Varsågod och rid – andra boken om Dalsboryttarna

I hästböckerna finns allt. Kärleken till hästarna, framförallt, men också vänskap, ängslan, tilltro, sorg och glädje. Och rivalitet, när det är tävlingar på gång. Varsågod och rid är andra boken om Dalsboryttarna, jag hade inte läst den första boken Ett eget lag men det gick bra ändå. Mycket av det som hände i Ett eget lag återges i Varsågod och rid. Dalsboryttarna är Athena och Petrus tillsammans med nya kompisen Lilja, de tävlar dressyr och siktar mot Ponnyallsvenskan. Men Petrus ponny Pi är egentligen för vild för honom, han vill sälja henne och köpa en bättre skolad häst. Athena har snart växt ur sin B-ponny Master men aldrig att hon skulle kunna tänka sig att sälja honom! Han är ju hennes bästa vän.

På många sätt tror jag att Varsågod och rid är ganska långtifrån många hästfrälstas verklighet. Athena bor på en gård med stall där de andra ryttarna hyr in sina hästar, det är dyra hästar och att köpa en ny, större tävlingshäst och ändå vänta med att sälja sin ponny värd trehundratusen är liksom inget problem. Samtidigt finns också den verkligheten, såklart, och Malin Eriksson skildrar Dalsbostallet och ryttarna fint.

Jag tycker om Athena, Petrus, Saga och Lilja. Jag tycker om att det finns problem, men att de tar sig igenom dem tillsammans. Varsågod och rid är en hästbok på arenan, med tävlingsnerverna utanpå och där kärleken till bästa hästkompisen ställs mot viljan att vinna och bli en bättre ryttare. En av de sakerna Malin Eriksson gör så bra är att visa att det inte alltid behöver vara en konflikt. Kärleken kommer alltid finnas där.

Finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

A Conjuring of Light – fantastisk urban fantasy

Att skriva nyskapande och hårresande spännande YA-fantasy i en tid när genren fullkomligt exploderat av lysande författare, kan inte vara det lättaste. V. E. Schwab är kanske inte den allra mest kända bland namn som Rick Riordan, Cassandra Clare och Sarah J. Maas, men hennes böcker om det magiska London har tagit andan ur mig på ett sätt ingen annan har på senare år. Kanske inte sedan Cirkeln.

Kell är en av de sista Antari, magiker som kan resa mellan Londons olika dimensioner. I Grey London, vårat London, har människorna glömt bort magin. I White London har magin lämnat världen för alltid och i Black London har den förgjort allt i sin väg. I Red London, där Kell har sin hemvist, flödar magin – men är också hotad av en skärva av den svarta magi som stängde dörrarna till Black London för alltid.

Jag kan inte bestämma mig för vem jag tycker mest om. Kell, magikern som är lysande men ibland ganska arrogant och otrevlig, den underbara piraten och rövaren Lila Bard, den sköra prins Rhy eller den outhärdlige piratkaptenen Alucard Emery. Framförallt kanske jag älskar att Schwabs persongalleri är så mångfacetterat, aldrig klyschigt och är så rikt på mångfald – utan att göra en grej av det. Jag älskar verkligen att två av huvudpersonerna har en HBTQ-relation, samtidigt kan jag inte låta bli att känna en tagg av besvikelse över att de samtidigt också blir något slags rosa alibi – ingen annan gång i de tre böckerna ges någon fingervisning om att HBTQ- relationer är vardag och finns överallt i det magiska London. Under de senaste årens utgivning har HBTQ börjat krypa in i YA-fantasyn exakt på detta sätt, med ett enda queert förhållande – jag hoppas att det bara är en början och att HBTQ-relationer kommer ta mycket större plats i fantasyn i framtiden.

Med det sagt älskar jag A Conjuring of Light. Den är massiv, mäktig på över 600 sidor men spännande och fantastisk hela vägen. Det är mörkt, och mörkare blir det, till en gräns där jag undrar hur långt Schwab egentligen kommer att gå. Jag älskar modet att utforska det svåra och jag älskar hur fantasifullt det är. Om du bara tänkta läsa en YA- fantasy- serie i år, läs den här.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A darker shade of magic
A gathering of shadows

Kärleken vi inte förstår och ALMA-priset 2019

Bart Moeyaert fick ALMA-priset 2019, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag kanske inte alltid läser årets Nobelpristagare, men jag läser utan undantag alltid årets ALMA-pristagare. Det är ofta författare jag älskar att upptäcka, författare som kan vara stora i sina hemland men doldisar i resten av världen. Jag tycker alltid att juryn gör bra val.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Bart Moeyaert, hans böcker har funnits översatta till svenska men gått ur tryck för längesedan. Det är också fint med litteraturpris, att böcker får nytt liv. Ganska snart efter tillkännagivandet av priset blev Kärleken vi inte förstår, en ungdomsbok, nyutgiven av Gilla böcker.

