Tag Archives: skräck

Höstväsen

Jag började läsa novellsamlingen Höstväsen just i rättan tid, när skymningen började falla allt tidigare och höstvinden pep runt knuten i en oroväckande klagosång. Sedan tog det mig nästan tre månader att läsa ut den.

Det är intensiva berättelser, kanske behövde jag bida min tid mellan dem. Kanske var felet mitt livs största lässvacka som jag genomgick i november. Men jag tror att Höstväsen ändå gör sig bäst just så, att läsas en novell i taget.

Några av Sveriges allra största och bästa skräckförfattare delar med sig av sitt värsta i Höstväsen. Flera är redan mina favoritförfattare, några blir jag överraskad av. De är alla så olika att en samlad text om boken inte gör den rättvisa, jag vill gärna ge några ord till var och en av berättelserna för jag finner att alla på något sätt ändå stannat i minnet.

Det som existerar av Kerstin Lundberg Hahn är min absoluta favorit, inte särskilt överraskande då jag håller Kerstin Lundberg Hahn för den bästa svenska skräckförfattaren av ungdomsböcker. En vansinnigt otäck och suggestiv berättelse om en tonåring som får ett andrahandskontrakt till en lägenhet och upptäcker varför ägaren inte alls vill bo där.

Dejta med Liam är, om jag inte har missat något, Anders Fagers första litterära verk skrivet för ungdomar och det märks. Det är svulstigt och otäckt, annars hade det inte varit Anders Fager, men det är också ganska vuxet. Jag tyckte om novellen som blandar Lovecraftianska tentakler med ungdomshäng i Stockholm.

Nattsköterskan är en klassisk spökhistoria men desto mer välskrivet är det när den ändå skapar rysningar av obehag längs ryggraden då ett stickande spöke uppenbarar sig i dödens väntrum. Magnus Nordin är, jämte Kerstin Lundberg Hahn, en av de bästa skräckförfattarna vi har och han gör inte läsaren besviken.

I New View har tekniken skapat filterlinser som förvandlar vardagen till en rosabubblig instagramdröm – eller till en blodig skräckfilm. För mig var den här novellen lite för abstrakt och lite för pratig utan att ha någon verklig substans. Den enda novellen jag inte tyckte särskilt mycket om och som drog ned betyget på helheten. Av Madeleine Bäck.

Jag var inte särskilt imponerad av Alex Haridis debutroman men desto mer överraskad av hur mycket jag tyckte om Alla helgons dag. Fruktansvärt otäckt, med en ständig känsla av att allt kommer gå fullständigt käpprätt åt helvete. Nästan bokstavligt talat.

Saknad är skriven av Lena Ollmark och letar sig in i människans psyke och rädsla för att bli bortglömd. Otäckt, spännande, men inte en av samlingens bästa.

Niklas Krog är en författare att lita på och levererar i Stilla ligger Kyrksjön en spännande och, mot slutet, ganska ryslig berättelse om svartsjuka och tidlösa monster i gyttjan.

Höstväsen är en ganska ojämn blandning men ändå med en hög lägstanivå. En av berättelserna vill jag ge riktigt lågt betyg, fyra får högsta betyg och två svävar någonstans mittemellan. Ändå, en välskriven samling som jag verkligen rekommenderar i höstmörkret.

B Wahlströms, 2017.

Du kan köpa boken på Science-Fiction- bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: barnboksbloggen, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

Fyra riktigt bra (ljud)böcker – eller hur du lyssnar dig ikapp läslusten

I senaste avsnittet av Mellan raderna tipsade Jihde & Öhman om att lyssna på ljudböcker när läslusten tryter. Jag håller med. Hade det inte varit för ljudböckerna hade jag inte läst någonting i november, nu läste (lyssnade) jag på fyra böcker. Utan dem hade november känts som en ännu dystrare månad än den redan är.

