Tag Archives: skräck

Thin Air – Michelle Paver

Det är nästan omöjligt att inte jämföra Thin Air med Michelle Pavers förra roman Dark Matter. Det är is, snö, kyla och ensamhet som tär och skrämmer. Ändå är Thin Air en helt annan roman.

thin-airKanchenjunga är världens tredje högsta berg och ett av dem som tagit livet av flest bergsbestigare. Michelle Paver bygger löst sin historia på verkliga berättelser när hon låter de bergsbestigare som är våra huvudpersoner få följa i spåren av andra, misslyckade expeditioner. Stephen Pearce är läkare och reser år 1935 till Indien som en ersättare i sin bror Kits expedition. Kits är besatt av den i boken mest kända och mest katastrofala expeditionen, Lyells expedition från år 1907 då fem personer dog. Lyells bok Bloody but unbowed är en ledstjärna för Kits, en hjälteskildring, en trygghet. Men i Indien träffar de också Charles Tennant, löjtnanten som lydde under Lyell och som trettio år senare fortfarande jagas av expeditionen från 1907.

What his book largely ignores, but what still haunts me decades later, is the fact that although the mountain killed five of our number, we only laid to rest four.

Något väntar Kits och Stephen uppe på berget. Michelle Paver är fantastisk på att beskriva miljöer in i minsta detalj, få läsaren att känna att de på riktigt ser ut över molnhöjda berg och det är inte svårt att tro att något ruggigt lurar där.

Dark Matter skrämde livet ur mig och jag håller den fortfarande för en av de bästa spökhistorier jag läst, skräck så grundlig och klassisk att det någonstans borde varit klyschigt men aldrig någonsin var det. Den var ensamheten dragen till sin yttersta spets, spöken och hjärnspöken i en hårresande bladning. I Thin Air är det egentligen inte så mycket ensamheten som skrämmer, snarare det motsatta – det människor kan göra mot varandra. Det är människans eget begär efter berömmelse, hens ondska, som spökar. Även om Thin Air inte skrämde mig lika mycket som Dark Matter är ändå Thin Air någonstans mycket otäckare, på ett helt annat psykologiskt plan. Thin Air är en avskalad roman, men ändå stämningsfull. Hemsk, läsvärd.

Att leva loppan har också läst.

Hitta den här, här eller här.

The phantom and the fan

Vänner som varit hemma hos mig brukar lägga märke till min digra samling av böcker och filmer om och kring The Phantom of the Opera. Gaston Leroux roman från 1910 som satt så många spår i litteratur- och inte minst – filmhistorien är en av mina stora bokkärlekar och kanske min största fascination för en karaktär någonsin.

Idag åker och jag till Stockholm för att se musikalen som just nu går på Cirkus. Jag har skrivit om The Phantom of the Opera många gånger på min blogg, senare idag kommer en repris av ett av dem.

Boken har jag läst otaliga gånger, ändå tar jag nog med den för att bläddra i den. Gotiskt 1800- tal och skräckkabinett känns ibland långt ifrån musikalversion och filmatiseringar, men jag älskar ändå både boken och de många efterföljande tolkningarna. En av de många saker som är så intressant med den här berättelsen är ju i hur otaligt många versioner den stöpts i – från originalboken som är en gotisk skräckhistoria, genom Lon Chaneys porträtt i stumskräckfilmen från 1925 och Dario Argentos blodiga gore från 1998 till dagens mer förfinade musikalfilmer. Min favorit? Det beror på humör. Men av de säkert hundratals versioner jag hört av titellåten till Andrew Lloyd Webbers musikal kommer alltid Marie Zamora och Michael Ball vara min favorit, tätt följd av Nightwish.

Phantom-Opera-7-1095x850

”Du har alltid varit lite förälskad i döden”

wendigons-forbannelseMonstrumologen var en av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de mest hårresande skräckböcker jag läst. Ett gotiskt mästerverk, djupt grävande i viktoriansk skräcklitteratur med lika mycket blod och gravöppningar som tema. som människans dubbla natur. Jag var förtjust.

