Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

Min syster är ett spöke – en underbar diktsamling

Min syster är ett spöke är en ny diktsamling av Lena Sjöberg, som gav oss de fina Tänk om och Under ett rabarberblad, samt flera faktaböcker för yngre barn. Den här gången skriver och illustrerar Lena Sjöberg dikter för barn 9-12 år, och det bättre än någonsin. Det här är ren magi.

Min syster är ett spöke är en betraktelse över livet, döden och allt däremellan. Om att sitta vid frukostbordet medan det är krig på andra sidan jorden, om ängslan över föräldrar som bråkar, sorgen efter en älskad mormor och om den första, spirande kärleken. Lena Sjöberg fångar känslorna och sätter ord på dem, sådär som riktigt bra poesi gör. Jag skulle gärna vilja läsa dikterna tillsammans med en skolklass på biblioteket, jag tror att den skulle väcka många tankar. Det är så många verkligheter som får plats här, så många liv.

Egentligen vill jag citera flera av dikterna, men de gör sig allra bäst tillsammans med de fantastiska illustrationerna så jag gör inte det. Men jag vill att du läser boken! Själv vill jag behålla Min syster är ett spöke. Läsa om den, när allt känns lite jobbigt. Minnas att det finns något så vackert som poesi skriven för slukaråldern vilken på ett så varsamt sätt berättar om hela livet och lite till.Min syster är ett spöke är en självklar Augustnominering, allt annat är otänkbart.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Ugglan & boken, Västmanländskan,

Med långa tyglar

Med långa tyglar är inte en typisk hästbok, ändå finns allt det härliga med hästböcker här. Det är en lågmäld, sparsmakat och vackert skriven bok som ändå inte är återhållsam med känslorna.

Naja och Taxi är bästa vänner och skötare åt varsin häst på ridskolan. De är olika som natt och dag, men hänger ändå alltid ihop. Med långa tyglar utspelar sig under några korta men intensiva sommarveckor då både Naja och Taxi befinner sig mellan att vara barn och bli tonåring – och börjar växa åt olika håll.

Jag tyckte mycket om Mette Vedsøs bok, som inte innehåller stora åthävor eller skarpa intriger utan skildrar hur stilla nära vänner ibland kan glida ifrån varandra – och hur nya vänskaper kan uppstå. Med långa tyglar berättar inte allt, långt ifrån, men är en fin inblick. Det är starka känslor, hästkärlek och vänskap.

Med långa tyglar fick 2018 danska Kulturministeriets författarpris och var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris samma år.

Boken finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris.

Kattvinden – magisk läsning

Uppe på den smala kattvinden händer märkliga saker. Kulor rullar över golvat utan att något kastat dem. En kall vind drar genom det gamla huset fast det inte blåser ute.

På många sätt är Kattvinden en klassisk spökhistoria för slukaråldern, men ändå inte. Här finns det mysrysliga, – fast det aldrig blir otäckt på riktigt – här finns också det fina i vänskap som förlåter och en berättelse som spinner över både tid och rum.

Manda och hennes mamma är vilsna i livet sedan Mandas pappa försvann. De bor hos Mandas farfar fastighetsmäklaren och Mandas dagar är långa och ensamma, uppbrutna endast av videosamtalen men sin bästa vän som flyttat till Kina. Så ber farfar Manda att hjälpa honom med sitt sista uppdrag, att sälja kråkslottet Villa Bellevue. Det är här Manda upptäcker kattvinden, det är här hon börjar få glimtar av sin farfars historia.

Kattvinden berättar två historier, den om Manda och den om två lungsjuka pojkar under andra världskrigets hotande fond. Det är otroligt vackert illustrerat av Kristin Lidström, nästan som en egen berättelse i sig. Det finns glimtar av Maria Gripe i berättelsen, även om Helena Öbergs språk inte alls är där än att det fungerar som en jämförelse. Språket är fint men hjälps verkligen upp av de fantastiska bilderna. Jag skulle ge Kattvinden till en 9-12- åring som läser ganska mycket, som vill ha en ganska snäll spökhistoria och som vill känna igen sig i hur svår och tung ensamhet kan vara. Jag tror också att Kattvinden är fantastisk högläsning, här finns så mycket i bilderna att upptäcka och prata om.

