Jag ger dig solen

Jag ger dig solen är omskriven, omtalad och älskad. Berättelsen om tvillingarna Noah och Jude och den tragedi som slår deras liv i spillror har berört så många människor, och jag har tänkt läsa den länge men aldrig gett den tiden.

Så fanns den på Storytel, inläst av två olika personer och jag började lyssna. Jag är inte alls säker på att jag gillar greppet med två olika berättare. Kanske gjordes det för att förstärka att halva boken berättas av Jude och halva av Noah, men texten känns så tydlig i det avseendet att jag inte tror att det alls hade behövts. Istället tappar jag tråden när det blir en annan röst. En uppläsare kan med små nyanser i rösten hjälpa till att skapa en bild av både personer och händelser och den bild Malin Molin ger av en person är en helt annan än den André Christenson ger. Det tog mig ibland rätt lång tid att förstå att de ens pratade om samma person och därför dröjde det nästan två timmar innan jag alls fick ett sammanhang och en röd tråd i berättelsen.

Nej, jag gillar inte alls uppläsningen. Noah och Jude är så pass olika att jag tror att det hade varit utmärkt även med en uppläsare. Jude är den coola surfaren som alla vill vara vän med, Noah är tyst och inbunden och ägnar större delen av sin tid med näsan i skissblocket. Tills Brian dyker upp och lyser upp hela Noahs världsbild. Men just när Noah börjar växa slår en tragedi ned i livet och tre år senare pratar inte Noah och Jude med varandra.

Jag älskar Jude. Hon är en otroligt stark och intressant karaktär. Noah berörde mig inte lika mycket, men så tyckte jag också mer om Malin Molins läsning som läste in Jude. Jag kan inte låta bli att beröras av berättelsen, framförallt bli ledsen av hur fruktansvärt hårt de sårar varandra. Ibland känns det nästan osannolikt att de kan vara så nära och ändå sjunka till så låga nivåer. Fast kanske är det ändå just därför. Jag ger dig solen var inte den ångvält jag förväntade mig. En fin läsupplevelse, men inte mycket mer än så. Men om något bevisar den att för högt ställda förväntningar inte gynnar en läsupplevelse och att uppläsaren till en ljudbok verkligen kan förändra allt.

Boken finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, prickiga paula, hyllan, Att leva loppan.

Comedy Queen – årets viktigaste läsning

Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!

Sashas mamma har tagit livet av sig, fast folk envisas med att säga ”gått bort” eller ”lämnat”. Som att Sasha inte vet att hon är död. Sasha vet, men vägrar gråta. Släpper hon fram tårarna finns det ingen återvändo och därför tänker hon göra allt motsatt vad mamma gjorde. Allt som gjorde mamma ledsen gör Sasha tvärtom och det viktigaste på den listan är att bli en Comedy Queen.

Det finns kanske ingen barnboksförfattare idag som kan berätta om så svåra ämnen på ett sådant briljant sätt som Jenny Jägerfeld gör. Hon balanserar hela tiden, fullständigt behärskat, på linjen mellan det allvarliga och det lättsamma, det roliga och det sorgliga och det är otroligt berörande utan att för den skull vara alldeles för tungt. Jenny Jägerfeld berättar om något av det allra svåraste på ett sätt som får läsaren att både gråta och skratta, att känna med Sasha så det gör ont men ändå aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Comedy Queen kan vara årets viktigaste bok och jag tror att den, och även Jägerfelds förra bok Brorsan är kung, kommer att rädda liv.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Prickiga Paula, Boktokig.

Allt ska brinna – Sofia Nordin

”Det är höst när jag kommer bärande på elden. Den sena, fula hösten. Ett evighetslångt, blött, grått mörker och jag har tre flaskor tändvätska i ryggsäcken. Allt ska brinna.”

Sofia Nordin är en av få författare som redan i första meningen kan skapa en hel värld, fängsla fast dig från andra och få dig att älska karaktärerna efter ett kapitel. Allt finns där. Doften, känslan, magontet, rädslan för katastrofen som du vet ska komma. Ändå går det inte att släppa historien.

