Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tredje i ordningen av Lena Ollmarks och Per Gustavssons groteska skräckromaner för barn 9-12 år. De är alldeles förtjusande hemska.

Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon för att den var så outsägligt otäck samtidigt som den var vansinnigt charmig och härlig. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han hade lite av samma charm men var inte lika ryslig.

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen berättar om det monster som jagar Lilla Hen men som ingen annan verkar se och ingen tror på existerar. Det var monstret som drog fram som en orkan i Lilla Hens rum, orsakade oreda i skolan och till och med hotade lillebror! Det var inte Lilla Hen. Men det mest otäcka med Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är inte monstret utan alla vuxna, särskilt Lilla Hens föräldrar som tror att allting löser sig bara en är glad och ler. Rysligt, utan tvekan.

Men det är också väldigt annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är det socialrealistiska som är det mest otäcka, hur Lilla Hen stänger in sina känslor för att hen aldrig får uttrycka dem. Det är inte så konstigt att allt exploderar till slut, i en surrealistisk mardröm som jag hade lite svårt att smälta.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tyngsta och svåraste boken hittills i serien, även om den inte alls är lika blodig. Det humoristiskt kitschiga i rysligheten har tagits över av ett mer realistiskt mörker, och jag är inte alls säker på att jag kommer ge den här boken till vem som helst. Men skräckvana pre-teens tror jag kommer tycka om den som bara de kan.

Lilla Piratförlaget, 2021.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

This House is Haunted – John Boyne

Jag finner titeln till This House is Haunted nästan spöklikt passande. John Boynes första skräckroman är en blinkning till snart sagt varenda gotisk spökhistoria som brittiska författare producerade förra årtusendet.

Gaudlin Hall är sannerligen ett hemsökt hus, det får Eliza Caine erfara samma minut hon stiger av tåget i Norfolk på vägen mot sin nya anställning som barnflicka till de två barnen på godset. På tågstationen är hon nära att falla till sin död framför ett rusande tåg när två osynliga händer knuffar henne i ryggen. Och det blir bara värre när hon anländer till godset. Någon, eller något, vill verkligen inte att hon ska vara på godset och ta hand om barnen. Men varför? Och var är barnens föräldrar?

This House is Haunted innehåller en dos Jane Eyre, The Turn of the Screw och Rebecca – och massor av Dickens – men är också ganska lågmäld. Jag lyssnade på ljudboken, något som brukar göra det extra otäckt, men This House is Haunted är snarare en mysrysare än en skräckroman, försiktigt gotisk och väldigt härlig. Den är sannerligen perfekt att kura upp sig i soffan med en blåsig höstkväll, men den innehåller inget nytt för en van skräckläsare. Med sin härligt brittiska atmosfär och smårysliga stämning kan den nog istället vara perfekt för den som inte riktigt törs ge sig i kast med Rebecca. Stämningsfullt, snyggt och kusligt.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker – Lauren James

Harriet Stoker är ingen särskilt trevlig person. Ändå lyckas Lauren James få mig att känna sympati för henne.

På dagen för sin död ger sig Harriet Stoker in i den övergivna byggnaden Mulcture Hall för ett fotografiprojekt. Huset, som ligger på universitetets campus, har varit övergivet länge. Det sägs att det spökar – och hur sant det är får Harriet veta när hon faller till sin död i trapphuset i Mulcture Hall och genast välkomnas av de spöken som hemsökt huset i tiotals, en del i hundratals, år.

Felix, Kasper, Rima och Leah har alla särskilda gåvor och det enda Harriet är intresserad av är att hitta sin egen spökgivna gåva. Att hon river hål i andras liv på sin jakt efter någon mening med odödligheten verkar inte bekomma henne, inte heller att skapa farliga fiender i livet efter detta.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är på många sätt tyngre och svårare än Lauren James tidigare böcker, ibland är den så sorglig och dyster att det gör ont i hjärtat. Men det finns också något hjärtknipande fint i det liv som spökena i Mulcture Hall skapat åt sig själva, många gånger påminner det mig om Eva Ibbotsons böcker som jag älskade när jag var liten. Fast historien om Harriet Stoker är ingenting för barn. Snarare ger den mig stora skälvan ibland, så vuxen jag är. Jag vet inte hur Lauren James lyckas få mig att känna ens ett uns av sympati för den högst otrevliga Harriet, men det gör jag.

Lauren James är en exceptionell YA- författare, en av de bästa. Att hon skulle skriva ännu en makalös skildring av människans innersta längtan, förklätt i fantastik, var väl egentligen ingen överraskning. Ändå sitter jag där och sträckläser andra halvan av boken i ren frenesi, jag måste veta hur det går. Lauren James slutar aldrig att förstumma mig. The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är otäck, atmosfärisk, snillrik, hjärtevärmande – och vansinnigt spännande.

Spökhusets hemlighet – Kristina Ohlsson

Jag tror aldrig att jag kommer se på miniatyrhus på samma sätt igen. Kristina Ohlsson har i Spökhusets hemlighet skrivit ännu en lysande rysare för bokslukaråldern, härligt otäck och stämningsfull – särskilt mitt i vintern.

