The Vampire Diaries 1 & 2 – L. J. Smith

Elena Gilbert är van att få vad hon vill, hon är skolans prinsessa och när den mystiska Stefan Salvatore börjar på skolan blir hon genast intresserad av honom. Men Stefan är svårfångad och mystiken kring honom tätnar när flera mystiska överfall och dödsfall inträffar i Fell’s Church och Elena själv börjar ana en begynnande fara för henne själv…

The Vampire Diaries tillhör de vampyr-ungdomsböcker där vampyrerna mer sällan än alltid är blodtörstiga demoner utan istället tar sin form som tjusiga (för alltid) unga män, som i allt större utsträckning börjat dyka upp de senaste tio åren. Dock kan det väl sägas att just de här böckerna var i början av den vågen och är därför mycket bättre än exempelvis House of Night. Det finns ju faktiskt till och med en riktigt ond vampyr, en tvättäkta, elak, demonisk, härlig och såklart jättesnygg ung man vid namn – just Damon. Det är Damon som står för mycket av det som är bra med Vampire Diaries, utan honom hade historien blivit långsammare och säkert tråkigare.

Vad som faktiskt är än mer fascinerande är att Damon även fungerar som en motpol till det goda, hans egen bror och tillika vampyr Stefan. Brödernas blodsfejd går flera hundra år tillbaka i tiden och väcks med förnyad kraft när samma sorts kärlek som en gång väckte den dyker upp igen och får brödernas hat att åter flamma upp. Det är en spännande vridning och även om Stefan och Damon ”bara” är bröder så är det ändå en sorts vinkling på tvillingmyten – något som alltid fascinerat mig. Jag tänker genast på Maharet och Mekare – de första vampyrtvillingar som väckt mitt intresse. Även om de var lite annorlunda så innehåller även Vampire Diaries en bit av sagan och myten om tvillingpar och syskonpar – så lika, så olika.

Jag kan ju heller inte låta bli att jämföra med TV-serien. Som jag misstänke redan när jag såg första säsongen har de ändrat en hel del, TV-serien är mer lik Twilight än böckerna och överhuvudtaget ganska mycket mesigare och långsammare. De har också missat det mest väsentliga, som händer i slutet av andra boken och som gör att jag på fredag helt enkelt måste gå och köpa tredje och fjärde boken.

På tal om Twilight kan jag mycket väl tänka mig att Stephenie Meyer har läst The Vampire Diaries men jag skulle inte säga att hon har härmat någonting. De två bokserierna är ganska olika i både handling och upplägg, och även om Twilight är min favorit i det här fallet är inte The Vampire Diaries så långt efter – framförallt på grund av den högst intressante Damon. Jag tycker inte heller att Edward och Stefan är särskilt lika varandra som vampyrer, även om Stefan också han är ganska så helylle och väldigt beskyddande så är han betydligt vekare och faller mycket lättare. Vad gäller Bella och Elena så är likheten mellan Vampire Diaries– seriens Elena och Meyers Twilight- Bella som bortblåst i böckerna. Elena i böckerna är en tjej som vet vad hon vill, som gör någonting åt det och som tar saken i egna händer. Dessutom är det ibland hon som räddar Stefan och inte bara tvärtom – jag gillar böckernas Elena mycket bättre än TV- seriens.

Det finns en del brister i boken och det tar ganska lång tid innan det blir verkligt intressant, de första kapitlen var relativt långsamma. Men jag tycker ändå om att tillbringa tid i Fells Church, när jag nu en gång lärt mig att trivas där lär jag ha mycket svårt att slita mig.

Vampyrhöst – igen…

När solen börjar försvinna och hösten gör sitt intåg så drar jag mig alltid mer och mer åt skräck- och vampyrhållet (mer än vanligt då, vill säga) och i år är inget undantag. Min björk utanför fönstret har tappat väldigt många gula löv, regnet har smattrat i två dagar och jag sitter uppkrupen i soffan med The Vampire Diaries. Nu är både sovrum och kök färdigmålat och det är bara hallen kvar – men det får vänta tills nästa lön. Jag har bara några sidor kvar i andra boken, The Struggle, och än så länge kan jag säga att boken är mycket, mycket bättre än TV-serien och att jag håller fast vid mina åsikter om karaktärerna i serien; Stefan och Elena är lite för mesiga men Ian Somerhalder är en underbar Damon – kanske bara att han är än mer ondskefull i boken och därmed självklart så mycket mer intressant. Mina favoritvampyrer i bok- TV- och filmhistorien heter Lestat (från The Vampire Chronicles) och Spike (från Buffy) och de är ju inga solskenshistorier, direkt. Varför är det så att elaka vampyrer oftast är mycket mer spännande än de goda? Det är inte bara ”the bad guy”- attityden som är fängslande, i alla fall jag tycker att onda vampyrer ofta är mer nyanserade och har fler lager än de goda – som helt enkelt är goda och inte så mycket mer än det.

