Tag Archives: tweens

I bergets hjärta och vad som hittades där

”Det blir en lång tågresa ner till Götaland”, sa ingen baksidestext någonsin. Men när det är dags att resa till Norrland, då känns det ofta som att resa till ett helt annat land. Åtminstone i stora delar av litteraturen och nu senast i Mårten Sandéns I bergets hjärta där Sonja Årberger reser från Göteborg med en lång tågresa ”upp till Norrland” och till den fiktiva byn Årbergsholm. Att behandla Norrland på det här viset är inget ovanligt men det är också stereotypt och tråkigt. Jag kommer återkomma till det, men jag vill börja med vad jag gillade med I bergets hjärta.

Mårten Sandén är en mästare på det skrivna ordet – en av mina favoritförfattare – och lyckas skapa fin magi i det äventyr som I bergets hjärta blir när Sonja upptäcker att allt inte är som det ska i Årbergsholm. Hon har fått brev från sin farfar som är döende och vill att hon hälsar på men när hon kommer fram visar det sig att han inte alls har skrivit något brev och Sonja verkar inte vara välkommen av sin farbror Carl. Allvarliga män i kostymer och en elak advokat stryker runt knutarna och alla verkar vilja komma åt guldet som sägs finnas i Årberget, berget som gett byn och Sonjas släkt sitt namn. Sonja är en hjärtevärmande karaktär, vilsen men stark och står upp för sin kusin som hon träffar i Årbergsholm och som är svårt sjuk. Jag tycker mycket om Sonja, jag tycker om att det är tjejen som är den drivande karaktären, den starka, den som står upp mot överheten.

Men Sonja reser alltså till Norrland. Under resans gång byter hon tåg flera gånger innan hon är framme i Östersund, en resa som i verkligheten oftast innebär 0-1 tågbyten, och sedan åker hon buss ganska länge. Hon borde alltså befinna sig någonstans norr om Östersund vilket placerar henne ganska så mitt i Sverige, inte alls så långt norrut som berättelsen verkar få en att tro och definitivt inte ”långt i norr” som det uttrycks mot slutet av boken.

Det är med andra ord, förutom finstämt och äventyrligt, även ganska klyschigt och det spär på bilden av Norrland som en homogen plats, ett råvaruupptag där guld och gröna skogar gömmer sig i berget. Att ens använda sig av ordet ”Norrland” för att markera en plats när Norrland upptar över halva Sveriges yta och består av nio helt olika landskap är så verklighetsfrånvänt att jag inte kan förstå varför författare gång på gång väljer att göra det. Vad innebär det att ”resa till Norrland”? Är det Norrlands södra gräns som åsyftas, några mil norr om Uppsala? Är det Karesuando, allra längst i norr,130 mil längre norrut bilvägen?

Fördomarna om Norrland och det norrländska frodas i många barnböcker, vuxenböcker och annan kultur. Att det här händer gång på gång gör också att jag reagerar mer och mer för varje gång. En så luttrad författare som Mårten Sandén borde inte göra misstaget att skriva att någon ”åker till Norrland” och hade gärna också fått ge ett bredare miljö- och urfolksperspektiv på gruvbolaget som vill börja borra i Årberget. Att gruvbolag från andra länder vill borra sönder bergen och förstöra både liv och miljö, framförallt livet för den samiska befolkningen, är ju tyvärr ingen saga utan sannaste och hårdaste verklighet.

För att återgå till inledningen så har jag aldrig läst en baksidestext som inleds med orden: ”Det blir en lång tågresa ner till Götaland” när huvudpersoner reser från till exempel Östersund till en mindre ort utanför Göteborg. Att tänka sig det är ju absurt för många. Så varför ser det så ofta ut så här? Varför klumpas just Norrland, av Sveriges tre landsdelar, alltid ihop till en kultur, ett landskap, en plats? Det cementerar den urbana normen (då mycket av Norrland är glesbygd om än inte allt) och skapar fördomar och ignorans.

PS. För den som hyser liknande åsikter eller vill lära sig mer om urban norm och bilden av Norrland, lyssna på Norrlandspodden med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter, eller läs Tidholms bok Norrland.

