Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Höglandet – Steinar Bragi

Islands högland är kargt och ensligt. Vägen som Hrafn, Vigdís, Egill och Anna färdas på är bara svagt utmärkt och snart har de kört vilse i sanden och dimman, rakt på ett hus. Bilen går sönder och de två paren tvingas övernatta i huset, hos två äldre människor som verkar leva helt isolerade.

Men allt är inte som det verkar. Ingen får röra sig utomhus efter mörkrets inbrott.

Höglandet är en klaustrofobisk skräckroman som alltmer inger en stigande känsla av panik och instängdhet, det ödsliga landskapet till trots. Hrafn, Vigdís, Egill och Anna försöker gång på gång ta sig ifrån huset men dras tillbaka liksom till en magnet, som om huset inte tillåter dem att ge sig av. Det blir en upprepning likt mardrömskänslan att befinna sig i ett hus, gå igenom dörr efter dörr och bara komma tillbaka till samma ställe igen.

Det finns ett stråk av folktro och instängd skräck i Höglandet som jag älskar. Tyvärr låter Steinar Bragi den ödesmättade stämningen alltmer tas över av sprickor från det förflutna hos de två paren, av svartsjuka och destruktivt sex. Ibland önskar jag att Bragi låtit skräcken ta över mer. Samtidigt målar de de fyras dysfunktionella historia också en bild av deras katastrofala situation och inte minst av samhället i sig – ett samhälle i spillror efter finanskrisen, i desperat behov av att hävda sig. Höglandet höll mig fängslad i timmar, säkert inte minst för att jag läste den helt ensam i en stuga på landsbygden och det var inte svårt att föreställa sig något ondskefullt, otänkbart, röra sig utanför i snöstormen.

Höglandet är otäck, på sina ställen fruktansvärt välskriven och obehaglig på ett sätt som får en att vrida sig i imaginära plågor och att aldrig vilja åka ut med en jeep till höglandet, någonsin. Ändå ger Steinar Bragi en fängslande bild av det ogästvänliga landskapet, som om naturen själv hämnas. Jag kommer sent att glömma bilden av höglandet.

Höglandet var den första boken jag läste 2019 i fantastik- världsutmaningen. Nästa bok blir förmodligen The Three- Body Problem av Cixin Liu från Kina.

Fler som läst: Beroende av böcker, Bernur, Dagens bok, Litteraturmagazinet.

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, eller att lyssna på en ljudboksserie

Ett av vårens stora boksläpp för mig var Moa Eriksson Sandbergs Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande. Jag håller fortfarande hennes Den första flickan skogen möter som en av de bästa, ruggigaste och mest stämningsfulla böckerna på hyllan för mellanåldern. Att hon nu skrivit en rysare för tonåringar lät nästan för bra för att vara sant.

Det var innan jag visste att den här boken hade skrivits som en ljudboksserie för Storytel Originals från början, och först därefter släppts som bok. Jag är en ivrig ljudbokslyssnare men har ännu inte lyssnat på någon original-serie från Storytel då de mest har varit deckare och ingen har intresserat mig.

Med lika delar skepticism och förväntan i bagaget lyssnade jag igenom serien om sextonåriga Julia som flyttar från Stockholm till en mindre stad och får börja om på nytt med en ny skola och en ny klass. Hennes stora kärlek är teatern och hon kommer in på en skola som bara tar in de allra bästa. Stämningen är hård, särskilt när läraren meddelar att de ska sätta upp Shakespeares Hamlet och konkurrensen tilltar. Så försvinner klassens stjärna, Ester Gråberg. Vad har egentligen hänt?

Jag har sett Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande beskrivas som en ”Norra Latin light” och visst finns det likheter, men det är tydligt att Eriksson Sandbergs bok är skriven för en något yngre publik än Bergmark Elfgrens och jag tycker inte att likheterna stör alls. Det är definitivt ingen kopia, och jag tycker inte att en potentiell läsare ska avfärda den här boken för den sakens skull. Moa Eriksson Sandberg är en skicklig spänningsförfattare, stämningen är tät och läsaren hålls på konstant halster.

