Tag Archives: spökligt

Monstret i natten – Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

Ganska sällan skriver jag om barnböcker i den här bloggen. Jag läser desto fler, men de flesta i mitt jobb som barn- och ungdomsbibliotekarie och jag vill inte blanda ihop min blogg och mitt jobb för mycket. Men då och då råkar jag på en barnbok som är så fantastisk att jag helt enkelt måste berätta.

monstret-i-natten

Monstret i natten handlar om något alldeles för vanligt: ett barn som finner sig självt nästan helt ensam. När Frank fyller nio år är grannen Alice och hennes hund Uffe de enda som kommer på kalaset. Under en lek blir Uffe så uppspelt att han biter Frank i handen och den natten drömmer Frank konstiga drömmar – att han är ute och springer i natten och när han vaknar är det jord och gräs i sängen…

Monstret i natten är en fantastisk historia om att vara ensam, om att hitta sig själv och sin plats, om vänskap, om skräck, om monster, om fantasi. Liksom i Eld, skriven av Mats Strandberg tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, finns här också en fantastisk bibliotekarie, åh jag älskar att bibliotekarier i barn- och ungdomslitteraturen får vara någon annan än en sur och gråhårig tant! Jag älskar också att Mats Strandberg blinkar åt klassisk skräcklitteratur- och film utan att låta det komma i vägen för berättelsen.

Jag älskade Monstret i natten. Min kollega och hennes åttaåriga son älskade den (”vi var tvungna att läsa ut den fast det var läggdags!”). Boktokig har skrivit en fantastisk recension av boken som egentligen säger allt som behöver sägas: spring och läs!

Du hittar den här, här och här.

Fler som läst: Boktjuven, Kulturhyllan, prickigapaula, Carolina läser.

Så mycket skräck en mörkervurmare kan önska sig….

Ni missar väl inte #Helenas100hemskaste? En lista som räknar ner från 100 till 1 på eminenta mörkerboktipsaren Helena Dahlgrens blogg Dark Places. Jag har än så länge återfunnit flera favoriter och fått ungefär lika många lästips. Jag blir också väldigt sugen på att läsa skräck hela februari.

IMG_1227

Ni vet den där känslan, när en är så skräckslagen att behovet av att slå ihop boken och gömma undan den bara trumfas av hungern i att få veta mer, bli mer skrämd? I skräcken finns både vår vardaglighet och våra mörkaste drömmar, våra innersta rädslor och allra längst in vår trygghetskänsla. Det är det som gör att jag älskar den så mycket.

In och läs, om du inte gjort det redan!

2015 års bästa böcker

När 2014 gick mot sitt slut insåg jag att jag hade saknat de där stora bokkärlekarna, de himlastormande läsupplevelserna och böckerna som får en att gråta, skratta och våndas. Böckerna en tar till sitt hjärta. Jag bestämde där och då att inte ha några utmaningar 2015 utan bara läsa det som jag ville läsa för min egen skull, för det var då jag tänkte att de där bokälsklingarna skulle hitta tillbaka till mig.

Faktiskt så tror jag att jag mer och mer hittade tillbaka till den där bokkärleken, för jag har mycket fler böcker på min lista 2015 än 2014 och den har varit mycket svårare att knåpa ihop. Men här är den, 10 böcker plus 3 starka bubblare, tio- i topp- listan är helt utan inbördes ordning. De fem översta skriver jag lite extra om, för att jag tyckte om dem så mycket.

Tio- i topp 2015

Den vita staden

13064338_O_1– av Karolina Ramqvist var kanske den allra bästa boken jag läste 2015. Nu, när vintern äntligen är här, kommer den tillbaka till mig med full kraft och jag minns vinterkylan i boken, hur den trängde sig på, det så oerhört fysiska i boken där fnasiga vinterläppar blandades med smuts och sår och hjälplöshet. Tomheten i det vakuum John lämnade efter sig, framtiden långt där borta och stillheten där emellan.

Tills drivkraften kommer, tills Karin börjar röra på sig. Den vita staden är ett slående porträtt, en skildring av ett liv så fysisk och nära att jag fortfarande kan känna den.