Andra som läst: Prickiga Paula, bylined, Bokhemligheter.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Skarven – Sara Lövestam

skarvenSkarven är Sara Lövestams första bok för yngre läsare, 9-12- årsåldern. Den är både, i ordens bästa bemärkelse, en typisk sommardeckare och en väldigt otypisk barnbok.

Skarvön är en död ö, grå med svarta trädtoppar som sträcker sig mot himlen. Här bor bara skarvfåglarna, fåglar som tar över hela öar och gör dem obeboeliga. På väg till sommarstugan åker Johannas båt förbi Skarvön, fast denna gången är något annorlunda. Någon rör sig på ön.

Den som har läst andra böcker av Sara Lövestam känner igen hennes fina känsla för karaktärer som i andra romaner sällan får ta så stor plats. Johanna, som alla kallar Johan; Olivia, som verkar väldigt vanlig på ytan men gömmer en sorg inuti; Ludde, som älskar mysterier och som är retad och utsatt i skolan på grund av vem han är. Skarven är både en fin skildring av barn som är missförstådda med ett verkligt djup i karaktärerna – och ett spännande mysterium som kommer passa perfekt i sommar. Jag hoppas många hittar den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Lillabus läser, MsHisingen, Biblioteksbubbel, bylined, Prickiga Paula, Västmanländskan, Bokskåpet.

Flykten från Kabul – N.H. Senzai

Världen brinner. Människor flyr för sina liv och i vårt välbärgade land finns det de som tycker att vi inte kan ta emot dem. Att vi ska ska stänga in oss. En del hatar, en del kanske är rädda. Rädda för den domedagsstämning som rasister i riksdagen hjälper till att piska upp och som egentligen inte betyder någonting. När människor dör i Europa tycker de flesta här att det är tragedi. När människor dör i Syrien eller Afghanistan finns det de som tycker det är bra. Eller bara inte bryr sig. De senare kan ibland ursäkta sig med att Europa känns så mycket närmare än Asien och Afrika. Nå, böcker som Flykten från Kabul hjälper till att överbrygga det eventuella avståndet och för det är de guld värda.

flykten-fran-kabulI Flykten från Kabul, som utspelar sig 2001, lär vi känna Fadi, Noor och deras föräldrar som inte bara måste fly från ett Afghanistan på väg att falla i krigets händer utan också på vägen skiljs från sitt minsta barn Mariam. Det är en fruktansvärd historia, som alla historier om krig och flykt, men varligt berättad för sin tilltänkta läsare i 9-12-årsåldern. Fadis familj tar sig i början av boken ut från Afghanistan på ett lastbilsflak och kommer ganska snart till USA med hjälp av att pappan studerat där och tidigare haft visum. Större delen av historien utspelar sig i USA och koncentrerar sig på hur Fadis familj blir bemötta, hur barnen skaffar nya vänner, hur de desperat försöker få information om lillasyster Mariam.

Jag tror inte det är något problem för en hyfsat van läsare att ta sig an Flykten från Kabul men jag tror också det är viktigt att de har en påläst vuxen i närheten. Boken är inte utstuderat blodig och tyngpunkten ligger inte i flyktens grafiska fasor, men sorgen ligger tung över boksidorna och läsaren får mycket fakta om kriget i Afghanistan med sig, ända från Sovjetunionens invasion på sjuttiotalet och framåt. Jag pausade läsningen flera gånger för att läsa på om det jag inte redan kände till och jag kan tänka mig att en 9-12- åring kommer ha många frågor.

Med det inte sagt att de inte bör läsa Flykten från Kabul. Det tycker jag de ska, för den är ett viktigt tidsdokument och en väl berättad historia som bygger på författarens mans egna upplevelser om att fly från Afghanistan. Samtidigt får en också insikt i afghansk kultur, maträtter, traditioner, vissa ord på persiska, pashto och dari. Flykten från Kabul visar också på ett bra sätt detta som så många inte verkar förstå: att folk som flyr hit flyr från samma terror de själva är rädda för. De är inte terrorn.

