Athena. Grattis världen! Jag är här nu! – Elin Ek

Athena är tolv år och tar ingen skit. Hon är en fantastisk, rättfram, smart och rolig huvudperson och jag hade hemskt roligt i hennes sällskap.

Grattis världen! Jag är här nu! är Elin Eks skönlitterära debut och vilken debut det är. Är du född på 1990- talet växte du säkert upp med Elin Eks alterego Grynet i TV-rutan och hennes färgsprakande program som uppmanade alla att inte ta någon skit. Jag tror många saknar Grynet och det känns som att en liten Grynet lever inuti Athena. Hon tar verkligen ingen skit.

Athena säger som det är. Till vuxna som röker berättar hon hur mycket en fimp förgiftar jorden. De som tvättar bilen på gatan får höra om hur vattnet förgiftar dagvattenbrunnen. Och Athenas farmor och farfar får ofta höra att de inte alls är särskilt miljövänliga längre och att hon i jämställdhetens namn inte kan duka bordet en enda gång till. Athena vill inte att jorden heller ska behöva ta någon skit, så hon har startat aktivistgruppen Rädda Jorden- Klubben med sina kompisar Ronja, Love, Aicha och Yousef. Det är tur att kompisarna finns, när livet kör ihop sig totalt för Athena. När mamma måste in på sjukhus och Athena och hennes syskon får bo hos farmor och farfar. Katastrof!

Grattis världen! Jag är här nu! är otroligt engagerande, jag ville inte missa en minut. Elin Ek läser själv in sin bok och det är ett fantastiskt sällskap, en otroligt bra uppläsning. Det här är en verklig pärla till bok, en bok att tipsa om när du behöver något roligt till en 9-12- åring (och så slipper du tipsa om de där dammiga gamla böckerna som var roliga på 1990- talet men idag mest är sunkiga) – eller, när du behöver något roligt och fint till dig själv. Jag instämmer verkligen med titeln: Grattis världen! Athena är här nu!

Bonnier Carlsen, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Prickiga Paula.

En ljuvligt kuslig och eländig historia

Långt ute i skogen finns ett stort och kallt gammalt hus, där Edgar och Tekla Bjelke grundade sitt Skolhem för Vanartiga Barn. Hit skickas barn som på ett eller annat sätt gjort sina föräldrar missnöjda, som behöver ”uppfostras” eller som inte har några föräldrar alls. Fröken Vera styr hemmet med järnhand och, som om inte tillvaron vore illa nog, börjar barn efter barn spårlöst försvinna.

Cecilia Lidbeck är kanske den allra bästa svenska författaren av mellanåldersskräck, även om hennes böcker ibland hamnar i skymundan bakom Ingelin Angerborns och Petrus Dahlins. Lidbecks böcker är aningens mer avancerade, både språkligt och tematiskt, och här finns inte så mycket spöken – istället är det en djup psykologisk skräck som tar sin boning hos läsaren.

Jag brukar ge böckerna, Barnhemmet och den nyare De försvunna, till skräcktörstande tweens med läsvana som vill ha något tyngre än den vanliga Hcg-skräckisen och kanske heller inte är så förtjust i spöken. Barnhemmet är gammaldags i sin framtoning, med en del svåra ord och det är många karaktärer att hålla reda på som alla får en egen historia. Karaktärsteckningen är verkligen fenomenal. Jag tror att Barnhemmet passar helt underbart som högläsning en kulen höstkväll för allt från modiga 8-åringar till skräckälskande 15-åringar (mer högläsning även för tweens och tonåringar!). Jag älskar verkligen Cecilia Lidbecks språk och fantastiska förmåga till kuslig stämning utan billiga tricks. Barnhemmet är otäck i sin socialrealistiska skildring av ett barnhem förr i tiden, en eländesskildring där barnens utsatthet är det mest skrämmande, men den är också så spännande att det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Den är inte riktigt lika otäck som De försvunna, som jag på riktigt fick mardrömmar av, men det är tillräckligt hemsk för att tårna ska krulla sig. En underbar bok!

