Tag Archives: TV-Serier

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Déjà Dead – boken bakom ”Bones”

Blod, död, förruttnelse, lik, ben, vävnad, äckel, blod och mera död – så kan TV-serien Bones på ett väldigt enkelt sätt sammanfattas. Men det finns såklart betydligt mer än så. Jag tror att det var lika delar den fiktiva karaktären Temperance Brennans fascination för små detaljer i ben och hennes till synes likgiltighet inför blod och äckel, och lika delar hennes styrka som huvudkaraktär som fick mig att i det närmaste sträcktitta på sju säsonger av serien.

BonesDet är verkligen äckligt. Men samtidigt handlar det (ofta) mer om naturlig förruttnelse än ett skräckfilmsscenario och det är säkert också en del i varför det är så fascinerande – människan kan ju aldrig sluta att fundera över sin egen förgänglighet. Varför skulle vi annars ha religioner? Mer än bara död och lik är det alltså som fyller rutan i Bones, många gånger är det också människor som på olika sätt befinner sig i marginalerna. Människor som är socialt utsatta, människor som anses annorlunda. Det finns också en huvudkaraktär, en kvinna som inte ber om ursäkt för sig själv och jag älskar det.

deja-deadDéjà Dead, första boken i Kathy Reichs bokserie som Bones baserats på – är både bättre och sämre än serien. Jag var glad att jag sett serien med svensk textning innan jag läste boken på engelska för det förekommer sida upp och sida ner med medicinska termer. Reichs, liksom Brennan, är rättsantropolog vilket såklart ger en otrolig tyngd till fakta och resonemang, men ändå blir det aldrig tråkigt. Reichs får mig att sträckläsa. Men inte bara det, jag blir nyfiken på kommande böcker även för att det finns en intressant biografisk aspekt av det hela. Reichs har ett imponerande CV, hon har utbildat FBI i rättsantropologi men också identifierat offer från krig och massgravar – det måste vara ett fruktansvärt tungt arbete men ändå så viktigt – och även varit vicepresident för den amerikanska föreningen för rättsantropologi.

Det här återkommer väldigt mycket i Bones, där seriens Temperence Brennan (som hon ju också heter i böckerna) arbetar med ungefär samma saker. I TV-serien skriver Brennan även kriminalromaner baserade på sitt eget arbete, där huvudpersonen har döpts till Kathy. Jag är nyfiken på om även bokserien i fortsättningen kommer vara biografisk. Jag är också nyfiken på om kärleksintresset kommer dyka upp i senare böcker eller om det helt och hållet är ett påhitt av TV-serien. Att vissa saker fungerar bättre i TV-serieformat än i bokform – och tvärtom – står ju helt klart, men det är ändå intressant att diskutera skillnaderna. Kärleksintresset, inte minst, men även tycker jag att det finns skillander mellan bokens (efter att ha läst en bok, märk väl) och seriens Brennan, inte minst i hur mycket fokus som finns på Brennan själv och på de som figurerar runt henne.

Men för att återgå till Déjà Dead så är den en kriminalroman av hög klass och det enda jag tyckte var tråkigt var slutet, som placerade skurken i en samling av många tidigare skurkar med exakt samma förklaringsmodell och motiv. Ändå är jag imponerad av Kathy Reichs och framförallt sättet med vilket hon blandar karaktärer, mord och socialrealism.

Boken hittar du här eller här.

The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.

Slutet och början

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Serietema: Buffy säsong 8

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

Är en förminskad om en inte är tillräckligt stark?

Ett av de mer intressanta diskussionsämnen som dök upp under fantasylitteraturkursen i somras var det om genus och fantasy. Fantasygenren målas ibland ut som en av de genrer som har allra mest sunkiga könsroller, och jag kan både hålla med och tycka att det är lite orättvist.

För jag har läst många bra fantasyböcker som inte alls har de där sunkiga könsrollerna. Samtidigt har jag också läst en hel del fantasy som verkligen befäster tron att män är överlägsna kvinnor och att kvinnor mest ska vara snygga och tillhandahålla männen vad de vill ha. Det är synd att det är så, fortfarande.

Men varför? En stor del av förklaringen tror jag, åtminstone i high fantasy, går att hitta i medeltidsskildringen. När en författare väljer att bygga sitt samhälle på en värld som liknar vår medeltida, verkar det vara lätt hänt att dåtidens könsroller får hänga med. På köpet, liksom. Att en del författare verkar vilja skapa trovärdighet i sitt samhällsbygge genom att låta könsrollerna från medeltiden finnas kvar samtidigt som de stoppar in drakar i handlingen kan jag i och för sig tycka är en smula ironiskt. Och sorgligt. För det betyder inte att det samhället får en automatisk trovärdighet utan att sunkiga könsroller är något som är så inbyggt i vårt samhälle att en författare inte funderar på att ta bort dem ur sin medeltidsliknande värld, även om många andra ”äkta” medeltida sedvänjor tagits bort. Själva meningen med fantasy är väl att en författare kan skapa just sin egen värld med sina egna regler, så länge hen gör det trovärdigt?