Som många böcker vilka kombinerar en fiktiv eller verklighetsbaserad historia med pedagogik och fakta balanserar den då och då lite vingligt. Ibland blir den för pedagogisk och förklarande vilket också gör den lite för lång i min mening. Några kapitel i mitten hade kunnat kortas ner då språket också blir lite styltigt och moralen skrivs ut alldeles för tydligt. Jag tror den presumtiva läsaren hade förstått ändå. Dock tar sig berättelsen mycket fint och slutet är väldigt vackert. Jag kan heller inte låta bli att fundera på om den ibland klumpiga språkdräkten lite grann beror på översättningen, för det finns en del missar – till exempel när Fadi läser 20,000 leagues under the sea. En översättare borde ha koll på att den svenska titeln klassiskt sett är En världsomsegling under havet och inte Tiotusen meter under havet.

Men egentligen är det här petitesser. Flykten från Kabul är en mycket välskriven, mycket fin, mycket viktig berättelse om vår samtid. Inte minst finns det här väldigt mycket att prata om. Slutligen, jag är oerhört förälskad i omslaget. Det är vackert men också olycksbådande och det finns detaljer i det som bara kan förstås efter att en har läst boken – passande, och mycket fint. Jag har svårt att sluta betrakta det.

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.

En magisk bok

9789188279118_200x_det-magiska-hjartatHur närmar man sig döden? Hur kan man ens förstå det ogripbara, att ens bästa vän håller på att dö? När Roberta hittar en gammal jordglob på en auktion och hennes morfar påstår att den är magisk, kan uppfylla varje önskan, då måste Roberta använda den för att hjälpa Charlotte. Men hur?

Jag har läst alla Kristina Ohlssons spök- och skräckböker för bokslukaråldern, de flesta med stor behållning. Faktiskt tycker jag mycket bättre om dem än om hennes vuxenböcker, speciellt Sjuka själar som inte tilltalade mig alls. Men som barnboksförfattare tycker jag hon är lysande och jag älskade Glasbarnen.

Men Det magiska hjärtat är på en helt annan nivå. Berättelsen om den hjärtsjuka Charlotte och hennes bästa vän Roberta som vill göra allt för att göra Charlotte frisk inte bara grep mig djupt, den har också en språklig finess utöver det vanliga och berättar en historia som är precis så magisk mitt i allt det verkliga att det är svårt att inte tro på den. Jag började läsa Det magiska hjärtat en eftermiddag och avslutade den på natten, med lampan under täcket, precis som jag gjorde när jag var i tioårssålden – då för att inte mamma skulle veta att jag läste efter läggdags, nu för att inte störa den som för länge sedan hade somnat jämte mig. Men när en bok är så magisk som Det magiska hjärtat går det inte att släcka lampan och glömma, sova. Slutet funderade jag på länge, gör fortfarande, och min första reaktion var ett bestört: ”får man ens göra så här?”, fast nu när jag gått och tänkt på det länge så tror jag ändå att jag tycker om det. Jag förstår ju att det inte är riktigt så det går till på riktigt, men jag vet inte om det var läge för en faktaruta i slutet? Vad tycker ni som läst den?

Det magiska hjärtat är klassad för 9-12 år, jag tror säkert både nioåringar och tolvåringar kommer tycka om den och även trettonåringar, men jag tror också att de, särskilt de i det yngre spannet, kommer behöva prata med någon efteråt. Det magiska hjärtat är ingen tung bok i sig, med det menar jag att den inte är skriven med ett svårt eller tungt språk, men den väger oerhört mycket i sina frågeställningar. Döden är svår, och kanske aldrig så svår som när ett barn är hjärtsjukt och ligger på dödens rand och väntar. Att skriva om just det måste också vara bland det svåraste man kan göra – men Kristina Ohlsson gör det helt fantastiskt och jag grät stora tårar när jag läst ut boken. Gör det än, inombords, när jag tänker på den. Jag hoppas att många läser Det magiska hjärtat. Barn som vuxna.

Lilla Piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Läs mer om boken hos: Prickiga Paula, bylined, Bokmalen, Bokfreak, Ge mig boken!, BokLus.

Tillägg: Jag tänkte inte på det när jag skrev men så här i efterhand inser jag också att det här inlägget passar fint in i Kulturkollos veckotema om rädslor och veckoutmaningen om att hantera sina rädslor. Bland det finaste och mest tänkvärda i Det magiska hjärtat tycker jag är just hur Roberta och Charlotta hanterar hotet om att dö och funderar på det – inte bara på vad som kommer hända dem själva utan hur människor omkring dem kommer reagera, hur ledsna deras föräldrar kommer bli. Just det där sista pratade jag med en vän om som också har läst boken, hur barnen är lika oroliga för döden som att föräldrarna kommer bli ledsna när de dör. Det knep verkligen i hjärtat då.

