Hur samma himmel kan se väldigt olika ut

Max och Ahmed, två barn som sover under samma himmel men lever så olika liv att det är svårt att tro att det är samma stjärnor de ser. Max är 13 och måste flytta när hans föräldrar bestämmer sig för att de ska bo i Bryssel i ett år istället för hemma i USA. Max kan ingen franska, hitta inga kompisar och måste gå om ett år i skolan.

Ahmed är 14 år och kommer till Bryssel via Turkiet och Grekland, efter att ha flytt från krigets Syrien. På vägen har han förlorat hela sin familj, ensam och utan pengar går han omkring i Bryssel tills han hittar en övergiven källare att sova i.

Det är, förstås, Max källare. Huset bär på ett arv sedan andra världskriget då Albert Jonnart räddade en ung judisk pojke från tyskarnas förföljelser. Det är när Max lär sig historien om Albert Jonnart som han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att rädda Ahmed.

Under samma himmel är en fantastiskt fin samtidsroman, skriven för 9-12 år men som kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. Katherine Marsh berättar med ett konstant barnperspektiv och engagemang. Många böcker för barn som har en pedagogisk agenda blir ofta lite torra, men Under samma himmel är en varm och stark berättelse hela vägen. Ibland kan jag tycka att polismannen Fontaine och hemskolelärarinnan är otroligt trista och förutsägbara men de fyller ändå sin funktion i berättelsen på ett lite otäckt sätt – vardagsrasismen finns överallt i Europa och den blir allt mer högljudd. Det är skrämmande hur många Fontaine det finns.

Den parallella berättelsen om Albert Jonnart är ett fint och smart drag. Nästan alla unga får idag i skolan lära sig om andra världskriget och Förintelsen, men jag undrar hur många som får verktyg för att göra kopplingen till hur rasism och antisemitism breder ut sig igen, idag. Att ett barn på flykt idag är lika mycket ett barn på flykt som under andra världskriget. Att de är lika värda att skydda och rädda från dagens krig som gårdagens. Att om vi inte gör någonting är vi inte bättre än de som vi anklagar för att ha stått bredvid medan nazismen växte sig starkare, då.

Under samma himmel är engagerande, berörande och viktig. Läs den hög för, eller tillsammans med, era barn. Bara läs den.

Rabén och Sjögren, 2018.

Finns på Bokus och Adlibris.

Om konsten att vara människa i ett fantastiskt Sci-Fi äventyr för mellanåldern

Att fundera över konsten att vara människa i en bok för mellanåldern kan verka som ett ambitiöst projekt – i Kerstin Lundberg Hahns bok Min hemliga tvilling blir det ett fantastiskt läsäventyr.

Det är i en nära framtid Min hemliga tvilling utspelar sig – det mesta verkar se ut som vanligt men VR-upplevelser, AI och självkörande bussar är vardag. Leia går i skolan tillsammans med sin kompis Hannes, retar sig på den elaka Sid och kämpar med att lära sig matte. Hon har alltid undrat hur det skulle vara att ha en tvilling, någon som alltid finns där och förstår henne utan och innan. Leias föräldrar är robotforskare och när de åker på en AI-konferens i Dhubai hittar hon av misstag en robot i deras källare – en robot som ser ut som en kopia av Leia. Vem är hon, och varför har hennes föräldrar skapat henne?

Min hemliga tvilling är en Frankenstein och en I, Robot för slukaråldern, en djupt filosofisk Sci-Fi- roman som är så spännande att du inte kan lägga ifrån dig den – bara Kerstin Lundberg Hahn, en av Sveriges bästa författare, kan skriva en sådan bok. Jag är förundrad över med vilken synbar enkelhet hon tar sig an de stora frågorna om livet och döden, om sorg, saknad, ensamhet och vad som gör en människa till en människa – frågor som Sci-Fi- genren har ställt sig i många år och ändå aldrig riktigt funnit svaret på. I Min hemliga tvilling finns tusen saker att fundera över och det är andlöst spännande hela tiden. Jag längtar efter att läsa och diskutera den här boken i bokklubbar och bokprat med 10- 12- åringar och jag kommer återvända till den många gånger.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Science-Fiction- bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Vi kommer snart hem igen – en av de viktigaste böcker du kommer att läsa