Nästan för konstant. Mitt problem med Ester Gråbergs försvinnande är, tror jag, serieformatet. Varje del avslutas med en cliffhanger, beskrivningarna är ganska sparsmakade och istället får dialogen ta större plats. Att lyssna på hela boken i ett svep gjorde att varje cliffhanger blev lite mer tröttsam än den föregående och att konstant byta fil i Storytel var bara irriterande. Jag blir ändå lite nyfiken på att även läsa boken i textformat, men efter att ha läst recensionen hos Old Adult Reads Young Adult bekräftas mina fördomar om hur den skulle vara – ganska fattig. Jag kan tänka mig att det kanske inte alls är oävet att lyssna på Ester Gråbergs försvinnande så som formatet är tänkt – en del i taget, med långa mellanrum emellan. Då måste historien vara enkel för att lätt kunna plockas upp igen, cliffhangern skapar längtan efter nästa del och den efter hand ändå rätt tunna och förutsägbara historien vägs upp av spänningen och pauserna emellan. Kanske är den alldeles perfekt för en familj med tonårsbarn att lyssna på tillsammans, en del i taget, istället för att se på en TV-serie. Det finns ändå ganska mycket att prata om, här, stora och svåra saker. Men att lyssna på som sammanhängande ljudbok – och, vad jag kan tänka mig, läsa som textbok – är tyvärr Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande lite av en besvikelse.

Textboken finns bland annat på Bokus och Adlibris. Här kan du se en trailer för boken!

Ljudboken: Storyel Kids, 2018.

Textboken: B Wahlströms, 2019.

Fler som läst/lyssnat: Old Adult Reads Young Adult, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Bokkoll, Carolina läser, Tusen, sidor, Biblioteksbubbel, BokLus.

När Lussiferda sveper över decemberhimlen

En vinternatt på 90-talet. Fyra tonåringar har tagit sig till en stuga strax utanför Stockholm för att se lussiferda, det ursprungliga lussetåget som just på lucianatten drar över himlen med demoner och häxor i släptåg. Ett skrik från himlen och plötsligt är de bara två kvar.

Inte sedan jag blev bländad av Amatka har jag läst något av Karin Tidbeck. Jag vet inte varför, många gånger har jag tänkt att jag borde läsa Jagganath. Kanske blev jag så överväldigad av Amatka att det kändes svårt att inte ha för höga förväntningar. Så bestämde vi oss för att i min bokcirkel Prosa&Proseccon läsa novellen Lussiferda, lagom tills Lucia skulle bringa ljus i decembermörkret. I Karin Tidbecks novell är hon snarare mörkret, ett urväsen som far över himlen med demoner och häxor i släptåg. I Lussiferda är det 90- tal och gothkultur, Ariadne och Kassandra bestämmer sig för att tillsammans med två vänner i smyg åka ut till Ariadnes föräldrars sommarstuga på lucianatten för att se det ursprungliga lussetåget.

När en novell är som bäst innehåller den en hel roman. I Lussiferda finns inte bara en nedkortad berättelse utan flera liv. Jag önskar att jag hade fått läsa mer om dem, samtidigt lever de sina historier i mina tankar långt efter att jag slagit ihop novellen. Idag är det Lucia. Vågar du kika ut i decembernattens mörker?

Zombieapokalypsen som du aldrig läst den innan

Melanie är flickan med gåvorna. Alla vill ha någonting av henne, men sitt eget liv har hon ingen makt att bestämma över. På militärförläggningen sover hon i en cell, skjutsas fastbunden i en stol till dagens lektioner och tillbaka till cellen. Melanie ses på med avsky av militären Parks, med medkänsla av läraren Justineau och med girighet av forskaren Caldwell. Melanie är en hungrig och övervakas med en pistol mot sitt huvud. Men till skillnad från de monster som girigt väntar utanför militärförläggningens portar verkar hon inte vara utan själ och tanke. Melanie kan vara nyckeln till allt – till mänsklighetens överlevnad i en postapokalyptisk värld där zombierna skuggar varje steg.

Det tog mig flera veckor att komma någon vart i Flickan med gåvorna och tyvärr tror jag att översättningen spelar en stor roll. Det känns hackigt och det finns, vad det verkar, några riktigt märkliga översättningsmissar. Jag känner mig lockad av historien, kallad av karaktärerna, ändå är det något som inte stämmer. Delvis har det säkert också att göra med en allmän lässvacka, november var inte min bästa läsmånad någonsin.

