Comedy Queen – årets viktigaste läsning

Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!

Sashas mamma har tagit livet av sig, fast folk envisas med att säga ”gått bort” eller ”lämnat”. Som att Sasha inte vet att hon är död. Sasha vet, men vägrar gråta. Släpper hon fram tårarna finns det ingen återvändo och därför tänker hon göra allt motsatt vad mamma gjorde. Allt som gjorde mamma ledsen gör Sasha tvärtom och det viktigaste på den listan är att bli en Comedy Queen.

Det finns kanske ingen barnboksförfattare idag som kan berätta om så svåra ämnen på ett sådant briljant sätt som Jenny Jägerfeld gör. Hon balanserar hela tiden, fullständigt behärskat, på linjen mellan det allvarliga och det lättsamma, det roliga och det sorgliga och det är otroligt berörande utan att för den skull vara alldeles för tungt. Jenny Jägerfeld berättar om något av det allra svåraste på ett sätt som får läsaren att både gråta och skratta, att känna med Sasha så det gör ont men ändå aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Comedy Queen kan vara årets viktigaste bok och jag tror att den, och även Jägerfelds förra bok Brorsan är kung, kommer att rädda liv.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Prickiga Paula, Boktokig.

En riktigt dålig början

A series of unfortunate events: The bad beginning är precis så olycksam som titeln låter ana. Här finns elände att mätta den mest kräsne av misärälskare och olyckor som nästan, men bara nästan, får dig att ångra att du överhuvudtaget öppnade boken.

Eller, som i mitt fall, började lyssna på Tim Currys inläsning. Den är fullständigt lysande. Tim Currys ibland nästan likgiltiga ton passar fantastiskt väl ihop med berättelsen och han kan verkligen konsten att skapa variation i röstuttrycket utan att det för den sakens skull blir radioteater av det hela – det senare behöver massor av uppläsare bli bättre på.

Bokserien blev film med Jim Carrey för några år sedan (jättebra!) och en Netflix-serie ganska nyligen (har inte sett än) så storyn torde vara välkänd men i korta drag så blir syskonen Violet, Klaus och Sunny föräldralösa och tvingas bo hos den elake farbror Olaf som mest bara vill döda dem för att komma åt deras förmögenhet. Violet är uppfinningsrik, Klaus är beläst och Sunny vill mest bara bita i allting. Tillsammans klarar de sig i princip hela tiden ur askan och in i elden, för att använda ett slitet uttryck.

Något som är lite tråkigt är det ständiga påpekandet av föreliggande fara av typen ”det här kommer inte sluta lyckligt” och de många förklaringarna till svåra ord som dyker upp alldeles för ofta. Det föregående är ett kul grepp men det används alldeles för mycket och det senare hade kunnat avhjälpas med att använda lite enklare ord. Kill your darlings, skulle jag vilja säga till Lemony Snicket – och då menar jag inte barnen Baudelaire. Men, förutom det är The Bad Beginning oavbrutet spännande och ironiskt humoristiskt, en pärla i barnbokshyllan.

MsHisingen, Boktycke och Schitzo-Cookie har också läst.

Är du den alla andra säger att du är?

2007 vann Ann-Helén Laestadius barnbokstävlingen ”Att vara ung same idag” med det som skulle bli boken SMS från Soppero. I boken får vi möta Agnes, tretton år från Solna. Agnes mormor och morfar och hennes samiska släkt bor i Soppero, hembyn som hennes mamma lämnade när hon var ung. Agnes har aldrig fått veta varför. Inte heller varför mamma inte vill prata samiska hemma. Men Agnes bär på en hemlighet, i smyg har hon börjat lära sig själv samiska. Så en dag får hon ett sms från Soppero, på samiska, från någon hon inte vet vem det är.

Det blir upptakten till en fin kärlekshistoria, men ännu mer en berättelse om identitet och vänskap. Agnes vill så gärna vara en del av det samiska hemma i Soppero, men Solna är också hemma och vem är hon egentligen då? Och vem får bestämma hur mycket same hon är eller inte är?

Att Ann-Helén Laestadius brinner för sitt ämne är tveklöst. Det hade lätt kunnat bli för pedagogiskt, men det blir aldrig det – även om det någon gång gränsar. Kanske beror det på att jag läste alla fyra böckerna i serien under några månaders tid och därför upplevde lite upprepning av historien. SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem – varje bok blir bara bättre och djupare. Här finns så otroligt mycket: vänskapen, den första kärleken, svårigheten i ett distansförhållande, rädslan för att inte passa in, längtan efter ett sammanhang. Laestadius räds inte de svåra ämnena och på ett lysande sätt benar hon ut fördomarna, både de mot samer och inom det samiska. Särskilt i den sista boken, Hitta hem. Jag skulle vilja att alla elever fick läsa de här böckerna någon gång, både för att skolelever får lära sig så förkrossande lite om samer och för att Ann-Helén Laestadius skriver så otroligt bra om identitet, framförallt om vilken betydelse språket kan ha för identiteten. De här böckerna är ett fantastiskt underlag för att prata om funderingar över vem en är och vad en tillhör och varför – inte bara ur ett samiskt perspektiv.

