Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tredje i ordningen av Lena Ollmarks och Per Gustavssons groteska skräckromaner för barn 9-12 år. De är alldeles förtjusande hemska.

Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon för att den var så outsägligt otäck samtidigt som den var vansinnigt charmig och härlig. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han hade lite av samma charm men var inte lika ryslig.

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen berättar om det monster som jagar Lilla Hen men som ingen annan verkar se och ingen tror på existerar. Det var monstret som drog fram som en orkan i Lilla Hens rum, orsakade oreda i skolan och till och med hotade lillebror! Det var inte Lilla Hen. Men det mest otäcka med Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är inte monstret utan alla vuxna, särskilt Lilla Hens föräldrar som tror att allting löser sig bara en är glad och ler. Rysligt, utan tvekan.

Men det är också väldigt annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är det socialrealistiska som är det mest otäcka, hur Lilla Hen stänger in sina känslor för att hen aldrig får uttrycka dem. Det är inte så konstigt att allt exploderar till slut, i en surrealistisk mardröm som jag hade lite svårt att smälta.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tyngsta och svåraste boken hittills i serien, även om den inte alls är lika blodig. Det humoristiskt kitschiga i rysligheten har tagits över av ett mer realistiskt mörker, och jag är inte alls säker på att jag kommer ge den här boken till vem som helst. Men skräckvana pre-teens tror jag kommer tycka om den som bara de kan.

Lilla Piratförlaget, 2021.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Själslukarens barn – sjunde delen i Vargbröder

Jag tyckte hemskt mycket om Vargbröder- serien när jag läste den för sju år sedan. Då var mitt bibliotek involverat i ett läsprojekt tillsammans med skolorna, museet och arkivet och för det var Vargbröder perfekt. Det är en fin bokserie, en där saga och fantasy även rymmer historiska fakta om hur livet var i Norden för tusentals år sedan – allt inbakat i en vansinnigt spännande berättelse, om Torak som slåss mot demoner, och om Renn, som är hans följeslagare.

Femton år efter att första boken gavs ut kommer alltså del 7 i serien, som officiellt på svenska heter Han som föddes för att möta mörkret – en inte helt klockren översättning av Chronicles of Ancient Darkness. Att ge ut en ytterligare del i en serie, eller en prequel, ungefär ett decennium senare verkar vara en stigande trend i bokvärlden, där både Hungerspelen och Legend fått sena uppföljare. Själslukarens barn är den enda jag hittills har läst.

Kanske skulle jag ha låtit bli, kanske är det bäst att lämna populära serier som det var tänkt och inte fortsätta på dem tio år senare. Själslukaren vaggar inledningsvis in läsaren i en ganska falsk trygghet; det är ändå rutinerade Michelle Paver som är författaren och hon kan konsten att fånga sin läsare i en berättelse som är både spännande och intressant. Det jag älskade med Vargbröder– serien var just hur de lyckades vara både spännande och innehålla mycket historia om hur människor levde förr – utan att för den delen behöva skildra en patriarkal värld, full av våld mot kvinnor.

För det är ju det som är det fina med fantasy som försöker placera sig i en historisk kontext, att det ändå fortfarande är fantasy. Jag vet inte varför Michelle Paver i Själslukarens barn känt behovet att införa en ny klan, Valrossklanen, som till skillnad från Höga Nordens övriga klaner inte behandlar kvinnor som människor utan som lägre stående varelser. De blir misshandlade och undanskuffade och det är så vansinnigt tröttsamt att jag faktiskt inte finner några andra ord. Varför, när de andra böckerna i serien inte haft med detta aber som fantasylitteratur ofta dras med?

Nej, jag är inte helt säker på att jag kommer läsa åttonde delen i serien som ges ut i maj nästa år. Även om Själslukarens barn i övrigt är vansinnigt spännande så tror jag bara inte att jag orkar.

Semic, 2020.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Det svarta regnet – Stina Nilsson

De senaste åren har varit fullt av stjärnor på dystopiälskarens himmel. Ända sedan Hungerspelen ledde vägen för tio år sedan har nya historier om dystra framtidsvisioner sett dagens ljus. Kanske blir de fler ju mörkare vår egen framtid ter sig, med klimatkrisen som bara blir värre och värre. Att se sin ångest återspeglad i litteraturen har alltid varit ett sätt att hantera den.