Lilla Piratförlaget, 2013.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Bibliotekskatten, Skrivande, Annas bokblogg, Kattugglan.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

Lilla Han är ett sällsynt försynt och beläst barn som älskar sin morfar över allt annat. Föräldrarna är ganska intetsägande vuxna som vägrar tro på spöken och som verkar ha glömt bort sin fantasi, så där som vuxna ofta gör i barnböcker och som det nog tyvärr är alltför enkelt att känna igen sig i som barn. Men morfar vet att det spökar i det gamla huset han bor i. Morfar går på spökjakt med Lilla Han, tills den dag morfar inte orkar längre.

Det är svårt att inte jämföra Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han med 2017 års Den förskräckliga historien om Lilla Hon (min recension här), det första samarbetet mellan skräckmästaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson. Det var en fantastisk bok som välförtjänt blev Augustprisnominerad. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han har samma mysrysliga ton men når inte riktigt upp till Lilla Hons alldeles perfekta blandning av monstruös och blodig skräck med allvar och humor. Det är något som saknas, även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske är det att Lilla Hon vågade vara så otroligt mörk och morbid, riktigt den nivån når inte Lilla han upp till.

Men även här finns skräcken som ett sätt att möta och bearbeta det verkliga livets hemskheter, som att en morfar är sjuk och håller på att dö. Samtidigt som skräcken finns där för sin egen skull också, att skrämma och roa i sin blandning av fasa och galghumor. Det är fint berättat och bilderna och texten samverkar på ett fantastiskt sätt. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han känns nästan skriven som en högläsningsbok, rytmen och berättelsen är alldeles perfekt för det och jag tänka mig att den går att högläsa för alla från väldigt modiga 7-åringar upp till 13-åringar. För egenläsning passar den nog bra för alla från 9 år. Jag kommer alldeles säkert att läsa den igen. Den förskräckliga historien om Lilla Hon har jag säkert hunnit läsa fyra gånger redan och jag tröttnar aldrig.

Lilla Piratförlaget, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Ödesryttarna: Jorvik kallar

Jorvik är en plats där magin verkar finnas överallt. I den gnistrande soluppgången, de klara stjärnorna, det blåa havet och det gröna gräset. I själva luften du andas. Inte minst i lyckan över att pussa på en len hästmule och galoppera över kullarna en krispig höstmorgon. Hit kommer Lisa, på väg till ännu ett av pappans jobb. Mamman finns inte längre, hon dog i en ridolycka som hållit Lisa borta från hästarna sen dess. Tills hon möter magin på Jorvik.

Ja, sådan magi finns det mycket av i Jorvik kallar, första delen i Ödesryttarna. Det är stämningsfullt, vackert till den grad att det nästan gör ont för att jag saknar min egen häst och hans mule så otroligt mycket. Han som dog för tretton år sen nu. Jag saknar hästarna och stallet som om en stor bit av mig själv fattades. Helena Dahlgren förmedlar känslan av att älska hästar, ge sitt liv till det, väldigt fint.  Ändå tar det ganska lång tid innan det faktiskt händer något och när det gör det, rusar det istället iväg. Något som tagit en hel bok att upptäcka blir fulländat på några korta sidor. Det känns lite som att Jorvik kallar mest är en introduktion, ibland. Samtidigt är det också spännande och huvudpersonerna, deras glädje och sorg och deras kärlek till hästarna är otroligt fint gestaltade.

Jag lyssnade på boken och var inte helt förtjust. Uppläsaren är lite väl entusiastisk, lever sig in i berättelsen till den grad att det nästan blir radioteater ibland. Jag gillar det inte.