Att aldrig sluta berätta är nyckeln till att hålla historien levande. Nu, när det gått många år sedan Förintelsen och rasistiska och nazistiska ideologier återigen verkar få kraft i Sverige, Europa och världen, är det viktigare än någonsin. I Vi kommer snart hem igen gör Jessica Bab Bonde och Peter Bergting det, berättar, på ett lättillgängligt och otroligt drabbande sätt.

I seriens form får vi möta sex människor som överlevde Förintelsen och ännu ett tag finns bland oss för att kunna berätta. Det är vittnesmål som är så levandegjorda att det känns som att de sitter bredvid mig och berättar. Peter Bergtings illustrationer är tunga, till synes enkla men så otroligt iögonfallande att det inte går att inte beröras. Jag hoppas att många ser dem och läser berättelserna. Jag hoppas att den här boken kommer finnas som klassuppsättning på många skolor och pratas om i många timmar.

För den behöver pratas om. Mot slutet finns en kort tidslinje och ordförklaring men om det finns någon brist med boken så kanske det är att den hade kunnat ha ett längre textavsnitt med fakta och förklaringar. Samtidigt gör berättelsen sig tydlig i serieformen. Det mest skrämmande är just hur tydligt det är att allt skedde stegvis, att förintelseläger inte skapades på en dag utan att det började med lagar och reformer om judar som inte verkade så fruktansvärda var för sig men som sammantaget skapade en massutrotning. Den stegvisa acceptans av hatet mot judar det skapade hos människor är lätt att känna igen idag, när rasistiska partier som Sverigedemokraterna sakta förflyttar gränserna för vad som anses okej att säga och göra mot sina medmänniskor. Det här är det hemskaste av allt och att samtal behöver följa läsning av den här boken är självklart.

Jag tror att man kan läsa den tillsammans med barn från kanske tio år. Det är verkligt hemska bilder och det är verkligen en bok att prata om länge, länge efteråt. Samtidigt är den så viktig i just det, att den kommer så nära. Jag har kanske aldrig känt mig så nära och berörd av berättelser om Förintelsen, om familjer som slits isär, om död och hat och hur man ändå fortsätter att leva. Jag hoppas att oändligt många möter den här boken. Att den kan minska det hat människor känner mot andra människor.

Vi kommer snart hem igen var nominerad till Augustpriset 2018 för bästa barn- och ungdomsbok.

Natur och Kultur, 2018.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig, Old Adult reads Young Adult, Annas bokblogg, Enligt O, Agnes bokblogg, Barnboksbloggen.

Bubblan – Siri Pettersen

Bubblan är en märklig berättelse. Långsamt vecklar den ut sig, stillsamt men ändå rasande. Ilskan, oförrätterna, plågoandarna breder ut sig över boksidorna. Tills Kine stänger in sig i bubblan.

Från början är bubblan en liten glaskula som passar i Kines hand. Oskyldig glänser den när Kine hittar den på kyrkogården, men efter ett tag börjar den växa och blir en jättebubbla som Kine utan problem kan kliva in i. Faktiskt skulle hon kunna tänka sig att alltid stanna i bubblan.

I bubblan finns inga mobbare, inga regler, inga dumma lärare som tvingar en att gå till simhallen på gympalektionen. Det finns inga lagar förutom Kines egna och den märkliga dockans som finns inuti bubblan tillsammans med Kine. Hon kan få allt hon önskar, ändå börjar ensamheten gnaga på Kines inre efter ett tag. Vem är hon, om hon bara finns i bubblan?

