Den bästa sommarlovsskräcken

Vare sig den gömmer sig i skogen eller i ett nytt hus är den helt självklar. Skräcken som lurar i de allra mest populära sommarlovsböckerna för mellanåldern. Den speglar förstås alltid något osäkert; skogen som lurar okänd bakom knuten eller det svåra i att lämna ett tryggt hem och kompisar för att flytta till en annan stad, ett annat hus, men den är också helt enkelt fantastisk sommarlovsavkoppling. De ljusa nätterna är kanske det allra bästa tillfället att förlora sig i sommarlovsskräcken för de kan både utlova småknytt i dimslöjorna och en någorlunda trygghet från mörkret.

Jag lämnade egentligen aldrig slukaråldern och läser minst ett par stycken på sommaren. På midsommarens afton träffade jag, i Ewa Christina Johanssons Galgbacken, Lykke som just vid midsommarafton har tvingats ut på landet för att fira tillsammans med sin släkt. Vid stugorna finns en gammal galgbacke, galgen är för länge sedan riven. Men när Lykke ser mot utkikstornet som nu istället finns på kullen kan hon svära på att hon ser en skräckinjagande galge stå där. En svag vind låter som viskningar i luften.

Ewa Christina Johansson är en av mästarna på slukaråldersskräck och även om jag inte kan benämna Galgbacken som en av hennes bästa böcker är den ändå stämningsfull och spännande så det räcker. Kanske är den lite förutsägbar, kanske känns den lite hastigt komponerad och därför inte särskilt djup. Ibland önskar jag att de författare som spottar ur sig böcker till mellanåldershyllan skulle sakta ned på tempot och lägga lite mer tid på varje bok, kanske skulle varje bok bli bättre då. Nu känns de ibland lite som hafsverk, skrivna enligt en mall, med tydliga guldkorn som dyker upp emellanåt.

En liknande författare är Petrus Dahlin. Jag fullkomligt älskade Hjärtlös som kom för några år sedan men var inte särskilt förtjust i Spöknät som jag läste förrförra sommaren. Skogens systrar är en bokserie som i det närmaste blivit klassiska i sammanhanget, i år läste jag första boken och den hör definitivt till de bättre i genren. Det är, återigen, sommarlov, och Tom tvingas ut från staden till ett torp hans föräldrar köpt. Skogen är mörk och lurande, något flyr genom dimman en tidig sommarmorgon… Skogens systrar är ryslig och fint skriven, men historien känns något ofärdig och det är tydligt att hela serien måste läsas för att berättelsen ska hänga ihop. Kanske gör jag det.

Nästa bok jag läser blir Rebbeca Åhlunds Flickan på tavlan som jag hört mycket fint om. Men mina stora favoriter i genren är De försvunna, Silverhäxan, Glasbarnen, Skuggan i väggen, Barnkolonin, Hjärtlös och Rum 213. Vilken tycker du är den bästa sommarlovsskräcken?

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

De många hemsökta husen i barnlitteraturen

När jag för några dagar sedan sträckläste Mia Öströms nya bok Dödsbo började jag fundera – hur många hemsökta hus finns det egentligen i mellanåldersskräcken?

Det finns en subgenre inom skräcklitteraturen som riktar sig mot bokslukare i 9-12- årsåldern och som nästan alltid bebos av ett hemsökt hus. Det är gammalt, lite slitet, ofta med en mörk historia. Och spökar, det gör det. Jag har länge funderat över denna långlivade trend som är så specifik för bokslukare – det finns absolut motsvarighet i vuxenskräcklitteraturen, tänk bara på Shirley Jackson – men det känns som att omfattning inte är lika stor.

Vad är det som gör att just huset har en sådan fallenhet för hemsökelse? Huset kan tyckas som ett hjärta, men kan i psykologin också tolkas som en hjärna med sina många olika rum bestämt för olika saker. Ofta blir barnet som har huvudrollen i de här böckerna medtvingad till det nya huset, av en skilsmässa, en förälders nya jobb eller kanske ett dödsfall. Det är barnet som upptäcker att det spökar, föräldern vägrar hårdnackat att se och förstå och tror inte heller på det barn som yppar hemsökelsen till sin vuxen. Att inte bli lyssnad på är säkert något som många barn upplever i verkliga livet varje dag, kanske finns här någonting av förklaringen. Symboliken i frustrationen över att inte bli sedd, om det så gäller spöken i huset eller vardagliga ting. Föräldrarna i de här böckerna uppträder ofta fullkomligt maniskt i sina försök att inte förstå vad det är som hänt och att istället hitta fullt naturliga förklaringar. Kanske finns här också en skymt av rädslan i att bli vuxen och få det tråkiga, torra, vardagliga, icke-spökliga synsätt på livet som många vuxna i barns ögon har. Och inte minst, rädslan för det nya – att flytta till ett nytt hem, börja i en ny skola.

