Tag Archives: skräck

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Hemmet

På Hemmet kan ingen höra dig skrika. Eller, egentligen och mycket otäckare, de kan höra dig men de tror dig inte.

Joel är den som strulat till det för sig i livet, men ändå den som kommer hem för att ta hand om mamma Monica. När hon börjar hemsökas av spöken från det förgångna och inte längre kan skilja på verklighet och dröm hjälper han henne att flytta till demensboendet Tallskuggan.

Att det är verklig hemsökelse, någon ondskefullt, som plågar Monica, förstår ingen och det är det som gör Hemmet så otäck och så briljant. För vad är egentligen ett bättre ställe att hemsöka än ett demensboende, där de boendes dagliga konversationer med sedan länge döda är vardag? Fasan inför det onda och övernaturliga blandas med skräcken för att förlora sin egen identitet, den en varit och den en är. Utan sina minnen och utan en verklighetsuppfattning som hakar fast i nuet är det svårt att definiera sig själv. Mats Strandbergs research är så genomgående att det inte alls är svårt att föreställa sig att en går i korridorerna på Tallskuggan, ser sig om över axeln. Är det inbillning eller inte?

Mitt i varma sommaren börjar något hemsöka Tallskuggan, och Joel måste konfrontera både sitt eget trassliga liv och de härvor han lämnat bakom sig. Barndomsvännen Nina arbetar på Tallskuggan och drogberoendet förstörde deras vänskap liksom Joels liv. Samtidigt som berättelsen om en kraschad tonårstillvaro oftast skickligt vävs in i historien om Tallskuggan är det ändå vid den senare jag ofta fastnar. Bodil, Veras och de andra boendes liv känns mer livfullt skildrat än det Ninas och Joels, det är bara där berättelsen ibland haltar något. Kanske känns det så för att deras historia är betydligt vanligare i litteraturen, att Bodils och Veras långa liv oftast inte skildras i böcker efter att de blivit vuxna. Det finns också en oerhörd värme och insiktsfullhet i berättelsen om de gamla som är omöjlig att inte ta till sig – en stor medkänsla och förståelse för de utsatta.

Det är den sällsynta skildringen av livshistoria och krypande skräck som gör Hemmet så briljant. Jag läste Hemmet på strax under 24 timmar, fastklistrad vid sidorna, uppe hela natten. Och fortfarande letar jag ängsligt efter fläckar på tapeten.

Hitta den här eller här

Andra som läst: med näsan i en bok, Enligt O, Stories from the city, Annas bokblogg, Bokgalleriet, Bokkoll, Saras bokhylla

På läger med ondskan

Att placera en skräckhistoria på ett konfirmationsläger är både skrämmande och intressant – på många sätt. Lena Ollmark bygger upp en kuslig stämning i Lägret, men tyvärr tycker jag aldrig det kommer mycket längre än så.

Det är svårt att känns något för karaktärerna, särskilt huvudpersonen Hannah. Jag kan aldrig få ett riktigt grepp om henne, hon glider ur händerna och skapar inget intryck alls. Hanna åker till konfirmationslägret för att försöka rädda vänskapen med Emil och för att det är ett läger inriktat på musik – det Hannah vill mest av allt är att bli bra på att spela gitarr. Hon har aldrig hittat ett sammanhang, aldrig hittat sig själv och hon vill skapa en yta åt sig själv som andra kan spegla sig i, en image av en rocktjej hon inte är. Att inte hitta sig själv i tonåren är inget ovanligt men Hanna framstår lika ytlig som hon försöker göra sig, rörig.

Lena Ollmark hör till mina absoluta favoriter inom skräckgenren för mellanåldern och unga men den här gången tycker jag hon berättar för mycket istället för att visa det. Jag blir skriven på näsan med hur Hannah känner istället för att lista ut det själv, gång på gång och den enda karaktär som fastnar i minnet är Amanda. Ungdomsledaren på lägret som Hanna tyr sig till när Emil sviker, som verkar varm men ändå cool och som berättar spökhistorier om ondskan som sägs bo i skogen utanför lägret… Amanda är snäll den ena stunden, fanatisk i nästa och hon får mig att rysa av obehag.