Code Name Verity

indexCode Name Verity av Elizabeth Wein minns jag så tydligt som om jag läste den igår. En av de mest fängslande och imponerande blandningar av historisk roman, Young Adult, äventyrsroman och feministiskt praktverk jag har läst.

 

The Fever

9781447235910_200_the-fever_haftad

”Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för feberanfall är det sjön flera genast misstänker.

Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.”

Saxat från min recension, jag kan inte säga det bättre än så här.

Allt det där jag sa till dig var sant

13055879_O_1

Åh, Anne och Mary. Vad jag våndades när jag läste, hur arg jag var, hur mycket jag önskade er att ni inte fötts in i den värld vi lever i. Jag ville vara där, skrika att det inte behöver vara så här, att det går över, att lämna honom, att det inte är hopplöst. Men hopplöst, är just vad det är i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hopplöst tungt, hopplöst svårt, hopplöst vackert och underbart poetiskt.

 

DrömbokhandelnOmslag-till-Drombokhandeln

Svåra frågor ställs om litteratur och kvalitet när bokhandeln Au Bon Roman öppnar – bara bra böcker, särskilt utvalda av en hemlig grupp författare. Men vem är någon att säga vad som är en bra bok? Jag älskade Drömbokhandeln, inte bara för den stora och svåra fråga den ställde, utan mest för kärleken till böcker som genomsyrade varenda sida och inte gick att ta miste på. Språket är så franskt, så levande, så vackert.

 

Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad som är så bra och så viktig.

Monstrumologen, en skräckroman jag sent kommer glömma. Ett gotiskt mästerverk, en illaluktande kamp mot avgrundsmonster och en Dr. Jekyll and Mr. Hyde- professor som försöker bestämma över liv och död.

När hundarna kommer, Augustprisvinnande Jessica Schiefauer skriver poetiskt om den första kärleken, det första hatet och hur svårt det är att leva med båda.

Drömfakulteten, Sara Stridsberg drömmer en fiktiv biografi över Valerie Solanas som är djupt skakande, ändlöst vackert skriven och personlig.

Sju minuter över midnatt skrev Patrick Ness färdigt när Siobhan Dowd dog i cancer. Och döden är det som hälsar på, i form av ett monster som varje kväll, sju minuter över midnatt knackar på Conors fönster. Sju minuter över midnatt är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det.

vitsvityancey_monstrumologen_omslag_inbnar-hundarna-kommerdrömfakulteten9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Bubblare

På bubblar-listan finns inte mindre än tre deckare. Jag har sällan med deckare på min årsbästalista för det är sällan jag tycker de är så pass bra att de kvalar in.

Men just de här tre deckarna säger något så otroligt viktigt om samhället, samtidigt som de har en bitande deckarintrig och undviker de djupa groparna av klyschor som onekligen verkar vara extra stor just i denna genre. Det är en skicklig väg att balansera på och det är också viktigt att nå ut med samhällskritiken som genomsyrar de här böckerna, i en så vida läst genre som deckaren. Det handlar så klart om ämnena feminism och rasism och de här författarna säger det ovanligt bra.

Skuggorna – Katarina Wennstam

Det blod som spillts – Åsa Larsson

Medan mörkret faller – Anna Lihammer

9789100125509_200_skuggornamedan-morkret-faller9789100103033

 

Nu hoppas jag på minst lika många fantastiska läsupplevelser 2016. Några har jag redan fått.

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.

Svart vatten, mörka sidor av människan

Vädret var svenskt midsommarkyligt. På väg mot sommar, men inte riktigt där än. Vattnet var närmare iskyla än tio grader varmt, något vi fick erfara vid midsommardagens gryningstimme när vi byggt upp just det rätta modet för att skrikande kasta oss i. Böckerna, de var skrämmande.wpid-img_20150620_173417.jpg

För mig kan en riktigt bra deckare stå på egna ben även utan kriminalhistorien. Få kan det. Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden läste jag på midsommarafton, på en strand vid en jämtländsk sjö där vågorna kluckade mer och mer olycksbådande ju längre jag läste. Nog för att bara innehållet i boken var tillräckligt för att skrämma mig långt in i själen.