Dessutom har jag firat höstens inkommande blåst- och ruskväder med att gå igenom just Buffy från början till slut. Jag är i mitten på säsong 3 och jag tycks aldrig kunna se den tillräckligt många gånger, Buffy innehar den självklara tronen bland de kanske inte alltför många vampyrserier som har gått på TV. Bland det bästa är karaktärerna, det är inte många som slår karaktärerna i Buffy. Buffy själv, Xander och Angel men kanske framförallt Giles och Willow – så bokmalig respektive nördig och så bortkomna att man inte annat kan göra än le åt dem. Och så bäst av alla är självklart den onde, ironiske Spike. Hans tillfälliga uppdykande som alkoholiserad och försmådd vampyr i Lovers Walk i säsong tre är hysteriskt roligt.

På tal om vampyrer måste det snart bli dags för en bokbeställning! Bokstävlarna, som annars också alltid kommer med eminenta boktips, har fått det att klia i beställningsfingrarna med sina recensioner av Charlie Hustons Already Dead, Suzy McKee Charnas The Vampire Tapestry och Dan Simmons Children of the Night. Jag tror att jag snart måste sluta läsa både Annas blogg och Bokhora- Helenas inlägg om jag inte ska bli utfattig innan jul, det är ett som är säkert!

The vampire diaries

Jag hade absolut inga förväntningar överhuvudtaget på The vampire diaries, TV- serien som är baserad på L. J. Smiths böcker där den första gavs ut 1998. Reklamen verkade sådär och även om det finns böcker bakom serien så verkade det rätt mycket som en kopia på Twilight.

Som tur var, så bestämde jag mig i alla fall för att börja kolla på första avsnittet. Det överraskade mig, på ett positivit sätt. Själva inledningen var underbar, en dimmig väg med skog på båda sidor, ett ensamt par i en bil som blir överfallna av… ja, självklar en vampyr. Det var inte fullt så mesigt som jag hade trott att det skulle vara, och inte fullt så high school- typiskt.

Det finns dock tyvärr tendenser till att filmskaparna har ändrat i böckerna och gjort det lite mer Twilight- aktigt. Jag har inte bara läst på olika bloggar att de har förändrat mycket i böckerna, det märks tyvärr lite för tydligt. Brunhårig Elena istället för blond, som jag uppfattat att hon är i böckerna? En situation där Bella – förlåt, Elena – blöder och Stefan måste vända sig bort för att inte falla för frestelsen? Omgivningen, med mörka skogar och vattenfall? Dessutom, Stefan gav Elena en bok, och inte vilken bok som helst – Wuthering Heights. Hallå? Det var bara en känsla jag hade, men jag ska självklart läsa böckerna också innan jag uttalar mig alldeles för mycket.

Det är ändå mycket i den som är bra. Det är en kuslig stämning, en hel del spänning och väldigt mycket frågor över vad som kommer att hända. Och om serien blir sämre, om det tjusiga skalas bort och endast tråkiga intriger lämnas kvar att våndas över, ja då är ju i alla fall Ian Somerhalders Damon både ett väldigt fint ögongodis och en härligt ond vampyr. Jag slutade ju faktiskt kolla på Lost när Boone dog. Det var liksom inte så roligt längre.

Att se eller inte se? Eller att se och sedan sova med lampan tänd hela natten – igen?

De senaste veckorna har jag med en lagom portion vaksamhet följt SVT2:s Skräckministeriet. Jag älskar skräckfilmer, speciellt old school- psykologiska sådana och så vampyrfilmer (nähä) och jag tycker serien har varit riktigt bra. Vaksamheten (eller det försiktiga klickandet på varje programs handling innan jag ser det) har att göra med något som är ganska vanligt inom skräckfilmstittande: alla har vi våra svagheter. Jag såg såklart avsnittet om vampyrer, och även det om zombies, men jag höll mig ifrån det om japanska skräckfilmer.

Jag tycker japanska skräckfilmer är bland de bästa skräckisarna (en inte helt ovanlig åsikt det heller, jag vet) men det är också filmer där jag ganska ofta bara åtnjuter halva spektaklet. Med halva menar jag här inte att jag stänger av efter halva, utan seende-genom-två-händers-tio-fingrar-halva. Jag har mina gränser när det gäller skräckfilm, och japanska filmer kommer ofast väldigt nära, eller överskrider den gränsen. Dessutom är jag ganska skraj för både barn och dockor, så The Ring – och i än högre grad Ringu – skrämde slag på mig. Kvällens program handlar just om barn, och en annan film jag inte vill se bilder från är Den onda dockan, som kommer nämnas i kvällens program.