Minna och Agnes är bästa vänner, så där som när vänskapen betyder allt. Minna är elden, allt göder den. Köttindustrin, patriarkatet, krigens fasor, livets orättvisor. Hon flammar upp i protesttåg, drar med sig Agnes, kedjar fast sig på skolgården, rasar mot rektorn. Lika fort slocknar hon och då är Agnes där för att plocka upp spillrorna.

Agnes. Vad hennes skuldkänslor gör ont, så mycket jag vill säga till henne att det inte är hennes fel. Så otroligt insiktsfullt och allvarligt Sofia Nordin tecknar sina karaktärer, obrottsligt lojal med deras vänskap och känslor. Allt ska brinna är svår och tung, men också fantastisk. Agnes och Minna är starka revolutionärer, men också helt vanliga sjuttonåringar med de vänskapsband bara sjuttonåringar knyter. De band som skapas av att vuxenvärlden inte alltid finns där, när det känns som att hela världen ligger på ens axlar och din bästa vän är den enda som förstår. Det känns som att verkligen vara där igen.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

Ditt livs affär – Fredrik Backman

Det är natten före julafton, en grå kvinna kommer gående genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med alla våra namn uppskrivna i: En cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar sin favoritstol röd, en 20-åring som putsar ölglas på en krog han älskar, en 45-åring som kör en dyr bil ursinnigt genom mörkret i jakt på något att krocka med. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt. Men det räcker inte att någon bara dör, för ett liv är inte det som händer när det tar slut, ett liv är allt som hände fram till dess.

Ditt livs affär är ännu en liten kortroman av Fredrik Backman, precis som …och varje morgon blir vägen hem längre och längre är det livet och döden som komprimeras till en historia som bara tar någon timme att ta sig igenom men betydligt längre att glömma.

Jag tycker om de här kortromanerna av Fredrik Backman. Det finns ingen tid att bre ut sig i alltför långa, sentimentala och adjektivrika beskrivningar av huvudpersonerna. Ingen tid att upprepa sig, att förlora tråden, allt det där jag inte gillade med Vi mot er. Som Stephen King i novellformat.

Ändå vad jag inte alls lika berörd av Ditt livs affär som av ….och varje morgon…. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men karaktärerna blev aldrig riktigt lika levande för mig, de känns inte lika djupa och inte lika genomarbetade som farfadern och sonsonen i …och varje morgon… – även om jag älskar porträttet av döden som en pärmbärande, stickande kvinna. Kanske var det bara fel tillfälle. Ditt livs affär kanske inte är mitt livs bok men det är verkligen värd att läsa.

Forum, 2017.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Enligt O, Mysterierna, Boktokig, Västmanländskan, Boklusen,

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Noah är barnbarnet som slår upp ett grönt tält i farfaderns sjukhusrum. Farfadern som promenerar längre och längre in på en stig där minnena blir suddiga i vägrenen, flyter ihop, försvinner. Farfadern som blandar ihop sonen och barnbarnet, dåtiden och nutiden, verkligheten och fantasin.

Noah och farfadern sitter tillsammans på en bänk med rymden ovanför och hyacinterna nedanför och försöker reda i de bångstyriga trådarna som är livet och historien. Bänkens omgivande värld är torget, varje dag krymper det, varje dag ökar glassplittret och nycklarna på marken som är farfaderns bleknande minne.

Jag har inte än gått vid sidan av någon med demens eller Alzheimers, ändå gråter jag som vore det min egen farfar – han, som togs av en annan sjukdom när jag ännu var ett barn. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är ett sällsamt vackert porträtt, en inblick i ett slocknande medvetande, blödande av känslor utan att vara för mycket. Och varje morgon… är inte många sidor och fungerar kanske allra finast just som kortroman. Den är så intensiv, känslosam och så ordrik att det lätt hade blivit för mycket med hundra sidor till. Den är slutet på livet, men också början, mörkret, men också ljuset. En läsupplevelse som stal en bit av mitt hjärta men som jag ändå inte hade velat vara utan.

Forum, 2017.

Hitta den här eller här.