Siri Pettersen är en norsk författare som blev världskänd med den fantastiska fantasytrilogin Korpringarna. Hennes nya bok, den här gången för 9- 12 – åringar, är något helt annat. Den som förväntar sig ett nytt fantasyepos likt Korpringarna lär bli besviken, men i Bubblan finns ändå mycket att fundera på. Historien är svår att få grepp om, men kanske är det meningen. Berättelsen har en kaotisk kärna, lik den storm som verkar pågå i Kines inre, där magin tar märkliga former men aldrig ges en förklaring. Att bubblan är en manifestation av en mental blockering, en djup önskan om att avskärma sig från världen, känns självklart men den är heller inte bara det. Bubblan är en röra av fantasy, magi, skräck och socialrealism där svart humor och sorglig ironi får färga berättelsen. Den rör vid något, jag vet fortfarande bara inte vad.

B Wahlströms, 2018.

Jag lyssnade på Bubblan, en uppläsning av Katarina Cohen som jag tyckte oerhört mycket om. Den finns till exempel på Storytel.

Den tryckta boken finns på SF-bokhandeln. Du hittar den också på Bokus och Adlibris.

Athena. Grattis världen! Jag är här nu! – Elin Ek

Athena är tolv år och tar ingen skit. Hon är en fantastisk, rättfram, smart och rolig huvudperson och jag hade hemskt roligt i hennes sällskap.

Grattis världen! Jag är här nu! är Elin Eks skönlitterära debut och vilken debut det är. Är du född på 1990- talet växte du säkert upp med Elin Eks alterego Grynet i TV-rutan och hennes färgsprakande program som uppmanade alla att inte ta någon skit. Jag tror många saknar Grynet och det känns som att en liten Grynet lever inuti Athena. Hon tar verkligen ingen skit.

Athena säger som det är. Till vuxna som röker berättar hon hur mycket en fimp förgiftar jorden. De som tvättar bilen på gatan får höra om hur vattnet förgiftar dagvattenbrunnen. Och Athenas farmor och farfar får ofta höra att de inte alls är särskilt miljövänliga längre och att hon i jämställdhetens namn inte kan duka bordet en enda gång till. Athena vill inte att jorden heller ska behöva ta någon skit, så hon har startat aktivistgruppen Rädda Jorden- Klubben med sina kompisar Ronja, Love, Aicha och Yousef. Det är tur att kompisarna finns, när livet kör ihop sig totalt för Athena. När mamma måste in på sjukhus och Athena och hennes syskon får bo hos farmor och farfar. Katastrof!

Grattis världen! Jag är här nu! är otroligt engagerande, jag ville inte missa en minut. Elin Ek läser själv in sin bok och det är ett fantastiskt sällskap, en otroligt bra uppläsning. Det här är en verklig pärla till bok, en bok att tipsa om när du behöver något roligt till en 9-12- åring (och så slipper du tipsa om de där dammiga gamla böckerna som var roliga på 1990- talet men idag mest är sunkiga) – eller, när du behöver något roligt och fint till dig själv. Jag instämmer verkligen med titeln: Grattis världen! Athena är här nu!

Bonnier Carlsen, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Prickiga Paula.

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Lars är LOL och viljan att höra till

Den där viljan att höra till, att vara en i gänget, en av de coola. Det kan kännas som att den överskuggar allt och just därför kan den ställa till med så oerhört mycket, därför är den så farlig. I Lars är LOL förstör den nästan en vänskap. Lars är LOL är en av de riktigt fina bokpärlorna för 9-12 år som behandlar ett ytterst viktigt ämne utan att bli en pedagogisk uppvisning och utan att ge avkall på humorn och det litterära.

Iben Akerlie är en norsk författare och Lars är LOL är hans debutroman. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016 och var den mest sålda barnboken i Norge samma år. Jag har inte sett samma entusiasm för den i Sverige men jag hoppas att många fler kommer ta Lars och Amanda till sina hjärtan, även här.