Jag tycker också att du som vuxen ska läsa Kattvinden. Jag tror du kommer att förundras, så som jag gjorde.

Mirando bok, 2018.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, barn- och ungdomsbokbloggen, Bok ohoj!.

Till Vial – en fantastisk resa i tid och rum

På planeten jorden rasar kriget, samhället är på väg mot sin undergång. Ombord på rymdskeppet Otõsan finns fjortonåriga Gladys och lillebror Keaton, två barn mitt i rymden på väg mot räddningen på planeten Vial. Vial är mänsklighetens hopp, en ny chans. Det är 8400 dagar kvar tills de kommer fram.

Henrik Ståhl är dramatiker och skådespelare och Till Vial är baserad på pjäsen med samma namn. Jag hade inte hört talas om den innan och önskar att jag hade kunnat se den. Vilken bok Henrik Ståhl har skrivit! Vilket otroligt äventyr för samtiden, skrämmande och filosofiskt. Vilken fantastisk bok att läsa högt i familjen eller i klassen, att samtala om, länge.

Ombord på Otõsan finns allt som går att önska sig. Enorma rum, restauranger, till och med ett vattenland. Otõsan ska bära sjutusen människor till den nya planeten Vial. Men var är alla? Varför är Gladys och Keaton så ensamma, eller är de det? Parallellt med att Otõsan susar mot mänsklighetens räddning berättas historien om hur Gladys och hennes mamma hamnade på Otõsan, långt innan Keaton ens var född. Det var ju bara de rikaste som hade chans att komma med, de som kunde betala för biljetten.

I Till Vial finns en oerhört mörk framtidsskildring, en saga som ibland är så gastkramande och dyster att det kniper om hjärtat. Men det gör det på ett bra sätt, på det sättet som bara verkligt fantastiska barnböcker kan få det att göra. Henrik Ståhl är inte rädd för att ställa de existentiella frågorna, räds inte att ge sig rakt ut i rymdens ekande tomrum med två små barn som berättare. Ibland tänker jag att det är just Gladys och Keatons barnslighet som räddar dem, där ute i den oändliga rymden. Förmågan att fortfarande leka, känna syskonkärlek, mitt i all hopplöshet.

Jag hade otroligt höga förväntningar på Till Vial, för mig var det här vårens mest efterlängtade bok. Att de infriades med sådan råge är helt fantastiskt och jag vill utnämna den här boken till ett mästerverk. Till Vial är en skrämmande bok, men också vacker och stämningsfull. Jag tror att många barn runt 10-12 år kommer älska den, men jag tror också att yngre barn behöver hålla någon i handen under läsningen. Allra finast tror jag det är att högläsa Till Vial. Att färdas genom rymden, tillsammans.

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig,

Hur samma himmel kan se väldigt olika ut

Max och Ahmed, två barn som sover under samma himmel men lever så olika liv att det är svårt att tro att det är samma stjärnor de ser. Max är 13 och måste flytta när hans föräldrar bestämmer sig för att de ska bo i Bryssel i ett år istället för hemma i USA. Max kan ingen franska, hitta inga kompisar och måste gå om ett år i skolan.

Ahmed är 14 år och kommer till Bryssel via Turkiet och Grekland, efter att ha flytt från krigets Syrien. På vägen har han förlorat hela sin familj, ensam och utan pengar går han omkring i Bryssel tills han hittar en övergiven källare att sova i.

Det är, förstås, Max källare. Huset bär på ett arv sedan andra världskriget då Albert Jonnart räddade en ung judisk pojke från tyskarnas förföljelser. Det är när Max lär sig historien om Albert Jonnart som han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att rädda Ahmed.