Men måste en läsa? Ibland känns läsningen som ett tvång, bokhögarna hopar sig likt laviner. Just då kanske det är bättre att låta bli för hur bra blir läsupplevelsen om den är ett tvång? Samtidigt ser jag mig själv som en läsare och att inte läsa gör mig nedstämd. Då lyssnar jag, för att lyssna på ljudböcker är som att sjunka ner i ett berättande utan att behöva ta upp en bok, att kunna ta till sig en historia samtidigt som du gör det där tråkiga med att städa och diska – eller samtidigt som du tar en promenad. Att lyssna på en bok kan också ge en helt annan dimension till den om uppläsaren är rätt. De fyra böcker jag tänker tipsa om har alla fantastiska inläsare som gjorde det svårt att sluta lyssna.

Blybröllop

Bibliotekarien Irene har fått nog av sin man Horsts ständiga elakheter och förtryck och förgiftar honom långsamt med egenhändigt gjort blysocker från sin mammas blytyngder i källaren. Sara Paborn får mig att bygga upp den största sympatin för Irene trots att hon förgiftar Horst och får mig samtidigt att skratta åt galghumorn mitt i allt det dödliga allvaret. En fantastisk bok om en kvinna som slår tillbaka, lysande inläst av Anna Godenius. Du kan också köpa den på Bokus eller Adlibris.

 

Yuko

Jag älskade Skalpelldansen av Jenny Milewski. Med Yuko visar hon verkligen att hon är en stjärna att räkna med på den lysande svenska skräckhimlen. Jag älskar historien om Malin som lämnar småstadslivet för universitetet i Linköping men ganska snabbt märker att allt inte är som det ska i hennes studentkorridor. Varför är det alltid hårtussar i badkaret? Vad hände med den japanska utbytesstudenten som bodde där före henne?  Yuko lånar friskt från den japanska skräckfilmsgenren men blandar också in amerikansk slapstick och svenskt studentkorridorsliv – med bravur. Yuko är blodig, totalt genomvidrigt äcklig på sina ställen och fullständigt briljant. Jag lyssnade på Viktoria Flodströms inläsning men boken finns också på Bokus eller Adlibris.

Feberflickan

Den som är bekant med historien om Lizzie Borden känner igen Feberflickan. Elisabeth Östnäs tunna roman rör sig kring Lizzie Bordens  påstådda mord på hennes föräldrar men i en fiktiv förankring. Det är ingen biografi, heller ingen facklitterär bok, mer en rörelse i någons annans tankebanor där tid och rum flyter ihop. Luna rör sig i huset där hennes far och kvinnan som kallas ”hon” ligger döda. Kanske ges inget svar på vad som hänt, men Östnäs prosa är fängslande och fascinerande och min bokklubb hade svårt att sluta prata om boken. Jag lyssnade på Sofi Helledays inläsning, som jag tyckte mycket om.

Störst av allt

Maja står inför rätta för att tillsammans med sin nu döda pojkvän Sebastian ha skjutit ihjäl nästan hela sin klass. Det är Djursholms gymnasium, där de rika styr och där de fattiga syns i periferin. Kanske behöver inte Störst av allt någon närmare presentation då den under 2017 varit otroligt omskriven i bokvärlden. Jag lyssnade på den när jag inte hade ork att koncentrera mig och behövde något spännande att lyssna på. Som sådan bok fungerade den utmärkt för mig, men jag tror inte den hade gjort något större intryck om jag läst den när jag ville ha något mer utmanande. Jag är dock nästan motvilligt imponerad av Malin Persson Giolitos sätt att gestalta ungdomarna, ge var och en tydliga röster. Bra uppläsning av Lo Kauppi. Du kan också köpa boken i pocket på Adlibris eller Bokus.

X – den sista platsen

Med sin hybrid av svensk diskbänksrealism, träffande personporträtt och avgrundsdjup fasa tog John Ajvide Lindqvist skräcken in i det svenska folkhemmet. Med trilogin om Platserna gör han det på en helt ny nivå.

