Läser just nu – Halloween edition (och massor av skräcktips)

Någonstans i oktober börjar det kännas självklart att plocka upp minst en skräckbok. Alldeles nyss läste jag ut mellanåldersysarna Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han och Barnhemmet (recensioner kommer under veckan!) samt den grafiska romanen American Vampire. Just nu läser jag zombiedystopin Flickan med gåvorna och även om den har tagit ett tag på sig så börjar den bli riktigt bra.

(Följ mig på instagram, @eliandbooks)

Jag har haft några tipslistor med skräck genom åren. De innehåller fortfarande många av mina favoriter:

Riktigt rysliga böcker

Tematrio om skräckläsning

”Se, döden på dig väntar”

Kuslig läsning

Vad vore en Halloweenhelg…?

En ruskig helg

Nöjesfälten och skräcken

Vad läser du just nu?

Nöjesfälten och skräcken

Av alla skräckmiljöer är den en av dem som fascinerar mig mest. Det övergivna nöjesfältet. En plats där, redan under dagens timmar, skräck blandas med förtjusning i snurrande karuseller men där nattens intåg gör de leende clownerna och knirkande pariserhjulen till en mardröm av motstridiga känslor.

Det är inte för intet som nöjesfälten slår upp portarna i stor skala när Halloween närmar sig, och idag ska jag äntligen ge mig in ett av dem. Snart beger jag mig tillsammans med en av mina bästa vänner till Gröna Lund och deras första Halloweenspecialhelg.

Det är verkligen något särskilt med blandningen av glädje och skräck på en nöjespark. Förr i tiden hade dock de resande nöjesfälten en betydligt mörkare sida än idag. Människor som ansågs strida mot dåtidens ideal ställdes ut i freak shows, som underhållning. Det hemska är att detta på många sätt lever kvar än idag, ända in i nutidens sociala medier där människors vikt och behåring hånas och bespottas som om det vore 1895 och vi inte visste bättre. Vi gör ju det. Vi borde bete oss därefter. Två av de finaste romaner som berättar om människor på kant med samhället på det här sättet är The Phantom of the Opera av Gaston Leroux, en skräckroman oavsett vad senare filmatiseringar vill låta påskina, och Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren.

Men för mig började allting i tonåren med ett, i vissa kretsar, omtalat svenskt vispop/folkmusik/spoken word- band. Cirkus Miramar. Rostiga karuseller, glömd kärlek, sorg, död och kaos är några av deras signum och jag kan fortfarande förlora mig där. Men jag älskar inte bara övergivna nöjesfält utan också vampyrer, kanske särskilt de som spökar på desamma. The Lost Boys är en kultförklarad popcornskräckis från 1987 där Santa Carlas enda nöjesfält blir en grogrund för vampyrer om natten. Kiefer Sutherland spelar oemotståndlig vampyr och Corey Feldman den nördige vampyrjägaren. The Lost Boys är fortfarande ett nöje att se.

Varför fascinerar nöjesfälten så? Varför blir de så otäcka? Jag tror att det väldigt enkla svaret är detsamma som till varför vi är så rädda för onda clowner och onda barn – något som ska bringa så mycket glädje blir desto mer otäckt när det  tar på sig en mask av fasa. Vi blir rädda, inte bara för den uttalade skräcken, utan för det förvridna i att glädjen maskerat sig till något helt annat.

Det finns mycket på temat. American Horror Storys fjärde säsong Freak Show, B-skräckisen The Funhouse från 1981 och den halvdåliga barnboksserien Disney after dark, men vad jag verkligen vill prata om är ett skräckspel som är så njutbart för en vurmare av övergivna nöjesparker att jag funderar på att återvända trots att det skrämde livet ur mig. Jag älskar att läsa skräck men jag är alldeles för harig och lättskrämd för att spela skräckspel till dator och konsol. Jag kan tycka att en skräckbok kan vara en betydligt otäckare upplevelse än en skräckfilm, just för att du får möjlighet att skapa dina egna bilder i huvudet och att de kan vara precis hur skrämmande som helst – ändå finns det knappt något så skakande och ruggigt som att spela ett riktigt välgjort skräckspel. Du är en del av berättelsen på ett helt annat sätt än i en skräckfilm, du är ett med din spelfigur och upplever det hen upplever – helst i stereo eller med hörlurar. Jag har spelat få skräckspel, sett några spela och alltid svurit att aldrig återvända.