Under samma himmel är en fantastiskt fin samtidsroman, skriven för 9-12 år men som kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. Katherine Marsh berättar med ett konstant barnperspektiv och engagemang. Många böcker för barn som har en pedagogisk agenda blir ofta lite torra, men Under samma himmel är en varm och stark berättelse hela vägen. Ibland kan jag tycka att polismannen Fontaine och hemskolelärarinnan är otroligt trista och förutsägbara men de fyller ändå sin funktion i berättelsen på ett lite otäckt sätt – vardagsrasismen finns överallt i Europa och den blir allt mer högljudd. Det är skrämmande hur många Fontaine det finns.

Den parallella berättelsen om Albert Jonnart är ett fint och smart drag. Nästan alla unga får idag i skolan lära sig om andra världskriget och Förintelsen, men jag undrar hur många som får verktyg för att göra kopplingen till hur rasism och antisemitism breder ut sig igen, idag. Att ett barn på flykt idag är lika mycket ett barn på flykt som under andra världskriget. Att de är lika värda att skydda och rädda från dagens krig som gårdagens. Att om vi inte gör någonting är vi inte bättre än de som vi anklagar för att ha stått bredvid medan nazismen växte sig starkare, då.

Under samma himmel är engagerande, berörande och viktig. Läs den hög för, eller tillsammans med, era barn. Bara läs den.

Rabén och Sjögren, 2018.

Finns på Bokus och Adlibris.

Om konsten att vara människa i ett fantastiskt Sci-Fi äventyr för mellanåldern

Att fundera över konsten att vara människa i en bok för mellanåldern kan verka som ett ambitiöst projekt – i Kerstin Lundberg Hahns bok Min hemliga tvilling blir det ett fantastiskt läsäventyr.

Det är i en nära framtid Min hemliga tvilling utspelar sig – det mesta verkar se ut som vanligt men VR-upplevelser, AI och självkörande bussar är vardag. Leia går i skolan tillsammans med sin kompis Hannes, retar sig på den elaka Sid och kämpar med att lära sig matte. Hon har alltid undrat hur det skulle vara att ha en tvilling, någon som alltid finns där och förstår henne utan och innan. Leias föräldrar är robotforskare och när de åker på en AI-konferens i Dhubai hittar hon av misstag en robot i deras källare – en robot som ser ut som en kopia av Leia. Vem är hon, och varför har hennes föräldrar skapat henne?

Min hemliga tvilling är en Frankenstein och en I, Robot för slukaråldern, en djupt filosofisk Sci-Fi- roman som är så spännande att du inte kan lägga ifrån dig den – bara Kerstin Lundberg Hahn, en av Sveriges bästa författare, kan skriva en sådan bok. Jag är förundrad över med vilken synbar enkelhet hon tar sig an de stora frågorna om livet och döden, om sorg, saknad, ensamhet och vad som gör en människa till en människa – frågor som Sci-Fi- genren har ställt sig i många år och ändå aldrig riktigt funnit svaret på. I Min hemliga tvilling finns tusen saker att fundera över och det är andlöst spännande hela tiden. Jag längtar efter att läsa och diskutera den här boken i bokklubbar och bokprat med 10- 12- åringar och jag kommer återvända till den många gånger.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Science-Fiction- bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Vi kommer snart hem igen – en av de viktigaste böcker du kommer att läsa

Att aldrig sluta berätta är nyckeln till att hålla historien levande. Nu, när det gått många år sedan Förintelsen och rasistiska och nazistiska ideologier återigen verkar få kraft i Sverige, Europa och världen, är det viktigare än någonsin. I Vi kommer snart hem igen gör Jessica Bab Bonde och Peter Bergting det, berättar, på ett lättillgängligt och otroligt drabbande sätt.

I seriens form får vi möta sex människor som överlevde Förintelsen och ännu ett tag finns bland oss för att kunna berätta. Det är vittnesmål som är så levandegjorda att det känns som att de sitter bredvid mig och berättar. Peter Bergtings illustrationer är tunga, till synes enkla men så otroligt iögonfallande att det inte går att inte beröras. Jag hoppas att många ser dem och läser berättelserna. Jag hoppas att den här boken kommer finnas som klassuppsättning på många skolor och pratas om i många timmar.