Men när väl berättelsen ändå griper tag är det oerhört svårt att sluta läsa. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig i sin fullständiga fasansfullhet. Det är så nytänkande och provocerande att jag känner mig mållös. Aldrig har jag känt mig så liten i en postapokalyptisk litteraturvärld, kanske har hotet aldrig känts så närvarande och fullständigt. Karaktärerna är levande och berättarperspektivet spännande – det är svårt att inte se saken ur alla synvinklar. Carey fiskar upp fråga efter fråga, inte bara den om mänsklighets överlevnad utan också om barndom som går förlorad, om vetenskap och om själva mänskligheten.

Jag älskar de invecklade logiska resonemangen och att vetenskapen känns så trovärdig. Jag önskar så att jag hade läst boken i originalspråk istället, kanske gör jag det med The boy on the bridge som är en prequel till The girl with all the gifts. Jag hoppas att jag kommer älska den lika mycket.

Du hittar boken på svenska på SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Boken på engelska hittar du på samma ställen, här, här och här.

Fler som läst: Västmanländskan, Schitzo-cookie, MsHisingen, Fridas bokhylla, Bokgalleriet, Sagan om Sagorna.

Berget offrar – Madeleine Bäck

Finns det en spricka mellan stad och land som gör att vi blir mer främmande för naturen? Är det därför naturen slår tillbaka, i bok efter bok?

Ett av bokmässans mest intressanta seminarier i år hette ”Naturen slår tillbaka” och där pratade Madeleine Bäck om sin skräcktrilogi Vandrarna och Mats Söderlund om sin dystopiska berättelse Hotet. Här är naturen nästan som en egen person i berättelsen, folksagan är källan. Den där sprickan mellan stad och land pratades det länge om, om att ju mer människan ska främja sig mot naturen, desto mer skrämmande blir den. Något okänt, istället för välbekant. Eller handlar böckerna om att hitta tillbaka till våra rötter, om förlorad kunskap och folktro? Om att återupprätta vår relation till naturen?

I Vandrarna har Vattnet och Jorden sagt sitt, det är dags för Berget. Jag fann Vattnet drar lite för spretig och långsam, Jorden vaknar var betydligt mer sammanhållen och driven. Och drivet, det finns även i Berget offrar. Det är konstant spännande, jag glömmer att jag ibland inte kommer överens med språket för jag måste helt enkelt läsa vidare. Det är skickligt av Madeleine Bäck att skriva så, berättelsen tappar aldrig fart och kanske är Berget offrar den bästa boken i trilogin.

Fortfarande undrar jag över klassificeringen som ungdomsbok. Jag hade som ungdom haft väldigt svårt att relatera till de mestadels vuxna karaktärerna i trilogin och jag undrar, inte för första gången, vad som händer när en bok klassificeras som en ungdomsbok? Fortfarande är det också för mig enerverande att lösningen hålls på så länge, att det som lurar i berget inte avslöjas förrän de allra sista sidorna. Att förklaringen kommer så sent gör att det känns som att en del trådar hänger lösa, och slutet känns lite hastigt hopkommet. Jag hade gärna velat läsa mer om det som avslöjades.

Ändå är trilogin om Vandrarna fantastisk samtida svensk skräckromantik för unga, i en tid när genren går på sparlåga lyser de klart. En skildring av brukssamhället när dess tid sedan länge varit förbi, av ensamma människor och av glömda sägner. Av natur som slår tillbaka.

Natur och Kultur, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Boktanken.

American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Läser just nu – Halloween edition (och massor av skräcktips)

Någonstans i oktober börjar det kännas självklart att plocka upp minst en skräckbok. Alldeles nyss läste jag ut mellanåldersysarna Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han och Barnhemmet (recensioner kommer under veckan!) samt den grafiska romanen American Vampire. Just nu läser jag zombiedystopin Flickan med gåvorna och även om den har tagit ett tag på sig så börjar den bli riktigt bra.

(Följ mig på instagram, @eliandbooks)

Jag har haft några tipslistor med skräck genom åren. De innehåller fortfarande många av mina favoriter:

Riktigt rysliga böcker

Tematrio om skräckläsning

”Se, döden på dig väntar”

Kuslig läsning

Vad vore en Halloweenhelg…?

En ruskig helg

Nöjesfälten och skräcken

Vad läser du just nu?