Tag Archives: thriller

Girls on fire – Robin Wasserman

Girls had to believe in everything but their own power, because if girls knew what they could do, imagine what they might.

indexDet känns nödvändigt att börja vilken recension som helst av Girls on fire med ett citat. Det är Robin Wassermans språk, de knivskarpa formuleringarna som tar mig till Battle Creek och får mig att rysa.

Battle Creek är en gudsförgäten håla i Pennsylvania. Det känns som det rädda ordet, för nittiotalets rädsla för satanism kryper här runt hörnet. Kurt Cobain lever än men skolans populäraste kille Craig gör det inte. Med ett gevär sköt han inte bara sig själv utan också ett hål in i Battle Creeks grundvalar, de som är baserade på tjejer som är skötsamma och söta och killar som är sportstjärnor.

Hannah, vars hela karaktär och till och med namn signalerar präktighet, är själva sinnebilden av amerikansk godhet med dess ofta mörka baksida. Hannah är ensam, tills Lacey kommer till stan. Lacey är grunge, störningsmomentet, något som ytligt sett kom in i luckan Craig lämnade efter sig men egentligen fanns där mycket tidigare. Lacey döper om Hannah till Dex, gör henne tuffare, ger henne en mening i tillvaron och för det får hon avgudadyrkan.

Girls on fire ger sig in i början på ett nittiotal som jag är endast några år för ung för att minnas. När Kurt Cobain dog var jag åtta år och det var först några år senare som jag lyssnade på Nevermind för första gången. Kanske är det därför som nittiotalsskildringen inte träffar mig direkt i hjärtat, men Robin Wasserman är en så fantastisk författare att hon ändå gör det levande, får mig att känna mig som en tjuvlyssnare till Dex och Laceys vänskap, så nära inpå.

Girls on fire är en mörk skildring, vänskap och svärta när de fungerar som allra bäst tillsammans. Det påminner mig om Megan Abbott, fast ännu mörkare, särskilt den undertryckta revolten som verkar pyra i de flesta av tjejerna, både de som på ytan uppfyller kraven på perfektion och de som inte gör det. Om du älskar mörka thrillers, eller mörker i litteratur i allmänhet, missa inte Girls on fire.

You know I think it’s bullshit: faith, superstition, some sixth sense knowing that actually mean wishing or pretending or ignoring. But you’ve got to believe in something. I believe gravity will keep me from floating into space and that people came from monkeys. (—) I believe that global warming is increasing and the hole in the ozone is widening and nuclear proliferation is worsening and germ warfare is coming and we are all ultimately fucked. These are my foundations, Dex, my unquestionables. The gospel of Lacey. I believe in choice and words and genius and Kurt. I believe in you.

Du hittar den här eller här. Lästipset fick jag hos Dark Places och Bokbabbel.

Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.

You will know me – Megan Abbott

YouWillKnowMe-3 (2)Devon bär sin familj på smala axlar. Ett stjärnskott, en lysande gymnasist, en utlovad guldgruva som tar upp Katie och Erics tid, liv och pengar. Devon ska tävla i OS, bli elit, ingenting får stå i vägen.

Förutom en strålande thriller är You will know me också en roman som ställer relationer på sin spets och utforskar all den komplexitet som finns i Katies bekantskapskrets – gymnastikföreningen, ett samhälle i miniatyr med tydlig hierarki och bestämda roller. Mitt i allting, utan en fast punkt, finns Devons lillebror Drew som i skuggan av sin storasysters guldglans får tillbringa sin barndom på gymnastiksalsbänkar och mitt hjärta blöder verkligen för honom – samtidigt som han på ett sätt är den verklige betraktaren, ser så mycket på grund av sin egen osynlighet.

Sprickorna i den amerikanska drömmen, vinnarkulturen, hetsen. Moderskapet och kvinnorollen – det finns så många bottnar i den här romanen och ändå är den tydligt sammanhållen, så välskriven.

You will know me är också en oerhört fysisk roman och den håller på ett sätt vad den i titeln utlovar; jag får lära känna huvudpersonerna inpå bara huden – varje sårskorpa, uppfläkt handflata och blodigt trauma Devon har varit med om. Flickornas egna kroppar blir ett redskap för att lyckas i den hårda gymnastikvärlden och mot slutet eskalerar i en oförglömlig scen där ett badvatten blir ett blodbad.

Länge hålls läsaren just där, vid huden. Länge är motiv och känslor dolda. Megan Abbott är verkligen briljant på att skildra mörkret som lurar under ytan, det destruktiva i människan, något som hotar men som inte har visat sitt ansikte. Ännu. You will know me är otäck, mörk och – jag måste säga det igen – oerhört välskriven. Megan Abbott är den främsta och mest litterära thrillerförfattare jag känner till just nu.

Hitta den här eller här.

Sfinx – Christine Falkenland

Avundens bittra besvärjelse.