Jag vill så gärna veta hur det går för Agnes att sidorna bara flyger iväg. Ändå märks det att Ann-Helén Laestadius kommit långt sedan hon skrev SMS från Soppero för snart tio år sedan. Vilken utveckling, fram till Tio över ett som fick Augustpriset 2016! Nu i mars släpper hon boken Bara dra som är lättläst och följer några karaktärer från SMS från Soppero. Åh, vad jag längtar!

Här kan du köpa böckerna:

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem

Fyra fantastiska bilderböcker för mellanåldern och för ungdomar

Det var så fint att Fågeln i mig flyger vart den vill fick Augustpriset 2017. Inte bara för att det är en så bra bok, eller för att den är utgiven på ett litet oberoende förlag som fokuserar på kvalitetslitteratur, eller för att det var så länge sedan en mellanåldersbok fick priset. Det är också fint då bilderböcker för mellanåldern är så sällsynta – men ofta så bra.

Jag vill tipsa om mina favoriter bland bilderböckerna för mellanåldern och för ungdomar i tidiga tonåren. Med ”bilderbok” menar jag en bok som inte bara är illustrerad utan där minst hälften av sidorna är bilder och där bilderna agerar självständigt och är viktiga för att driva berättelsen framåt.

Fågeln i mig flyger vart den vill är skriven och illustrerad av Sara Lundberg och handlar om konstnären Berta Hanssons liv – men också om frihet och om att få chans att göra det som ens hjärta längtar efter. Jag har skrivit om den här.

Legenden om Sally Jones är en hybrid mellan bilderbok och grafisk roman men jag räknar den som en bilderbok. Med drag av klassiska äventyrsromaner och 1920- talskänsla i illustrationerna berättar Jakob Wegelius om gorillan Sally Jones som blir tillfångatagen i Kongo och tvingad att resa världen runt. Sorgligt, vackert, fantastiskt. För den läshungrige finns uppföljaren Mördarens apa som också är fantastisk, men som inte är en bilderbok. Jag har skrivit om båda böckerna här.

Att vara jagskriven och illustrerad av Anna Höglund, skulle jag vilja ge till alla unga från tolv år och uppåt, särskilt tjejer. Här funderar Rosa, 13 år, på livet i en Simone deBeauvoir-isk anda. Varför kommer tonåren med en känsla av skam? Varför får killar göra hur de vill och inte tjejer? Djupt filosofisk och feministisk, en fantastisk bok.

Om detta talar man endast med kaniner, även den skriven och illustrerad av Anna Höglund. En poetisk och melankolisk bok om att vara högkänslig och att vara annorlunda. Fantastiskt vackert, tänkvärt och berörande.

De många hemsökta husen i barnlitteraturen

När jag för några dagar sedan sträckläste Mia Öströms nya bok Dödsbo började jag fundera – hur många hemsökta hus finns det egentligen i mellanåldersskräcken?

Det finns en subgenre inom skräcklitteraturen som riktar sig mot bokslukare i 9-12- årsåldern och som nästan alltid bebos av ett hemsökt hus. Det är gammalt, lite slitet, ofta med en mörk historia. Och spökar, det gör det. Jag har länge funderat över denna långlivade trend som är så specifik för bokslukare – det finns absolut motsvarighet i vuxenskräcklitteraturen, tänk bara på Shirley Jackson – men det känns som att omfattning inte är lika stor.

Vad är det som gör att just huset har en sådan fallenhet för hemsökelse? Huset kan tyckas som ett hjärta, men kan i psykologin också tolkas som en hjärna med sina många olika rum bestämt för olika saker. Ofta blir barnet som har huvudrollen i de här böckerna medtvingad till det nya huset, av en skilsmässa, en förälders nya jobb eller kanske ett dödsfall. Det är barnet som upptäcker att det spökar, föräldern vägrar hårdnackat att se och förstå och tror inte heller på det barn som yppar hemsökelsen till sin vuxen. Att inte bli lyssnad på är säkert något som många barn upplever i verkliga livet varje dag, kanske finns här någonting av förklaringen. Symboliken i frustrationen över att inte bli sedd, om det så gäller spöken i huset eller vardagliga ting. Föräldrarna i de här böckerna uppträder ofta fullkomligt maniskt i sina försök att inte förstå vad det är som hänt och att istället hitta fullt naturliga förklaringar. Kanske finns här också en skymt av rädslan i att bli vuxen och få det tråkiga, torra, vardagliga, icke-spökliga synsätt på livet som många vuxna i barns ögon har. Och inte minst, rädslan för det nya – att flytta till ett nytt hem, börja i en ny skola.

