Tag Archives: teater

Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Det blåser ännu på månen

När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Dina och Dorinda vill gärna uppföra sig bra. Men de vuxna verkar inte riktigt kunna skilja på när de har gjort något gott och när de har gjort något ont. I Eric Linklaters barnboksklassiker Det blåser på månen från 1944 är det ur barnens ögon vi ser de vuxna – de konstiga saker de kan göra och principerna de håller fast vid.

Det blåser på månen är av den brittiska barnbokstraditionen där nonsensrim smyger in i texten och där en grotesk humor och stor absurditet gör berättelsen levande och speciell. Precis som andra stora författare i samma tradition, så som C. S Lewis, Tolkien, Lewis Carroll och senare Roald Dahl och inte minst J.K. Rowling, finns det också något betydligt mörkare under den absurda ytan. De två världskrigen lämnade stora står inte bara i Englands historia utan också i dess litteratur och liksom både hos Lewis och Tolkien finns ondskan, kriget och den despotiske härskaren som svarta moln vid Linklaters horisont. Dina och Dorindas far slåss som soldat i Bombardien och när han blir fängslad ser de det som sin plikt att åka och rädda honom.

Äventyr är en genre som aldrig verkar gå ur tiden och Det blåser på månen fascinerar än idag – även om den på sina sätt också är daterad i sitt sätt att uttrycka sig. Jag skulle gärna rekommendera boken än idag men kanske blir den bäst om den högläses av en vuxen.

Samtidigt är det också fantastiskt att en barnboksklassiker som Det blåser på månen får leva vidare även i andra konstnärliga former. I helgen såg jag teatern Dramaten satt upp på Elverket, en strålande livfull och fantasifull tolkning med skådespeleri i toppklass och en makalös scenografi. Föreställningen blåste inte bara nytt liv i litteraturen utan var även en skrämmande samtidsskildring i det fasanfulla kriget, den skoningslöse diktatorn och den flyende läraren. Att krig aldrig verkar ta slut.

Illustration av Henrik Tamm, från Dramaten.se

Se Det blåser på månen Elverket, den spelas hela juni och även i augusti och september. Boken finns nu som nyutgåva i pocket från En bok för alla och den är fantastiskt vacker. Hitta den här eller här.

De dödas röster

De dödas röster är en radioföljetong, ett thrillerdrama, åtta avsnitt du inte kommer kunna sluta lyssna på – du som inte redan andlöst lyssnat dig igenom succéen skapad av bland andra Sara Bergmark Elfgren.

Vad hände egentligen Jessica Lund? Hon hittas mördad, knivskuren och badande i sitt eget blod och många år senare försöker hennes bästa vän ta reda på vem mördaren egentligen var.

De dödas röster rör sig i gränslandet. Det är just så verklighetsförankrat att det är lätt att tro att det har hänt på riktigt, men precis så oförklarligt att verkligheten ändå inte räcker till. Något annat måste ta vid.

De dödas röster sår frön om självuppfyllande profetior, om rädsla och psykoser. Det är skräck, men det är också en nittiotalsskildring som i ett slag tar mig tillbaka till byskolan där jag gick från första till sjätte klass. Skolan, där vi både regelbundet viskade ”svarta madam” tre gånger inne på en nedsläckt toalett- precis som de gör i serien – och under en ”sova över i skolan”-händelse gjorde en nattlig, minnesvärd utflykt till kyrkogården som låg tvärs över vägen från skolgården. Den låg där som en ständig påminnelse om döden, ett slut i motsats till skolgården lek och livets inledning. En hånfullhet, då skolan ibland kunde kännas mer evighetslång än döden någonsin kunde vara, mer skrämmande, mer hotfull. Åtminstone för mig. Allt det här, och mer, dansade genom mitt huvud när jag lyssnade på De dödas röster.

Jag lyssnade så intensivt att en hel tågresa försvann i ett töcken. Serien, som är producerad av P3 Serie, hade premiär redan i somras så kanske är jag fullständigt sist på bollen men om någon ännu inte lyssnat så vill jag ändå tipsa. Serien stannade hos mig och jag vet att jag kommer fundera länge.

4d363ec4-c93b-4d92-a057-70d92432b704

George – Alex Gino

GEORGE_customAlla tror att George är en pojke. Men George vet att hon är en flicka. Ingen verkar förstå, inte läraren, inte Georges mamma, inte klasskamraterna. Kanske skulle alla förstå, om hon bara fick spela spindeltjejen Charlotte i klassens uppsättning av teaterpjäsen Min vän Charlotte?