Andra delen i Rick Yanceys serie om monstrumologen Warthrop och hans unga assistent Will Henry blev inte en lika stor fullträff för mig. Kanske hade jag för högt uppskruvade förväntningar, kanske var det inte alls rätt tid att läsa en svulstig skräckroman, precis på väg tillbaka från en lässvacka. Kanske saknas ändå något i boken.

I Wendigons förbannelse reser Warthrop och Will norrut för att söka efter en kollega till Warthrop, en annan monstrumolog vid namn John Chanley. Han har försvunnit i vildmarken och sägs ha fallit offer för wendigon, en ande vars hunger aldrig blir tillfredsställd och som dömer sina offer att bli som den. Warthrop, som i första boken dissekerade monster utan huvud och med munnen i bröstkorgen, vägrar tro att wendigon existerar och jag finner aldrig riktigt varför. Hela New Yorks sällskap med monstrumologer blandas in och någonstans förvirrar jag mig bort i namn, återberättelser och presentationer. Det är stundtals alldeles för pratigt och berättarglädjen saknas, den som jag älskade i första boken och som kunde skapa meningar vilka snirklade över en halv sida och innehåll minst fem synonymer till orden ”otäck” eller ”motbjudande”

Kanske är Wendigons förbannelse helt enkelt en typisk mellanbok, en transportsträcka mellan böcker. Ändå är jag fängslad, fascinerad över Rick Yanceys påhittighet, äcklad över de målande beskrivningarna. Även här finns, liksom i Monstrumologen, den ibland tunna skiljelinjen mellan människa och monster. Ändå är den här inte alls lika skräckinjagande, kanske beror det på att läsaren aldrig på samma sätt tas med på djupet in i monstrets psykologi, får se dess mänskliga beteende lika mycket som dess monstruösa. Jag blir aldrig lika rädd för wendigon som för anthropopagerna. Det finns heller inte lika många referenser till klassisk gotisk skräcklitteratur som var en av de sakerna jag älskade med Monstrumologen – att den lika mycket som en roman på egna ben var en hyllning till en genre.

Det som jag ändå verkligen vill ge romanen, och något som gör att jag ser fram emot nästa, är att det är fantastiskt att den framfusiga tjejen Lilly stormar in med buller och bång och orerar om rösträtt för kvinnor och vill bli monstrumolog precis som Will. Det enda jag saknade med Monstrumologen var förekomsten av kvinnor och jag hoppas Lilly kommer tillbaka.

Modernista, 2016.

Andra som läst: iheartfantasy, midnatts ord.

Hitta boken här, här eller här.

Världar av snö och is

a-game-of-thronesJust nu följer jag utmaningen #decbookstagram på instagram, med en bild på ett tema varje dag. Den 3 december var det ”Fictional world with snow” och ju mer jag funderade, desto fler böcker ville jag skriva om. Problemet var att även om de befann sig i gränslandet mellan vår värld och en annan så utspelade de sig ändå inte helt i en fiktiv värld. Boken jag till slut använde på instagram var A game of thrones, den passade ändå ypperligt.

För tillfället läser jag min kanske första #jullitt någonsin, feelgood i julmiljö 81pQoNpy7JLoch det endast för att John Green är en tredjedel av författarna till den. De böcker jag i inledningen talar om använder istället snön, och kanske framförallt isen, som något ont. Förvånansvärt är det inte, förrädiskt ligger den där varje år. Under snön skapar den ishalka och livsfara på vägarna, över vattnet bäddar den in livet i en tyst och kall värld; stänger in allt som lever i sjön under ett hårt täcke. Det känns ogenomträngligt, ändå är det lätt att förlora livet om isen är förrädiskt svag. Det finns något svart i allt det vita som är isen, urgammalt.