Boktrailer:

Sommarskräckspecial: Kråkslottet

På andra sidan hagen höjde kvinnan blicken och stirrade rakt på mig. Det enda jag var helt säker på var att jag blev kall ända in i benen när hon tittade på mig och jag visste att jag inte ville träffa henne närmare än så här.

9789132168581_200x_krakslottet

Svart vatten och Spöknät är bra spökhistorier, helt okej för en varm sommardag. Sal 305 var ännu bättre, Ingelin Angerborn när hon är som bäst. Men den bok jag den här skräckspecialhelgen vill utse till den allra bästa Hcg-skräckisen är Kråkslottet av Ewa Christina Johansson. I efterhand förstår jag att jag först borde ha läst Silverhäxan som kom ut för tretton år sedan – en tappar lite referenser i Kråkslottet men den går fint att läsa ändå.

”Kråkslottet” är ett gammalt hus som Vivas storasyster flyttat in i. Systern verkar göra mest det som faller henne in, hon vill bli låtskrivare men hankar sig fram och huset är inte i det bästa skicket. När Viva blir själv en sen kväll upptäcker hon dessutom till sin fasa att hon inte verkar vara ensam. Gardinerna rör sig av sig själva, och i skjulet hittar hon en mystisk ring…

Ewa Christina Johansson spottar ur sig skräckisar i ungefär samma takt som Ingelin Angerborn men fram tills nu hade jag aldrig läst någon. Jag är glad att jag gjorde det för Kråkslottet är en fantastisk bok – den tar en ganska uttjatad story och gör den till något nytt, ger den ett stråk av gammaldags spökhistoria och drar in gamla tiders häxtro i berättelsen. Jag rös, så vuxen jag är, och hädanefter kommer jag aldrig se på katter på samma sätt.

Sommarskräckspecial: Sal 305

Efter att Svart vatten och Spöknät inte varken skrämt mig nämnvärt eller rört upp så mycket andra känslor överhuvudtaget började jag fundera. Var jag helt enkelt mätt på spökhistorier? Blev det för mycket? Är det mig det är fel på? Vad har hänt med vår relation? Som tur är kan en alltid lita på Ingelin Angerborn och i Sal 305 fick jag precis det som behövdes! Sal 305 är en fortsättning på  Rum 213, ständigt utlånad på bibblan och något av en rysarklassiker för mellanåldern, och en bör nog ha läst den innan.

sal-305

I Sal 305 råkar Elvira ut för en cykelolycka och precis som förra gången det spökade börjar alltihop med en bils nummerplåt. En nummerplåt där det står SAL 305. Från sitt sjukhusfönster ser hon rakt över till det nedlagda sinnessjukhuset där det sägs att lyset som blinkar om natten är oroliga själars spöken som inte får någon ro…

Sal 305 är lagom läskig, inte lika skrämmande som till exempel Hjärtlös, men stämningsfull så det räcker och blir över – den kommer helt klart bli en favorit hos Angerborn- fansen.

Sommarskräckspecial: Spöknät

spoknatEfter Svart vatten tog jag upp Petrus Dahlins nya Spöknät, förväntningarna var om möjligt ännu högre efter att ha läst och på flera sätt fått hjärtat i halsgropen av Hjärtlös.

Spöknät är i min mening inte alls lika bra som Hjärtlös, visst finns spänningen där men precis som i Svart vatten tycker jag känslan uteblir. Det som berör allra mest är, precis som i Hjärtlös, barnets utsatthet och det påtvingade ansvaret när de vuxna sviker. Tino får vara den vuxne i familjen och helt ensam blir han när mamman försvinner – samtidigt som den märkliga Akki dyker upp. Vem är hon och varför pratar hon så konstigt? Nästan som om hon kommer från en annan tid…

Rädd blir jag för Akki, men inte på långa vägar tillräckligt. Jag tror aldrig på historien om spöknätet och jag undrar mest vart Akki egentligen kommer ifrån. Det stör mig också något ofantligt att killar och tjejer aldrig bara kan få vara vänner. Spöknät är okej mellanåldersskräck, men inte Dahlins bästa i min mening.