less is more” verkligen gäller i skräckgenren. Även för mellanåldern.

Köp boken: SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus.

Andra som läst: Annas bokblogg, Barnboksbloggen, Prickiga Paula, Boktajm.

Höstväsen

Jag började läsa novellsamlingen Höstväsen just i rättan tid, när skymningen började falla allt tidigare och höstvinden pep runt knuten i en oroväckande klagosång. Sedan tog det mig nästan tre månader att läsa ut den.

Det är intensiva berättelser, kanske behövde jag bida min tid mellan dem. Kanske var felet mitt livs största lässvacka som jag genomgick i november. Men jag tror att Höstväsen ändå gör sig bäst just så, att läsas en novell i taget.

Några av Sveriges allra största och bästa skräckförfattare delar med sig av sitt värsta i Höstväsen. Flera är redan mina favoritförfattare, några blir jag överraskad av. De är alla så olika att en samlad text om boken inte gör den rättvisa, jag vill gärna ge några ord till var och en av berättelserna för jag finner att alla på något sätt ändå stannat i minnet.

Det som existerar av Kerstin Lundberg Hahn är min absoluta favorit, inte särskilt överraskande då jag håller Kerstin Lundberg Hahn för den bästa svenska skräckförfattaren av ungdomsböcker. En vansinnigt otäck och suggestiv berättelse om en tonåring som får ett andrahandskontrakt till en lägenhet och upptäcker varför ägaren inte alls vill bo där.

Dejta med Liam är, om jag inte har missat något, Anders Fagers första litterära verk skrivet för ungdomar och det märks. Det är svulstigt och otäckt, annars hade det inte varit Anders Fager, men det är också ganska vuxet. Jag tyckte om novellen som blandar Lovecraftianska tentakler med ungdomshäng i Stockholm.

Nattsköterskan är en klassisk spökhistoria men desto mer välskrivet är det när den ändå skapar rysningar av obehag längs ryggraden då ett stickande spöke uppenbarar sig i dödens väntrum. Magnus Nordin är, jämte Kerstin Lundberg Hahn, en av de bästa skräckförfattarna vi har och han gör inte läsaren besviken.

I New View har tekniken skapat filterlinser som förvandlar vardagen till en rosabubblig instagramdröm – eller till en blodig skräckfilm. För mig var den här novellen lite för abstrakt och lite för pratig utan att ha någon verklig substans. Den enda novellen jag inte tyckte särskilt mycket om och som drog ned betyget på helheten. Av Madeleine Bäck.

Jag var inte särskilt imponerad av Alex Haridis debutroman men desto mer överraskad av hur mycket jag tyckte om Alla helgons dag. Fruktansvärt otäckt, med en ständig känsla av att allt kommer gå fullständigt käpprätt åt helvete. Nästan bokstavligt talat.

Saknad är skriven av Lena Ollmark och letar sig in i människans psyke och rädsla för att bli bortglömd. Otäckt, spännande, men inte en av samlingens bästa.

Niklas Krog är en författare att lita på och levererar i Stilla ligger Kyrksjön en spännande och, mot slutet, ganska ryslig berättelse om svartsjuka och tidlösa monster i gyttjan.

Höstväsen är en ganska ojämn blandning men ändå med en hög lägstanivå. En av berättelserna vill jag ge riktigt lågt betyg, fyra får högsta betyg och två svävar någonstans mittemellan. Ändå, en välskriven samling som jag verkligen rekommenderar i höstmörkret.

B Wahlströms, 2017.

Du kan köpa boken på Science-Fiction- bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: barnboksbloggen, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

Fyra riktigt bra (ljud)böcker – eller hur du lyssnar dig ikapp läslusten

I senaste avsnittet av Mellan raderna tipsade Jihde & Öhman om att lyssna på ljudböcker när läslusten tryter. Jag håller med. Hade det inte varit för ljudböckerna hade jag inte läst någonting i november, nu läste (lyssnade) jag på fyra böcker. Utan dem hade november känts som en ännu dystrare månad än den redan är.

Men måste en läsa? Ibland känns läsningen som ett tvång, bokhögarna hopar sig likt laviner. Just då kanske det är bättre att låta bli för hur bra blir läsupplevelsen om den är ett tvång? Samtidigt ser jag mig själv som en läsare och att inte läsa gör mig nedstämd. Då lyssnar jag, för att lyssna på ljudböcker är som att sjunka ner i ett berättande utan att behöva ta upp en bok, att kunna ta till sig en historia samtidigt som du gör det där tråkiga med att städa och diska – eller samtidigt som du tar en promenad. Att lyssna på en bok kan också ge en helt annan dimension till den om uppläsaren är rätt. De fyra böcker jag tänker tipsa om har alla fantastiska inläsare som gjorde det svårt att sluta lyssna.