Men de flesta dystopier skrivs för ungdomar, unga vuxna och, några, för vuxna. Det svarta regnet av Stina Nilsson är ett välkommet dystopiskt inslag på hyllan för 9-12 år, och då det dessutom är en debut blev jag hemskt nyfiken på den.

Liv är 12 år och bor med sin mamma och lillasyster, deras pappas kropp har tagits över av en demon och de får inte röra honom. Liv måste hjälpa sin mamma ta hand om huset och mamman jagar för att de ska få mat för dagen. Aldrig får något giftigt komma ini huset, aldrig får de gå ut i det svarta regnet.

Det svarta regnet verkar vid en första anblick vara en crossover mellan dystopi och fantasy. Världen som vi känner den är förstörd av onda trollkarlar och kvar finns förgiftade skogar, ruiner, det svarta regnet och demoner som gör människor sjuka och galna. Men det vore inte en dystopi om berättelsen inte också innehöll ett visst mått av samtidsskildring och det dröjer inte länge innan läsaren börjar fundera på vem det egentligen är som är ond. Det är också lite synd att placera Det svarta regnet på fantasyhyllan bara för att den nämner trollkarlar, för egentligen är det inte alls en fantasyberättelse. Tycker jag.

Det är sannerligen en mörk framtid Stina Nilsson målar upp, otroligt svart och dystert för att vara en mellanåldersbok. Men det finns också hopp, och fin syskonkärlek. Det svarta regnet är spännande från början till slut men ibland önskar jag något… mer. Ett djup, kanske, ett utforskande av världen som blev och varför. Men jag skulle inte bli förvånad om Det svarta regnet får en uppföljare ganska snart. Samtidigt önskar jag lite att det inte skulle bli så. Berättelsen är en fin ögonblicksbild av en mörk framtid, där vi ändå har varandra. Ibland kan det räcka så. Ibland behöver vi inte veta hur allt slutar. Det vet vi ändå inte, om framtiden.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel, Barnboksprat.

Spökhusets hemlighet – Kristina Ohlsson

Jag tror aldrig att jag kommer se på miniatyrhus på samma sätt igen. Kristina Ohlsson har i Spökhusets hemlighet skrivit ännu en lysande rysare för bokslukaråldern, härligt otäck och stämningsfull – särskilt mitt i vintern.

För i Stjärndalen är det jullov. Snön vräker ner och vinden yr, det är den värsta snöstormen på många år. Alba och hennes lillasyster Ellen väntar med oro på att stormen ska lägga sig, annars kan inte mamma och pappa komma fram till jul. I Stjärndalen bor morbror Baltzar och det är han Alba och Ellen hälsar på under jullovet. Men det blir ju inte jul om inte mamma och pappa kan komma.

Men snart får Alba värre saker att oroa sig för. Morbror Baltzar har köpt ett miniatyrhus som en känd snickare skapat, och en dag visar han det för Alba och Ellen. Men det är något konstigt med huset. På nätterna hör Alba viskande röster från huset, och någon tänder en eld i det lilla husets kakelugn. Vem är det som viskar? Vem är Hector, som försvann för femtio år sedan? Och vem är Samlaren?

Spökhusets hemlighet är otäck. Det är rysligt att läsa om hur någon rövar bort barn efter barn, men det känns också kallt ända in i märgen av den vinande snöstormen som aldrig lägger sig. Kristina Ohlsson är en mästare på att skapa stämningsfull spökhistoriemagi, kanske mer än någonsin i Spökhusets hemlighet. Men det finns också något mer i Spökhusets hemlighet: karaktärer som känns, syskonkärleken som alltid finns där även när en retar gallfeber på varandra. Jag är glad att jag läste Spökhusets hemlighet på julaftonsnatten, när timmarna krupit över i juldag men det fortfarande skulle  vara kolmörkt många timmar till. Läs!