Kärleken vi inte förstår är en kort men intensiv roman, framrullande som en film. Jag kände det som att jag satt på en teaterbänk och såg hela skeendet framför mig, Bart Moeyaert är sparsam med beskrivningar och förklaringar men lämnar tillräckligt mycket ledtrådar för att läsaren själv ska kunna förstå vad som utspelar sig mellan raderna.

Det är en stekhet sommardag, en familj sitter inklämd i en bil. Det finns så mycket begravt under ytan att luften inte räcker till och vid en paus sprider de ut sig över ett vetefält. Mamman och storebror Axel bråkar, vår berättare försöker skydda lillasyster Edie. Ett familjedrama, med betoning på drama. Gång på gång återkommer jag till att det känns som att se en teater utspela sig framför mina ögon. Det är skickligt, men inte alltid fantastiskt som läsning. Kärleken vi inte förstår gör mig kluven. Ibland fascineras jag av berättandet, ibland undrar jag hur bra den är som en ungdomsbok. Ändå finns det massor av undertryckta känslor att spegla sig i – ånger, hat, kärlek, ilska och rädsla. Bart Moeyaert är utan tvekan en skicklig berättare, kanske kommer jag läsa fler böcker. Men jag är inte lika överväldig som jag var över 2018 års pristagare Jaqcueline Woodson.

Gilla böcker, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Ugglan och boken.

Tongues of Serpents – med drakarna på vidare äventyr

Tongues of Serpents är den sjätte boken i Naomi Noviks fantastiska serie om draken Temeraire och hans kapten Laurence. Det är också den första boken i serien jag läser på engelska, eftersom den svenska översättningen slutade med den femte boken. Det är synd, för det här är otroligt bra fantasy som håller även efter några år.

Serien om Temeriaire utspelar sig under Napoleonkrigen, ett fiktionaliserat historieberättande som tar krigiska slag och årtal på allvar men placerar in drakar i skeendet. Mycket roligare, om du frågar mig. Drakarna i sig är det bästa med serien, Naomi Novik ger dem fantastiska personligheter och låter dem vara betydligt smartare och mer intressanta än sina människor. Jag älskar hur Temeraire tänker och pratar med Laurence, jag älskar hur Novik gjort dem så intelligenta men samtidigt pragmatiska och kärleksfulla. Det är ganska långt ifrån den typiska drak-skildringen i fantasygenren.

I Tongues of Serpents är Laurence och Temeraire fortfarande i onåd hos den engelska kronan, efter händelser som utspelade sig tidigare i serien. Våra hjältar får se en helt annan del av världen än den engelska landsbygden och det krigsdrabbade Europa, och det är roligt att följa med på äventyret. Ändå saknar jag många av de personer som fått stanna kvar i England, den kvinnliga kaptenen Rowland inte minst. Jag hoppas av Laurence och Temeraire får komma tillbaka till sina tjänster i kommande böcker. Jag har tre böcker kvar att läsa och jag kommer vara hemskt ledsen när de är slut.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker i serien:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Internment – Samira Ahmed

Samira Ahmed är en YA- författare att hålla ögonen på. Jag tyckte mycket om hennes debutbok Love, Hate and other filters men önskade mig lite mer svärta. I Internment, hennes andra roman, finns det mörker så att det räcker och blir över, till och med för mig.

Layla Amin är sexton år och bor i USA i en skrämmande nära framtid, kanske bara 15 minuter bort. En onämnd, men gissningsvis gulhårig och skrikande, amerikansk president har dragit lagar som ”The Muslim Ban” och muren mot Mexiko till sin gräns: steg för steg inskränks muslimers rättigheter, steg för steg accepterar USA:s befolkning förtrycket. Tills det oundvikliga händer: muslimer sätts i interneringsläger. Det är inte ett koncentrationsläger, men det är heller inte frihet. Layla, hennes familj och vänner vaktas av beväpnad militär och tvingas äta, sova och arbeta på bestämda tider inom taggtrådsförsett stängsel.

