Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Strålkastare, tack! – andra boken om Athena

Äntligen Athena igen! Jag föll pladask för Elin Eks Athena i Grattis världen, jag är här nu! Athena är döpt efter vishetens gudinna, tolv år, kompis, syster och aktivist. Hon har startat Rädda Jorden- klubben tillsammans med kompisarna Ronja, Yousef och Aicha. Rädda Jorden- klubben försöker upplysa vuxna om klimatkrisen men den viktigaste mötesregeln är att alltid äta kladdkaka.

Athena är en härlig karaktär: hon säger precis vad hon tycker, till precis alla och hon är en bra kompis som bryr sig om alla. Samtidigt är det fint att hennes rättframhet vägs upp av den introverta Ronja, hon som i tysthet älskar att spela trummor och alltid får högsta betyg på allt – ändå är inte föräldrarna och lärarna nöjda förrän hon lär sig att prata ut på lektionerna. Åh, vad jag känner igen mig – alla mina kvartssamtal handlade om att jag var ”för tyst”. Jag blir fullständigt vansinnig över att barn bara inte kan få vara som de är, att en ska tvingas in i extrovert mall hela tiden – det pågår från barnsben till vuxen ålder. Det gör så ont i hjärtat när Ronja funderar på om det kommer vara så här hela livet, och jag vet att det förmodligen kommer det.

”Athena, tänk om det alltid kommer vara så här?”
”Hur då?”
”Att alla vill att jag ska sluta vara blyg. Och tänk om jag inte gör det, att det kommer kännas så här jämt med mig? De kanske har rätt? Om vi inte går på samma gymnasium och du flyttar till en annan stad och jag ska läsa på något pissigt universitet och jag inte har dig med som kan prata åt mig. Vem ska då göra det? Jag kanske blir jätteensam till slut?”

 

Elin Ek skildrar Ronja så fantastiskt fint, hon är den bästa karaktären i hela boken. Fast jag tycker hemskt mycket om alla – till och med den vilsna musiklärarvikarien Johan, som sover och snusar på lektionerna men innerst inne visar sig vara en väldigt bra lärare. Med hjälp av Athena, förstås.

Athena sprudlar av idéer, allt ifrån vilka tal hon ska hålla som konferencier på årets Luciashow till att byta ut skolans köttfria måndagar till köttmåndagar – och servera vegetariskt resten av veckan. Det kunde ha varit lätt att störa sig på en karaktär som Athena, som alltid pratar rätt ut och tycker till om allting, men hon är samtidigt så fantastiskt älskansvärd att det liksom inte finns något att irritera sig på. Strålkastare, tack! är en fantastisk bok om livet i sjätte klass, om självförtroende, klimatångest och oro – men allra mest om vänskap. Läs!

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula,

Vad håller ni på med? – en antologi om klimatet

Vad håller ni på med? är en samling texter skrivna för barn och unga om klimatkrisen, men också en bok jag tror många vuxna skulle behöva läsa.

Det är inte konstigt att många barn och unga dras med ångest inför klimatkrisen. Det är de som ska leva på vår jord i framtiden, allt medan merparten av världens politiker, företag och helt vanliga vuxna människor verkar göra allt för att förstöra jorden så mycket de kan under sin livstid – och de som är under 18 har ingen möjlighet att påverka i form av rösträtt.

Det är inte konstigt att många försöker påverka på så många andra sätt de kan. Genom att protestera, skriva brev, läsa på om forskningen och äta mer vegetariskt. En gör vad en kan med de möjligheter en har.

Vad håller ni på med? är en bok som jag tror kan sätta ord på en stor del av ångesten. Det är en fantastisk, och ibland underhållande mitt i sorgen över jorden, blandning av faktatexter av klimatpsykologer, råd från en zombieöverlevnadsexpert, svarthumoristiska seriestrippar, tal, vacker poesi, dystopiska skönlitterära noveller och intervjuer.

Tyvärr börjar det inte så bra. Björn Wimans inledande kapitel är alldeles för svårgenomträngligt och känns helt och hållet riktat till vuxna och inte till unga, själv undrar jag vad han håller på med. Det blir inte alls bra när det dessutom är första artikeln, själv blev jag inte alls sugen på att läsa vidare. Men det gjorde jag förstås ändå, och resten av texterna håller hög klass. Ska en ge upp direkt och invänta det oundvikliga slutet eller finns det hopp om tillvaron? Vilka verktyg har vi för att förändra? Finns det kraft och hopp i litteraturen?

Den senaste frågan går det att svara ja på. Här finns kalla dystopier och ilska men också hopp, fakta, kärlek och humor. Inte minst finns det, förklarat på ett bra sätt, fakta om varför så många står helt lamslagna inför klimatkrisen och varför så många förnekar vad som händer. Ett sätt att genom litteraturen förstå det svåra och hemska. Särskilt tycker jag om kapitlet Klimatpsykologerna förklarar, Elisabeth Östnäs två helt fantastiska noveller, Annika Norlins novell och Ellen Ekmans serier. Men det som rör mig mest är Mats Jonssons serie om kvällen före julafton. Den säger så mycket om hur komplext det är, hur svårt det kan vara. Att det inte finns en, enkel väg. Att Sverige inte ser ut likadant från norr till söder, att det inte är enkelt att bara skippa bilresorna när du bor i glesbygd – och oförståelsen inför detta från många.

Vad håller ni på med är en riktigt bra samling. Jag tror att den kommer vara fantastisk att arbeta med i skolan, att läsa tillsammans i en klass och att prata om och skapa vidare kring. Den sätter ord på många känslor.