Böcker som utspelar sig i en is- och vintervärld skrämmer. Det är inte bara soliditeten i sig utan också den tystnad den skapar. Att gräva djupare i vintertematiken är också att närma sig slutet, inte bara av året under därmed också oundvikligen livet. Med vintersolståndet strax innan nyår kommer visserligen ljuset åter men inte så snart att nyårsnatten är ljus. Vintern, slutet av året, snön som täcker över allting, på något sätt verkar vintern alltid prata om döden. Döden, och magin, när vi närmar oss vintersolståndet.

1409121186Just nu väntar jag på att Thin air, Michelle Pavers senaste skräckroman, ska trilla in till mig på biblioteket. Hennes Dark Matter är en av de kusligaste romaner jag någonsin läst, en som inte bara använder is och snö utan också det eviga vintermörkret, det som kommer till dem som bor ovanför polcirkeln. Dark Matter är en historia om vad mörkret kan göra med oss, om den mänskliga psykologin, lika mycket om inbillning som om spöken.

terrorEn annan av mina favoritförfattare är Dan Simmons. Hans tegelstensskräckis The Terror utlovar vad titeln antyder, det är en fasansfull värld av is, snö och ensamhet på Nordpolen där två skepp under en expedition fryser fast i isen. Liksom i Dark Matter är det den mänskliga psykologins möte med den övernaturliga skräcken, och där ibland inbillningen visar sig vara mer skrämmande, som är det otäcka. The Terror är hänsynslöst otäck, klaustrofobisk och iskall.

Det är något särskilt otäckt med is, mörker och snö, kanske är det delvis människans ofta inneboende skräck om att inte kunna kontrollera sitt eget liv och omgivning.

Läst i november 2016

I oktober läste jag sex böcker, i november känns det som att jag läste hela tiden och minst lika många sidor, men inte lika många böcker.

Rebecca – Daphne De Maurier
Becca – Petter Lidbeck
Legenden om Sally Jones – Jakob Wegelius
Mördarens apa – Jakob Wegelius

4 böcker lästa
3 ungdomsböcker
1 bok på engelska
1 tegelsten (ja, jag tänker kalla Mördarens apa för en tegelsten)

Månadens mest efterlängtade: Rebecca! Som jag väntat och längtat efter att läsa denna skräckklassiker.

Månadens största intryck: Sally Jones. Vilken karaktär, vilken historia! Vilken underbar berättarröst, vilken nostalgitripp till min barndoms och ungdoms äventyrsromaner. Mycket mer om Sally Jones på bloggen senare men redan nu: ÄLSK på denna bok!

Månadens besvikelse: becca levde inte upp till mina förväntningar, inte alls.

Vad har du läst?

Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.

De dödas röster

De dödas röster är en radioföljetong, ett thrillerdrama, åtta avsnitt du inte kommer kunna sluta lyssna på – du som inte redan andlöst lyssnat dig igenom succéen skapad av bland andra Sara Bergmark Elfgren.

Vad hände egentligen Jessica Lund? Hon hittas mördad, knivskuren och badande i sitt eget blod och många år senare försöker hennes bästa vän ta reda på vem mördaren egentligen var.

De dödas röster rör sig i gränslandet. Det är just så verklighetsförankrat att det är lätt att tro att det har hänt på riktigt, men precis så oförklarligt att verkligheten ändå inte räcker till. Något annat måste ta vid.

De dödas röster sår frön om självuppfyllande profetior, om rädsla och psykoser. Det är skräck, men det är också en nittiotalsskildring som i ett slag tar mig tillbaka till byskolan där jag gick från första till sjätte klass. Skolan, där vi både regelbundet viskade ”svarta madam” tre gånger inne på en nedsläckt toalett- precis som de gör i serien – och under en ”sova över i skolan”-händelse gjorde en nattlig, minnesvärd utflykt till kyrkogården som låg tvärs över vägen från skolgården. Den låg där som en ständig påminnelse om döden, ett slut i motsats till skolgården lek och livets inledning. En hånfullhet, då skolan ibland kunde kännas mer evighetslång än döden någonsin kunde vara, mer skrämmande, mer hotfull. Åtminstone för mig. Allt det här, och mer, dansade genom mitt huvud när jag lyssnade på De dödas röster.