En del karaktärer är något nyanslöst skildrade, men kanske är det också en av poängerna. Samira Ahmed skildrar inte bara en högst möjlig dystopisk framtid utan också två andra viktiga saker: dels hur uppror fungerar och dels hur det är möjligt att en sådan här sak kan ske i ett modernt samhälle. Hur det allmänna samtalet och debattklimatet förskjuts i så små steg att ingen agerar förrän det är för sent. Det skedde under andra världskriget, det sker nu i dagens Sverige i samtalet om invandring och muslimer, och det sker i Samira Ahmeds framtidsskildring.

Internment är en dystopi, men det är en otroligt otypisk sådan. Jag önskar nästan att den inte ställs på dystopihyllan på biblioteken för allra mest är det en Young Adult- roman och en skildring av hur livet för många muslimer ser ut idag – i det att en som muslim blir utsatt för rasism och förföljelse även i land som Sverige och USA, som kallar sig moderna. Nästan än värre är hur väl Samira Ahmed skildrar den interna processen hos de som blir utsatta, hur självförtroendet sakta men säkert bryts ner och hur lätt det därför är att finna sig i omständigheterna. Jag älskar hur Layla är som en lysande fyrbåk i allt det tunga och sorgliga, hur hårt hon slåss, hur nära hon känns.

Internment är en lysande roman. Jag önskar att många kommer läsa den – och kanske få sig en tankeställare i vad som händer med människor när de steg för steg accepterar ett förändrat samtalsklimat om människor som inte ser ut som de själva eller har en religion som inte är deras egen. Kanske är Samira Ahmeds författarskap stundtals fortfarande lite oputsat efter endast två romaner men jag tror – och hoppas – att hon kommer bli en stor och lysande stjärna på den fantastiska YA- himlen.

Jag hoppas boken översätts snart. Du hittar den på engelska på bland annat Bokus och Adlibris.

A Gathering of Shadows – andra delen i Schwabs fantastiska Londonserie

Jag tror inte att jag har haft en sådan här major crush på en litterär karaktär sen Edward Cullen. Och i A Gathering of Shadows, inte bara en, utan två. Jag älskar Kell, den buttre, stilige magikern som kan vända sin kappa efter Londons olika dimensioner som är mer eller mindre magiska egna världar. Jag älskar Lila Bard, den hårdföra tjuven och piraten som inte låter någon stå i hennes väg. Mitt problem med A Gathering of Shadows är egentligen att jag inte riktigt kan bestämma mig för vem av dem jag är mest kär i.

A Gathering of Shadows är en lysande andra del i en fantasytrilogi. Jag vet att det har sagts många gånger, flertalet bara i den här bloggen, men den andra delen i en fantasytrilogi ÄR svår. Risken att skriva en transportsträcka är hög och risken för att överarbeta i rädslan för att skriva en transportsträcka är likaledes svår.

Den här boken är som tur är, ingetdera. Medan ondskan pyr i White London, medan Black London lämnats åt sitt öde och medan Grey London är förbjuden mark för Kell ställer Red London till med en lysande fest och turnering för de bästa magikerna i riket. Kell och prins Rhy försöker överleva i sviterna av den magi som nästan förstörde dem i förra boken, Lila jagar spänningen hon verkar så beroende av på piratskepp ute på haven. Jag tycker om V. E. Schwabs tolkning av magins regler där Kell är den siste av Antari, de stora magikerna, men magi också är något som kan mästras på ett mindre kraftfullt sätt av vanliga människor. Kell är vilsen, en smula arrogant och irriterande ibland, men mest vilsen och lätt att tycka om.

A Gathering of Shadows är mörk, stilfull, magisk och till och med lite, lite queer sådär i ena hörnet – basically allt du kan önska dig av en fantasy- YA. Jag älskar att HBTQ börjat krypa in på ett helt okonstlat sätt även i fantasygenren under de senaste åren (Cirkeln, Equilibrium, Norra Latin, Magnus Chase, Half Bad) och jag kan bara hoppas att det blir mer och mer – och att avslutande delen är allt vad A Gathering of Shadows var – och lite till.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken, A Darker Shade of Magic.

Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Sköldpaddor hela vägen ner

Att jag bara har läst två böcker av John Green men börjat gråta av båda säger kanske att jag borde läsa många fler. Eller så har jag bara valt rätt böcker.

I Sköldpaddor hela vägen ner försvinner mulitmiljardären Russell Pickett. FBI, som är på jakt efter Pickett, utlyser en belöning på 100 000 dollar för information som leder till att han kan gripas. Aza Holmes är inte särskilt lockad av belöningen men hennes bästa vän Daisy går helt in för att de ska jaga Pickett. Azas barndomskompis är ju faktiskt Davis Pickett, Russell Picketts son. Vad kan gå fel?

För Aza, en hel del. Azas tvångstankar ställer sig i vägen både för Azas vänskap, kärlek och mentala och fysiska hälsa. Det är ett porträtt som gör så ont, känns så mycket. Samtidigt vågar Davis inte lita på att någon gillar honom för hans egen skull – eller om det bara är pappans pengar och det stora huset som lockar. Davis lillebror Noah vill bara att pappa ska komma hem och Azas bästa vän Daisy gör allt för Aza. John Green är en mästare på känslor men skriver också om psykisk ohälsa på ett, som det känns, oerhört ärligt och drabbande sätt. För mig, som inte alls lidit av den grad av tvångstankar Aza har, finns det ändå stor igenkänning i hennes ångest och spiral av ”tänk om”- tankar – nästan på ett triggande sätt, emellanåt.

För mig gör det inte så mycket att Russell Picketts försvinnande inte är historiens huvudberättelse. Jag hade inte förväntat mig ett deckarmysterium. Jag tycker det är ganska fint att det helt enkelt fungerar som ett sätt att snöra ihop karaktärerna – kanske på ett osannolikt sätt, men även mitt i det mest osannolika känns, märkligt nog, hela den här historien otroligt sannolik.

Sköldpaddor hela vägen ner är en fantastisk roman, gripande och fängslande. Jag kanske behöver läsa fler böcker av John Green, ändå.

Jag lyssnade på boken, en fin inläsning av Philomène Grandin.

Pappersboken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt, Stories from the city, Snowglitter, Romeo and juliet,

The Quiet at the End of the World – Lauren James

The Quiet at the End of the World är som sin titel – vacker, lågmäld, filosofisk. Lauren James skriver nyskapande sciencefiction- YA i en genre som verkligen behöver det.

London, 2109. Lowrie och Shen är de yngsta människorna i världen efter att hela jordens mänskliga befolkning drabbats av infertilitet. Inga barn har fötts på många år. Ingen forskare vet om det är ett virus eller miljöförstörelsen, ingen har hittat ett botemedel. Lowrie och Shen lever sitt liv skyddat av de åldrande människorna, ensamma om sin ålder tyr de sig till varandra och tillbringar sina dagar vid Themsens strand i London, grävandes efter skatter från historien.

The Quiet at the End of the World är ingen typisk YA- dystopi. Ingen revolution pågår, ingen större fiende eller statsmakt har förslavat befolkningen. Lauren James undviker effektivt genrens stora klyschor och skapar istället ett dystopiskt London där känslan och tanken får ta större plats än apokalypsen i sig. Människan, med sin förstörelse av klimatet och sin förmåga till existentiellt tänkande blir till sin egen fiende när hen möter det ultimata hotet: total utplåning. Vilka är vi, då? Vad betyder någonting? Vad finns kvar, och vad lämnar vi efter oss? Med slutet av människans existens nära förestående blir lagren av mänsklig historia så mycket mer intressant, Lowrie tänker dag efter dag på det hon hittar begravt i sanden medan Shen funderar på vad rymdvarelser skulle tänka om människan om de någonsin hittade hit.

Lauren James språk är stort och vackert. Berättelsen är otroligt stillsam, ändå sträckläser jag. Det är lätt att älska karaktärerna och bry sig om dem så mycket att det gör ont. Jag har läst alla Lauren James fyra utgivna böcker och de är alla helt fantastiska. Hon är i min mening en av de allra bästa YA- författarna idag och jag önskar så att hennes böcker blir mer kända. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan ett svenskt förlag börjar ge ut hennes böcker. Missa dem inte.

Finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.