Hon är den första hustrun, och där utgår hela hennes världsbild. Den nuvarandra dottern får läsaren se endast i glimtar, nästan i förbigående. Den största platsen, ja nästan hela berättarens liv, tar den nya hustrun till berättarjagets före detta man, hon och den nya hustruns barn. Det slår mig nästan direkt att det inte är Felix, den före detta kärleken som blev hat, som är föremålet. Det är inte ens sonen, den som skulle varit hennes. Det är den nya kvinnan, Claire, som allt kretsar kring. Det hon har. Det verkar heller inte vara avundsjuka lika mycket på själva kärleken och livet, mer på bilden och ytan – det alla eftersträvar? Det fina huset, familjefotona.

9789175030647_200x_sfinx_pocket

Berättarjaget iakttar, gömmer sig, bär på avunden tills den styr stegen över gränsen och in i huset, det som skulle varit hennes. Ibland kan jag nästan glömma hur smutsig historien är, hur sjaskig, när Falkenland förpackat den så elegant, i ett så flytande språk. Christine Falkenland lockar in i avunden som blir till förakt, trasslar in mig tills jag inte vet hur jag ska komma ut. Hennes språk är fängslande, skapar bilder av ord. I en enda mening kan det rymmas poesi, som beskrivningen av den nya hustrun. Jag fångas av att meningen är kamouflerat beundrande, vacker men också fylld av dolt hat.

En andakt, ett hår genomborrat av solstrålar, du var ett eldsken.

Solen smeker inte håret, den genomborrar och sätter eld. Så är språket dubbelt, förvirrar. Värdet ligger i skönheten och ytan, i den patriarkala bilden att det är vår yta som gör oss värdefulla. Men också den djupt rotade patriarkala sanningen att kvinnor alltid slåss mot varandra, är rivaler. Måste tävla om männens uppmärksamhet. Något som borde begravas och ersättas av systerskapet.

Ibland kan jag också nästan glömma hur opålitlig berättaren är, men då och då kommer det tillbaka – som ett slag.

Fantasin har blivit en del av mig själv.

Sfinx är dock inte bara en historia om avund. Det är också våld, en mans våld mot en kvinna – hur opålitlig berättaren än är så går det inte att förbise. Klassamhället blir en fond, en bakgrund mot vilken berättarens ångest om att bo i en lägenhet hon inte har med, dyra möbler, tillvaron, studsar fram och tillbaka. Det finns många lager i Sfinx, även om handlingen verkar stå still så eskalerar det psykologiska dramat stuprätt – en nedåtgående spiral som mot slutet inte längre gömmer det smutsiga, psykiska, det besatta. Jag försöker värja mig men det går inte. Christine Falkenland är en fantastisk författare och jag måste läsa mer.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Med näsan i en bok, Bokföring enligt Monica, Bokblomma, Bokstugan, Dagens bok.

Broken Harbour – Tana French

410Dy16+IBL._SX323_BO1,204,203,200_Broken Harbour är den första boken av Tana French jag har läst. Det lär inte bli den sista, för även om huvudpersonen egentligen är just den sortens detektiv/polis jag är ganska trött på – äldre frånskild man – så är det med en så gastkramande spänning och kuslig närhet Tana French porträtterar sin mordgåta, sitt Irland i en lågkonjunktur som i Broken Harbour i det närmaste blir en depression och sin förortsidyll i sönderfall.

Förortsidyllen som skulle blivit, Broken Harbour som bytte namn till Brianstown men aldrig lyckades tvätta av sig stämpeln av trash, som fastnade i lågkonjunktur och svekfulla byggnadsföretag och aldrig ens byggdes färdig. ”Ocean View” kallas husen där tragedin inträffar och som nästan är en tragedi i sig själva, en dröm som aldrig byggdes färdigt. En spökstad snarare än en drömvilla och här mördas en hel familj – en inkräktare? Ett familjebråk? Två barn kvävs i sina sängar, fadern ligger i en blodpöl på golvet och modern är den enda som har en chans att överleva.

Broken Harbour är något av ett mellanting mellan polisdeckare och hårdkokt thriller, men vad den än är så gör Tana Frenchs språk den till en läsupplevelse svår att lägga ifrån sig, svår att glömma. Det är i titeln inte bara byn som är bruten, den trygga hamn som Jenny och hennes familj försökte skapa för sig själva slås i spillror på mer än ett sätt, den trygghet som en nation kan innebära naggas i kanten av lågkonjunkturen. Är ens det allra mest egna, ens eget sinne och tankar, trygga? Mycket slås i spillror i Tana Frenchs fjärde bok och även om en del verkar ha hänt i de tidigare böckerna så tyckte jag inte det var några problem att ge sig direkt in i denna. Jag kommer nog inte läsa fler direkt, för bara denna tog musten ur mig, men i framtiden kommer jag återvända till Tana Frenchs Dublin, helt säkert.