Men jag älskar att boken är baserad på datorspelet Star Stable, vars främsta användare är unga tjejer. Mycket av den sport och kultur som anses vara för tjejer ses ned på och är hånad, inte minst ridsport och spel som Star Stable. Den kulturen behöver lyftas upp. Det är också fantastiskt fint att knyta ihop två medier där så mycket handlar om berättande: datorspel och böcker. Jag hoppas att många kan hitta till böckernas värld genom Helena Dahlgrens bokserie, men jag hoppas att lika många hittar till datorspelens värld genom bokserien. Dator- och TV-spel är en kulturyttring så mycket mer värd än den får credd för, det är ett sätt att berätta, levandegöra och samspela med varandra som få medier kommer i närheten av. Att säga att datorspel är osocialt är struntprat, för även om du kan vara precis så osocial som du vill kan du också spela tillsammans med tusentals användare världen över – till exempel i Star Stable. Jag kommer tipsa många av mina elever och biblioteksbesökare om Jorvik kallar och jag tror att de kommer älska den.

Ska du på bokmässan? Helena Dahlgren pratar om datorspel och böcker tillsammans med Effie Karabuda (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30. Läs min recension av Effie Karabudas Gamer här.

Fler som läst: Barnboksprat, Prickiga Paula, Boktokig.

Bonnier Carlsen, 2018.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

Lars är LOL och viljan att höra till

Den där viljan att höra till, att vara en i gänget, en av de coola. Det kan kännas som att den överskuggar allt och just därför kan den ställa till med så oerhört mycket, därför är den så farlig. I Lars är LOL förstör den nästan en vänskap. Lars är LOL är en av de riktigt fina bokpärlorna för 9-12 år som behandlar ett ytterst viktigt ämne utan att bli en pedagogisk uppvisning och utan att ge avkall på humorn och det litterära.

Iben Akerlie är en norsk författare och Lars är LOL är hans debutroman. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016 och var den mest sålda barnboken i Norge samma år. Jag har inte sett samma entusiasm för den i Sverige men jag hoppas att många fler kommer ta Lars och Amanda till sina hjärtan, även här.

Amanda är sjätteklassaren som sett fram emot att efter sommarlovet äntligen få bli fadder till en söt liten förstaklaAtt ssare. Förhoppningarna är höga men dämpas totalt när hon får veta att hon inte alls kommer få en förstaklassare till fadder utan en jämnårig. Det är Lars som ska börja i hennes klass och som har Downs syndrom. För Amanda, som är ängslig för vad alla tycker, känns allt plötsligt svårt och jobbigt.

Lars är LOL är en mycket fin berättelse om vänskap, men framförallt är det en pricksäker skildring av grupptryck, hur viktigt det kan kännas att höra till, hur rädd en kan vara för att bli utanför på grund av vad andra tycker. Det är så lätt att uppröras över hur Amanda agerar ibland, samtidigt är det också väldigt lätt att förstå henne och där finns verkligen styrkan i Iben Akerlies bok. Den gör inte riktigt någon till boven i dramat (förutom, kanske, de som drar igång mobbningsdrevet) utan låter alla komma till tals. Det blir så mycket lättare att känna igen sig, även i Amanda, och mycket lättare att förlåta henne. Jag tyckte verkligen om Lars är LOL, och jag hoppas att många lärare kommer läsa den tillsammans med sina mellanstadieklasser.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Annas bokblogg.

Den bästa sommarlovsskräcken

Vare sig den gömmer sig i skogen eller i ett nytt hus är den helt självklar. Skräcken som lurar i de allra mest populära sommarlovsböckerna för mellanåldern. Den speglar förstås alltid något osäkert; skogen som lurar okänd bakom knuten eller det svåra i att lämna ett tryggt hem och kompisar för att flytta till en annan stad, ett annat hus, men den är också helt enkelt fantastisk sommarlovsavkoppling. De ljusa nätterna är kanske det allra bästa tillfället att förlora sig i sommarlovsskräcken för de kan både utlova småknytt i dimslöjorna och en någorlunda trygghet från mörkret.

