The Reckless Afterlife of Harriet Stoker – Lauren James

Harriet Stoker är ingen särskilt trevlig person. Ändå lyckas Lauren James få mig att känna sympati för henne.

På dagen för sin död ger sig Harriet Stoker in i den övergivna byggnaden Mulcture Hall för ett fotografiprojekt. Huset, som ligger på universitetets campus, har varit övergivet länge. Det sägs att det spökar – och hur sant det är får Harriet veta när hon faller till sin död i trapphuset i Mulcture Hall och genast välkomnas av de spöken som hemsökt huset i tiotals, en del i hundratals, år.

Felix, Kasper, Rima och Leah har alla särskilda gåvor och det enda Harriet är intresserad av är att hitta sin egen spökgivna gåva. Att hon river hål i andras liv på sin jakt efter någon mening med odödligheten verkar inte bekomma henne, inte heller att skapa farliga fiender i livet efter detta.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är på många sätt tyngre och svårare än Lauren James tidigare böcker, ibland är den så sorglig och dyster att det gör ont i hjärtat. Men det finns också något hjärtknipande fint i det liv som spökena i Mulcture Hall skapat åt sig själva, många gånger påminner det mig om Eva Ibbotsons böcker som jag älskade när jag var liten. Fast historien om Harriet Stoker är ingenting för barn. Snarare ger den mig stora skälvan ibland, så vuxen jag är. Jag vet inte hur Lauren James lyckas få mig att känna ens ett uns av sympati för den högst otrevliga Harriet, men det gör jag.

Lauren James är en exceptionell YA- författare, en av de bästa. Att hon skulle skriva ännu en makalös skildring av människans innersta längtan, förklätt i fantastik, var väl egentligen ingen överraskning. Ändå sitter jag där och sträckläser andra halvan av boken i ren frenesi, jag måste veta hur det går. Lauren James slutar aldrig att förstumma mig. The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är otäck, atmosfärisk, snillrik, hjärtevärmande – och vansinnigt spännande.

Spökhusets hemlighet – Kristina Ohlsson

Jag tror aldrig att jag kommer se på miniatyrhus på samma sätt igen. Kristina Ohlsson har i Spökhusets hemlighet skrivit ännu en lysande rysare för bokslukaråldern, härligt otäck och stämningsfull – särskilt mitt i vintern.

För i Stjärndalen är det jullov. Snön vräker ner och vinden yr, det är den värsta snöstormen på många år. Alba och hennes lillasyster Ellen väntar med oro på att stormen ska lägga sig, annars kan inte mamma och pappa komma fram till jul. I Stjärndalen bor morbror Baltzar och det är han Alba och Ellen hälsar på under jullovet. Men det blir ju inte jul om inte mamma och pappa kan komma.

Men snart får Alba värre saker att oroa sig för. Morbror Baltzar har köpt ett miniatyrhus som en känd snickare skapat, och en dag visar han det för Alba och Ellen. Men det är något konstigt med huset. På nätterna hör Alba viskande röster från huset, och någon tänder en eld i det lilla husets kakelugn. Vem är det som viskar? Vem är Hector, som försvann för femtio år sedan? Och vem är Samlaren?

Spökhusets hemlighet är otäck. Det är rysligt att läsa om hur någon rövar bort barn efter barn, men det känns också kallt ända in i märgen av den vinande snöstormen som aldrig lägger sig. Kristina Ohlsson är en mästare på att skapa stämningsfull spökhistoriemagi, kanske mer än någonsin i Spökhusets hemlighet. Men det finns också något mer i Spökhusets hemlighet: karaktärer som känns, syskonkärleken som alltid finns där även när en retar gallfeber på varandra. Jag är glad att jag läste Spökhusets hemlighet på julaftonsnatten, när timmarna krupit över i juldag men det fortfarande skulle  vara kolmörkt många timmar till. Läs!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandelnBokus och Adlibris.

Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, eller att lyssna på en ljudboksserie

Ett av vårens stora boksläpp för mig var Moa Eriksson Sandbergs Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande. Jag håller fortfarande hennes Den första flickan skogen möter som en av de bästa, ruggigaste och mest stämningsfulla böckerna på hyllan för mellanåldern. Att hon nu skrivit en rysare för tonåringar lät nästan för bra för att vara sant.

Det var innan jag visste att den här boken hade skrivits som en ljudboksserie för Storytel Originals från början, och först därefter släppts som bok. Jag är en ivrig ljudbokslyssnare men har ännu inte lyssnat på någon original-serie från Storytel då de mest har varit deckare och ingen har intresserat mig.

Med lika delar skepticism och förväntan i bagaget lyssnade jag igenom serien om sextonåriga Julia som flyttar från Stockholm till en mindre stad och får börja om på nytt med en ny skola och en ny klass. Hennes stora kärlek är teatern och hon kommer in på en skola som bara tar in de allra bästa. Stämningen är hård, särskilt när läraren meddelar att de ska sätta upp Shakespeares Hamlet och konkurrensen tilltar. Så försvinner klassens stjärna, Ester Gråberg. Vad har egentligen hänt?

Jag har sett Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande beskrivas som en ”Norra Latin light” och visst finns det likheter, men det är tydligt att Eriksson Sandbergs bok är skriven för en något yngre publik än Bergmark Elfgrens och jag tycker inte att likheterna stör alls. Det är definitivt ingen kopia, och jag tycker inte att en potentiell läsare ska avfärda den här boken för den sakens skull. Moa Eriksson Sandberg är en skicklig spänningsförfattare, stämningen är tät och läsaren hålls på konstant halster.

Nästan för konstant. Mitt problem med Ester Gråbergs försvinnande är, tror jag, serieformatet. Varje del avslutas med en cliffhanger, beskrivningarna är ganska sparsmakade och istället får dialogen ta större plats. Att lyssna på hela boken i ett svep gjorde att varje cliffhanger blev lite mer tröttsam än den föregående och att konstant byta fil i Storytel var bara irriterande. Jag blir ändå lite nyfiken på att även läsa boken i textformat, men efter att ha läst recensionen hos Old Adult Reads Young Adult bekräftas mina fördomar om hur den skulle vara – ganska fattig. Jag kan tänka mig att det kanske inte alls är oävet att lyssna på Ester Gråbergs försvinnande så som formatet är tänkt – en del i taget, med långa mellanrum emellan. Då måste historien vara enkel för att lätt kunna plockas upp igen, cliffhangern skapar längtan efter nästa del och den efter hand ändå rätt tunna och förutsägbara historien vägs upp av spänningen och pauserna emellan. Kanske är den alldeles perfekt för en familj med tonårsbarn att lyssna på tillsammans, en del i taget, istället för att se på en TV-serie. Det finns ändå ganska mycket att prata om, här, stora och svåra saker. Men att lyssna på som sammanhängande ljudbok – och, vad jag kan tänka mig, läsa som textbok – är tyvärr Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande lite av en besvikelse.

Textboken finns bland annat på Bokus och Adlibris. Här kan du se en trailer för boken!

Ljudboken: Storyel Kids, 2018.

Textboken: B Wahlströms, 2019.

Fler som läst/lyssnat: Old Adult Reads Young Adult, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Bokkoll, Carolina läser, Tusen, sidor, Biblioteksbubbel, BokLus.