Hitta den här eller här på engelska, här eller här på svenska.

Fler som läst och bloggat om boken: Pocketblogg, Johannas deckarhörna.

Vilse – Karina Berg Johansson

9789132168192_200x_vilseJag blev genast nyfiken på Vilse. Omslaget är iögonfallande: spetsen på en ensam kanot, en himmel som är så röd att det ser ut som att någon har förblött över den och en flodfåra som verkar gå rakt in i det gapande såret. Vilse utspelar sig också i den jämtländska fjällvärlden, en värld som för mig, inflyttad till Jämtland, börjar bli mer och mer bekant. Jag börjar också älska den världen mer och mer för fantastisk är den.

I Vilse skjutsas ett gäng ungdomar ut till någonstans i den jämtländska fjällvärden, det är konfaläger och de mest olika sorters ungdomar verkar ha samlats här. Redan första dagen går dock något fel och några av de mest iögonfallande ungdomarna hamnar i fel flodfåra och tappar bort resten av gänget. Det som börjar som ett äventyr blir snart en jakt på liv och död, för någonstans i skogen lurar också något ondskefullt. En okänd man som verkar leva i skogen och se den som hans egen vill att ungdomarna försvinner, bort från hans marker. När de inte gör det, måste han tvinga dem.

The Texas Chainsaw Massacre lade kanske grunden för skräckfilmsgenren som för mig innefattar både ”vildmarksskräck” och ”ensligt hus i skogen- skräck” (”The cabin in the woods”), filmer där ungdomar åker ut till en stuga i skogen – eller som här, rakt ut i vildmarken – ofta med alkohol och sex i kikaren men som stöter på något betydligt värre i den djupa skogen. Jag är ju ett barn av nittiotalet och växte således upp med filmer i Motorsågsmassakerns efterföljd, filmer där ungdomar plockas av en efter en och där kanske Blair Witch Project enligt mig är främsta och bästa exemplet. På senare år har Eden Lake, The Descent och Cabin in the Woods – av ingen mindre än Joss Whedon – varit värdiga uppföljare. Vilse känns som ett barn av den genren för den är så filmisk att den i princip spelas upp i mitt huvud under läsningen. Dåligt? Nej, inte nödvändigtvis. Det är smart, för det skapar en bild av ungdomarnas skräck och ensamhet som är svår att tvätta bort. Hur ungdomarna porträtteras skulle jag också kunna diskutera ganska länge, men då ger jag mig nog in på spoilers. Jag kan dock säga att jag i mångt och mycket funderade i samma banor som Leva loppan.

Samtidigt önskar jag att lite ”kill your darlings” hade ägt rum för Vilse är nedlusad av ett sätt att berätta som i början fungerar bra just för det här formatet men efterhand blir ganska tröttsamt; det är korta meningar, enradingar, som ofta driver berättelsen framåt och mot slutet driver det mig nästan till vansinne. Det är helt enkelt för mycket och jag vet inte om det är det som gör det, men jag lär aldrig känna ungdomarna så väl som jag hade velat. På ett sätt är det bra att Karina Berg Johansson litar på läsaren och låter hen själv fundera, men jag tycker ändå jag får reda på för lite. Inte minst skulle jag velat veta vem den namnlöse jagaren är, varför bor han som han gör i skogen? Jag kan inte låta bli att tycka att han ibland känns som en väldigt stereotyp bild av en ”norrländsk man” och jag kan inte alls bara köpa att han blivit utkörd i skogen för att leva där.

Jag kunde heller naturligtvis inte låta bli att slå in på kartan de koordinater som är kapitelrubrikerna när den namnlöse, ansiktslöse mördaren får komma till tals. Märkligt nog pekar de koordinaterna inte alls på Jämtland utan flera mil norr om den jämtländska gränsen, någonstans mellan Härbärgsdalen och Marsfjället men helt klart i Lappland. Inte heller finns där den väg som rimligtvis borde lett till det hamburgerställe mitt ute i vildmarken som är startpunkten – eller ens den älv som konfalägersdeltagarna börjar paddla på. Nåväl, jag kan ju mycket väl ha gjort något fel med koordinatsökandet men har jag inte det så är det slarvigt gjort av författaren – om en använder faktiska koordinater i berättelsen bör de väl stämma någotsånär med verkligheten.

Det är dock inte tu tal om att Vilse är spännande och formen för den är fortfarande intressant. Jag tycker, som jag nämnde redan i recensionen av Innan helgen är över förra veckan, att det skrivs för lite renodlade thrillers utan spökinslag för ungdomar. Vilse är verkligen just det och trots att jag själv inte riktigt kom överens med den kan jag tänka mig att den ändå fungerar som en lättsam bladvändare i sommarvärmen.

Andra som läst: Att leva loppan, Prickiga Paula, Bibbloanna.

Vilse hittar du här och här.