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandelnBokus och Adlibris.

Ärret – Petrus Dahlin

Att det är viktigt att känna till vad en skriver om bevisar Petrus Dahlin i sin nya roman Ärret. Det är inte den första skräckromanen för pre-teens Petrus Dahlin skriver, personligen brukar jag kasta mig över dem och min favorit är Hjärtlös.

Men Ärret håller långt ifrån samma klass. Ärret handlar om Zandra, som nyss har flyttat till en ny stad. Familjen var tvungna att lämna Avesta efter att Zandra var inblandad i något hemskt, vad förtäljer inte bokens inledning. Zandra går omkring med en gnagande tomhet i sig, ett hål som hon alltid har försökt att fylla med uppmärksamhet, likes och kommentarer på sociala medier. Zandra vill vara speciell, någon som blir beundrad och eftertraktad. När familjen reser till Mallorca över höstlovet får Zandra sin chans – hon hittar en skönhetsklinik som bokar in henne på en tid trots att hon är alldeles för ung. Äntligen ska hon bli unik. Men skönhetskliniken är inte vad de utger sig för att vara och någon verkar vara ute efter Zandra.

Det är lätt att tro det, men tyvärr är inte handlingen i Ärret ett dåligt skämt. Känslan som slår en är att det finns alldeles tillräckligt av den här hetsen i verkliga livet utan att det ska behöva ta sig in i skräckromaner för 9-12 åringar, men det slutar heller inte där. Zandras känsla av tomhet beskrivs otroligt ytligt, som om det var något fel på henne personligen, något medfött, något hon alltid haft i sig – och inte alls som en produkt av ett samhälle vilket redan från tidig ålder fostrar unga tjejer till att känna exakt precis så här.

Utseendehetsen vi blir matade med varje dag får sjuåringar att vilja banta. Att skriva så här, ganska slarvigt och ogenomtänkt, för 9-12- åringar om hur en tonåring lyckas göra ett kirurgiskt skönhetsingrepp på en klinik på Mallorca känns därför som en ganska dålig idé. Att spegla samhället vi lever i är otvivelaktigt en viktig beståndsdel i litteraturen, inte minst för unga, men ett ämne som är så starkt och påverkar så många ungas vardag måste behandlas varsamt och noga. Jag trodde länge att Ärret hade en poäng med sitt tunga ämne, skulle ta sig någonstans, skildra något viktigt – men det hände aldrig.

Det dröjer också länge, i den här ganska tjocka romanen, innan någon form av skräckberättelse tar form och det är då det börjar ta sig – när Petrus Dahlin släpper Zandras uppmärksamhetstörst och låter ondska och rädsla äntra scenen börjar Ärret äntligen bli spännande. Men då är det redan för sent. Ärret lämnar mig lätt illamående, och inte på det sättet en bra skräckroman kan göra. Läs Hjärtlös istället.

Rabén och Sjögren, 2020.

I god tro – tredje boken om Hawas detektivbyrå

I god tro är Christina Wahldéns tredje bok om Hawa som drömmer om att bli polis. De är fristående, och kan med varm hand ges till alla 9-12- åringar som gillar deckare och växt ifrån LasseMaja.

I god tro är inte lika tung som de två tidigare böckerna, berättar inte om lika svåra ämnen. Ändå finns den alltid där, blicken för samhällets utsatta och önskan om en rättvisa för dem. Christina Wahldén skildrar många barns liv vars vardag inte får synas någon annanstans. Det är så bra. När I god tro inleds är Hawa sen med att skaffa sig en praktikplats och hamnar därför hos Bosses bilar, där hon egentligen inte alls vill vara. Men när hon hittar en kalender med mystiska koder och börjar undra varför Zac, som är anställd hos Bosses bilar, lånar lastbilen så ofta är det förstås början på ett mysterium.

