Tag Archives: spökligt

Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är som en karamell för skräckälskare, en bloddrypande, morbid och galghumoristisk pärla.

Lilla Hon är så osynlig att hon inte ens har ett namn. Hon kallas bara Lilla Hon. Hemma rusar föräldrarna från höger till vänster men stannar aldrig upp i sin brådskande tillvaro. I skolan vill Lilla Hon inget annat än att äta bokstavskex och vara med och leka i kuddrummet men blir retad för att hon är så lättskrämd och för att få vara med blir hon tvingad att uppsöka alla spöken som finns på skolan. Lärarinnan som hängde sig på vinden. Mannen i matbespisningen som gör köttbullar av elever. Flickan som sprang med saxen i syslöjden. Och pojken som gick vilse i biblioteket. Men ingen tror väl på spöken på riktigt, eller?

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är verkligen förskräcklig, men också hjärtknipande och sorglig mitt i alla fasansfulla hemskheter. Jag tror den passar utmärkt för högläsning till skräckälskande öron i 9-12- årsåldern –  och till alla vuxna som inte kan få nog av en bra spökhistoria med blodet rinnande ur boksidorna.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Biblioteksbubbel och Prickiga Paula.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

De dödas röster

De dödas röster är en radioföljetong, ett thrillerdrama, åtta avsnitt du inte kommer kunna sluta lyssna på – du som inte redan andlöst lyssnat dig igenom succéen skapad av bland andra Sara Bergmark Elfgren.

Vad hände egentligen Jessica Lund? Hon hittas mördad, knivskuren och badande i sitt eget blod och många år senare försöker hennes bästa vän ta reda på vem mördaren egentligen var.

De dödas röster rör sig i gränslandet. Det är just så verklighetsförankrat att det är lätt att tro att det har hänt på riktigt, men precis så oförklarligt att verkligheten ändå inte räcker till. Något annat måste ta vid.

De dödas röster sår frön om självuppfyllande profetior, om rädsla och psykoser. Det är skräck, men det är också en nittiotalsskildring som i ett slag tar mig tillbaka till byskolan där jag gick från första till sjätte klass. Skolan, där vi både regelbundet viskade ”svarta madam” tre gånger inne på en nedsläckt toalett- precis som de gör i serien – och under en ”sova över i skolan”-händelse gjorde en nattlig, minnesvärd utflykt till kyrkogården som låg tvärs över vägen från skolgården. Den låg där som en ständig påminnelse om döden, ett slut i motsats till skolgården lek och livets inledning. En hånfullhet, då skolan ibland kunde kännas mer evighetslång än döden någonsin kunde vara, mer skrämmande, mer hotfull. Åtminstone för mig. Allt det här, och mer, dansade genom mitt huvud när jag lyssnade på De dödas röster.

Jag lyssnade så intensivt att en hel tågresa försvann i ett töcken. Serien, som är producerad av P3 Serie, hade premiär redan i somras så kanske är jag fullständigt sist på bollen men om någon ännu inte lyssnat så vill jag ändå tipsa. Serien stannade hos mig och jag vet att jag kommer fundera länge.

4d363ec4-c93b-4d92-a057-70d92432b704

Sommarskräckspecial: Kråkslottet

På andra sidan hagen höjde kvinnan blicken och stirrade rakt på mig. Det enda jag var helt säker på var att jag blev kall ända in i benen när hon tittade på mig och jag visste att jag inte ville träffa henne närmare än så här.

9789132168581_200x_krakslottet

Svart vatten och Spöknät är bra spökhistorier, helt okej för en varm sommardag. Sal 305 var ännu bättre, Ingelin Angerborn när hon är som bäst. Men den bok jag den här skräckspecialhelgen vill utse till den allra bästa Hcg-skräckisen är Kråkslottet av Ewa Christina Johansson. I efterhand förstår jag att jag först borde ha läst Silverhäxan som kom ut för tretton år sedan – en tappar lite referenser i Kråkslottet men den går fint att läsa ändå.

”Kråkslottet” är ett gammalt hus som Vivas storasyster flyttat in i. Systern verkar göra mest det som faller henne in, hon vill bli låtskrivare men hankar sig fram och huset är inte i det bästa skicket. När Viva blir själv en sen kväll upptäcker hon dessutom till sin fasa att hon inte verkar vara ensam. Gardinerna rör sig av sig själva, och i skjulet hittar hon en mystisk ring…

Ewa Christina Johansson spottar ur sig skräckisar i ungefär samma takt som Ingelin Angerborn men fram tills nu hade jag aldrig läst någon. Jag är glad att jag gjorde det för Kråkslottet är en fantastisk bok – den tar en ganska uttjatad story och gör den till något nytt, ger den ett stråk av gammaldags spökhistoria och drar in gamla tiders häxtro i berättelsen. Jag rös, så vuxen jag är, och hädanefter kommer jag aldrig se på katter på samma sätt.