Men så fann jag The Park – ett kort spel och en vandringssimulator med en helt oemotståndlig story: du spelar en mamma vars barn försvinner tillbaka in i nöjesparken efter stängning och när du rusar efter förvandlas den omkring dig, till en spöklik rest av det den en gång var. En ruggig historia gömmer sig i själva parkens grund och långsamt återfinner du den medan jakten på ditt försvunna barn tar dig längre och längre in i parkens hjärta. Det som stannat kvar i minnet är inte de, tacksamt få, jumspcares som dyker upp och inte heller den fantastiskt fina grafiken – det är den djupt psykologiska skräcken och storyn som bit för bit rullas upp till något så förfärligt att det är svårt att ta till sig det. Jag hatälskade att spela The Park – men jag kommer kanske aldrig gå in i ett spökhus igen. Vi får se idag.

Bild: Funcom.

Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Viktor Kasparsson på fler blodiga äventyr

Viktor Kasparssons makabra mysterier är en av mina absoluta favoriter bland grafiska romaner. De är inget för den vekmagade, sidorna är stänkta med både blod och hjärnsubstans och Dennis Gustafssons suggestiva tecknarstil kan skrämma livet ur den modigaste.

Helvetets fasor är sjätte delen och för Viktor Kasparsson börjar det hårda livet ta ut sitt rätt. Grubblande går han omkring när ett bestialiskt mord kommer i hans väg, otäckt likt ett annat mord som skedde 1891, fyrtio år tidigare. Mördaren blev avrättad, inte kan historien ha upprepat sig?

Jag älskar blandningen av gore-ig avgrundsskräck och elegant trettiotal. Det är mystiskt, stiligt och fascinerande. Viktor Kasparssons makabra mysterier är perfekt höstläsning för skräckälskaren, en veritabel fest i allsköns hemskheter du kan återvända till många gånger. Ändå är inte Helvetets fasor min favorit i serien, kanske beror det på att den känns något kortare och mindre gedigen än tidigare delar. Historien får ganska snabbt ett avslut även om just avslutet fick mig att sätta teet i halsen. Vad hände, och varför? Och när kommer sjunde delen så jag får veta?

Albumförlaget, 2017.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier (prequel)
Spöket på Hotell Vega
Blodsband
Syndaätaren
Vinterbrand

Blodig och fasansfull höstserieläsning

Sedan jag gjorde om bloggens utseende för några månader sedan har jag också försökt samla länkar till alla mina läsutmaningar i menyn här ovanför. Det går långsamt men framåt. För någon vecka sedan lade jag till länkar till alla recensioner och alla som var med i min Serieutmaning och jag blev påmind om hur rolig den var. Innan den läste jag nästan inga grafiska romaner, nu är de en stor del av mitt läsliv och jag älskar när läsutmaningar fungerar så!

Nu var det väldigt längesedan jag läste en grafisk roman och i post-bokmässetröttheten, med hösten och vintern lurandes kring varje knut, kändes det som perfekt läsning. Förra veckan tog jag hem två skräckserier, den ena hyfsat ny och den andre något jag tänkt läsa länge.

I helgen läste jag Helvetets fasor, senaste delen i serien om Viktor Kasparsson. Den andra, American Vampire, längtar jag så efter att påbörja. Recension på Helvetets fasor kommer! Här har jag skrivit om de tidigare delarna i serien om Viktor Kasparssons makabra mysterier:

Skräckens ängel
Viktor Kasparssons makabra mysterier
Spöket på hotell Vega
Blodsband

Syndaätaren

När paradistillvaron blir en skräckhistoria

När något i en bok av Magnus Nordin verkar för bra för att vara sant, då är det oftast det. Elin och Denise har sökt sommarjobb som husvakter på en ö i skärgården. De är nykära och tänker sola och bada sommaren lång. Huset badar i lyx och överflöd, de är helt ensamma och allt de behöver göra är att klippa gräs och hålla efter huset. Rena drömmen! Men sakta börjar skräcken inkräkta på idyllen. Lampor tänds och släcks, mystiska ljud hörs på natten, och vad hände egentligen med husägarens fru? Drunknade hon? Och vad är det för kråka som stirrar på dem utanför fönstret? Paradistillvaron blir ett skräckscenario och gamla sägner flyter upp till ytan.