Ibland snuddar Lena Ollmark också vid saker som är otäcka bortom det övernaturliga – just det fanatiska, en gemenskapskänsla som kan ligga farligt nära sektmentalitet. Hur människors hängivelse kan gå över gränsen, hur kristendomen kan verka snäll och harmlös men också har blodstänkta spår genom historien. Bortom den haltande karaktärsskildringen är det ändå väl beskrivet hur utanför Hannah är, icke-troende i en grupp av troende. Det är stora frågor som dyker upp i den här boken och på många sätt skildras de på ett träffande sätt.

Ambitionen att kombinera skräck med tro och läger är lysande men det håller inte riktigt hela vägen – förutom att gestaltningen är alldeles för svag blir det aldrig riktigt, riktigt otäckt. Lägret kan kanske fungera som en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte så mycket mer.

Andra som läst: Bokbesatt, Prickiga Paula, Annas bokblogg, Bokpandan, Läsa&Lyssna.

Thin Air – Michelle Paver

Det är nästan omöjligt att inte jämföra Thin Air med Michelle Pavers förra roman Dark Matter. Det är is, snö, kyla och ensamhet som tär och skrämmer. Ändå är Thin Air en helt annan roman.

thin-airKanchenjunga är världens tredje högsta berg och ett av dem som tagit livet av flest bergsbestigare. Michelle Paver bygger löst sin historia på verkliga berättelser när hon låter de bergsbestigare som är våra huvudpersoner få följa i spåren av andra, misslyckade expeditioner. Stephen Pearce är läkare och reser år 1935 till Indien som en ersättare i sin bror Kits expedition. Kits är besatt av den i boken mest kända och mest katastrofala expeditionen, Lyells expedition från år 1907 då fem personer dog. Lyells bok Bloody but unbowed är en ledstjärna för Kits, en hjälteskildring, en trygghet. Men i Indien träffar de också Charles Tennant, löjtnanten som lydde under Lyell och som trettio år senare fortfarande jagas av expeditionen från 1907.

What his book largely ignores, but what still haunts me decades later, is the fact that although the mountain killed five of our number, we only laid to rest four.

Något väntar Kits och Stephen uppe på berget. Michelle Paver är fantastisk på att beskriva miljöer in i minsta detalj, få läsaren att känna att de på riktigt ser ut över molnhöjda berg och det är inte svårt att tro att något ruggigt lurar där.

Dark Matter skrämde livet ur mig och jag håller den fortfarande för en av de bästa spökhistorier jag läst, skräck så grundlig och klassisk att det någonstans borde varit klyschigt men aldrig någonsin var det. Den var ensamheten dragen till sin yttersta spets, spöken och hjärnspöken i en hårresande bladning. I Thin Air är det egentligen inte så mycket ensamheten som skrämmer, snarare det motsatta – det människor kan göra mot varandra. Det är människans eget begär efter berömmelse, hens ondska, som spökar. Även om Thin Air inte skrämde mig lika mycket som Dark Matter är ändå Thin Air någonstans mycket otäckare, på ett helt annat psykologiskt plan. Thin Air är en avskalad roman, men ändå stämningsfull. Hemsk, läsvärd.

Att leva loppan har också läst.

Hitta den här, här eller här.

The phantom and the fan

Vänner som varit hemma hos mig brukar lägga märke till min digra samling av böcker och filmer om och kring The Phantom of the Opera. Gaston Leroux roman från 1910 som satt så många spår i litteratur- och inte minst – filmhistorien är en av mina stora bokkärlekar och kanske min största fascination för en karaktär någonsin.

