De dödas resa – Lena Arro

Det är höst och i dimman lurar faror långt rysligare än du någonsin kunnat tänka dig. Den som är bekant med sin grekiska och romerska mytologi känner igen Charon när en tonåring går vilse i dimman och luras ned i en roddbåt av en gammal man. Charon skeppade döda själar över floden Styx, eller Acheron, till dödsriket Hades.

I roddbåten är den stackars tonåringen fast. Han kastas in i gamla sägner och spökhistorier när den gamle mannen skickar honom kors och tvärs i historien för att leta upp förlorade reliker. Det är en snygg ramberättelse i Lena Arros nya rysare för 9-12 år, det är omöjligt att sluta läsa. Eller lyssna, som jag gjorde. De dödas resa är en tunn och liten bok men inte desto mindre otäck för det, och det älskar jag. Jag har många elever som inte kommit så långt med läsningen men ändå förstås vill läsa rysliga spökhistorier. För vem vill inte det?

Lena Arro är en stjärna i spökbokshimlen och jag älskar De dödas resa.

Opal, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.

Wakennhyrst – Michelle Paver

Det är sekelskiftets England och godset Wake’s End bär på en hårresande hemlighet. Vad hände egentligen när Edmund Stearne tappade besinningen och kallblodigt mördade ett oskyldigt offer med en ishacka?

Michelle Pavers nya roman utspelar sig i Suffolk, där Wake’s End tronar vid kanten av ett mytomspunnet kärr. Maud växer upp i en tid där kristenheten lagt förbud på legender om häxor och djävlar men där vassen ändå viskar hemligheter om urgamla riter i hennes öron. Wakenhyrst inleds först 60 år senare, då en journalist försöker ta reda på vad som egentligen hände den dagen Edmund Stearne gav sig ut med en ishacka och en yxa i högsta hugg.

Det är Mauds berättelse vi får lyssna till, en högst opålitlig berättare som trots det, eller på grund av det, är oerhört fascinerande. Maud börjar sin historia när hon är en liten flicka, beundrande sin far som hon ständigt försöker imponera på. Som flicka ges dock hennes läshuvud och vilja till utbildning ingen uppmärksamhet, istället blir hon överskuggad av sin yngre bror. År efter år går, mörkare och svårare blir berättelsen. Wakenhyrst är ingen kallblodig skräckroman i stil med Dark Matter eller Thin Air, även om det otäcka smyger sig på som det bara kan i Michelle Pavers romaner. Wakenhyrst är snarare en mörk thriller, gotisk och rå, mörk och olycksbådande. Jag finner mig sakna skräcken, men ändå uppslukas totalt av berättelsen.

En historia där inget är som det först verkar. Michelle Paver väver in kvinnors villkor, psykiska sjukdomar och klassförakt i en historisk roman där kärrets stank känns påtagligt, som ett ständigt närvarande omen. Det är skickligt skrivet, ändå kan jag ibland sakna den förlamande skräcken jag förknippar så mycket med Paver. Men att Wakenhyrst är en enastående roman, det finns det inget tvivel om.

Du hittar boken på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Fiktiviteter, bibbloanna, Bokhyllan, Läsa och lyssna, Hellre barfota än boklös, Jennys bibliotek.

The Coldest Girl in Coldtown

Det är mörkt som natten, det är kärleksgester att dåna till, det är vackra tonårsvampyrer som festar hela natten lång och välkomnar morgonen med ett blodbad. Kort sagt, det är Holly Blacks The Coldest Girl in Coldtown och jag är officiellt en vampyrläsare igen.

Jag har slukat vampyrromaner sedan jag läste I fullmånens sken från Läslusens bokklubb som tolvåring. Jag har läst mig igenom Anne Rice, Bram Stoker, Octavia E Butler, Stephenie Meyer, PC/Kristen Cast, Suzy McKee Charnas, Dan Simmons, John Polidori, Viktor Rydberg, Markus Heitz och många fler. Med kursen ”Vampyrfiktion” som jag läste 2012 började jag känna en viss mättnad och har inte plockat upp en vampyrroman sen dess.

Tana och Gavriel var exakt vad jag behövde. I ett någorlunda nutida USA är vampyrepidemin ett faktum, samhället försöker stänga in smittan i ”Coldtowns” och blir du infekterad måste du söka dig dit. På grund av saker som hände när hon var liten har Tana känt en mystisk dragning mot vampyrernas näste i hela sitt liv – och hon är inte ensam. Även om Holly Blacks vampyrer på många sätt är skitiga och grymma så skimrar det ändå romantiskt kring deras blodsugande vanor och eviga liv.

Det är något med den kombinationen jag tycker otroligt mycket om. På ytan är vampyrlivet ett romantiskt liv, men ser du det i ögonen möter du den kalla, råa verklighetens död och elände.  Tana stirrar det rakt i ansiktet när hon vaknar på morgonen efter ett ”Sundown party”, bakfull och den enda levande människan i huset. Vampyrer har tagit sig in, dödat de flesta av kalasets gäster och infekterat hennes expojkvän Aidan. På vägen mot säkerhet plockar Tana upp vampyren Gavriel och beger sig mot stadens Coldtown.

Jag älskar Tana. Hon är trulig, tuff och lite dumdristig, men med en otroligt härlig skiter-i-allt-attityd, utan att det känns överdrivet. Jag älskar att bisexuella killar och transpersoner får ta helt självklar plats (det händer inte ofta), jag älskar spänningen och tempot och jag ÄLSKAR Holly Blacks förmåga att visualisera ett dystopiskt, vampyrsmittat USA fullt med tonåringar som fortfarande drömmer den amerikanska drömmen – den är bara lite mer blodig. The Coldest Girl in Coldtown är underbar läsning.

Boken gavs ut på svenska 2016 av Rabén och Sjögren men den verkar vara slutsåld – den finns dock säkert på ditt närmaste bibliotek. Finns att köpa på engelska bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: MsHisingen, Carolina läser, Kattugglan, Världens bästa bok, Prickiga Paula, I<3Fantasy, Bokstaden, Havsdjupens sal, Nilmas bokhylla.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.