Amanda är sjätteklassaren som sett fram emot att efter sommarlovet äntligen få bli fadder till en söt liten förstaklaAtt ssare. Förhoppningarna är höga men dämpas totalt när hon får veta att hon inte alls kommer få en förstaklassare till fadder utan en jämnårig. Det är Lars som ska börja i hennes klass och som har Downs syndrom. För Amanda, som är ängslig för vad alla tycker, känns allt plötsligt svårt och jobbigt.

Lars är LOL är en mycket fin berättelse om vänskap, men framförallt är det en pricksäker skildring av grupptryck, hur viktigt det kan kännas att höra till, hur rädd en kan vara för att bli utanför på grund av vad andra tycker. Det är så lätt att uppröras över hur Amanda agerar ibland, samtidigt är det också väldigt lätt att förstå henne och där finns verkligen styrkan i Iben Akerlies bok. Den gör inte riktigt någon till boven i dramat (förutom, kanske, de som drar igång mobbningsdrevet) utan låter alla komma till tals. Det blir så mycket lättare att känna igen sig, även i Amanda, och mycket lättare att förlåta henne. Jag tyckte verkligen om Lars är LOL, och jag hoppas att många lärare kommer läsa den tillsammans med sina mellanstadieklasser.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Annas bokblogg.

Den bästa sommarlovsskräcken

Vare sig den gömmer sig i skogen eller i ett nytt hus är den helt självklar. Skräcken som lurar i de allra mest populära sommarlovsböckerna för mellanåldern. Den speglar förstås alltid något osäkert; skogen som lurar okänd bakom knuten eller det svåra i att lämna ett tryggt hem och kompisar för att flytta till en annan stad, ett annat hus, men den är också helt enkelt fantastisk sommarlovsavkoppling. De ljusa nätterna är kanske det allra bästa tillfället att förlora sig i sommarlovsskräcken för de kan både utlova småknytt i dimslöjorna och en någorlunda trygghet från mörkret.

Jag lämnade egentligen aldrig slukaråldern och läser minst ett par stycken på sommaren. På midsommarens afton träffade jag, i Ewa Christina Johanssons Galgbacken, Lykke som just vid midsommarafton har tvingats ut på landet för att fira tillsammans med sin släkt. Vid stugorna finns en gammal galgbacke, galgen är för länge sedan riven. Men när Lykke ser mot utkikstornet som nu istället finns på kullen kan hon svära på att hon ser en skräckinjagande galge stå där. En svag vind låter som viskningar i luften.

Ewa Christina Johansson är en av mästarna på slukaråldersskräck och även om jag inte kan benämna Galgbacken som en av hennes bästa böcker är den ändå stämningsfull och spännande så det räcker. Kanske är den lite förutsägbar, kanske känns den lite hastigt komponerad och därför inte särskilt djup. Ibland önskar jag att de författare som spottar ur sig böcker till mellanåldershyllan skulle sakta ned på tempot och lägga lite mer tid på varje bok, kanske skulle varje bok bli bättre då. Nu känns de ibland lite som hafsverk, skrivna enligt en mall, med tydliga guldkorn som dyker upp emellanåt.

En liknande författare är Petrus Dahlin. Jag fullkomligt älskade Hjärtlös som kom för några år sedan men var inte särskilt förtjust i Spöknät som jag läste förrförra sommaren. Skogens systrar är en bokserie som i det närmaste blivit klassiska i sammanhanget, i år läste jag första boken och den hör definitivt till de bättre i genren. Det är, återigen, sommarlov, och Tom tvingas ut från staden till ett torp hans föräldrar köpt. Skogen är mörk och lurande, något flyr genom dimman en tidig sommarmorgon… Skogens systrar är ryslig och fint skriven, men historien känns något ofärdig och det är tydligt att hela serien måste läsas för att berättelsen ska hänga ihop. Kanske gör jag det.

Nästa bok jag läser blir Rebbeca Åhlunds Flickan på tavlan som jag hört mycket fint om. Men mina stora favoriter i genren är De försvunna, Silverhäxan, Glasbarnen, Skuggan i väggen, Barnkolonin, Hjärtlös och Rum 213. Vilken tycker du är den bästa sommarlovsskräcken?