Och så finns det den andra polen, de böcker och filmer som har en Stark Kvinna i huvudrollen. Kvinnan som likt en Xena krigarprinsessa klarar allt och som därmed påstås göra boken eller filmen feministisk. Jag tycker inte att den gör det, eftersom den Starka Kvinnan fortfarande är ett undantag, en normbrytare och lite annorlunda från de Vanliga Kvinnorna som inte alls är starka.

Och så tänker jag på seriefigurer som Buffy. Buffy har visserligen superkrafter, hon är vampyrdråpare och övernaturligt stark. Men samtidigt är hon också en helt vanlig tjej, hon går på high school och har också vardagens alla problem att ta itu med. En av fantasylitteraturkursens kursböcker ville påtala att Buffy är förminskad som karaktär, just för att hon inte är någon Xena krigarprinsessa utan den där vanliga tjejen som både bryr sig om att rädda världen och vara orolig för hur det ska gå i skolan. Boken menade att Buffy, som en söt och snäll liten tjej, aldrig kan vara feministisk.

Jag håller inte med. Är inte Buffy viktig som feministisk ikon, just för att hon är vanlig? Jag vill minnas att jag under min tonårstid hade mycket lättare att identifiera mig med Buffy än jag någonsin haft med Xena. Är det inte viktigare att visa att tjejer inte behöver vara Xena för att vara tuffa och starka?

Imorgon ska jag berätta om en fantasyserie som vänder upp och ner på könsroller och normer, nämligen Lene Kaaberbøls trilogi om Katriona Teresadotter. Vad har du för tips på bra fantasy som ifrågasätter traditionella könsroller?

Böckerna och betvingandet av tröttheten

Ett ganska bra mått på min allmäna trötthet just nu är att jag somnade över min kursbok på biblioteket i fredags eftermiddag. Till mitt försvar vill jag säga att vi a) hade haft handledarmöten och sedan pluggat nästan konstant sedan åtta på morgonen och b) det var en väldigt skön läsfåtölj.

Och kanske är en halvtimmes powernap på bibblan en underskattad grej, för jag var mycket piggare när det var dags för klassmiddag på kvällen och nästan mig själv på lördagen när jag och tre Umeå- bloggare (…med näsan i en bok, Bokblomma och Nobelprisprojektet) träffades på Bokcafé Pilgatan för en bloggfika. Det var jätteroligt att träffas och prata böcker, bloggar och annat. Det var fantastiskt roligt, det är alltid kul att träffa andra boknördar och bokbloggare!

Resten av lördagen gick åt till att hjälpa en kompis med ett projektarbete och halva första säsongen av New Girl. Jag gillade väldigt mycket med serien, men irriterade mig på vissa tråkiga antifeministiska klyschor. Som att man så ofta måste trycka in ett ”den fula ankungen blir en svan om hon tar av sig glasögonen och sätter upp håret”-moment, att en killes svinerier ursäktas med att tre andra killar är så fantastiskt fina och snälla och att serien hittills, efter ungefär fem avsnitt, ännu inte klarat Bechdel- testet. Men det jag gillade övervägde ändå, som att huvudpersonen får vara precis den hon är (undantaget sagda ankunge-moment) och framförallt att hon står upp för att vara den hon är. Det gillar jag.

På söndagen slog dock tröttheten till igen och jag släpade mig hem från jobbet, tanken var att jag skulle läst vidare i Possession som vi ska bokcirkla om på torsdag men den har väldigt svårt att fängsla mig. Nog är det en intressant historia, men när jag möttes av en trettio sidor lång passage med inklippta brev som var kursiverade gav jag upp. Kursiverad text i böcker är ett av mina stora hatobjekt och när den dessutom är miniliten och pågår i trettio sidor orkar jag helt enkelt inte längre. Jag tog upp Zelda vs. Patriarkatet istället och den fick mig att skratta tills jag fick ont i magen.

Slutsatsen av det här är att böcker, bibliotek och bloggande boknördar kan liva upp vilka genomtrötta pluggandar som helst!

Buffy i serieform – The Long Way Home

37671Jag hade ganska låga förväntningar när jag började läsa The Long Way Home, första delen i säsong 8 av Buffy i serieform. Buffy är ju trots allt världens bästa TV-serie och även om jag visste att även de grafiska romanerna kommer från Joss Whedons penna så tvivlade jag.

Men jag blev glatt överraskad. Jag gillar verkligen The Long Way Home och det var mycket lättare att se TV-serien framför sig under läsningen än jag hade trott. Framförallt är det lätt att känna igen den underbara, sarkastiska, nördiga humorn. Jag gillar humorn även här och jag gillar att det ofta är detaljerna som gör att man känner igen karaktärerna från TV-serien.