Himmelstrand lämnade mig med lika delar förvirring som fruktan inför världens oförklarlighet och de känslor människan frambringar när allt vardagligt skalas av. En märklig bok där fem husvagnar fann sig förflyttade till ett intet endast bestående av himmel och gräs, men också en bok som utforskade vad ett sådant intet kan göra med människor. Vilka vi är, utan allt omkring. Jag minns den fortfarande och den satte djupa spår i mig.

Rörelsen, den andra platsen, var för mig inte lika gripande och avgrundsdjup. I den spankulerade en metafiktiv John Lindqvist omkring i åttiotalets Stockholm och fann en annan värld i sin källare. Som en röd tråd mellan alla tre romanerna spelas Peter Himmelstrands Nån däruppe måste gilla mig och på ett sätt jag nästan inte trodde var möjligt blir Platserna en sammanhållen historia, en berättelse om något så fruktansvärt att endast John Ajvide Lindqvist kan skildra det på det sätt han gör.

Ändå var jag inte särskild berörd av X – Den sista platsen.

Gick det att skapa mörker utifrån ingenting om man bara var tillräckligt målmedveten?

Boken tar sin början i Gårdshuset i Stockholm, en del av ett miljonprogram och en monstruös höghuskropp i ett grönskande Hagaparken, en av de kontraster Ajvide Lindqvist är en så skicklig skildrare av. Här har den en gång stora och inbjudande lekplatsen förfallit, här har butikerna bommat igen och tagits över av en mycket ljusskyggare verksamhet. Den tonårige Linus langar ADHD-medicin och smuggelsprit och drömmer, som så många andra, av att vara en del i något större, ta sig uppåt, bli något. När chansen kommer är den i form av ”X”, en ljusskygg knarklangare som verkar ha förmågan att försvinna i tomma intet och förser Stockholms blodådror med högkvalitativt kokain till den grad att staden snart sjuder i ångorna av det.

Som trilogi är Platserna, om än inte Ajvide Lindqvists bästa så i alla fall mycket bättre än sina delar. Jag skulle egentligen vilja läsa om alla böckerna, i ett sträck, för att på riktigt förstå alla sammanhang och koppla ihop trådarna – men jag tror inte att jag tyckte de var tillräckligt bra för en så massiv omläsning. Kanske kommer jag att ändra mig.

Som roman är X – Den sista platsen den svagaste i serien. Det finns så många trådar, så många livsöden, så mycket sorg och bedrövelse att det nästan blir övermäktigt – det är svårt att fokusera. Tommy T är en lite för stereotyp av sorten avdankad B-kändis för att skapa några som helst känslor och det är lite för mycket deckarklyschor utan djup för att det ska kännas på riktigt. Där Himmelstrand var en skräckskildring och Rörelsen en metafiktiv Stockholmsskildring är X snarare en hårdkokt kriminalroman med ett myller av karaktärer. Det är först mot slutet den griper tag på riktigt. Utforskandet av mörkret som sker i de sista kapitlen, av det som finns inuti människor, är utstuderat och och jag blir riktigt rädd för första gången under läsningen. Att det sedan håller i sig långt efter jag har slagit igen boken, att jag ändå har så svårt att sluta fundera på den, är ett bevis om något på att John Ajvide Lindqvist åter riktat blicken rakt in i den mörkaste mänskliga avgrunden – och berättat om det han funnit med en konstfärdighet få besitter.

Vad har jag gjort?
Du har gjort dig själv
Vem är jag?
Du är inget. Bara mörkret är.

Ordfront, 2017

Köp boken på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Läs mer hos: Läsa & Lyssna, Ugglan & boken, Bims blogg, Enligt O, Dagens bok, Beroende av böcker.

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna är ingen klassisk slukaråldern-spökhistoria. Ändå är den en av de mest otäcka böcker jag läst i år.