Magnus Nordin är helt klart en skräckmästare i ungdomsboksgenren men Hemsökta är inte en av hans bästa böcker. Den börjar lovande, den soliga stämningen har redan från början ett mörkt moln över sig och det är lätt att leva sig in i berättelsen. Och jag älskar att huvudrollerna är ett lesbiskt par utan att det behöver göras en så himla stor grej av det! Men, så händer inte riktigt någonting. Inte förrän mer än halva boken har gått och sedan är det rätt snabbt slut. Jag gillar berättelsen men den blir aldrig tillräckligt otäck. Hemsökta är en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte riktigt mycket mer än så.

Bonnier Carlsen, 2016. Jag lyssnade på boken, fint inläst av Mirja Turestedt.

Hitta boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Leva loppan, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

Den bästa sommarlovsskräcken

Vare sig den gömmer sig i skogen eller i ett nytt hus är den helt självklar. Skräcken som lurar i de allra mest populära sommarlovsböckerna för mellanåldern. Den speglar förstås alltid något osäkert; skogen som lurar okänd bakom knuten eller det svåra i att lämna ett tryggt hem och kompisar för att flytta till en annan stad, ett annat hus, men den är också helt enkelt fantastisk sommarlovsavkoppling. De ljusa nätterna är kanske det allra bästa tillfället att förlora sig i sommarlovsskräcken för de kan både utlova småknytt i dimslöjorna och en någorlunda trygghet från mörkret.

Jag lämnade egentligen aldrig slukaråldern och läser minst ett par stycken på sommaren. På midsommarens afton träffade jag, i Ewa Christina Johanssons Galgbacken, Lykke som just vid midsommarafton har tvingats ut på landet för att fira tillsammans med sin släkt. Vid stugorna finns en gammal galgbacke, galgen är för länge sedan riven. Men när Lykke ser mot utkikstornet som nu istället finns på kullen kan hon svära på att hon ser en skräckinjagande galge stå där. En svag vind låter som viskningar i luften.

Ewa Christina Johansson är en av mästarna på slukaråldersskräck och även om jag inte kan benämna Galgbacken som en av hennes bästa böcker är den ändå stämningsfull och spännande så det räcker. Kanske är den lite förutsägbar, kanske känns den lite hastigt komponerad och därför inte särskilt djup. Ibland önskar jag att de författare som spottar ur sig böcker till mellanåldershyllan skulle sakta ned på tempot och lägga lite mer tid på varje bok, kanske skulle varje bok bli bättre då. Nu känns de ibland lite som hafsverk, skrivna enligt en mall, med tydliga guldkorn som dyker upp emellanåt.

En liknande författare är Petrus Dahlin. Jag fullkomligt älskade Hjärtlös som kom för några år sedan men var inte särskilt förtjust i Spöknät som jag läste förrförra sommaren. Skogens systrar är en bokserie som i det närmaste blivit klassiska i sammanhanget, i år läste jag första boken och den hör definitivt till de bättre i genren. Det är, återigen, sommarlov, och Tom tvingas ut från staden till ett torp hans föräldrar köpt. Skogen är mörk och lurande, något flyr genom dimman en tidig sommarmorgon… Skogens systrar är ryslig och fint skriven, men historien känns något ofärdig och det är tydligt att hela serien måste läsas för att berättelsen ska hänga ihop. Kanske gör jag det.

Nästa bok jag läser blir Rebbeca Åhlunds Flickan på tavlan som jag hört mycket fint om. Men mina stora favoriter i genren är De försvunna, Silverhäxan, Glasbarnen, Skuggan i väggen, Barnkolonin, Hjärtlös och Rum 213. Vilken tycker du är den bästa sommarlovsskräcken?

From Hell – mörkt, blodigt och fängslande

From Hell tar läsaren med till det viktorianska England, till konspirationsteorier och till de blodiga och omskrivna morden i Whitechapel. Till Jack the Rippers London.

Det är ett mastodontverk, den mest gedigna grafiska roman jag någonsin läst. Mörkret är påtagligt och nattsvart, morden så blodiga att det svårt att läsa. Det är brutalt, så att jag måste pausa läsningen långa stunder innan jag ens kan med mig att fortsätta. Ändå vill jag inte sluta läsa, så fascinerande är berättelsen som Alan Moore och Eddie Campbell målar upp. Framförallt är estetiken fullständigt hänförande, svartvitt i tusentals nyanser och med ett djup så att det känns som att jag går på Londons gator. Det är dimmigt, smutsigt, otäckt.