Det borde vara självklart att jag ska hålla mig ungefär tio mil ifrån (eller åtminstone i ett annat rum) under programmets knappa trettio minuter; för att inte tala om att göra som en vän till mig när hon kom hem från bion och hade sett just The Ring – hon bar helt sonika ut TV:n från sovrummet till köket. Och därmed basta.

Å andra sidan kommer John Ajvide Lindqvist – som jag har lovordat så många gånger att jag inte borde behöva upprepa mig – att vara med och diskutera varför barn är så skräckinjagande när de placeras i den miljön. Eftersom Lindqvists Eli (och i viss mån Maja) inte är sådana typiska barn som man – i alla fall inte jag – blir rädd för, hade det varit så intressant att höra hans åsikt!

Är det värt risken att sitta där och långsamt dra fötterna allt längre och längre upp i soffan och kasta allt mer frekventa blickar bakom ryggen (min soffa står mitt i rummet och inte mot en vägg), hissa ner persiennerna och tända allt vad lampor heter? Eller borde man lyssna på det sunda förnuftet och bara låta bli?

Kanske man borde vänta till 22.30 och istället se The Terror på samma kanal? Skräckfilm från 1963 med Boris Karloff och en ung Jack Nicholson låter ju onekligen intressant. Jag har aldrig sett den, någon som vet om den är bra? I samma veva undrar jag om någon minns Filmklubben som brukade gå just 22.30 på SVT2 på torsdagar (eller var det tisdagar?) för några år sedan, de brukade visa mer eller mindre kända och mer eller mindre klassiska filmer med olika teman. Den gemensamma nämnaren var kvalité, något speciellt med filmen eller en annorlunda filmskapare. Kultfilmer förekom också rätt ofta, och oj vad guldkorn de sände. Är detta fortfarande filmklubben eller har det – förlåt det dåliga skämtet – gått i graven?

True Blood – andra försöket.

Första avsnittet av True Blood tyckte jag så här om. Inte särskilt bra, för att sammanfatta. Efter mycket tjat och gnat var det således dags för en andra chans, andra avsnittet. Knappt märkbart bättre, i och för sig, men fortfarande alldeles för mediokert för att jag ska orka lägga vidare energi på serien. Det enda som var intressant – precis som i första avsnittet – är vampyren Bill. Tyvärr räcker inte det för mig. Hela idén med vampyrer som existerar med allmänhetens vetande är inget som faller mig i smaken – för mig är bland de många saker som är spännande med vampyrer just det mytologiska och mystiska, att det är en nattvarelse som människor inte vill – eller vågar – tro på. Dock vill jag fortfarande läsa böckerna – bara för att.



En fotnot. Titellåten Bad Things med Jace Everett. Ruskigt, ruskigt bra låt!


På tal om vampyrböcker, jag är halvvägs i The Strain och är så fast i den att jag var tvungen att släpa med mig den till jobbet och tillbaka – och helst inte ville gå den mörka vägen hem när jag slutade vid nio. Den är fantastiskt spännande och sinnrikt uppbygd, och alldeles tillräckligt ruskig. Får se när jag hinner fortsätta läsa den – just nu ligger den mest och lockar på sängbordet. Igår kväll blev det inget läsande, jag umgicks med tjejerna och sov sen hos Jenna. Idag blir det nog inget heller, jag ska ut på stan en tur med Emelie och sedan ska Jenna färga om mitt hår som är sorgligt blekt och dassigt. Ledig fredag för alla tjejer = förfest och vin med start klockan 17 och sedan fest med jobbet på O´Learys vid 20. Jobbfester – alltid lika skoj!

True Blood

Såg första avsnittet av True Blood igår. Mina förväntningar var på… medel, kan man säga. Den har, såvitt jag läst, fått en del bra recensioner och det är ingen mindre än Alan Ball, skaparen till en av mina favoritserier, som gjort den.

Men tyvärr är den inte i närheten av klassen Six feet under hade. Handlingen utspelar sig i ett modernt USA, där vampyrer "kommit ut ur kistan" och lever bland allmänheten. "True Blood" – äkta blod – finns att köpa i sexpack och på barer och vampyrerna själva är alltifrån överviktiga gamla militärer till den där ensamme, slitne varandraren som kliver in på en bar i Louisiana. Det är här handlingen börjar ta fart, för där möter han Anna Paquins tankeläsande och lätt hysteriska person, en person som blir oerhört fascinerad av vampyren.