Idag åker och jag till Stockholm för att se musikalen som just nu går på Cirkus. Jag har skrivit om The Phantom of the Opera många gånger på min blogg, senare idag kommer en repris av ett av dem.

Boken har jag läst otaliga gånger, ändå tar jag nog med den för att bläddra i den. Gotiskt 1800- tal och skräckkabinett känns ibland långt ifrån musikalversion och filmatiseringar, men jag älskar ändå både boken och de många efterföljande tolkningarna. En av de många saker som är så intressant med den här berättelsen är ju i hur otaligt många versioner den stöpts i – från originalboken som är en gotisk skräckhistoria, genom Lon Chaneys porträtt i stumskräckfilmen från 1925 och Dario Argentos blodiga gore från 1998 till dagens mer förfinade musikalfilmer. Min favorit? Det beror på humör. Men av de säkert hundratals versioner jag hört av titellåten till Andrew Lloyd Webbers musikal kommer alltid Marie Zamora och Michael Ball vara min favorit, tätt följd av Nightwish.

Phantom-Opera-7-1095x850

”Du har alltid varit lite förälskad i döden”

wendigons-forbannelseMonstrumologen var en av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de mest hårresande skräckböcker jag läst. Ett gotiskt mästerverk, djupt grävande i viktoriansk skräcklitteratur med lika mycket blod och gravöppningar som tema. som människans dubbla natur. Jag var förtjust.

Andra delen i Rick Yanceys serie om monstrumologen Warthrop och hans unga assistent Will Henry blev inte en lika stor fullträff för mig. Kanske hade jag för högt uppskruvade förväntningar, kanske var det inte alls rätt tid att läsa en svulstig skräckroman, precis på väg tillbaka från en lässvacka. Kanske saknas ändå något i boken.

I Wendigons förbannelse reser Warthrop och Will norrut för att söka efter en kollega till Warthrop, en annan monstrumolog vid namn John Chanley. Han har försvunnit i vildmarken och sägs ha fallit offer för wendigon, en ande vars hunger aldrig blir tillfredsställd och som dömer sina offer att bli som den. Warthrop, som i första boken dissekerade monster utan huvud och med munnen i bröstkorgen, vägrar tro att wendigon existerar och jag finner aldrig riktigt varför. Hela New Yorks sällskap med monstrumologer blandas in och någonstans förvirrar jag mig bort i namn, återberättelser och presentationer. Det är stundtals alldeles för pratigt och berättarglädjen saknas, den som jag älskade i första boken och som kunde skapa meningar vilka snirklade över en halv sida och innehåll minst fem synonymer till orden ”otäck” eller ”motbjudande”

Kanske är Wendigons förbannelse helt enkelt en typisk mellanbok, en transportsträcka mellan böcker. Ändå är jag fängslad, fascinerad över Rick Yanceys påhittighet, äcklad över de målande beskrivningarna. Även här finns, liksom i Monstrumologen, den ibland tunna skiljelinjen mellan människa och monster. Ändå är den här inte alls lika skräckinjagande, kanske beror det på att läsaren aldrig på samma sätt tas med på djupet in i monstrets psykologi, får se dess mänskliga beteende lika mycket som dess monstruösa. Jag blir aldrig lika rädd för wendigon som för anthropopagerna. Det finns heller inte lika många referenser till klassisk gotisk skräcklitteratur som var en av de sakerna jag älskade med Monstrumologen – att den lika mycket som en roman på egna ben var en hyllning till en genre.

Det som jag ändå verkligen vill ge romanen, och något som gör att jag ser fram emot nästa, är att det är fantastiskt att den framfusiga tjejen Lilly stormar in med buller och bång och orerar om rösträtt för kvinnor och vill bli monstrumolog precis som Will. Det enda jag saknade med Monstrumologen var förekomsten av kvinnor och jag hoppas Lilly kommer tillbaka.

Modernista, 2016.

Andra som läst: iheartfantasy, midnatts ord.