Men den största rädslan finns kanske i den fullständiga skräcken när det som ska vara det tryggaste, hemmet, blir det otäckaste.

Som vuxen läsare kan jag ibland känna mig lite trött över att ännu ett hus hemsöker mellanålderslitteraturen. Men är det något dåligt, egentligen? Samtidigt som jag har hört flera av mina elever uttrycka att även de är lite trötta på det hemsökta huset är det också ofta de böckerna som lånas allra mest på mitt skolbibliotek. Som liten hade jag själv slukat bok efter bok om de funnits i den omfattningen då – för om en verkligen gillar att läsa om något vill en ju allra helst läsa allt om det. Eller?

Fast allt kanske en inte behöver läsa, ändå. Det finns ju bättre och sämre böcker i subgenren, som i alla genrer. Dödsbo av Mia Öström är definitivt en av de bättre, det är en fantastiskt fin och lagom skrämmande liten pärla med två oerhört sympatiska huvudpersoner. Här har de huset fullt av spöken som alla dog i en brand för hundra år sedan och som hålls kvar där av den elaka portvakten som dog vid samma tillfälle. Det roar mig lite att det elakaste spöket är en portvakt – det känns lite som om hon vaktar porten till helvetet och att huset är skärselden – även om det nu nödvändigtvis kanske inte är en tolkning som barn gör.

Nåväl. Jag kommer förmodligen fortsätta att besöka de där hemsökta husen i mellanålderslitteraturer med de där jobbiga föräldrarna för en del av mig fastnade någonstans i slukaråldern och jag är lika barnsligt förtjust i böckerna som mina elever och små biblioteksbesökare. Bland de många böcker jag läst i genren har jag här valt ut sex favoritböcker och en novell – i inbördes ordning:

Barnkolonin – Kerstin Lundberg Hahn (egentligen en ungdomsbok men då den är så fantastiskt bra och då så många mellanåldare älskar den här tar jag med den ändå)

Glasbarnen – Kristina Ohlsson

Hjärtlös – Petrus Dahlin

Dödsbo – Mia Öström

När kylan kommer – Kerstin Lundberg Hahn (novell i antologin Skräck)

Silverhäxan – Ewa Christina Johansson

Skuggan i väggen – Kerstin Lundberg Hahn

Vilken är din favorit och vilken bok vill du avråda från?

Skräck – elva rysare för mellanstadiet

I Skräck, liksom i Höstväsen, är det stora delar av Sveriges författarelit i genren skräck för unga som berättar sitt allra värsta.

Vilken förväntan det skapar! När Ingelin Angerborn, Alex Haridi, Petrus Dahlin, Petter Lidbeck, Kerstin Lundberg Hahn, Johan Theorin och Rebecka Åhlund, bland flera andra, har skrivit varsin berättelse för de giriga mellanåldersläsarna, de som ofta kommer in till mig på biblioteket och vill ha det allra otäckaste och det mest bloddrypande.

Till viss del finns det också i Skräck. Några av berättelserna är ruskiga, en del istället nästan fåniga. Flera av dem verkar vilja fånga sina läsare genom att använda nutida digitala fenomen – YouTube, Geocaching, Pokémon Go. Det blir sällan bra. Greppet i sig är det inget fel på, det kan bli oerhört otäckt att kombinera skräck och digital teknik, men istället för att låta skräcken komma inifrån – som vuxenskräcken i The Ring och barnskräcken i Petrus Dahlins Dataspelet – blir i de här fallen det digitala bara en ytlig fond, något man tar till för att locka läsare när man tror att det inte går på något annat sätt. Det känns knackigt och överansträngt. Försvinnande gott, till exempel, hade kunnat bli fantastiskt bra då det vilar en otäck stämning över den gamla bunkern, så varför måste de hitta dit med Geocaching, just? Det fyller ingen funktion – och dessutom stavar författaren det ”Geocatching” vilket är hemskt irriterande, ett jättedåligt fel. Var är redaktören, undrar jag. Tror författarna att det inte går att locka mellanåldersläsare om det inte finns YouTube i novellerna? I så fall borde de ha högre tilltro till dem.

Men det finns bra noveller här, också. Riktigt bra! Mina favoriter är När kylan kommer av Kerstin Lundberg Hahn och Brunnen av Rebecka Åhlund. Den senare avslutar samlingen och är fruktansvärt otäck, på det sättet som biter sig fast och inte vill lämna en. Till skillnad från en del av berättelserna i samlingen, som försöker alldeles för mycket, är det en kort och avskalad berättelse utan några accessoarer eller specialeffekter. Kvar blir sorgen och skräcken,  avgrundsdjup. Båda novellerna uppvisar verkligen att ”less is more” verkligen gäller i skräckgenren. Även för mellanåldern.

Köp boken: SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus.

Andra som läst: Annas bokblogg, Barnboksbloggen, Prickiga Paula, Boktajm.

Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är som en karamell för skräckälskare, en bloddrypande, morbid och galghumoristisk pärla.

Lilla Hon är så osynlig att hon inte ens har ett namn. Hon kallas bara Lilla Hon. Hemma rusar föräldrarna från höger till vänster men stannar aldrig upp i sin brådskande tillvaro. I skolan vill Lilla Hon inget annat än att äta bokstavskex och vara med och leka i kuddrummet men blir retad för att hon är så lättskrämd och för att få vara med blir hon tvingad att uppsöka alla spöken som finns på skolan. Lärarinnan som hängde sig på vinden. Mannen i matbespisningen som gör köttbullar av elever. Flickan som sprang med saxen i syslöjden. Och pojken som gick vilse i biblioteket. Men ingen tror väl på spöken på riktigt, eller?

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är verkligen förskräcklig, men också hjärtknipande och sorglig mitt i alla fasansfulla hemskheter. Jag tror den passar utmärkt för högläsning till skräckälskande öron i 9-12- årsåldern –  och till alla vuxna som inte kan få nog av en bra spökhistoria med blodet rinnande ur boksidorna.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Biblioteksbubbel och Prickiga Paula.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

De dödas röster

De dödas röster är en radioföljetong, ett thrillerdrama, åtta avsnitt du inte kommer kunna sluta lyssna på – du som inte redan andlöst lyssnat dig igenom succéen skapad av bland andra Sara Bergmark Elfgren.

Vad hände egentligen Jessica Lund? Hon hittas mördad, knivskuren och badande i sitt eget blod och många år senare försöker hennes bästa vän ta reda på vem mördaren egentligen var.

De dödas röster rör sig i gränslandet. Det är just så verklighetsförankrat att det är lätt att tro att det har hänt på riktigt, men precis så oförklarligt att verkligheten ändå inte räcker till. Något annat måste ta vid.

De dödas röster sår frön om självuppfyllande profetior, om rädsla och psykoser. Det är skräck, men det är också en nittiotalsskildring som i ett slag tar mig tillbaka till byskolan där jag gick från första till sjätte klass. Skolan, där vi både regelbundet viskade ”svarta madam” tre gånger inne på en nedsläckt toalett- precis som de gör i serien – och under en ”sova över i skolan”-händelse gjorde en nattlig, minnesvärd utflykt till kyrkogården som låg tvärs över vägen från skolgården. Den låg där som en ständig påminnelse om döden, ett slut i motsats till skolgården lek och livets inledning. En hånfullhet, då skolan ibland kunde kännas mer evighetslång än döden någonsin kunde vara, mer skrämmande, mer hotfull. Åtminstone för mig. Allt det här, och mer, dansade genom mitt huvud när jag lyssnade på De dödas röster.

Jag lyssnade så intensivt att en hel tågresa försvann i ett töcken. Serien, som är producerad av P3 Serie, hade premiär redan i somras så kanske är jag fullständigt sist på bollen men om någon ännu inte lyssnat så vill jag ändå tipsa. Serien stannade hos mig och jag vet att jag kommer fundera länge.

4d363ec4-c93b-4d92-a057-70d92432b704

Sommarskräckspecial: Kråkslottet

På andra sidan hagen höjde kvinnan blicken och stirrade rakt på mig. Det enda jag var helt säker på var att jag blev kall ända in i benen när hon tittade på mig och jag visste att jag inte ville träffa henne närmare än så här.

9789132168581_200x_krakslottet

Svart vatten och Spöknät är bra spökhistorier, helt okej för en varm sommardag. Sal 305 var ännu bättre, Ingelin Angerborn när hon är som bäst. Men den bok jag den här skräckspecialhelgen vill utse till den allra bästa Hcg-skräckisen är Kråkslottet av Ewa Christina Johansson. I efterhand förstår jag att jag först borde ha läst Silverhäxan som kom ut för tretton år sedan – en tappar lite referenser i Kråkslottet men den går fint att läsa ändå.

”Kråkslottet” är ett gammalt hus som Vivas storasyster flyttat in i. Systern verkar göra mest det som faller henne in, hon vill bli låtskrivare men hankar sig fram och huset är inte i det bästa skicket. När Viva blir själv en sen kväll upptäcker hon dessutom till sin fasa att hon inte verkar vara ensam. Gardinerna rör sig av sig själva, och i skjulet hittar hon en mystisk ring…

Ewa Christina Johansson spottar ur sig skräckisar i ungefär samma takt som Ingelin Angerborn men fram tills nu hade jag aldrig läst någon. Jag är glad att jag gjorde det för Kråkslottet är en fantastisk bok – den tar en ganska uttjatad story och gör den till något nytt, ger den ett stråk av gammaldags spökhistoria och drar in gamla tiders häxtro i berättelsen. Jag rös, så vuxen jag är, och hädanefter kommer jag aldrig se på katter på samma sätt.