Sommarskräckspecial: Sal 305

Efter att Svart vatten och Spöknät inte varken skrämt mig nämnvärt eller rört upp så mycket andra känslor överhuvudtaget började jag fundera. Var jag helt enkelt mätt på spökhistorier? Blev det för mycket? Är det mig det är fel på? Vad har hänt med vår relation? Som tur är kan en alltid lita på Ingelin Angerborn och i Sal 305 fick jag precis det som behövdes! Sal 305 är en fortsättning på  Rum 213, ständigt utlånad på bibblan och något av en rysarklassiker för mellanåldern, och en bör nog ha läst den innan.

sal-305

I Sal 305 råkar Elvira ut för en cykelolycka och precis som förra gången det spökade börjar alltihop med en bils nummerplåt. En nummerplåt där det står SAL 305. Från sitt sjukhusfönster ser hon rakt över till det nedlagda sinnessjukhuset där det sägs att lyset som blinkar om natten är oroliga själars spöken som inte får någon ro…

Sal 305 är lagom läskig, inte lika skrämmande som till exempel Hjärtlös, men stämningsfull så det räcker och blir över – den kommer helt klart bli en favorit hos Angerborn- fansen.

Sommarskräckspecial: Spöknät

spoknatEfter Svart vatten tog jag upp Petrus Dahlins nya Spöknät, förväntningarna var om möjligt ännu högre efter att ha läst och på flera sätt fått hjärtat i halsgropen av Hjärtlös.

Spöknät är i min mening inte alls lika bra som Hjärtlös, visst finns spänningen där men precis som i Svart vatten tycker jag känslan uteblir. Det som berör allra mest är, precis som i Hjärtlös, barnets utsatthet och det påtvingade ansvaret när de vuxna sviker. Tino får vara den vuxne i familjen och helt ensam blir han när mamman försvinner – samtidigt som den märkliga Akki dyker upp. Vem är hon och varför pratar hon så konstigt? Nästan som om hon kommer från en annan tid…

Rädd blir jag för Akki, men inte på långa vägar tillräckligt. Jag tror aldrig på historien om spöknätet och jag undrar mest vart Akki egentligen kommer ifrån. Det stör mig också något ofantligt att killar och tjejer aldrig bara kan få vara vänner. Spöknät är okej mellanåldersskräck, men inte Dahlins bästa i min mening.

Sommarskräckspecial: Svart vatten

Svart vatten såg otroligt lockande ut, och historien sög tag direkt. Ett lov som för Agnes verkar bli det tråkigaste i mannaminne, en kall och regnig sommar och en legend om en stengång mitt i sjön som lockar och drar… 9789132167171_200x_svart-vatten

När Agnes börjar nysta känns det som att någon förföljer henne, det är blöta fotspår hon verkar lämna efter sig fast det inte regnar och det är immiga handavtryck på glasrutor mitt i natten. Det är, kort sagt, alla ingredienser som behövs för en riktigt bra spökhistoria.

Ändå blev jag aldrig riktigt rädd, ändå uteblir stämningen. Historien saknar inte driv men språket är för torrt och uppstyltat för min smak och ingen av karaktärerna i Svart vatten skapar någon riktig känsla. Synd på en bra historia tycker jag men kanske kan spänningen och spökerierna vara tillräckligt ändå för en skräcktörstande tioåring på sommarlov. Jag hade nog dock rekommenderat Glasbarnen istället.

Spöken och sommarvärme, eller skräckspecial på bloggen

En sökning på orden ”sommar” och ”spöken” ger 87 träffar i vår bibliotekskatalog. När maj övergår i juni blir vi överhopade med nya böcker med en kombination av sommarlov och övergivna hus där det spökar och knappt hinner de stå sig tillrätta i hyllan förrän de blir utlånade av ivriga barnahänder. Kanske känns det så mycket tryggare att konfrontera rädslan på en solvarm filt i gräset, kanske är bara det långa sommarlovet en perfekt tid för läsning. Säkert är att det är något alldeles särskilt med kombinationen ”sommarlov” och ”spöken”.

Inte är det heller bara de där barna som vill gotta ner sig i knackningar på fönster, middnattstimmor och kalla händer mitt i stekande sol – bibliotekarierna blir ofta minst lika stjärnögda vid tanken. Även jag. Över midsommar plöjde jag tre Hcg (9-12 år)- skräckisar, den ena efter den andra, och när juni övergick i juli bläddrade jag mig igenom en till. Den här helgen tänkte jag prata om dem. Det blir skräckspecial hela helgen, tre skräckisar för slukaråldern och en ungdomsthriller med spökinslag. Stay tuned!

sommarskräck