För i Stjärndalen är det jullov. Snön vräker ner och vinden yr, det är den värsta snöstormen på många år. Alba och hennes lillasyster Ellen väntar med oro på att stormen ska lägga sig, annars kan inte mamma och pappa komma fram till jul. I Stjärndalen bor morbror Baltzar och det är han Alba och Ellen hälsar på under jullovet. Men det blir ju inte jul om inte mamma och pappa kan komma.

Men snart får Alba värre saker att oroa sig för. Morbror Baltzar har köpt ett miniatyrhus som en känd snickare skapat, och en dag visar han det för Alba och Ellen. Men det är något konstigt med huset. På nätterna hör Alba viskande röster från huset, och någon tänder en eld i det lilla husets kakelugn. Vem är det som viskar? Vem är Hector, som försvann för femtio år sedan? Och vem är Samlaren?

Spökhusets hemlighet är otäck. Det är rysligt att läsa om hur någon rövar bort barn efter barn, men det känns också kallt ända in i märgen av den vinande snöstormen som aldrig lägger sig. Kristina Ohlsson är en mästare på att skapa stämningsfull spökhistoriemagi, kanske mer än någonsin i Spökhusets hemlighet. Men det finns också något mer i Spökhusets hemlighet: karaktärer som känns, syskonkärleken som alltid finns där även när en retar gallfeber på varandra. Jag är glad att jag läste Spökhusets hemlighet på julaftonsnatten, när timmarna krupit över i juldag men det fortfarande skulle  vara kolmörkt många timmar till. Läs!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandelnBokus och Adlibris.

Ärret – Petrus Dahlin

Att det är viktigt att känna till vad en skriver om bevisar Petrus Dahlin i sin nya roman Ärret. Det är inte den första skräckromanen för pre-teens Petrus Dahlin skriver, personligen brukar jag kasta mig över dem och min favorit är Hjärtlös.

Men Ärret håller långt ifrån samma klass. Ärret handlar om Zandra, som nyss har flyttat till en ny stad. Familjen var tvungna att lämna Avesta efter att Zandra var inblandad i något hemskt, vad förtäljer inte bokens inledning. Zandra går omkring med en gnagande tomhet i sig, ett hål som hon alltid har försökt att fylla med uppmärksamhet, likes och kommentarer på sociala medier. Zandra vill vara speciell, någon som blir beundrad och eftertraktad. När familjen reser till Mallorca över höstlovet får Zandra sin chans – hon hittar en skönhetsklinik som bokar in henne på en tid trots att hon är alldeles för ung. Äntligen ska hon bli unik. Men skönhetskliniken är inte vad de utger sig för att vara och någon verkar vara ute efter Zandra.

Det är lätt att tro det, men tyvärr är inte handlingen i Ärret ett dåligt skämt. Känslan som slår en är att det finns alldeles tillräckligt av den här hetsen i verkliga livet utan att det ska behöva ta sig in i skräckromaner för 9-12 åringar, men det slutar heller inte där. Zandras känsla av tomhet beskrivs otroligt ytligt, som om det var något fel på henne personligen, något medfött, något hon alltid haft i sig – och inte alls som en produkt av ett samhälle vilket redan från tidig ålder fostrar unga tjejer till att känna exakt precis så här.

Utseendehetsen vi blir matade med varje dag får sjuåringar att vilja banta. Att skriva så här, ganska slarvigt och ogenomtänkt, för 9-12- åringar om hur en tonåring lyckas göra ett kirurgiskt skönhetsingrepp på en klinik på Mallorca känns därför som en ganska dålig idé. Att spegla samhället vi lever i är otvivelaktigt en viktig beståndsdel i litteraturen, inte minst för unga, men ett ämne som är så starkt och påverkar så många ungas vardag måste behandlas varsamt och noga. Jag trodde länge att Ärret hade en poäng med sitt tunga ämne, skulle ta sig någonstans, skildra något viktigt – men det hände aldrig.

Det dröjer också länge, i den här ganska tjocka romanen, innan någon form av skräckberättelse tar form och det är då det börjar ta sig – när Petrus Dahlin släpper Zandras uppmärksamhetstörst och låter ondska och rädsla äntra scenen börjar Ärret äntligen bli spännande. Men då är det redan för sent. Ärret lämnar mig lätt illamående, och inte på det sättet en bra skräckroman kan göra. Läs Hjärtlös istället.

Rabén och Sjögren, 2020.

De dödas resa – Lena Arro

Det är höst och i dimman lurar faror långt rysligare än du någonsin kunnat tänka dig. Den som är bekant med sin grekiska och romerska mytologi känner igen Charon när en tonåring går vilse i dimman och luras ned i en roddbåt av en gammal man. Charon skeppade döda själar över floden Styx, eller Acheron, till dödsriket Hades.

I roddbåten är den stackars tonåringen fast. Han kastas in i gamla sägner och spökhistorier när den gamle mannen skickar honom kors och tvärs i historien för att leta upp förlorade reliker. Det är en snygg ramberättelse i Lena Arros nya rysare för 9-12 år, det är omöjligt att sluta läsa. Eller lyssna, som jag gjorde. De dödas resa är en tunn och liten bok men inte desto mindre otäck för det, och det älskar jag. Jag har många elever som inte kommit så långt med läsningen men ändå förstås vill läsa rysliga spökhistorier. För vem vill inte det?

Lena Arro är en stjärna i spökbokshimlen och jag älskar De dödas resa.

Opal, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.