Jag lyssnade så intensivt att en hel tågresa försvann i ett töcken. Serien, som är producerad av P3 Serie, hade premiär redan i somras så kanske är jag fullständigt sist på bollen men om någon ännu inte lyssnat så vill jag ändå tipsa. Serien stannade hos mig och jag vet att jag kommer fundera länge.

4d363ec4-c93b-4d92-a057-70d92432b704

Vattnet drar – Madeleine Bäck

Det är något särskilt fascinerande med litteratur som utspelar sg i bruksbygder. Förr försåg bruket hela orten med liv, nu står det ofta ansvar för arbetslöshet, nedläggning och depression. Långt ifrån storstäder, nära naturen, jag växte själv upp delvis i en bruksort. Det var i Småland, men småstadsmentaliteten fanns där likväl. I Vattnet drar är det Storvik i Gästrikland, här finns de flesta arketyper och här väcker Viktor någon slags urkraft till liv när han och hans polare gör inbrott i en kyrka och stjäl en värdefull madonna. Mer än så är i en recension inte värt att berätta om handlingen, men småstadsortens tristess och fulhet blandas skickligt med urtidsskräcken i Madeleine Bäcks debutbok.

vattnetdrar

Att leva loppan sätter fingret på många av de tankar som rullade runt i huvudet under läsningen av den här boken. Även jag funderade i många varv på om den här boken verkligen passar på ungdomshyllan. Precis som Att leva loppan säger så är det många vuxna i huvudrollerna, med vuxna tankar, och som ung hade jag nog haft svårt att ta till mig de karaktärerna. Även som vuxen har jag lite svårt för det, för de känns så långt borta, allihop. Starka karaktärer, onekligen, men de har nästan alla levt så makabra eller annorlunda liv att jag inte kan känna igen mig. Vattnet drar är, i sin anda av urban fantasy placerat i bruksort märkt av avflyttning, nästan omöjlig att inte jämföra med Cirkeln men skillnaden är att jag i Cirkeln tog varenda en av karaktärerna till mitt hjärta, även de jag inte gillade. Det händer inte här. Vattnet drar är också betydligt råare, mer destruktiv. Ja, vuxnare. Vattnet drar är en bra bok, inte tu tal om saken – otäck, destruktiv, ruggig – men jag känner mig ändå osäker på den.

Den främsta tanken som surrade i huvudet under läsningen var: hur kommer Madeleine Bäck kunna knyta ihop sin historia när bara halva boken är kvar? När bara hundra sidor är kvar? Femtio? Här någonstans börjar sambanden klarna men jag tycker det är alldeles för sent. Vattnet drar känns mest som en startsträcka, en prolog. Att hållas på halster är en bra lockelse till att fortsätta läsa även kommande böcker i en planerad trilogi men när det förklaras så lite som det gör i Vattnet drar är risken att en som läsare tappar tålamodet och därmed intresset, själv var jag riktigt nära att göra det ett tag. Jag hoppas kommande böcker dyker djupare ner i det som här bara anas som en krusning på ytan.

Natur och kultur, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Carolina läser, Dagens bok, Boksnack, Sagan om Sagorna, Hermia Says, Bokfrukost, Littermentärt, Bokfreak, BibbloAnna, Som ett sandkorn…

En thriller att sträckläsa – Innan helgen är över…

Efter tio sidor har jag gåshud. Kerstin L Hahn sätter i Innan helgen är över stämningen tidigt och historien om hur två systrar och den enes kille blir fast i en mardröm i en idyllisk sommarstuga är en gastkramande bladvändare. Hahn låter läsaren redan i första kapitlet veta att det är blod och död som kommer hemsöka berättelsen.

