Tag Archives: sorg

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Flykten från Kabul – N.H. Senzai

Världen brinner. Människor flyr för sina liv och i vårt välbärgade land finns det de som tycker att vi inte kan ta emot dem. Att vi ska ska stänga in oss. En del hatar, en del kanske är rädda. Rädda för den domedagsstämning som rasister i riksdagen hjälper till att piska upp och som egentligen inte betyder någonting. När människor dör i Europa tycker de flesta här att det är tragedi. När människor dör i Syrien eller Afghanistan finns det de som tycker det är bra. Eller bara inte bryr sig. De senare kan ibland ursäkta sig med att Europa känns så mycket närmare än Asien och Afrika. Nå, böcker som Flykten från Kabul hjälper till att överbrygga det eventuella avståndet och för det är de guld värda.

flykten-fran-kabulI Flykten från Kabul, som utspelar sig 2001, lär vi känna Fadi, Noor och deras föräldrar som inte bara måste fly från ett Afghanistan på väg att falla i krigets händer utan också på vägen skiljs från sitt minsta barn Mariam. Det är en fruktansvärd historia, som alla historier om krig och flykt, men varligt berättad för sin tilltänkta läsare i 9-12-årsåldern. Fadis familj tar sig i början av boken ut från Afghanistan på ett lastbilsflak och kommer ganska snart till USA med hjälp av att pappan studerat där och tidigare haft visum. Större delen av historien utspelar sig i USA och koncentrerar sig på hur Fadis familj blir bemötta, hur barnen skaffar nya vänner, hur de desperat försöker få information om lillasyster Mariam.

Jag tror inte det är något problem för en hyfsat van läsare att ta sig an Flykten från Kabul men jag tror också det är viktigt att de har en påläst vuxen i närheten. Boken är inte utstuderat blodig och tyngpunkten ligger inte i flyktens grafiska fasor, men sorgen ligger tung över boksidorna och läsaren får mycket fakta om kriget i Afghanistan med sig, ända från Sovjetunionens invasion på sjuttiotalet och framåt. Jag pausade läsningen flera gånger för att läsa på om det jag inte redan kände till och jag kan tänka mig att en 9-12- åring kommer ha många frågor.

Med det inte sagt att de inte bör läsa Flykten från Kabul. Det tycker jag de ska, för den är ett viktigt tidsdokument och en väl berättad historia som bygger på författarens mans egna upplevelser om att fly från Afghanistan. Samtidigt får en också insikt i afghansk kultur, maträtter, traditioner, vissa ord på persiska, pashto och dari. Flykten från Kabul visar också på ett bra sätt detta som så många inte verkar förstå: att folk som flyr hit flyr från samma terror de själva är rädda för. De är inte terrorn.

Som många böcker vilka kombinerar en fiktiv eller verklighetsbaserad historia med pedagogik och fakta balanserar den då och då lite vingligt. Ibland blir den för pedagogisk och förklarande vilket också gör den lite för lång i min mening. Några kapitel i mitten hade kunnat kortas ner då språket också blir lite styltigt och moralen skrivs ut alldeles för tydligt. Jag tror den presumtiva läsaren hade förstått ändå. Dock tar sig berättelsen mycket fint och slutet är väldigt vackert. Jag kan heller inte låta bli att fundera på om den ibland klumpiga språkdräkten lite grann beror på översättningen, för det finns en del missar – till exempel när Fadi läser 20,000 leagues under the sea. En översättare borde ha koll på att den svenska titeln klassiskt sett är En världsomsegling under havet och inte Tiotusen meter under havet.

Men egentligen är det här petitesser. Flykten från Kabul är en mycket välskriven, mycket fin, mycket viktig berättelse om vår samtid. Inte minst finns det här väldigt mycket att prata om. Slutligen, jag är oerhört förälskad i omslaget. Det är vackert men också olycksbådande och det finns detaljer i det som bara kan förstås efter att en har läst boken – passande, och mycket fint. Jag har svårt att sluta betrakta det.