Däremot saknar jag lite av verklighetsförankringen. Det försiggår väldigt mycket action och en hel del magi och även om det visserligen gjorde det i TV-serien också så fanns det ändå alltid en annan kamp vid sidan av – om att upprätthålla fasaden, om att samtidigt vara en dråpare och en helt normal tonåring. Ofta var det just kontrasten mellan underjorden och verkligheten som i Buffy satte tonen för karaktärernas utveckling.

Men inledningen av åttonde säsongen får helt klart godkänt och jag kommer definitivt fortsätta läsa dem.

Vampyriska berättelser

199915Tales of the vampires är egentligen en fortsättning på Tales of the Slayers och är en slags spinoff till Buffy i serieform.

Men betydligt bättre än den vanliga spinoffen ofta är. Jag tror att det funkar att läsa den fristående också men jag kommer definitivt även läsa Tales of the Slayers för Tales of the vampires var alldeles underbart bra. Jag älskar omslaget, tecknat av Mike Mignola som gjort Hellboy, och jag älskar berättelserna och teckningarna som är inuti. Ofta alldeles fantastiskt fina och oftast alldeles underbart uppslukande.

Historierna kretsar kring en grupp unga Väktare som tränas genom att lyssna på en vampyr och hans livshistoria. Jag gillar ramberättelsen men ännu mer gillar jag de små historierna emellan som är skrivna och tecknade av olika konstnärer och författare och alltid har något eget särdrag. Dessutom gillar jag att Buffy, Xander, Angel och Dracula alla får göra gästinhopp – utan att ta över historien.

Det här var sista boken i min serieutmaning. En sammanfattning av vilka böcker som lästs i december kommer nog i början av nästa år (posta gärna era länkar här!) men jag kommer nog läsa grafiska romaner i fortsättningen också. Det var lite som att återkomma till något jag visste att jag gillade, men helt enkelt hade glömt bort på vägen.

Hemma igen efter ett något mindre helgäventyr söderut

Sedan i fredags har jag varit i Stockholm och inte gjort något särskilt alls förutom att ränna på stan med min pojkvän och tvinga mig själv att inte gå in i så många bokaffärer att jag till slut måste köpa någonting. Men nu, sen några timmar tillbaka i alla fall, är jag hemma igen och räddar min stackars RSS- läsare från att explodera av allt nytt som har hänt i bloggvärlden sen jag föll ifrån kontakt med internet i fredags. Min pojkvän, som just för tillfället är lite bosatt i Stockholm, har inget bredband och jag drar mig för att köpa mobilt bredband när jag redan har fast hemma. Men om två veckor ska jag lämna hemmet och datorn och bredbandet i – ve och fasa – sex dagar och nog känner jag mig lite som en internetberoende och gravt bloggskadad liten person men kan min RSS-läsare klara sig själv i sex dagar? Och tänk på allt jag missar! Som nu, när jag kommer hem och läser att Titti på Hellre barfota än boklös var i Stockholm samtidigt som jag och besökte just den Avenge Sevenfold- konsert min pojkvän försökte släpa med mig på och som enligt Titti var kanon. Så kan det gå! Och hårdrockskonsert blir det ändå för oss snart, biljetter till Helloween på Fryshuset den 11/12 är bokade och klara (och det är också då jag kommer vara borta från blogg- och internetvärlden om jag inte viker och skaffar mig ett mobilt bredband också). Dessutom läser jag hos Glory Box att Buffy ska göras som film och att Joss Whedon lämnas utanför, en stillsam följdfråga är ju hur de tänkte där? (Nej förresten, inte stillsam, Hur tänkte de där??? Och vem kommer vilja gå och se filmen? Inte Buffyfans, det känner jag på mig.)

Övrig tid i Stockholm har jag mest suttit och gapskrattat åt Allan Karlssons tokigheter i nyligen utlästa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, medan min pojkvän då och då tittat åt mitt håll och undrat om jag är knäpp på riktigt (vilket såklart kan diskuteras). Allra värst var det när jag sent på kvällen, i sängen, läste om hur Allan skulle spränga räven i luften – ni som läst boken vet vad som händer – och jag i min övertrötthet fick ett skrattanfall jag knappt hämtade mig från. Jag var tvungen att lämna de tre sista sidorna åt morgondagen och ändå låg jag och fnissade ända tills jag somnade. Även jag har fallit för masspsykosen av denna bok, den är precis så rolig som alla säger att den är även om jag tappade intresset någonstans halvvägs – i ett par sidor eller så. Recension dyker upp sedan och nu ska jag återgå till läsningen av Flykten från Berganien – jag föredrar att hellre dra med mig två pocketböcker än en inbunden på tåget, på något sätt inbillar jag mig att det blir lättare och tar mindre plats…