Ibland är det också långsam läsning, långa transportsträckor där konspirationsteorierna får ta stor plats. Men jag är ändå glad att jag läste From Hell, en läsupplevelse helt i särklass.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Böcker emellan.

En riktigt dålig början

A series of unfortunate events: The bad beginning är precis så olycksam som titeln låter ana. Här finns elände att mätta den mest kräsne av misärälskare och olyckor som nästan, men bara nästan, får dig att ångra att du överhuvudtaget öppnade boken.

Eller, som i mitt fall, började lyssna på Tim Currys inläsning. Den är fullständigt lysande. Tim Currys ibland nästan likgiltiga ton passar fantastiskt väl ihop med berättelsen och han kan verkligen konsten att skapa variation i röstuttrycket utan att det för den sakens skull blir radioteater av det hela – det senare behöver massor av uppläsare bli bättre på.

Bokserien blev film med Jim Carrey för några år sedan (jättebra!) och en Netflix-serie ganska nyligen (har inte sett än) så storyn torde vara välkänd men i korta drag så blir syskonen Violet, Klaus och Sunny föräldralösa och tvingas bo hos den elake farbror Olaf som mest bara vill döda dem för att komma åt deras förmögenhet. Violet är uppfinningsrik, Klaus är beläst och Sunny vill mest bara bita i allting. Tillsammans klarar de sig i princip hela tiden ur askan och in i elden, för att använda ett slitet uttryck.

Något som är lite tråkigt är det ständiga påpekandet av föreliggande fara av typen ”det här kommer inte sluta lyckligt” och de många förklaringarna till svåra ord som dyker upp alldeles för ofta. Det föregående är ett kul grepp men det används alldeles för mycket och det senare hade kunnat avhjälpas med att använda lite enklare ord. Kill your darlings, skulle jag vilja säga till Lemony Snicket – och då menar jag inte barnen Baudelaire. Men, förutom det är The Bad Beginning oavbrutet spännande och ironiskt humoristiskt, en pärla i barnbokshyllan.

MsHisingen, Boktycke och Schitzo-Cookie har också läst.

Varelserna – Fredlös

Det är en nära framtid, och på Gotland har skräcken härjat i flera år. Emma, Mirre, Moa, Gitte, Alex och de andra har överlevt, undvikit att bli bitna av de smittade, döingarna – de zombieliknande skalen av människorna de en gång var som hålögt jagat, skrämt och härjat genom fyra fantastiska böcker.

I den femte boken, Fredlös, verkar faran äntligen vara över. Ingen har sett någon döing på länge, men rädslan över vad som har hänt på fastlandet gnager. Har smittan spridit sig dit? När Mirre och Emma upptäcker en kantrad båt i vattnet utanför prästgården där de bor, nedstänkt med blod, får de sitt svar. Och jakten börjar igen.

Jag kastar mig över varje ny del i serien Varelserna, böckerna som är skrivna av Magnus Nordin och illustrerade av  Lars Gabel. Med mycket små medel skapar de en berättelse om några ensamma ungdomars hårdnackade kamp mot döden, om vänskap och rivalitet, om hierarkier och framförallt om rädsla. I Fredlös är man nästan mer rädd för människorna än zombierna, den besatthet som människor i grupp kan skapa och de fruktansvärda följder den får.

Varelserna är en lättläst serie, men också en som blir svårare och mer komplicerad för varje del som kommer ut. Det är fantastiskt skickligt och väl avvägt – det är inte bara orden som blir svårare, texten som blir längre och bilderna som blir färre, det finns också en helt annan komplexitet i känslor och relationer i de senare böckerna än i de första. Det är oerhört smart. Jag använder första boken, Elias bok, väldigt ofta när jag pratar om och tipsar böcker på mitt skolbibliotek och det är en bok som läsovana och läsovilliga ungdomar gärna tar eftersom den är så lättläst – och framförallt eftersom den är så lätt att sälja in och ser så lockande ut. Alla kommer sen tillbaka och vill låna nästa del. Alla. Att då fortsätta att fängsla läsarna med vidare delar samtidigt som berättelsen intensifieras och blir något svårare för varje del är verkligen ett smart drag. Det har fått många av mina ungdomar att läsa mer.

Jag älskar Varelserna! När kommer nästa del?

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.