Jag lämnade egentligen aldrig slukaråldern och läser minst ett par stycken på sommaren. På midsommarens afton träffade jag, i Ewa Christina Johanssons Galgbacken, Lykke som just vid midsommarafton har tvingats ut på landet för att fira tillsammans med sin släkt. Vid stugorna finns en gammal galgbacke, galgen är för länge sedan riven. Men när Lykke ser mot utkikstornet som nu istället finns på kullen kan hon svära på att hon ser en skräckinjagande galge stå där. En svag vind låter som viskningar i luften.

Ewa Christina Johansson är en av mästarna på slukaråldersskräck och även om jag inte kan benämna Galgbacken som en av hennes bästa böcker är den ändå stämningsfull och spännande så det räcker. Kanske är den lite förutsägbar, kanske känns den lite hastigt komponerad och därför inte särskilt djup. Ibland önskar jag att de författare som spottar ur sig böcker till mellanåldershyllan skulle sakta ned på tempot och lägga lite mer tid på varje bok, kanske skulle varje bok bli bättre då. Nu känns de ibland lite som hafsverk, skrivna enligt en mall, med tydliga guldkorn som dyker upp emellanåt.

En liknande författare är Petrus Dahlin. Jag fullkomligt älskade Hjärtlös som kom för några år sedan men var inte särskilt förtjust i Spöknät som jag läste förrförra sommaren. Skogens systrar är en bokserie som i det närmaste blivit klassiska i sammanhanget, i år läste jag första boken och den hör definitivt till de bättre i genren. Det är, återigen, sommarlov, och Tom tvingas ut från staden till ett torp hans föräldrar köpt. Skogen är mörk och lurande, något flyr genom dimman en tidig sommarmorgon… Skogens systrar är ryslig och fint skriven, men historien känns något ofärdig och det är tydligt att hela serien måste läsas för att berättelsen ska hänga ihop. Kanske gör jag det.

Nästa bok jag läser blir Rebbeca Åhlunds Flickan på tavlan som jag hört mycket fint om. Men mina stora favoriter i genren är De försvunna, Silverhäxan, Glasbarnen, Skuggan i väggen, Barnkolonin, Hjärtlös och Rum 213. Vilken tycker du är den bästa sommarlovsskräcken?

Falafelflickorna – Christina Wahldén

Hawa ska just börja högstadiet och hennes högsta dröm är att komma in på polishögskolan. Som en början startar hon sin egen detektivbyrå. Hawa bor i ett av de områden som kallas ”särskilt utsatta” men det betyder inte något särskilt för den tolvåriga Hawa. Hon bor ju här, det är hennes hem. Här finns mamma och pappa och alla bråkiga syskonen. Här finns biblioteket som är den bästa platsen Hawa vet. Här finns bästa kompisen Halima och Falafelmannen som står på torget och säljer falafel. Visst finns det bråk här, det märker Hawa, men gör det inte det överallt?

Falafelflickorna börjar tveksamt. Bibliotekarien Barbro ber Hawa passa hennes hund över sommarlovet – hunden bor efter vad det verkar i biblioteket och alltså slår också Hawa läger här för att ta hand om hunden och slippa småsyskonen. Hawa får nyckeln till biblioteket och sover på soffan på barnavdelningen. Det hela är så fruktansvärt osannolikt att jag nästan är beredd att slå igen boken på en gång men jag gillar redan Hawa så mycket att jag fortsätter. När Hawas kompis Halima söker skydd i biblioteket från sin pappa som vill att hon ska gifta sig med sin 25-åriga kusin blir Hawas detektivbyrå helt plötsligt blodigt allvar. Samtidigt dras Falafelflickorna med en feelgood-känsla och en naivitet som gör det svårt att riktigt inse situationens allvar. Jag funderar på om det är bra, för att bokens målgrupp som är 9-12 år ska kunna ta till sig berättelsen, eller om det istället slätar över det fruktansvärda som håller på att hända. Jag bestämmer mig för första alternativet, men jag tror i vilket fall att en barnläsare behöver en vuxen i närheten som kan förklara de här svåra sakerna.