Blybröllop

Bibliotekarien Irene har fått nog av sin man Horsts ständiga elakheter och förtryck och förgiftar honom långsamt med egenhändigt gjort blysocker från sin mammas blytyngder i källaren. Sara Paborn får mig att bygga upp den största sympatin för Irene trots att hon förgiftar Horst och får mig samtidigt att skratta åt galghumorn mitt i allt det dödliga allvaret. En fantastisk bok om en kvinna som slår tillbaka, lysande inläst av Anna Godenius. Du kan också köpa den på Bokus eller Adlibris.

 

Yuko

Jag älskade Skalpelldansen av Jenny Milewski. Med Yuko visar hon verkligen att hon är en stjärna att räkna med på den lysande svenska skräckhimlen. Jag älskar historien om Malin som lämnar småstadslivet för universitetet i Linköping men ganska snabbt märker att allt inte är som det ska i hennes studentkorridor. Varför är det alltid hårtussar i badkaret? Vad hände med den japanska utbytesstudenten som bodde där före henne?  Yuko lånar friskt från den japanska skräckfilmsgenren men blandar också in amerikansk slapstick och svenskt studentkorridorsliv – med bravur. Yuko är blodig, totalt genomvidrigt äcklig på sina ställen och fullständigt briljant. Jag lyssnade på Viktoria Flodströms inläsning men boken finns också på Bokus eller Adlibris.

Feberflickan

Den som är bekant med historien om Lizzie Borden känner igen Feberflickan. Elisabeth Östnäs tunna roman rör sig kring Lizzie Bordens  påstådda mord på hennes föräldrar men i en fiktiv förankring. Det är ingen biografi, heller ingen facklitterär bok, mer en rörelse i någons annans tankebanor där tid och rum flyter ihop. Luna rör sig i huset där hennes far och kvinnan som kallas ”hon” ligger döda. Kanske ges inget svar på vad som hänt, men Östnäs prosa är fängslande och fascinerande och min bokklubb hade svårt att sluta prata om boken. Jag lyssnade på Sofi Helledays inläsning, som jag tyckte mycket om.

Störst av allt

Maja står inför rätta för att tillsammans med sin nu döda pojkvän Sebastian ha skjutit ihjäl nästan hela sin klass. Det är Djursholms gymnasium, där de rika styr och där de fattiga syns i periferin. Kanske behöver inte Störst av allt någon närmare presentation då den under 2017 varit otroligt omskriven i bokvärlden. Jag lyssnade på den när jag inte hade ork att koncentrera mig och behövde något spännande att lyssna på. Som sådan bok fungerade den utmärkt för mig, men jag tror inte den hade gjort något större intryck om jag läst den när jag ville ha något mer utmanande. Jag är dock nästan motvilligt imponerad av Malin Persson Giolitos sätt att gestalta ungdomarna, ge var och en tydliga röster. Bra uppläsning av Lo Kauppi. Du kan också köpa boken i pocket på Adlibris eller Bokus.

X – den sista platsen

Med sin hybrid av svensk diskbänksrealism, träffande personporträtt och avgrundsdjup fasa tog John Ajvide Lindqvist skräcken in i det svenska folkhemmet. Med trilogin om Platserna gör han det på en helt ny nivå.

Himmelstrand lämnade mig med lika delar förvirring som fruktan inför världens oförklarlighet och de känslor människan frambringar när allt vardagligt skalas av. En märklig bok där fem husvagnar fann sig förflyttade till ett intet endast bestående av himmel och gräs, men också en bok som utforskade vad ett sådant intet kan göra med människor. Vilka vi är, utan allt omkring. Jag minns den fortfarande och den satte djupa spår i mig.

Rörelsen, den andra platsen, var för mig inte lika gripande och avgrundsdjup. I den spankulerade en metafiktiv John Lindqvist omkring i åttiotalets Stockholm och fann en annan värld i sin källare. Som en röd tråd mellan alla tre romanerna spelas Peter Himmelstrands Nån däruppe måste gilla mig och på ett sätt jag nästan inte trodde var möjligt blir Platserna en sammanhållen historia, en berättelse om något så fruktansvärt att endast John Ajvide Lindqvist kan skildra det på det sätt han gör.

Ändå var jag inte särskild berörd av X – Den sista platsen.

Gick det att skapa mörker utifrån ingenting om man bara var tillräckligt målmedveten?

Boken tar sin början i Gårdshuset i Stockholm, en del av ett miljonprogram och en monstruös höghuskropp i ett grönskande Hagaparken, en av de kontraster Ajvide Lindqvist är en så skicklig skildrare av. Här har den en gång stora och inbjudande lekplatsen förfallit, här har butikerna bommat igen och tagits över av en mycket ljusskyggare verksamhet. Den tonårige Linus langar ADHD-medicin och smuggelsprit och drömmer, som så många andra, av att vara en del i något större, ta sig uppåt, bli något. När chansen kommer är den i form av ”X”, en ljusskygg knarklangare som verkar ha förmågan att försvinna i tomma intet och förser Stockholms blodådror med högkvalitativt kokain till den grad att staden snart sjuder i ångorna av det.

Som trilogi är Platserna, om än inte Ajvide Lindqvists bästa så i alla fall mycket bättre än sina delar. Jag skulle egentligen vilja läsa om alla böckerna, i ett sträck, för att på riktigt förstå alla sammanhang och koppla ihop trådarna – men jag tror inte att jag tyckte de var tillräckligt bra för en så massiv omläsning. Kanske kommer jag att ändra mig.

Som roman är X – Den sista platsen den svagaste i serien. Det finns så många trådar, så många livsöden, så mycket sorg och bedrövelse att det nästan blir övermäktigt – det är svårt att fokusera. Tommy T är en lite för stereotyp av sorten avdankad B-kändis för att skapa några som helst känslor och det är lite för mycket deckarklyschor utan djup för att det ska kännas på riktigt. Där Himmelstrand var en skräckskildring och Rörelsen en metafiktiv Stockholmsskildring är X snarare en hårdkokt kriminalroman med ett myller av karaktärer. Det är först mot slutet den griper tag på riktigt. Utforskandet av mörkret som sker i de sista kapitlen, av det som finns inuti människor, är utstuderat och och jag blir riktigt rädd för första gången under läsningen. Att det sedan håller i sig långt efter jag har slagit igen boken, att jag ändå har så svårt att sluta fundera på den, är ett bevis om något på att John Ajvide Lindqvist åter riktat blicken rakt in i den mörkaste mänskliga avgrunden – och berättat om det han funnit med en konstfärdighet få besitter.

Vad har jag gjort?
Du har gjort dig själv
Vem är jag?
Du är inget. Bara mörkret är.

Ordfront, 2017

Köp boken på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Läs mer hos: Läsa & Lyssna, Ugglan & boken, Bims blogg, Enligt O, Dagens bok, Beroende av böcker.

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna är ingen klassisk slukaråldern-spökhistoria. Ändå är den en av de mest otäcka böcker jag läst i år.

Det var fyra år sedan Cecilia Lidbeck gav oss rysaren Barnhemmet, skräck för mellanåldern när den är som allra bäst. De försvunna gör det värt all väntan. Här möter vi nio barn och en ledare på väg i en buss mot sommarlägret. När ett rådjur springer över vägen och bussen kraschar mitt ute i ingenstans, utan mobiltäckning, tvingas ledaren ta det svåra beslutet att lämna barnen och gå och hämta hjälp. När han har varit borta i nästan ett dygn bestämmer de sig för att följa efter.

Handlingen låter klassisk, och visst lånar den temat från många romaner och filmer i subgenren vildmarksskräck, men den är helt egen i sitt slag. Cecilia Lidbeck framkallar den djupaste skräcken utan hjälp av en galen massmördare i hälarna på barnen, utan monster från skogens avgrund. Eller? Det är tvetydigheten som skrämmer slag på mig, att inte veta vad som egentligen försiggår och – det mest skrämmande av allt – att inte barnen heller gör det. Djupt inne i skogen tvingas de möta sina värsta rädslor och sina mörkaste minnen, på något sätt möter de också sig själva. Det är komplext, psykologiskt, nära.

Jag vågar nästan inte läsa vidare, men jag måste. De försvunna är så välskriven, så atmosfärisk, så otroligt levande. Jag kommer vara kvar där i skogen, länge. Kanske kommer jag alltid undra vad som egentligen hände.

Lilla Piratförlaget, 2017.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Bokkoll,

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,