Människohandel. Slaveri. Trafficking. Mycket har skrivits men Tove Alsterdal kopplar på ett sällsynt skickligt sätt ihop välfärdsländer med fattigare, visar på ett närgående sätt hur människor uttnyttjas och bankar in det viktiga budskapet ”ingen människa är illegal” i läsarens undermedvetna. Kvinnorna på stranden är långt ifrån en deckare med en sensmoral, den är istället ett samhällskritiskt tidsdokument som ställer oerhört svåra och tunga frågor om liv, om värde, om vem som är värd vad. Det ges inga svar. Det är mest bara svart, svårt och tungt men förhoppningsvis lämnar den spår i läsaren.

Det svåra och tunga, det kan komma till en på många olika sätt. Gull Åkerblom är en etablerad ungdomsboksförfattare och även om jag inte läst något av henne tidigare förstår jag det av nya boken Ringar på svart vatten. Även denna lästes vid midsommar, även denna vid en sjö, på midsommardagen när solen gömt sig bakom bergen men ändå aldrig lät mörkret ta över (vad jag älskar dessa ljusa sommarnätter!) och regntunga moln gjorde sjön olycksbådande. Det är då svårt att inte fängslas extra mycket av en spökhistoria som utspelar sig på en gammal prästgård där ett försvinnande ägt många år tidigare. Kusligt, spännande, verklighetstroget.

En annorlunda helg.

Andra som läst och bloggat om Kvinnorna på stranden: Bokföring enligt Monika, Ewa Swedenmarks värld, Läsa & Lyssna, Mysterierna.

Andra som läst och bloggat om Ringar på svart vatten: Boktajm, Old Adults reads Young Adult, Bokfreak, Sagan om Sagorna,

The Fever – Megan Abbott

Det finns något tryckande i The Fever. Just feberaktigt, pulserande, mörkt, misstänkt. Redan från första sidan känns det ödesbestämt att det inte kommer gå någon väl i den här historien.

9781447235910_200_the-fever_haftadJag kommer att tänka på flera författare när jag läser The Fever. Carol Goodman, till exempel, för även om böckerna har ganska lite gemensamt så finns i The Fever liksom i The Lake of Dead Languages en bild av sjön som huvudperson, en djup och skrämmande metafor eftersom det i sjön liksom i människors inre kan dölja sig saker som inte alls syns på ytan.

Men mer än en metafor för människans psyke bidrar också sjön till något annat. Stephen Kings skräckberättelser färgas ofta av landskapet, inte sällan av Maines karga och kalla sjöar och berg och en liknande roll spelar sjön i The Fever. Den ligger där, stilla och tyst men ständigt närvarande, lurande, skrämmande.

Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för mystiska feberanfall är det sjön flera genast misstänker. Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.

Andra bloggare som läst: Dark Places, …mednäsanienbok, Beroende av böcker, Bokbabbel.

Det storslagna näsblodet och andra historier

De förryckta kusinerna och andra historier är en av mina absoluta favoriter i kategorin ”gotiska grafiska romaner med förvriden humor”. Förresten är det rätt och slätt en av mina favoritböcker. Jag älskar Edward Gorey, och som med alla författare som lämnat jordelivet och därmed ny produktion bakom sig försöker jag läsa verken de gjort med ganska långa mellanrum, så att jag länge kommer ha något kvar.

Det storslagna näsblodet och andra historier är liksom De förryckta kusinerna… en samling små Namnlös berättelser av viktorianska och gotiska mått, dock lutar Det storslagna näsblodet mer åt det surrealistiska där De förryckta kusinerna håller sig till det morbida.