Hitta boken här, här eller här.

Världar av snö och is

a-game-of-thronesJust nu följer jag utmaningen #decbookstagram på instagram, med en bild på ett tema varje dag. Den 3 december var det ”Fictional world with snow” och ju mer jag funderade, desto fler böcker ville jag skriva om. Problemet var att även om de befann sig i gränslandet mellan vår värld och en annan så utspelade de sig ändå inte helt i en fiktiv värld. Boken jag till slut använde på instagram var A game of thrones, den passade ändå ypperligt.

För tillfället läser jag min kanske första #jullitt någonsin, feelgood i julmiljö 81pQoNpy7JLoch det endast för att John Green är en tredjedel av författarna till den. De böcker jag i inledningen talar om använder istället snön, och kanske framförallt isen, som något ont. Förvånansvärt är det inte, förrädiskt ligger den där varje år. Under snön skapar den ishalka och livsfara på vägarna, över vattnet bäddar den in livet i en tyst och kall värld; stänger in allt som lever i sjön under ett hårt täcke. Det känns ogenomträngligt, ändå är det lätt att förlora livet om isen är förrädiskt svag. Det finns något svart i allt det vita som är isen, urgammalt.

Böcker som utspelar sig i en is- och vintervärld skrämmer. Det är inte bara soliditeten i sig utan också den tystnad den skapar. Att gräva djupare i vintertematiken är också att närma sig slutet, inte bara av året under därmed också oundvikligen livet. Med vintersolståndet strax innan nyår kommer visserligen ljuset åter men inte så snart att nyårsnatten är ljus. Vintern, slutet av året, snön som täcker över allting, på något sätt verkar vintern alltid prata om döden. Döden, och magin, när vi närmar oss vintersolståndet.

1409121186Just nu väntar jag på att Thin air, Michelle Pavers senaste skräckroman, ska trilla in till mig på biblioteket. Hennes Dark Matter är en av de kusligaste romaner jag någonsin läst, en som inte bara använder is och snö utan också det eviga vintermörkret, det som kommer till dem som bor ovanför polcirkeln. Dark Matter är en historia om vad mörkret kan göra med oss, om den mänskliga psykologin, lika mycket om inbillning som om spöken.

terrorEn annan av mina favoritförfattare är Dan Simmons. Hans tegelstensskräckis The Terror utlovar vad titeln antyder, det är en fasansfull värld av is, snö och ensamhet på Nordpolen där två skepp under en expedition fryser fast i isen. Liksom i Dark Matter är det den mänskliga psykologins möte med den övernaturliga skräcken, och där ibland inbillningen visar sig vara mer skrämmande, som är det otäcka. The Terror är hänsynslöst otäck, klaustrofobisk och iskall.

Det är något särskilt otäckt med is, mörker och snö, kanske är det delvis människans ofta inneboende skräck om att inte kunna kontrollera sitt eget liv och omgivning.

Läst i november 2016

I oktober läste jag sex böcker, i november känns det som att jag läste hela tiden och minst lika många sidor, men inte lika många böcker.

Rebecca – Daphne De Maurier
Becca – Petter Lidbeck
Legenden om Sally Jones – Jakob Wegelius
Mördarens apa – Jakob Wegelius

4 böcker lästa
3 ungdomsböcker
1 bok på engelska
1 tegelsten (ja, jag tänker kalla Mördarens apa för en tegelsten)

Månadens mest efterlängtade: Rebecca! Som jag väntat och längtat efter att läsa denna skräckklassiker.

Månadens största intryck: Sally Jones. Vilken karaktär, vilken historia! Vilken underbar berättarröst, vilken nostalgitripp till min barndoms och ungdoms äventyrsromaner. Mycket mer om Sally Jones på bloggen senare men redan nu: ÄLSK på denna bok!

Månadens besvikelse: becca levde inte upp till mina förväntningar, inte alls.

Vad har du läst?

Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.