Att Christina Wahldén tar sig friheter med hur nycklarna till ett litet förortsbibliotek distribueras till tolvåriga barn är väl kanske inte ett jättestort problem i sig – och dessutom älskar jag tanken på att biblioteket blir en fristad för barnen – men att grundpremissen för boken är så otrolig gör att det faller en skugga över hela bokens trovärdighet. Förvisso känns resterande delar av boken mycket mer trovärdiga och Christina Wahldén lär ha pratat mycket med tjejer i ”problemområden” så egentligen tvivlar jag inte på den delen – men ändå. Jag funderar också på hur stor sak det här egentligen är, för mig som vuxen – och bibliotekarie – är det förstås en stor sak men för bokens tilltänkta läsare kanske det inte spelar någon roll. Kanske det till och med blir en fin tanke, att få gömma sig på biblioteket. Jag hoppas det, och jag försöker trycka undan bibliotekariedelen av min hjärna som snörper lite på munnen åt detta tilltag.

Mycket värre är att Falafelflickorna tar upp ämnen som barnmisshandel, tvångsgifte och hedersmord utan att ha en lista på sista sidan med hemsidor att vända sig till eller telefonnummer att ringa om en är utsatt för precis det barnen i boken är utsatta för. En sådan lista torde i det närmaste vara obligatorisk då barn ofta tyr sig till böcker med huvudpersoner som går igenom samma sak som de själva gör – och jag gissar dessutom att halva anledningen till att Christina Wahldén skrev den här boken var just för att spegla de här barnens utsatthet, både för dem själva och för de som inte är utsatta. En lista med hemsidor/telefonnummer är en informationskanal för den som behöver veta mer men kan också vara en livräddare för utsatta barn. Hur kan detta missas? Ändå är Falafelflickorna en oerhört viktig bok, ganska ensam i sitt slag, som ger röst åt barn i tolvårsåldern som tyvärr inte får höras på så många andra ställen – inte i bokform i alla fall. En fantastisk bok att läsa med elever i helklass, en bok att prata om. För det får den högsta betyg.

Rabén och Sjögren, 2018.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Boktajm, Biblioteksbubbel.

Comedy Queen – årets viktigaste läsning

Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!

Sashas mamma har tagit livet av sig, fast folk envisas med att säga ”gått bort” eller ”lämnat”. Som att Sasha inte vet att hon är död. Sasha vet, men vägrar gråta. Släpper hon fram tårarna finns det ingen återvändo och därför tänker hon göra allt motsatt vad mamma gjorde. Allt som gjorde mamma ledsen gör Sasha tvärtom och det viktigaste på den listan är att bli en Comedy Queen.

Det finns kanske ingen barnboksförfattare idag som kan berätta om så svåra ämnen på ett sådant briljant sätt som Jenny Jägerfeld gör. Hon balanserar hela tiden, fullständigt behärskat, på linjen mellan det allvarliga och det lättsamma, det roliga och det sorgliga och det är otroligt berörande utan att för den skull vara alldeles för tungt. Jenny Jägerfeld berättar om något av det allra svåraste på ett sätt som får läsaren att både gråta och skratta, att känna med Sasha så det gör ont men ändå aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Comedy Queen kan vara årets viktigaste bok och jag tror att den, och även Jägerfelds förra bok Brorsan är kung, kommer att rädda liv.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Agnes bokblogg, Prickiga Paula, Boktokig.

En riktigt dålig början

A series of unfortunate events: The bad beginning är precis så olycksam som titeln låter ana. Här finns elände att mätta den mest kräsne av misärälskare och olyckor som nästan, men bara nästan, får dig att ångra att du överhuvudtaget öppnade boken.

Eller, som i mitt fall, började lyssna på Tim Currys inläsning. Den är fullständigt lysande. Tim Currys ibland nästan likgiltiga ton passar fantastiskt väl ihop med berättelsen och han kan verkligen konsten att skapa variation i röstuttrycket utan att det för den sakens skull blir radioteater av det hela – det senare behöver massor av uppläsare bli bättre på.