Åtminstone på ytan. Skolexemplet, till exempel, kan vid en första anblick te sig precis som en sån berättelse en grupp människor skrivit tillsammans genom att en och en skrivit några rader utan att veta vad föregående person nedtecknat. Rent nonsens, med andra ord, och även om Edward Gorey absolut kan sägas tillhöra den engelska nonsenslitteraturens stora – amerikan som han var – finns det betydligt mer än nonsens under ytan. Skolexemplet kan tolkas som någons dröm, där scen efter scen följer på varandra utan egentlig mening, men också som enskilda episoder där sinnessjukdom, avsked och död är huvudteman.

Död – lång, utdragen, melankolisk död verkar vara ett av Edward Goreys favoritteman och det uppträder inte sällan jämte iskall sarkasm och bildar den galghumor som i Goreys värld inte går att värja sig emot. För den uppmärksamme läsaren och Gorey- kännaren finns här också en hel del att upptäcka bakom melankolin och svärtan, som att Aspdalsexpressen lägger ut ledtrådar till handlingen runt om i berättelsen, och att det tomma visitkortet och den svarta dockan som är två av Goreys återkommande symboler, dyker upp även här. För den som inte är insatt finns ett utförligt och intressant efterord av översättaren i både De förryckta kusinerna och Det storslagna näsblodet.

Det storslagna näsblodet är både en djupdykning i det djupt mänskligt melankoliska och ett svartmålat gotiskt mästerverk.

En (o)spöklig besvikelse

9789163882012_200_huset-mittemot_haftad

Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.

Huset mittemot börjar så otroligt bra, en perfekt inledning på vad som skulle kunna bli en gastkramande spökhistoria, eller en thriller med krypande och otäcka förtecken. Men mest är historien om hur trettonårige Joel börjar nysta i vad som egentligen hände i huset mittemot – för Joel bor såklart mittemot det ödesdigra huset där Jonathan hängde sig – en rätt intetsägande och trist historia som har väldigt lite psykologiskt djup och inte får mig att känna någonting för karaktärerna. Alls.

Alex Haridi är manusförfattare och jag vet inte om det är glappet mellan att skriva böcker och skriva film som gör det, men boken skrapar bara på ytan av karaktärerna och istället för en verklig känsla för hur det är att vara ung har lite ”ungdomlig” dialog med slanguttryck slängts in.

Det funkar inte så.

Det finns en ruggig stämning här, något suggestivt som ibland tittar fram i språket och som kanske hade kunnat utvecklats till en bra historia. Det finns något i det dystra Uddviken där historien utspelar sig, något sorgkantat med ett samhälle som satsade allt på en fabrik – och sedan dog när fabriken gjorde det – som är oerhört lätt att känna igen för den som bott i/känt till sådana samhällen. Något hopplöst, övergivet, dunkelt, ödesbestämt. Men det Huset mittemot faller på är att den spretar iväg mellan att vilja vara spökhistoria, utvecklingsroman, psykologisk skildring, thriller och ungdomsbok och istället blir ingenting. Historien hade tjänat mycket på att välja en inriktning, fått mer redaktörsgenomgångar och haft en betydligt bättre känsla för karaktärerna som befolkar den – jag varken förstår dem eller har någon känsla för dem.

Andra som bloggat om boken: Annas bokblogg, Bokhuset, Prickiga Paula, Carolina läser…

En julsaga

Julen är över för länge sedan, trettondagsledigheten har varit, tjugondag knut är snart inpå oss. Än har vi vår gran kvar hemma, uppsatt dagen före julafton, och än ligger det några små stackars wpid-img_20141113_222449.jpgpepparkakor kvar i skafferiet. Än dröjer det ett tag innan julspöket från En julsaga slutar jaga mig.

Charles Dickens kan konsten att skriva kort och koncist – det är kanske överflödigt sagt men kanske ändå inte med tanke på de tegelstenar han hann spotta ur sig under sin livstid. Men En julsaga är kort, nästan som en novell, ändå finns det så mycket elände, ångest och psykologi mellan pärmarna. Den snåle, elake Scrooge får besök av spöket efter hans döde kollega och får genomgå en för honom extremt obehaglig resa i tanke och tid. En klassiker väl värd att läsa i de mörka vinterkvällarna och det är kul att Modernista har kommit med en nyutgåva. Men omslaget förstår jag mig fortfarande inte på?