För den behöver pratas om. Mot slutet finns en kort tidslinje och ordförklaring men om det finns någon brist med boken så kanske det är att den hade kunnat ha ett längre textavsnitt med fakta och förklaringar. Samtidigt gör berättelsen sig tydlig i serieformen. Det mest skrämmande är just hur tydligt det är att allt skedde stegvis, att förintelseläger inte skapades på en dag utan att det började med lagar och reformer om judar som inte verkade så fruktansvärda var för sig men som sammantaget skapade en massutrotning. Den stegvisa acceptans av hatet mot judar det skapade hos människor är lätt att känna igen idag, när rasistiska partier som Sverigedemokraterna sakta förflyttar gränserna för vad som anses okej att säga och göra mot sina medmänniskor. Det här är det hemskaste av allt och att samtal behöver följa läsning av den här boken är självklart.

Jag tror att man kan läsa den tillsammans med barn från kanske tio år. Det är verkligt hemska bilder och det är verkligen en bok att prata om länge, länge efteråt. Samtidigt är den så viktig i just det, att den kommer så nära. Jag har kanske aldrig känt mig så nära och berörd av berättelser om Förintelsen, om familjer som slits isär, om död och hat och hur man ändå fortsätter att leva. Jag hoppas att oändligt många möter den här boken. Att den kan minska det hat människor känner mot andra människor.

Vi kommer snart hem igen var nominerad till Augustpriset 2018 för bästa barn- och ungdomsbok.

Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Old Adult reads Young Adult, Annas bokblogg, Enligt O, Agnes bokblogg, Barnboksbloggen.

Bubblan – Siri Pettersen

Bubblan är en märklig berättelse. Långsamt vecklar den ut sig, stillsamt men ändå rasande. Ilskan, oförrätterna, plågoandarna breder ut sig över boksidorna. Tills Kine stänger in sig i bubblan.

Från början är bubblan en liten glaskula som passar i Kines hand. Oskyldig glänser den när Kine hittar den på kyrkogården, men efter ett tag börjar den växa och blir en jättebubbla som Kine utan problem kan kliva in i. Faktiskt skulle hon kunna tänka sig att alltid stanna i bubblan.

I bubblan finns inga mobbare, inga regler, inga dumma lärare som tvingar en att gå till simhallen på gympalektionen. Det finns inga lagar förutom Kines egna och den märkliga dockans som finns inuti bubblan tillsammans med Kine. Hon kan få allt hon önskar, ändå börjar ensamheten gnaga på Kines inre efter ett tag. Vem är hon, om hon bara finns i bubblan?

Siri Pettersen är en norsk författare som blev världskänd med den fantastiska fantasytrilogin Korpringarna. Hennes nya bok, den här gången för 9- 12 – åringar, är något helt annat. Den som förväntar sig ett nytt fantasyepos likt Korpringarna lär bli besviken, men i Bubblan finns ändå mycket att fundera på. Historien är svår att få grepp om, men kanske är det meningen. Berättelsen har en kaotisk kärna, lik den storm som verkar pågå i Kines inre, där magin tar märkliga former men aldrig ges en förklaring. Att bubblan är en manifestation av en mental blockering, en djup önskan om att avskärma sig från världen, känns självklart men den är heller inte bara det. Bubblan är en röra av fantasy, magi, skräck och socialrealism där svart humor och sorglig ironi får färga berättelsen. Den rör vid något, jag vet fortfarande bara inte vad.

B Wahlströms, 2018.

Jag lyssnade på Bubblan, en uppläsning av Katarina Cohen som jag tyckte oerhört mycket om. Den finns till exempel på Storytel.

Den tryckta boken finns på SF-bokhandeln. Du hittar den också på Bokus och Adlibris.