Jag vet inte om det möjligtvis kan bli bättre under seriens gång, men det här var bland det absolut sämsta jag sett i hela mitt liv. Och jag har sett en del. Idén att visa hur exploaterade och smutsiga även den tyngsta legend kan bli när de dras fram i, här det metaforiska, dagsljuset är väl en god idé men det blir mest… dåligt. Den enda som har någon chans här är Stephen Moyers dystra Bill, men inte ens han fascinerar tillräckligt. Det enda som egentligen intresserar mig är själva idén, speciellt när det under året har varit ett märkligt allmänt, eller kanske "modernt" intresse för vampyrmytologi, följt av dussintals mer eller mindre dåliga böcker och serier, den senaste jag dissade i serieform var Moonlight.

Men även om jag inte gillar de "nya", s.k. "fanpires", så tror jag nog (och hoppas) att det är en trend som går över, att det skulle drivas så långt som i True Blood är närmast en omöjlighet. Jag kanske ser andra avsnittet också för att vara snäll, men jag tvivlar på att det är bättre. Det är snart, för att inte säga omedelbart, dags för  vampyren att lämna dagsljuset och åter bege sig till mörkret och graven i den mytologiska mystiken. Det är där den hör hemma.

Jane Eyre

Berättelsen om Jane Eyre har i många år varit en av mina favoriter. Naturligtvis. Hur kan man inte älska berättelsen om den oälskade lilla flickan som hittar sig själv och sin kärlek i Thornfield Hall och dess mörka hemlighet? Hur kan man inte fascineras av det dunkla i Charlotte Brontës berättelse, mystiken och skräcken för det okända, för det vansinniga, för det svåra?

Den BBC-producerade TV-serien i två delar tar till vara på de flesta ingredienser som gör boken så fantastisk. Filmatiseringen i den engelska landsbygden och det dystra slottet Thornfield är oerhört vacker och den suggestiva spänning som utmärker boken finns också här. Framförallt finns också spänningen mellan Jane Eyre och Mr. Rochester, och det är ändå det, i samspel med omgivningen och spänningen inför det okända, som är det bästa med boken.

Dock är det ändå skuggan mellan dem som är det mest intressanta. Problemet som intensifierar deras historia, gör spänningen tätare trots att det inte förrän i slutet uppenbaras vad det är. Det är skickligt att göra en frånvarande skugga så närvarande och låta den ta så stor plats, liksom i boken är det en obehaglig kyla som ständigt finns där och ständigt gör sig påmind, och framförallt håller tittaren fängslad från börjar till slut. I nästan fyra timmar.

 

Moonlight

Så var det då dags för en ny vampyrserie, ”Moonlight”. Självklart bänkad framför tv:n. (Tack Martin för tipset), men det är inte alltid bra att ha höga förväntningar… Men är inte ett minimikrav på en vampyrserie/film att den åtminstone är lite skrämmande eller i alla fall inte så lam att man nästan somnar?

Att kombinera ”Heroes” med Interview with the vampire verkar från början vara en dålig idé. Jag är efter första avsnittet tveksam, men bättrar den sig på ett flertal punkter kanske jag ändrar mig. Den inledande scenen är ett dåligt försök att adaptera den klassiska filmen till nutid, och Mick är ett grått plagiat av den plågade Louis, som vägrar dricka blod från människor. Men istället för att tömma staden på råttor, får Mick sitt dagliga behov i sprutor från bårhuset av en obducent. En obducent som lever av blod är en rätt frisk idé, men tyvärr utvecklas den inte.

Josef som Armand och Louis älskare är även det en idé modell sämre, åtminstone efter första avsnittet där förhållandet inte utvecklas, de tar demonstrativt avstånd från det erotiska mellan originalparet och lämnar en obesvarad fråga om vad som knyter dem samman. Kanske en fråga för framtida avsnitt?

Att Christian Ellis, den elake professorn, inte är vampyr hur gärna han än vill det, är paradoxalt skrattretande då han är den mest intressanta karaktären av alla. Vissa av hans repliker är mindre lyckade, men han är härligt elak.

 

Dessutom visste jag vem den riktiga bad guyn (och möjligtvis mördaren) var efter den första reklampausen.

Att jag främst är förtjust i gotiska och svartvita vampyrfilmer i det klassiskas tecken betyder inte att jag är helt främmande för försök att förnya genren – men ett försök räcker inte, det ska vara bra också. Tyvärr är detta bara en av alla mordserier som finns i alldeles för stor mängd idag, bara det att den ack så sympatiske men åh så undanstötte hjälten är en vampyr, eller åtminstone ska väl det vara tanken. Tanken att Mick gömmer sin verkliga identitet och bara visar huggtänderna när det verkligen behövs fungerar faktiskt ibland, men bara ibland, och de sista fem minuterna är den enda anledningen till att jag faktiskt kommer fortsätta se den här serien. Åtminstone en söndag till.

Serien påminner dessutom lite för mycket om ”Blood Ties”. Vill du ha modernare vampyrer än Lestat och Louis, föreslår jag Near Dark. Den befinner sig i en mycket högre klass.