Många har läst och bloggat om boken. Ett urval: Vargnatt, Lotten, Johannas deckarhörna, och dagarna går, Just nu just här, Fru E, CRM Nilsson, Lexie, Madde, romeoandjuliet, Annas fotnoter, Fantastiska berättelser, Zelly, Beas bokhylla.

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Flykten från Kabul – N.H. Senzai

Världen brinner. Människor flyr för sina liv och i vårt välbärgade land finns det de som tycker att vi inte kan ta emot dem. Att vi ska ska stänga in oss. En del hatar, en del kanske är rädda. Rädda för den domedagsstämning som rasister i riksdagen hjälper till att piska upp och som egentligen inte betyder någonting. När människor dör i Europa tycker de flesta här att det är tragedi. När människor dör i Syrien eller Afghanistan finns det de som tycker det är bra. Eller bara inte bryr sig. De senare kan ibland ursäkta sig med att Europa känns så mycket närmare än Asien och Afrika. Nå, böcker som Flykten från Kabul hjälper till att överbrygga det eventuella avståndet och för det är de guld värda.

flykten-fran-kabulI Flykten från Kabul, som utspelar sig 2001, lär vi känna Fadi, Noor och deras föräldrar som inte bara måste fly från ett Afghanistan på väg att falla i krigets händer utan också på vägen skiljs från sitt minsta barn Mariam. Det är en fruktansvärd historia, som alla historier om krig och flykt, men varligt berättad för sin tilltänkta läsare i 9-12-årsåldern. Fadis familj tar sig i början av boken ut från Afghanistan på ett lastbilsflak och kommer ganska snart till USA med hjälp av att pappan studerat där och tidigare haft visum. Större delen av historien utspelar sig i USA och koncentrerar sig på hur Fadis familj blir bemötta, hur barnen skaffar nya vänner, hur de desperat försöker få information om lillasyster Mariam.

Jag tror inte det är något problem för en hyfsat van läsare att ta sig an Flykten från Kabul men jag tror också det är viktigt att de har en påläst vuxen i närheten. Boken är inte utstuderat blodig och tyngpunkten ligger inte i flyktens grafiska fasor, men sorgen ligger tung över boksidorna och läsaren får mycket fakta om kriget i Afghanistan med sig, ända från Sovjetunionens invasion på sjuttiotalet och framåt. Jag pausade läsningen flera gånger för att läsa på om det jag inte redan kände till och jag kan tänka mig att en 9-12- åring kommer ha många frågor.

Med det inte sagt att de inte bör läsa Flykten från Kabul. Det tycker jag de ska, för den är ett viktigt tidsdokument och en väl berättad historia som bygger på författarens mans egna upplevelser om att fly från Afghanistan. Samtidigt får en också insikt i afghansk kultur, maträtter, traditioner, vissa ord på persiska, pashto och dari. Flykten från Kabul visar också på ett bra sätt detta som så många inte verkar förstå: att folk som flyr hit flyr från samma terror de själva är rädda för. De är inte terrorn.

Som många böcker vilka kombinerar en fiktiv eller verklighetsbaserad historia med pedagogik och fakta balanserar den då och då lite vingligt. Ibland blir den för pedagogisk och förklarande vilket också gör den lite för lång i min mening. Några kapitel i mitten hade kunnat kortas ner då språket också blir lite styltigt och moralen skrivs ut alldeles för tydligt. Jag tror den presumtiva läsaren hade förstått ändå. Dock tar sig berättelsen mycket fint och slutet är väldigt vackert. Jag kan heller inte låta bli att fundera på om den ibland klumpiga språkdräkten lite grann beror på översättningen, för det finns en del missar – till exempel när Fadi läser 20,000 leagues under the sea. En översättare borde ha koll på att den svenska titeln klassiskt sett är En världsomsegling under havet och inte Tiotusen meter under havet.

Men egentligen är det här petitesser. Flykten från Kabul är en mycket välskriven, mycket fin, mycket viktig berättelse om vår samtid. Inte minst finns det här väldigt mycket att prata om. Slutligen, jag är oerhört förälskad i omslaget. Det är vackert men också olycksbådande och det finns detaljer i det som bara kan förstås efter att en har läst boken – passande, och mycket fint. Jag har svårt att sluta betrakta det.