Men George får inte ens försöka, för att alla tror att hon är kille. Det är en hård och orättvis värld för en nioåring som känner sig annorlunda och ingen förstår på vilket sätt. Som tur är har George sin bästa vän Kelly, som är den enda som verkar förstå. Vänskapen mellan George och Kelly är fint berättad, boken är fint skriven. Det är lätt att komma George nära, jag känner verkligen för henne och hoppas alla kommer förstå att hon är tjej på insidan. Att bara det yttre inte stämmer. Jag tycker också att det är fantastiskt att den här boken kommer ut så tätt inpå If I was your girl för utgivningen av barn- och ungdomsböcker med en transperson i huvudrollen växer inte på träd. Jag kollade upp statistiken och den är minst sagt sorglig. Jag hoppas det här tyder på att det är en trend på gång för böckerna behövs så otroligt mycket. Att den här boken riktar sig till yngre barn är också fantastiskt för de barn som är i samma sits som George kan nog säkert känna sig lika ensamma som hon gör och det är så fint att det då i alla fall finns böcker med igenkänning.

George är en bra och viktig bok ur flera aspekter. Bokstaden är inne på något viktigt i det att det i slutändan är George som får bestämma, att det finns vuxna som lyssnar och att hon inte blir nedtryckt eller tillrättavisad. Barn som får bestämma över sitt eget liv, det är viktigt. Det är också en bok om vänskap och Kelly är en fantastisk vän till George.

Samtidigt märks det att den här boken har en tydlig pedagogisk ambition, mycket tydligare än i If I was your girl. Tyvärr får berättandet och stilen skuffas undan för det pedagogiska målet och emellanåt är berättelsen ganska torr och tråkigt skriven. Jag vill ju självklart kunna ge boken George till barn i samma sits som huvudpersonen men jag skulle också, lika mycket om inte mer, vilja ge den till varenda barn som lånar böcker hos oss som en motvikt till alla heteronormativa och cis-normativa böcker som finns. Jag kommer göra det, också, ibland, men inte alltid för rent berättarmässigt tycker jag inte boken håller hela vägen.

Men George är ändå en jätteviktig bok, jag är oerhört glad att den är skriven och jag hoppas verkligen att den får många efterföljare med barn i huvudrollerna som inte måste vara som andra barn. Kanske kommer vi till och med någon gång komma dit att det inte behöver vara en grej eller ett problem att huvudpersonen är transperson. Det bara är så.

Lilla piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhora, Transformering.se, Biblioteksbubbel, Bokstaden, Prickiga Paula, Litteraturmagazinet, romeoandjuliet,

Den magiska åttonde historien?

Så kom den då. Eller inte? Många fans har skrikit sig hesa efter en åttonde Harry Potter-bok, helst en prequel. Själv hör jag till dem som tycker att bokserien avslutades på ett bra sätt och att det visserligen är intressant med tolkningar som The Cursed Child, berättelsen om Harry Potters son i teaterform och filmatiseringen kring historien av Fantastic beasts and where to find them – men en en åttonde bok? Nja.

your-new-harry-ron-and-hermione-the-cast-of-harry-potter-and-the-cursed-child-has-been-761677

Mellantingen mellan en åttonde bok och inte en åttonde bok? The Cursed Child kommer att ges ut som manusform och J.K. Rowling får på sitt twitterkonto outtröttligt dementera både att det skulle vara en åttonde bok i Harry Potter- serien (samtidigt som pjäsen marknadsförs som ”The eighth story” så förvirring är onekligen att vänta) samt att det skulle vara en prequel. Just förekomsten av så mycket missförstånd får mig att tveka. Kommer merparten att läsa den som en åttonde bok och bli besvikna över manusformen? Kommer den ens fungera som bok? Är det inte någonstans att gå för långt?

Jo, kanske, men samtidigt är det såklart många fans som aldrig kommer att få se pjäsen och ändå vill veta historien om Harry Potters son. Min tveksamhet kommer dock bestå fram tills jag har läst boken för nej, jag har så klart inte mer viljestyrka än att jag kommer köpa den så fort den släpps.

Men med tanke på den fantastistiska Hermione och vilken historia hon hade fått om hon hade varit huvudrollen så kan jag inte låta bli att känna att jag faktiskt hellre hade läst en historia om Harry Potters dotter Lily.

Teater, böcker och Stockholmshelg

Ibland åker jag ner till huvudstaden för att träffa min kära vän Hanna från bibliotekarieutbildningen. Förvånande nog pratar vi en hel del böcker, vi har också en bokcirkel tillsammans och denna gång diskuterade vi Alice Munro över två glas rödvin mitt på blanka eftermiddagen efter att ha gett upp stadsvandring i snöslask. Det vi egentligen kom fram till är att det är svårt att faktiskt diskutera Munro eftersom hon är en så fulländad författare. Vad kan en säga mer än hur bra det är?
Vi gick också på teater, Utvandrarna på Dramaten. Nog var den bra, men jag var inte helt förtjust i Stina Ekblad som Kristina. Hon är en jättebra skådespelerska men hennes stil kändes inte klockren för den rollen. Gillade henne mycket bättre i Måsen. Däremot gillade jag hur de använde rummet och koreografin för att berätta. Väl värt att se!
Och så köpte jag en bok på sciencefiction-bokhandeln såklart. Nu ska den äntligen bli läst, The Stand.

image

image

image