Det var fyra år sedan Cecilia Lidbeck gav oss rysaren Barnhemmet, skräck för mellanåldern när den är som allra bäst. De försvunna gör det värt all väntan. Här möter vi nio barn och en ledare på väg i en buss mot sommarlägret. När ett rådjur springer över vägen och bussen kraschar mitt ute i ingenstans, utan mobiltäckning, tvingas ledaren ta det svåra beslutet att lämna barnen och gå och hämta hjälp. När han har varit borta i nästan ett dygn bestämmer de sig för att följa efter.

Handlingen låter klassisk, och visst lånar den temat från många romaner och filmer i subgenren vildmarksskräck, men den är helt egen i sitt slag. Cecilia Lidbeck framkallar den djupaste skräcken utan hjälp av en galen massmördare i hälarna på barnen, utan monster från skogens avgrund. Eller? Det är tvetydigheten som skrämmer slag på mig, att inte veta vad som egentligen försiggår och – det mest skrämmande av allt – att inte barnen heller gör det. Djupt inne i skogen tvingas de möta sina värsta rädslor och sina mörkaste minnen, på något sätt möter de också sig själva. Det är komplext, psykologiskt, nära.

Jag vågar nästan inte läsa vidare, men jag måste. De försvunna är så välskriven, så atmosfärisk, så otroligt levande. Jag kommer vara kvar där i skogen, länge. Kanske kommer jag alltid undra vad som egentligen hände.

Lilla Piratförlaget, 2017.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Bokkoll,

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är som en karamell för skräckälskare, en bloddrypande, morbid och galghumoristisk pärla.

Lilla Hon är så osynlig att hon inte ens har ett namn. Hon kallas bara Lilla Hon. Hemma rusar föräldrarna från höger till vänster men stannar aldrig upp i sin brådskande tillvaro. I skolan vill Lilla Hon inget annat än att äta bokstavskex och vara med och leka i kuddrummet men blir retad för att hon är så lättskrämd och för att få vara med blir hon tvingad att uppsöka alla spöken som finns på skolan. Lärarinnan som hängde sig på vinden. Mannen i matbespisningen som gör köttbullar av elever. Flickan som sprang med saxen i syslöjden. Och pojken som gick vilse i biblioteket. Men ingen tror väl på spöken på riktigt, eller?

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är verkligen förskräcklig, men också hjärtknipande och sorglig mitt i alla fasansfulla hemskheter. Jag tror den passar utmärkt för högläsning till skräckälskande öron i 9-12- årsåldern –  och till alla vuxna som inte kan få nog av en bra spökhistoria med blodet rinnande ur boksidorna.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Biblioteksbubbel och Prickiga Paula.

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Hemmet

På Hemmet kan ingen höra dig skrika. Eller, egentligen och mycket otäckare, de kan höra dig men de tror dig inte.

Joel är den som strulat till det för sig i livet, men ändå den som kommer hem för att ta hand om mamma Monica. När hon börjar hemsökas av spöken från det förgångna och inte längre kan skilja på verklighet och dröm hjälper han henne att flytta till demensboendet Tallskuggan.

Att det är verklig hemsökelse, någon ondskefullt, som plågar Monica, förstår ingen och det är det som gör Hemmet så otäck och så briljant. För vad är egentligen ett bättre ställe att hemsöka än ett demensboende, där de boendes dagliga konversationer med sedan länge döda är vardag? Fasan inför det onda och övernaturliga blandas med skräcken för att förlora sin egen identitet, den en varit och den en är. Utan sina minnen och utan en verklighetsuppfattning som hakar fast i nuet är det svårt att definiera sig själv. Mats Strandbergs research är så genomgående att det inte alls är svårt att föreställa sig att en går i korridorerna på Tallskuggan, ser sig om över axeln. Är det inbillning eller inte?

