Vi skulle varit lejon

Malin känner sig inte så modig som hon skulle vilja vara. Som ett lejon. Någon som vågar stå upp för den som blir retad.

När Leona börjar i klassen blir hon genast populär, så där som nya elever ofta blir. Men snart falnar intresset och istället börjar det spridas rykten om att Leona inte är den hon utger sig för att vara. Malin vill hemskt gärna bli bästa kompis med Leona, för hon har ingen bästis, men hur ska hon våga stå upp för Leona mot hela klassen? När det kommer fram att Leona är transtjej vänder sig alla mot henne, tycker att hon har dolt vem hon egentligen är.

Vi skulle varit lejon är en bok om att våga och inte våga. Att erkänna att grupptryck är svårt och att vara modig fast det tar emot. Vi skulle varit lejon är en bok med ett budskap för 9-12- åringar, och sådana böcker riskerar ofta att bli lite överpedagogiska och torra och tråkiga rent litterärt. Jag tycker inte att den här boken blir det. Line Baugstö skriver med ett vackert språk och skildrar Malin och Leona fint och varsamt.

Det finns ett stort behov av HBTQ+ -böcker på hyllan för mellanåldern. Mest av allt önskar jag att det skulle finnas fler böcker med representation, att det bara får finnas massor av olika barn med olika utseenden och bakgrunder och så är det ingen större grej med det. Att få se sig representerad i de böcker en läser är kanske så mycket viktigare än någon som alltid får se sig representerad någonsin kan förstå. Men tills vi har kommit dit behövs de här böckerna också, de som speglar ett samhälle som inte kommit så pass långt att alla får finnas på lika villkor. De behövs, både för att få läsa om en erfarenhet som ligger nära ens egen, och för att skapa större förståelse hos andra. Jag är glad att den här boken finns och hoppas att många kommer att läsa den.

Opal, 2020.

Fler som läst: Carolina läser.

Boken hittar du bland annat på Bokus och Adlibris.

Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Expedition Rädda revet

Expedition Rädda revet är en bok som kommer precis rätt i tiden, förstås. Det är också en bok som inte gör det enkelt, och det tycker jag om.

Christina Wahldén har skrivit många bra böcker barn och ungdomar, Rädda revet riktar sig till ungefär 9-12 år, en ålder där fler och fler börjar intressera sig för klimatförändringarna och oroa sig för klimatkatastrofen. Inte minst med anledning av Greta Thunberg.

I Rädda revet har Alice fått följa med sin mamma till den lilla ön Lady Elliot Island i Stora barriärrevet. Det är en riktig dröm, ett paradis. Alice mamma är marinbiolog och ju större insikt Alice får om Stora barriärrevet och den risk som uppvärmningen av haven innebär för allt liv i dem, desto mer börjar hon ifrågasätta hur de har kunnat flyga över halva jordklotet – ens för att forska på utrotningshotade sköldpaddor.

Alice är lite beskäftig, så där fint lillgammal som en del barn blir när de för tidigt får ta vuxnas ansvar. Hon är lätt att tycka om och Rädda revet är en bra bok, en sådan bok som jag hoppas att många lärare läser i klassen med sina elever och pratar om efteråt. Christina Wahldén vet vad hon skriver om, nästan för mycket ibland då det tippar över att bli lite överpedagogiskt och faktatyngt, särskilt mot slutet av boken. Men jag tror inte det gör något och jag hoppas Rädda revet blir läst av många. Nästan fler vuxna än barn, kanske.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksbloggen, Bibblans bokbabbel, Barnboksprat.

En magiker, en politiker, en nobelpristagare och väldigt mycket misär

Under sommaren läste jag några böcker som jag tyckte ganska mycket om i stunden, men som kanske inte kommer stanna med mig i tankarna någon längre tid. Så kan det vara med litteratur ibland, att den ger en något bara just där och då.

Jag hade hört mycket gott om Radioföljetongens inläsning av Styr din plog över de dödas ben, skriven av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk. På något sätt är det faktiskt nästan mest inläsningen som roar och fascinerar, det är verkligen en snygg produktion som bara nästan stryker foten över gränsen till dramatisering. Själva boken är klädd som en kriminalroman, men rymmer mycket mer än så under ytan. I sina stunder fann jag den intressant och tankeväckande, men på något sätt fastnade den inte hos mig.

En bok som berörde mig i sin språkliga finess men inte tog sig ända in i mitt innersta vad Birgitta Trotzigs Dubbelheten Sammanhang. Jag älskar Birgitta Trotzig, hennes är ett av de författarskap som ligger närmast mitt hjärta. Dubbelheten Sammanhang är en samling kortare verk, och även om jag är glad att jag tog mig igenom den och även om den gav mig det mörker och den misär jag vill ha från Trotzigs alster, är det inte det verk som kommer stanna med mig.

Kanske hade jag tyckt bättre om Magikerna ifall jag hade läst den istället för att lyssna på den, kanske hade jag om jag hållit boken i min hand bara lagt ned den efter några kapitel. Jag tappade fokus ibland, fick spola tillbaka, tappade tråden, men fann mig ändå ganska ofta märkligt fängslad av magiskolan i New York. En slags mörkare, vuxnare, mer dramatisk Harry Potter. Snyggt, ibland – roligt, ibland. Men för det mesta? Ganska medelmåttigt.

I sommar läste jag också ut 100 brev som (inte!?) förändrade världen av Gudrun Schyman, 100 nyhetsbrev från sagda politiker samlade i en egenutgiven bok. Intressant läsning, om än något inaktuell då förhoppningsvis något i alla fall har hänt på de tio år som det gått sedan breven började skrivas.

Slutligen hopade sig misären återigen i sagan om de olycksaliga syskonen Baudelaire, i sjätte boken The Ersatz Elevator. Jag lyssnar på en bok då och då i A Series of Unfortunate Events, ibland snuddar jag vid att lägga ned hela projektet men det finns något nästan guilty pleasure- ljuvligt i att följa alla bisarra olyckor som kantar de tre syskonens försök att undkomma den onda greve Olaf. Misären, misären.

De dödas resa – Lena Arro

Det är höst och i dimman lurar faror långt rysligare än du någonsin kunnat tänka dig. Den som är bekant med sin grekiska och romerska mytologi känner igen Charon när en tonåring går vilse i dimman och luras ned i en roddbåt av en gammal man. Charon skeppade döda själar över floden Styx, eller Acheron, till dödsriket Hades.

I roddbåten är den stackars tonåringen fast. Han kastas in i gamla sägner och spökhistorier när den gamle mannen skickar honom kors och tvärs i historien för att leta upp förlorade reliker. Det är en snygg ramberättelse i Lena Arros nya rysare för 9-12 år, det är omöjligt att sluta läsa. Eller lyssna, som jag gjorde. De dödas resa är en tunn och liten bok men inte desto mindre otäck för det, och det älskar jag. Jag har många elever som inte kommit så långt med läsningen men ändå förstås vill läsa rysliga spökhistorier. För vem vill inte det?

Lena Arro är en stjärna i spökbokshimlen och jag älskar De dödas resa.

Opal, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.