Men den största rädslan finns kanske i den fullständiga skräcken när det som ska vara det tryggaste, hemmet, blir det otäckaste.

Som vuxen läsare kan jag ibland känna mig lite trött över att ännu ett hus hemsöker mellanålderslitteraturen. Men är det något dåligt, egentligen? Samtidigt som jag har hört flera av mina elever uttrycka att även de är lite trötta på det hemsökta huset är det också ofta de böckerna som lånas allra mest på mitt skolbibliotek. Som liten hade jag själv slukat bok efter bok om de funnits i den omfattningen då – för om en verkligen gillar att läsa om något vill en ju allra helst läsa allt om det. Eller?

Fast allt kanske en inte behöver läsa, ändå. Det finns ju bättre och sämre böcker i subgenren, som i alla genrer. Dödsbo av Mia Öström är definitivt en av de bättre, det är en fantastiskt fin och lagom skrämmande liten pärla med två oerhört sympatiska huvudpersoner. Här har de huset fullt av spöken som alla dog i en brand för hundra år sedan och som hålls kvar där av den elaka portvakten som dog vid samma tillfälle. Det roar mig lite att det elakaste spöket är en portvakt – det känns lite som om hon vaktar porten till helvetet och att huset är skärselden – även om det nu nödvändigtvis kanske inte är en tolkning som barn gör.

Nåväl. Jag kommer förmodligen fortsätta att besöka de där hemsökta husen i mellanålderslitteraturer med de där jobbiga föräldrarna för en del av mig fastnade någonstans i slukaråldern och jag är lika barnsligt förtjust i böckerna som mina elever och små biblioteksbesökare. Bland de många böcker jag läst i genren har jag här valt ut sex favoritböcker och en novell – i inbördes ordning:

Barnkolonin – Kerstin Lundberg Hahn (egentligen en ungdomsbok men då den är så fantastiskt bra och då så många mellanåldare älskar den här tar jag med den ändå)

Glasbarnen – Kristina Ohlsson

Hjärtlös – Petrus Dahlin

Dödsbo – Mia Öström

När kylan kommer – Kerstin Lundberg Hahn (novell i antologin Skräck)

Silverhäxan – Ewa Christina Johansson

Skuggan i väggen – Kerstin Lundberg Hahn

Vilken är din favorit och vilken bok vill du avråda från?

Skräck – elva rysare för mellanstadiet

I Skräck, liksom i Höstväsen, är det stora delar av Sveriges författarelit i genren skräck för unga som berättar sitt allra värsta.

Vilken förväntan det skapar! När Ingelin Angerborn, Alex Haridi, Petrus Dahlin, Petter Lidbeck, Kerstin Lundberg Hahn, Johan Theorin och Rebecka Åhlund, bland flera andra, har skrivit varsin berättelse för de giriga mellanåldersläsarna, de som ofta kommer in till mig på biblioteket och vill ha det allra otäckaste och det mest bloddrypande.

Till viss del finns det också i Skräck. Några av berättelserna är ruskiga, en del istället nästan fåniga. Flera av dem verkar vilja fånga sina läsare genom att använda nutida digitala fenomen – YouTube, Geocaching, Pokémon Go. Det blir sällan bra. Greppet i sig är det inget fel på, det kan bli oerhört otäckt att kombinera skräck och digital teknik, men istället för att låta skräcken komma inifrån – som vuxenskräcken i The Ring och barnskräcken i Petrus Dahlins Dataspelet – blir i de här fallen det digitala bara en ytlig fond, något man tar till för att locka läsare när man tror att det inte går på något annat sätt. Det känns knackigt och överansträngt. Försvinnande gott, till exempel, hade kunnat bli fantastiskt bra då det vilar en otäck stämning över den gamla bunkern, så varför måste de hitta dit med Geocaching, just? Det fyller ingen funktion – och dessutom stavar författaren det ”Geocatching” vilket är hemskt irriterande, ett jättedåligt fel. Var är redaktören, undrar jag. Tror författarna att det inte går att locka mellanåldersläsare om det inte finns YouTube i novellerna? I så fall borde de ha högre tilltro till dem.

Men det finns bra noveller här, också. Riktigt bra! Mina favoriter är När kylan kommer av Kerstin Lundberg Hahn och Brunnen av Rebecka Åhlund. Den senare avslutar samlingen och är fruktansvärt otäck, på det sättet som biter sig fast och inte vill lämna en. Till skillnad från en del av berättelserna i samlingen, som försöker alldeles för mycket, är det en kort och avskalad berättelse utan några accessoarer eller specialeffekter. Kvar blir sorgen och skräcken,  avgrundsdjup. Båda novellerna uppvisar verkligen att ”less is more” verkligen gäller i skräckgenren. Även för mellanåldern.