Det är lite snusförnuftigt ibland, och inte så lite otroligt, allt som händer omkring Hawa. Inte minst kan jag inte skaka av mig bibliotekarien Barbros inställning till sitt arbete, men det är förmodligen en vuxens syn på världen jag nog borde lägga åt sidan. Det gör egentligen inte så mycket och det håller humorn uppe i en bok som inte är så lite allvarlig i de ämnen den tar upp. Hawas ibland lite naiva inställning krockar med den erfarenhet hon redan skaffat sig, och jag tror att alla tre böckerna om Hawa gör sig bäst med en vuxen läsare vid sidan av.

Jag tycker mycket om Hawa, hennes rättframhet och välvilja. Jag ger ofta de här böckerna till mina elever och de blir nästan alltid omtyckta.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna:

Falafelflickorna
Tack för allt

Vi skulle varit lejon

Malin känner sig inte så modig som hon skulle vilja vara. Som ett lejon. Någon som vågar stå upp för den som blir retad.

När Leona börjar i klassen blir hon genast populär, så där som nya elever ofta blir. Men snart falnar intresset och istället börjar det spridas rykten om att Leona inte är den hon utger sig för att vara. Malin vill hemskt gärna bli bästa kompis med Leona, för hon har ingen bästis, men hur ska hon våga stå upp för Leona mot hela klassen? När det kommer fram att Leona är transtjej vänder sig alla mot henne, tycker att hon har dolt vem hon egentligen är.

Vi skulle varit lejon är en bok om att våga och inte våga. Att erkänna att grupptryck är svårt och att vara modig fast det tar emot. Vi skulle varit lejon är en bok med ett budskap för 9-12- åringar, och sådana böcker riskerar ofta att bli lite överpedagogiska och torra och tråkiga rent litterärt. Jag tycker inte att den här boken blir det. Line Baugstö skriver med ett vackert språk och skildrar Malin och Leona fint och varsamt.

Det finns ett stort behov av HBTQ+ -böcker på hyllan för mellanåldern. Mest av allt önskar jag att det skulle finnas fler böcker med representation, att det bara får finnas massor av olika barn med olika utseenden och bakgrunder och så är det ingen större grej med det. Att få se sig representerad i de böcker en läser är kanske så mycket viktigare än någon som alltid får se sig representerad någonsin kan förstå. Men tills vi har kommit dit behövs de här böckerna också, de som speglar ett samhälle som inte kommit så pass långt att alla får finnas på lika villkor. De behövs, både för att få läsa om en erfarenhet som ligger nära ens egen, och för att skapa större förståelse hos andra. Jag är glad att den här boken finns och hoppas att många kommer att läsa den.

Opal, 2020.

Fler som läst: Carolina läser.

Boken hittar du bland annat på Bokus och Adlibris.

Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Expedition Rädda revet

Expedition Rädda revet är en bok som kommer precis rätt i tiden, förstås. Det är också en bok som inte gör det enkelt, och det tycker jag om.

Christina Wahldén har skrivit många bra böcker barn och ungdomar, Rädda revet riktar sig till ungefär 9-12 år, en ålder där fler och fler börjar intressera sig för klimatförändringarna och oroa sig för klimatkatastrofen. Inte minst med anledning av Greta Thunberg.

I Rädda revet har Alice fått följa med sin mamma till den lilla ön Lady Elliot Island i Stora barriärrevet. Det är en riktig dröm, ett paradis. Alice mamma är marinbiolog och ju större insikt Alice får om Stora barriärrevet och den risk som uppvärmningen av haven innebär för allt liv i dem, desto mer börjar hon ifrågasätta hur de har kunnat flyga över halva jordklotet – ens för att forska på utrotningshotade sköldpaddor.

Alice är lite beskäftig, så där fint lillgammal som en del barn blir när de för tidigt får ta vuxnas ansvar. Hon är lätt att tycka om och Rädda revet är en bra bok, en sådan bok som jag hoppas att många lärare läser i klassen med sina elever och pratar om efteråt. Christina Wahldén vet vad hon skriver om, nästan för mycket ibland då det tippar över att bli lite överpedagogiskt och faktatyngt, särskilt mot slutet av boken. Men jag tror inte det gör något och jag hoppas Rädda revet blir läst av många. Nästan fler vuxna än barn, kanske.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksbloggen, Bibblans bokbabbel, Barnboksprat.