Bokserien blev film med Jim Carrey för några år sedan (jättebra!) och en Netflix-serie ganska nyligen (har inte sett än) så storyn torde vara välkänd men i korta drag så blir syskonen Violet, Klaus och Sunny föräldralösa och tvingas bo hos den elake farbror Olaf som mest bara vill döda dem för att komma åt deras förmögenhet. Violet är uppfinningsrik, Klaus är beläst och Sunny vill mest bara bita i allting. Tillsammans klarar de sig i princip hela tiden ur askan och in i elden, för att använda ett slitet uttryck.

Något som är lite tråkigt är det ständiga påpekandet av föreliggande fara av typen ”det här kommer inte sluta lyckligt” och de många förklaringarna till svåra ord som dyker upp alldeles för ofta. Det föregående är ett kul grepp men det används alldeles för mycket och det senare hade kunnat avhjälpas med att använda lite enklare ord. Kill your darlings, skulle jag vilja säga till Lemony Snicket – och då menar jag inte barnen Baudelaire. Men, förutom det är The Bad Beginning oavbrutet spännande och ironiskt humoristiskt, en pärla i barnbokshyllan.

MsHisingen, Boktycke och Schitzo-Cookie har också läst.

Är du den alla andra säger att du är?

2007 vann Ann-Helén Laestadius barnbokstävlingen ”Att vara ung same idag” med det som skulle bli boken SMS från Soppero. I boken får vi möta Agnes, tretton år från Solna. Agnes mormor och morfar och hennes samiska släkt bor i Soppero, hembyn som hennes mamma lämnade när hon var ung. Agnes har aldrig fått veta varför. Inte heller varför mamma inte vill prata samiska hemma. Men Agnes bär på en hemlighet, i smyg har hon börjat lära sig själv samiska. Så en dag får hon ett sms från Soppero, på samiska, från någon hon inte vet vem det är.

Det blir upptakten till en fin kärlekshistoria, men ännu mer en berättelse om identitet och vänskap. Agnes vill så gärna vara en del av det samiska hemma i Soppero, men Solna är också hemma och vem är hon egentligen då? Och vem får bestämma hur mycket same hon är eller inte är?

Att Ann-Helén Laestadius brinner för sitt ämne är tveklöst. Det hade lätt kunnat bli för pedagogiskt, men det blir aldrig det – även om det någon gång gränsar. Kanske beror det på att jag läste alla fyra böckerna i serien under några månaders tid och därför upplevde lite upprepning av historien. SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem – varje bok blir bara bättre och djupare. Här finns så otroligt mycket: vänskapen, den första kärleken, svårigheten i ett distansförhållande, rädslan för att inte passa in, längtan efter ett sammanhang. Laestadius räds inte de svåra ämnena och på ett lysande sätt benar hon ut fördomarna, både de mot samer och inom det samiska. Särskilt i den sista boken, Hitta hem. Jag skulle vilja att alla elever fick läsa de här böckerna någon gång, både för att skolelever får lära sig så förkrossande lite om samer och för att Ann-Helén Laestadius skriver så otroligt bra om identitet, framförallt om vilken betydelse språket kan ha för identiteten. De här böckerna är ett fantastiskt underlag för att prata om funderingar över vem en är och vad en tillhör och varför – inte bara ur ett samiskt perspektiv.

Jag vill så gärna veta hur det går för Agnes att sidorna bara flyger iväg. Ändå märks det att Ann-Helén Laestadius kommit långt sedan hon skrev SMS från Soppero för snart tio år sedan. Vilken utveckling, fram till Tio över ett som fick Augustpriset 2016! Nu i mars släpper hon boken Bara dra som är lättläst och följer några karaktärer från SMS från Soppero. Åh, vad jag längtar!

Här kan du köpa böckerna:

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem