Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.

Skräckvecka: Hej alla monster! och något mer om skräck i bilderböcker

Det finns mysrysliga bilderböcker, och så finns det riktigt otäcka bilderböcker. Hej alla monster! kvalar definitivt in i den senare kategorin.

Hej alla monster är ett riktigt spökligt höstäventyr. Det kan verka som om barnet och mamman är alldeles vanliga, men när barnet får bestämma går de på nattliga monsterpromenader. Då träffar de allsköns monster, troll och häxor i skogen och till och med mamma blir elak. Som tur är går det att springa hem om allt blir för läskigt. Så länge en springer snabbt.

Jenny Bergmans poetiska språk och Alexander Janssons stämningsfulla bilder samverkar på ett fantastiskt sätt i den här nya bilderboken, utgiven lagom till Halloween. Det är faktiskt så otäckt att jag ibland undrar om det är på gränsen till för otäckt. För mig, som när en hatkärlek till berättelser om barn med svarta ögon ändå sedan jag såg ett särskilt Arkiv X- avsnitt som tolvåring, blir mammans förändrade personlighet och gula ögon så hemsk att jag nästan vill slå igen boken. Det allra tryggaste, blir det allra mest otäcka.

Det får mig att undra över hur mycket av rädslan jag läser in som vuxen, med en vuxens erfarenheter, och hur otäck barnen tycker historien är. Min erfarenhet är att vuxna och barn inte alls alltid blir rädda för samma saker, och att barn ibland är mer orädda än vuxna. De har kanske ännu inte lärt sig hur mycket det finns att vara rädd för. För många barn är rädslan också något övergående, något att borsta av sig och glömma bort, för att verkliga hemskheter att jämföra med ännu inte finns i barnets världsbild. Inte för alla. Sorgligt nog finns det så otroligt många barn idag vars liv är så fulla av verkliga hemskheter att inte ens en vuxen kan förstå det.

Att skriva och teckna barnböcker kan inte vara en lätt sak. En förledande tanke är att det skulle vara lättare att skriva för barn för att det ses som ”enklare” böcker, men den bedrar sig som tänker så. Det går inte att bara skriva med ett enklare språk, det är att klappa barnen på huvudet. Att skriva och teckna en barnbok är att sätta sig in i ett barns hela tankevärld, försöka skriva ut barnets perspektiv. För många vuxna är barnets tankevärld något en lämnat för länge sedan, några har den fantastiska förmågan att fortfarande kunna befinna sig där.

För att återgå till Hej alla monster!, så tror jag att jag som vuxen läser in hemskheter som barnen inte gör, samtidigt som den alldeles säkert rör även vid många barns stora rädsla: att en förälder inte ser ut eller beter sig som den brukar. Kanske är det den allra största skräcken. Ändå går det i Hej alla monster att avbryta illusionen, ta sig hem till tryggheten där föräldern är precis som den alltid är.  Jag tror inte att Hej alla monster är en bok för alla barn. Men för många tror jag att den kan vara en fantastiskt mysryslig läsupplevelse, en bok att läsa tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Nilmas bokhylla.

Fler mysrysliga bilderböcker att läsa i höstmörkret, i favoritordning: (det behövs fler!)

Rysliga förskolan – Lina Neidestam
De bortglömda benens hämnd – Rikard Ask, Jutta Falkengren
Sagor om den underbara familjen kanin – Jonna Björnstjerna (flera böcker)

Skräckvecka: Zonen vi ärvde

Redan 2014 rev författarkollektivet Fruktan Stockholm i spillror. Novellsamlingen Stockholms undergång hade gång efter gång ihjäl den svenska huvudstaden och jag minns det med skräckblandad förtjusning. Särskilt den allra sista novellen har etsat sig fast i mitt huvud, jag kommer nog aldrig glömma den.

Zonen vi ärvde tar läsaren med till vraket av det som en gång var. Endast spillror av mänskligheten återstår – kvar finns rötan, zongastar, mutanter och maskinvarelser. För att hitta mat måste du ge dig in i Zonen. Novellsamlingen är inspirerad av Mutant: År Noll som är ett klassiskt och prisbelönt postapokalyptiskt rollspel. Jag, som älskar rollspel men aldrig spelat just Mutant: År Noll utan mest hållit mig till Dungeons & Dragons och Call of Cthulhu, känner ändå igen rollspelets expressiva värld, episodiska berättande, dess ibland snabba vändningar och mängder av olika fiender.

Du behöver dock inte alls vara en rollspelare för att ge dig in i Zonen – det räcker med att älska postapokalyptisk skräck när den är som bäst. Berättelserna är råa, grafiska och mestadels väldigt välskrivna. En del fastnar inte alls i minnet men några fick det nästan att vrida sig i magen – på ett bra sätt. Överlag är Zonen vi ärvde en överraskande jämn novellsamling trots att det är flera olika författare, det är imponerande hur alla berättelserna känns som en del av en helhet, där platser och ord återkommer – utan att vara identiska. Det speglar Zonen oerhört väl, som att berättelserna verkligen kommer från mänsklighetens spillror, spridda mellan olika platser men någonstans med samma vaga minne av den värld som varit.

Men det allra mest skrämmande är inte allt excellerande i splatter utan då närheten till den värld vi känner nu lyser igenom allt det infekterade. När en zonstrykare hittar en påse med glaspärlor utan att förstå vad det är, en gammal receptbok som dyrkas, platser och byggnader vi känner till idag som i Fruktans vision är helt förstörda. Det allra värsta är att Zonen vi ärvde, mitt i alla sina ytterligheter, ibland känns så otroligt jordnära. Det är när mänskligheten skiner igenom, när den postapokalyptiska framtiden sträcker en hand tillbaka till dåtiden som jag blir som mest rädd – för någonstans känns det inte alls omöjligt att det är hit människan kommer komma i sin fanatiska strävan att förstöra jorden med olja, flygresor, köttätande, koldioxid, plast och överkonsumtion.Till Zonen.

Fruktan, 2019.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Stockholms undergång.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Dagens bok, Bokföring enligt Monika, tentakelmonster, CRM Nilsson.

Skräckvecka: Flocken av Matilda Ruta och Rasmus Malm

Det är skräckvecka på bloggen. Idag vill jag gärna prata om en bok som på ytan är en skräckskildring, men inuti handlar om mycket större saker – så som skräck ofta gör.

Allting börjar när Lova och hennes bonuspappa är på auktion och Lova får syn på några tavlor som magnetiskt verkar dra henne till sig. Lovas bonuspappa köper dem åt henne, men när de kommer hem blir Lovas mamma vansinnig och slänger tavlorna i raseri. Alla utom en, som Lova gömmer på sitt rum.

Tavlorna föreställer hyenor, och Lova känner en märklig samhörighet med dem. Lova och hennes nya kompis Josef börjar nysta i tavlornas märkliga mysterium och blir snart indragna i nattliga äventyr på Skogskyrkogården i Enskede. Nätter där märkliga djur lurar i skuggorna.

Flocken är en otroligt vacker och varsam grafisk roman, en coming of- age- bok om att hitta sig själv för mellanåldern, samtidigt som det är en kittlande skräckberättelse. Lovas tråkiga, inrutade liv får spänning när hon hittar flocken.

Jag älskar Matilda Rutas bilderböcker, stilen känns igen i Flocken men den är mörkare, gråare och samtidigt mer explosiv. Jag älskar kontrasterna mellan den färgspäckade dagen och den gråa natten, som också den får färg och liv när Lova upptäcker vad som gömmer sig i den. Bilderna går från att vara lugna och trygga till stökiga, mörka och blodiga. Flocken är alldeles ljuvlig och ryslig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Simon säger.

Frankenstein in Baghdad – Ahmed Saadawi

Frankenstein in Baghdad är en satirisk tolkning av Mary Shelleys skräckklassiker, placerad i nutidens USA-ockuperade Baghdad. Ahmed Saadawis bok är dock inte så mycket av en skräckhistoria på samma sätt som Shelleys, det otäcka i den går snarare att återfinna i den skarpa samhällsskildringen.

Monstret i sig är, länge, främst en skugga i utkanten av berättelsen. Längs Baghdads förstörda gator möter vi ett helt persongalleri av människor som på ett eller annat sätt blir indragna i monstrets historia. Monstrets skapare, Hadi, samlar ihop likdelar från explosioner och syr ihop dem till en spegelbild av Frankensteins monster – som en protest mot att regeringen inte begraver dem. Vad han inte hade förväntat sig var att en ensam själ utan kropp skulle ta sin boning i monstret.

Ahmed Saadawis monster har alltså en tydlig själ, någon som finns i den monstruösa skapelse som sprider skräck i Baghdad. Ändå skapar inte monstret lika mycket uppståndelse som det kanske skulle gjort, i ett Baghdad som är märkt av kriget och där så många människors liv är förstörda.

Frankenstein in Baghdad rör sig mellan fantasy, skräck, satir, samtidsskildring och magisk realism. Här finns ett sammelsurium av människor, alltifrån journalister till en äldre dam som tror att monstret är hennes återvändande son, präster, kaffehusägare, grannar, hotellägare, vaktmästare, mäklare, astrologer och gangsters. Ändå känns den sammanhållen på något sätt, berättelsen är ständigt intressant och tankeväckande. Frankenstein in Baghdad fanns med på Man Booker International Prize korta lista 2018. Jag hade nog i vanliga fall inte plockat upp den, jag blev tipsad om den när jag eftersökte böcker till min Fantastisk- världsutmaning och jag är mycket glad att den kom i min väg.

Du kan köpa den på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Höglandet – Steinar Bragi

Islands högland är kargt och ensligt. Vägen som Hrafn, Vigdís, Egill och Anna färdas på är bara svagt utmärkt och snart har de kört vilse i sanden och dimman, rakt på ett hus. Bilen går sönder och de två paren tvingas övernatta i huset, hos två äldre människor som verkar leva helt isolerade.

Men allt är inte som det verkar. Ingen får röra sig utomhus efter mörkrets inbrott.

Höglandet är en klaustrofobisk skräckroman som alltmer inger en stigande känsla av panik och instängdhet, det ödsliga landskapet till trots. Hrafn, Vigdís, Egill och Anna försöker gång på gång ta sig ifrån huset men dras tillbaka liksom till en magnet, som om huset inte tillåter dem att ge sig av. Det blir en upprepning likt mardrömskänslan att befinna sig i ett hus, gå igenom dörr efter dörr och bara komma tillbaka till samma ställe igen.

Det finns ett stråk av folktro och instängd skräck i Höglandet som jag älskar. Tyvärr låter Steinar Bragi den ödesmättade stämningen alltmer tas över av sprickor från det förflutna hos de två paren, av svartsjuka och destruktivt sex. Ibland önskar jag att Bragi låtit skräcken ta över mer. Samtidigt målar de de fyras dysfunktionella historia också en bild av deras katastrofala situation och inte minst av samhället i sig – ett samhälle i spillror efter finanskrisen, i desperat behov av att hävda sig. Höglandet höll mig fängslad i timmar, säkert inte minst för att jag läste den helt ensam i en stuga på landsbygden och det var inte svårt att föreställa sig något ondskefullt, otänkbart, röra sig utanför i snöstormen.

Höglandet är otäck, på sina ställen fruktansvärt välskriven och obehaglig på ett sätt som får en att vrida sig i imaginära plågor och att aldrig vilja åka ut med en jeep till höglandet, någonsin. Ändå ger Steinar Bragi en fängslande bild av det ogästvänliga landskapet, som om naturen själv hämnas. Jag kommer sent att glömma bilden av höglandet.

Höglandet var den första boken jag läste 2019 i fantastik- världsutmaningen. Nästa bok blir förmodligen The Three- Body Problem av Cixin Liu från Kina.

Fler som läst: Beroende av böcker, Bernur, Dagens bok, Litteraturmagazinet.

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, eller att lyssna på en ljudboksserie

Ett av vårens stora boksläpp för mig var Moa Eriksson Sandbergs Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande. Jag håller fortfarande hennes Den första flickan skogen möter som en av de bästa, ruggigaste och mest stämningsfulla böckerna på hyllan för mellanåldern. Att hon nu skrivit en rysare för tonåringar lät nästan för bra för att vara sant.

Det var innan jag visste att den här boken hade skrivits som en ljudboksserie för Storytel Originals från början, och först därefter släppts som bok. Jag är en ivrig ljudbokslyssnare men har ännu inte lyssnat på någon original-serie från Storytel då de mest har varit deckare och ingen har intresserat mig.

Med lika delar skepticism och förväntan i bagaget lyssnade jag igenom serien om sextonåriga Julia som flyttar från Stockholm till en mindre stad och får börja om på nytt med en ny skola och en ny klass. Hennes stora kärlek är teatern och hon kommer in på en skola som bara tar in de allra bästa. Stämningen är hård, särskilt när läraren meddelar att de ska sätta upp Shakespeares Hamlet och konkurrensen tilltar. Så försvinner klassens stjärna, Ester Gråberg. Vad har egentligen hänt?

Jag har sett Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande beskrivas som en ”Norra Latin light” och visst finns det likheter, men det är tydligt att Eriksson Sandbergs bok är skriven för en något yngre publik än Bergmark Elfgrens och jag tycker inte att likheterna stör alls. Det är definitivt ingen kopia, och jag tycker inte att en potentiell läsare ska avfärda den här boken för den sakens skull. Moa Eriksson Sandberg är en skicklig spänningsförfattare, stämningen är tät och läsaren hålls på konstant halster.

Nästan för konstant. Mitt problem med Ester Gråbergs försvinnande är, tror jag, serieformatet. Varje del avslutas med en cliffhanger, beskrivningarna är ganska sparsmakade och istället får dialogen ta större plats. Att lyssna på hela boken i ett svep gjorde att varje cliffhanger blev lite mer tröttsam än den föregående och att konstant byta fil i Storytel var bara irriterande. Jag blir ändå lite nyfiken på att även läsa boken i textformat, men efter att ha läst recensionen hos Old Adult Reads Young Adult bekräftas mina fördomar om hur den skulle vara – ganska fattig. Jag kan tänka mig att det kanske inte alls är oävet att lyssna på Ester Gråbergs försvinnande så som formatet är tänkt – en del i taget, med långa mellanrum emellan. Då måste historien vara enkel för att lätt kunna plockas upp igen, cliffhangern skapar längtan efter nästa del och den efter hand ändå rätt tunna och förutsägbara historien vägs upp av spänningen och pauserna emellan. Kanske är den alldeles perfekt för en familj med tonårsbarn att lyssna på tillsammans, en del i taget, istället för att se på en TV-serie. Det finns ändå ganska mycket att prata om, här, stora och svåra saker. Men att lyssna på som sammanhängande ljudbok – och, vad jag kan tänka mig, läsa som textbok – är tyvärr Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande lite av en besvikelse.

Textboken finns bland annat på Bokus och Adlibris. Här kan du se en trailer för boken!

Ljudboken: Storyel Kids, 2018.

Textboken: B Wahlströms, 2019.

Fler som läst/lyssnat: Old Adult Reads Young Adult, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Bokkoll, Carolina läser, Tusen, sidor, Biblioteksbubbel, BokLus.

När Lussiferda sveper över decemberhimlen

En vinternatt på 90-talet. Fyra tonåringar har tagit sig till en stuga strax utanför Stockholm för att se lussiferda, det ursprungliga lussetåget som just på lucianatten drar över himlen med demoner och häxor i släptåg. Ett skrik från himlen och plötsligt är de bara två kvar.

Inte sedan jag blev bländad av Amatka har jag läst något av Karin Tidbeck. Jag vet inte varför, många gånger har jag tänkt att jag borde läsa Jagganath. Kanske blev jag så överväldigad av Amatka att det kändes svårt att inte ha för höga förväntningar. Så bestämde vi oss för att i min bokcirkel Prosa&Proseccon läsa novellen Lussiferda, lagom tills Lucia skulle bringa ljus i decembermörkret. I Karin Tidbecks novell är hon snarare mörkret, ett urväsen som far över himlen med demoner och häxor i släptåg. I Lussiferda är det 90- tal och gothkultur, Ariadne och Kassandra bestämmer sig för att tillsammans med två vänner i smyg åka ut till Ariadnes föräldrars sommarstuga på lucianatten för att se det ursprungliga lussetåget.

När en novell är som bäst innehåller den en hel roman. I Lussiferda finns inte bara en nedkortad berättelse utan flera liv. Jag önskar att jag hade fått läsa mer om dem, samtidigt lever de sina historier i mina tankar långt efter att jag slagit ihop novellen. Idag är det Lucia. Vågar du kika ut i decembernattens mörker?