En bok för alla, 2019. Medverkar gör bland annat Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt och Herman Geijer.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, PocketShop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Skogar brinner. Städer översvämmas. Djur och växter utrotas. Vad håller ni på med?

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Mitt storslagna liv – Jenny Jägerfeld

Sigge ska börja ett helt nytt liv. Familjen – mamma och syskonen Majken och Bobbo flyttar från Stockholm till Skärblacka utanför Norrköping och det är det bästa som har hänt Sigge. Äntligen får han chansen att lämna sina mobbare i Stockholm och uppfinna ett helt nytt jag – han ska bli populär. Han har sextio dagar på sig innan skolan börjar efter sommarlovet.

Jenny Jägerfeld är en fantastisk författare, en av de allra bästa vi har i Sverige idag. Jag har älskat alla hennes böcker och har alltid skyhöga förväntningar. Kanske lite för höga. Kanske är det därför jag inte tokälskar Mitt storslagna liv.

Det finns mycket med Mitt storslagna liv som jag verkligen tycker om. Skildringen av Sigge är otrolig fin och varmhjärtad, Jenny Jägerfeld sätter fingret på precis hur jobbigt det kan vara att sticka ut. Nästan ännu mer tycker jag om Sigges mamma, som försöker så mycket att göra rätt och har ett så stort hjärta för allt, men som inte alltid klarar av att hålla uppe fasaden – precis som vilken människa som helst. Mitt storslagna liv är allra finast när den är lite nedtonad.

Kanske är det där någonstans det skaver lite. Att Mitt storslagna liv är så mycket, hela tiden. När Sigge träffar grannen Juno och kanske, lite, vågar hoppas på att få en kompis, märks ytterligheterna otroligt tydligt. Sigges familj bor hos Sigges mormor medan mamman letar lägenhet och Sigges mormor är extra allt – av allting. Hon är otroligt excentrisk på alla sätt och vis och jag får aldrig riktigt någon känsla för vem hon egentligen är – hon är bara lustig yta, hela tiden. Hälften hade räckt. Jag säger inte att alla mormödrar ska vara typiskt skildrade mormödrar, det är bara underbart när de får vara något annat än stereotypen, men det här blir lite åt andra hållet – excentriska karaktärsdrag staplade på varandra. Det är heller inte bara hon, den här boken kryllar av lustiga personer och händelser och det blir till slut alldeles för mycket. Det är just i mötet med Juno det verkligen märks, för Junos föräldrar är raka motsatsen – allt ska vara vitt och beigt och stelt och tråkigt. Någonstans i krocken mellan det superstela och superexcentriska har Mitt storslagna liv ett tydligare moralbudskap än Jägerfelds tidigare böcker och jag gillar det inte.

Kanske hade Mitt storslagna liv blivit perfekt med lite hårdare redigering och med några tiotal färre sidor. Jag blev faktiskt också upprörd över att ordet l**pkåta sluppit igenom redigeringen, särskilt då Jenny Jägerfeld är en otroligt medveten författare. Ordet l**p säger vi helt enkelt inte idag och det känns inte alls okej i en bok 2019.

Trots allt detta tycker jag, i stunder, hemskt mycket om Mitt storslagna liv. Den är stundtals otroligt Jenny Jägerfeld- rolig och jag tycker om det omvända Stockholmsperspektivet. I så många böcker innebär Stockholm räddningen från landsbygdens ”tristess”, det behövs böcker som visar på att det omvända faktiskt också existerar. Men framförallt är Mitt storslagna liv en fin skildring av vänskap och att hitta sig själv, en bok med både humor och allvar som jag tror kan bli viktig för väldigt många unga. För mig fungerade den inte.

Medan Einstein snarkade allt högre tänkte jag på det mamma sagt. Att det var bäst att vara sig själv. Det trodde inte jag. Det kanske funkade om man var Majken eller mormor eller Einstein. Men det hade ju aldrig funkat för mig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet, Boktokig, Prickiga Paula, Malins bokblogg.

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.

Skräckvecka: Flocken av Matilda Ruta och Rasmus Malm

Det är skräckvecka på bloggen. Idag vill jag gärna prata om en bok som på ytan är en skräckskildring, men inuti handlar om mycket större saker – så som skräck ofta gör.

Allting börjar när Lova och hennes bonuspappa är på auktion och Lova får syn på några tavlor som magnetiskt verkar dra henne till sig. Lovas bonuspappa köper dem åt henne, men när de kommer hem blir Lovas mamma vansinnig och slänger tavlorna i raseri. Alla utom en, som Lova gömmer på sitt rum.

Tavlorna föreställer hyenor, och Lova känner en märklig samhörighet med dem. Lova och hennes nya kompis Josef börjar nysta i tavlornas märkliga mysterium och blir snart indragna i nattliga äventyr på Skogskyrkogården i Enskede. Nätter där märkliga djur lurar i skuggorna.

Flocken är en otroligt vacker och varsam grafisk roman, en coming of- age- bok om att hitta sig själv för mellanåldern, samtidigt som det är en kittlande skräckberättelse. Lovas tråkiga, inrutade liv får spänning när hon hittar flocken.

Jag älskar Matilda Rutas bilderböcker, stilen känns igen i Flocken men den är mörkare, gråare och samtidigt mer explosiv. Jag älskar kontrasterna mellan den färgspäckade dagen och den gråa natten, som också den får färg och liv när Lova upptäcker vad som gömmer sig i den. Bilderna går från att vara lugna och trygga till stökiga, mörka och blodiga. Flocken är alldeles ljuvlig och ryslig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Simon säger.

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?