Mitt i varma sommaren börjar något hemsöka Tallskuggan, och Joel måste konfrontera både sitt eget trassliga liv och de härvor han lämnat bakom sig. Barndomsvännen Nina arbetar på Tallskuggan och drogberoendet förstörde deras vänskap liksom Joels liv. Samtidigt som berättelsen om en kraschad tonårstillvaro oftast skickligt vävs in i historien om Tallskuggan är det ändå vid den senare jag ofta fastnar. Bodil, Veras och de andra boendes liv känns mer livfullt skildrat än det Ninas och Joels, det är bara där berättelsen ibland haltar något. Kanske känns det så för att deras historia är betydligt vanligare i litteraturen, att Bodils och Veras långa liv oftast inte skildras i böcker efter att de blivit vuxna. Det finns också en oerhörd värme och insiktsfullhet i berättelsen om de gamla som är omöjlig att inte ta till sig – en stor medkänsla och förståelse för de utsatta.

Det är den sällsynta skildringen av livshistoria och krypande skräck som gör Hemmet så briljant. Jag läste Hemmet på strax under 24 timmar, fastklistrad vid sidorna, uppe hela natten. Och fortfarande letar jag ängsligt efter fläckar på tapeten.

Hitta den här eller här

Andra som läst: med näsan i en bok, Enligt O, Stories from the city, Annas bokblogg, Bokgalleriet, Bokkoll, Saras bokhylla

På läger med ondskan

Att placera en skräckhistoria på ett konfirmationsläger är både skrämmande och intressant – på många sätt. Lena Ollmark bygger upp en kuslig stämning i Lägret, men tyvärr tycker jag aldrig det kommer mycket längre än så.

Det är svårt att känns något för karaktärerna, särskilt huvudpersonen Hannah. Jag kan aldrig få ett riktigt grepp om henne, hon glider ur händerna och skapar inget intryck alls. Hanna åker till konfirmationslägret för att försöka rädda vänskapen med Emil och för att det är ett läger inriktat på musik – det Hannah vill mest av allt är att bli bra på att spela gitarr. Hon har aldrig hittat ett sammanhang, aldrig hittat sig själv och hon vill skapa en yta åt sig själv som andra kan spegla sig i, en image av en rocktjej hon inte är. Att inte hitta sig själv i tonåren är inget ovanligt men Hanna framstår lika ytlig som hon försöker göra sig, rörig.

Lena Ollmark hör till mina absoluta favoriter inom skräckgenren för mellanåldern och unga men den här gången tycker jag hon berättar för mycket istället för att visa det. Jag blir skriven på näsan med hur Hannah känner istället för att lista ut det själv, gång på gång och den enda karaktär som fastnar i minnet är Amanda. Ungdomsledaren på lägret som Hanna tyr sig till när Emil sviker, som verkar varm men ändå cool och som berättar spökhistorier om ondskan som sägs bo i skogen utanför lägret… Amanda är snäll den ena stunden, fanatisk i nästa och hon får mig att rysa av obehag.

Ibland snuddar Lena Ollmark också vid saker som är otäcka bortom det övernaturliga – just det fanatiska, en gemenskapskänsla som kan ligga farligt nära sektmentalitet. Hur människors hängivelse kan gå över gränsen, hur kristendomen kan verka snäll och harmlös men också har blodstänkta spår genom historien. Bortom den haltande karaktärsskildringen är det ändå väl beskrivet hur utanför Hannah är, icke-troende i en grupp av troende. Det är stora frågor som dyker upp i den här boken och på många sätt skildras de på ett träffande sätt.

Ambitionen att kombinera skräck med tro och läger är lysande men det håller inte riktigt hela vägen – förutom att gestaltningen är alldeles för svag blir det aldrig riktigt, riktigt otäckt. Lägret kan kanske fungera som en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte så mycket mer.

Andra som läst: Bokbesatt, Prickiga Paula, Annas bokblogg, Bokpandan, Läsa&Lyssna.