De passerar en död grävling som ligger vid sidan av vägen, med livet utspillt som en mörk fläck på asfalten.

Grävlingen är ett förebud, bara några rader senare smäller det när hastigheten är för hög och en joggare står mitt på vägen. Pojkvännen, som redan här visar upp otäcka tendenser, smiter från platser med två närmast hysteriska tjejer i passagerarsätet. Och knappt har de kommit fram till stugan förrän olyckan börjar jaga dem…

Mitt första intryck av Innan helgen är över var tveksamhet. Framsidan såg ut att komma från en bortglömd ungdomsthriller från slutet av 90- talet och historien kunde jag svära på att jag hört innan. Det var främst för att jag älskade Barnkolonin så mycket som jag faktiskt tog upp Innan helgen är över – och jag blev inte besviken. Innan helgen var över hade jag läst ut den, de sista gastkramande kapitlen klockan halv tre en lördagsnatt som sakta men säkert grydde över i söndagmorgon.

Det finns ett stråk av nittiotalsnostalgi i historien, inte minst i baksidestextens blinkning till hur Scream gör parodi på sig själv, långt innan Scary Movie (”I’ll be riiiight baaaack!”) – där Herman skämtar om att de, precis som i en klassisk skräckfilm, åker ut till en stuga alldeles själva och kommer vara döda innan helgen är över. Jag kramade ju populärkultur på andra halvan av nittiotalet som tidig tonåring och satt med kudden i knät både till Scream, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och The Blair Witch Project. Innan helgen är över är ingen kopia på en skräckfilm, men den lånar det bästa från genren – inklusive jakten och twisten på slutet som Kerstin L Hahn gör olidligt bra. Jag kom på mig själv att nästan gny när jag läste. ”BARA ETT KAPITEL TILL”- devisen har aldrig känts mer användbar.

De sista sidorna gav mig alltså, minst sagt, andan i halsen men i eftertankens blekhet inser jag att det faktiskt inte var det spökliga som skrämde mig. Det var Herman, den närmast psykopatiske pojkvännen som blir mer och mer kontrollerande i sin iver att slippa undan ett straff för smitningen. Barn- och ungdomsböcker med spökhistorier fnns det gott om, Kerstin L Hahn har själv skrivit många av dem, men renodlade thrillers för tonår och unga vuxna är inte lika vanligt och Innan helgen är över hade varit tillräckligt skrämmande och nagelbitande även utan inslaget av spöken. Som så ofta är det människorna som skrämmer mer än spökena och i efterhand känns det spökliga islaget i det närmaste överflödigt. Ändå är Innan helgen är över det mest spännande jag läst på länge – jag förväntar mig alltid mycket av Kerstin L Hahn och blir aldrig besviken.

Spöken och sommarvärme, eller skräckspecial på bloggen

En sökning på orden ”sommar” och ”spöken” ger 87 träffar i vår bibliotekskatalog. När maj övergår i juni blir vi överhopade med nya böcker med en kombination av sommarlov och övergivna hus där det spökar och knappt hinner de stå sig tillrätta i hyllan förrän de blir utlånade av ivriga barnahänder. Kanske känns det så mycket tryggare att konfrontera rädslan på en solvarm filt i gräset, kanske är bara det långa sommarlovet en perfekt tid för läsning. Säkert är att det är något alldeles särskilt med kombinationen ”sommarlov” och ”spöken”.

Inte är det heller bara de där barna som vill gotta ner sig i knackningar på fönster, middnattstimmor och kalla händer mitt i stekande sol – bibliotekarierna blir ofta minst lika stjärnögda vid tanken. Även jag. Över midsommar plöjde jag tre Hcg (9-12 år)- skräckisar, den ena efter den andra, och när juni övergick i juli bläddrade jag mig igenom en till. Den här helgen tänkte jag prata om dem. Det blir skräckspecial hela helgen, tre skräckisar för slukaråldern och en ungdomsthriller med spökinslag. Stay tuned!

sommarskräck