Köp boken: SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus.

Andra som läst: Annas bokblogg, Barnboksbloggen, Prickiga Paula, Boktajm.

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

En briljant bokserie och ett fantastiskt läsäventyr

Sällan har väl en brödrost spelat så stor roll i skrivandet av litteraturhistorien. I det här fallet ramlar den ned från vindsluckan i det viktorianska hus dit Nick och hans familj nyss flyttat och slår helt sonika ett jack i pannan på Nick. Att brödrosten ifråga kommer sätta igång en kedjereaktion av händelser som kanske eller kanske inte kommer leda till världens undergång känns självklart redan från början. För det är så det är med Tesla’s Attic. Du kan se några steg framåt i boken men aldrig ända till slutet och du kan inte släppa den förrän du fått reda på hur allt hänger ihop. Och som det hänger ihop! Sällan har jag läst en så smart intrig.

 

Nicks vind, kommer han senare att upptäcka, är full av antika och högst märkliga föremål. Att den enklaste handling kan få de mest komplicerade följder är något Nick får lära sig gång på gång genom den här historien och allt börjar med att han anordnar en garageloppis för att bli av med alla saker. Märkligt nog vallfärdar hela staden till Nicks loppis, dragna dit som av en magnet, och det är inte förrän efteråt som Nick upptäcker att var och en av sakerna han sålt sitter på mystiska egenskaper och att han till varje pris måste få tillbaka dem. Det är också då de märkliga männen i pastellkostymer dyker upp.

Teslas vind är kategoriserad för 9-12 år men passar kanske bäst för den övre skalan i åldersgruppen – och fungerar säkert utmärkt även för tonåringar och bevisligen även vuxna. ”Tesla” i första bokens titel är Nikola Tesla, och alla saker är hans uppfinningar. Det är omöjligt att genrebestämma Tesla’s Attic och det är också svårt att sätta fingret på vad som gör den så bra men jag älskar att en barnbok tar vetenskap och uppfinningar på ett så blodigt allvar. Jag älskar att den är både sarkastisk och ironisk och dessutom fullkomligt hysteriskt rolig. Jag är också imponerad över hur smart författarna har byggt intrigen, hur det kan hänga så många trådar i luften och att allt ändå knyts ihop på ett fullständigt logiskt sätt mot slutet – och inte minst hur alla saker från vinden verkar få sin plats på något sätt.

 

Det märkliga med sakerna från vinden är inte bara deras egenskaper utan också att de verkar ha sökt sig till just den person som behöver dem mest. Någonstans där börjar storheten med Tesla’s Attic, att den på ena sidan balanserar en oerhört spännande intrig med lika delar action som vetenskap och på andra sidan skriver om människors liv och vänskap på ett lågmält men träffande sätt. Jag tycker allra mest om första och sista boken, den galna inledningen och den hårresande avslutningen. Att det är svårt att skriva andra boken i en trilogi är ingen nyhet, kanske är det omöjligt att tycka lika mycket om mellanboken som inledningen och avslutningen – Edison’s Alley är ingen dålig bok men ändå den som fastnar minst i minnet. Som del i en serie, för det är omöjligt att läsa delarna fristående, får den ändå högsta betyg.

För mest av allt är Tesla’s Attic, eller Accelerati- trilogin, just en serie. Det är en serie jag kommer vilja läsa om flera gånger och jag är säker på att där döljer sig saker jag inte alls såg vid en första genomläsning. Accelerati- trilogin rör vid så många fundamentala idéer, inte bara den om livet och döden utan också om vad som gör livet värt att leva, hur händelser och objekt kan röra vid en och förändra ens livsbana, om vänskap, om sorg och ensamhet och inte minst om logik och vetenskap. Allt det här under en fernissa av humor som är så pass tunn att livets stora frågor fortfarande finns där men också så pass underhållande att det aldrig blir överväldigande.

Jag nämnde litteraturhistorien i inledningen. Jag skulle vilja skriva in Tesla’s Attic i den för det var länge sedan jag läste en så fullständigt genial bokserie för spannet mellanåldern-tonåren-vuxna. Det är synd att de här böckerna verkar ha fått så lite uppmärksamhet i Sverige för de är – jag måste säga det igen – helt geniala. Accelerati-trilogin förtjänar större uppmärksamhet, en ny Harry Potter för våra dagar.

Böckerna i serien heter Tesla’s Attic, Edison’s Alley och Hawking’s Hallway eller Teslas vind, Edisons källare och Hawkings korridor.

Andra som bloggat: Carolina läser, Biblioteksbubbel, Upptäck en ny värld