Tag Archives: ungdomsböcker

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Hon broderar med ord

Alba är en dotter i en lång rad av ordbodöser från släkten Vinter i den värmländska bruksorten Vintervila. En ordbrodös kan styra dig och dina handlingar med sitt skrivna ord, med några drag av sin penna kan hon få dig att göra vad som helst.

Kvinnorna i Vintervila har alltid varit ordbrodöser. Ingen har misslyckats vid sitt inträdesprov, inte förrän Alba på sin artonårsdag gör just det. Misslyckas. Efter sitt prov skulle Alba gått i vidare lära men skickas istället till Stockholm medan hennes släkt försöker förstå varför hon inte lyckades. Det är inte utan att det känns som en förvisning.

När jag hörde talas om Ordbrodösen tänkte jag med en gång på Cornelia Funkes Bläckhjärta– trilogi som är en av mina favoritböcker, på Mo som kan läsa fram verkliga varelser ur skriven text. Men även om det kan få sägas att Ordbrodösen verkar vara inspirerad av Bläckhjärta är den inte alls en kopia, långt ifrån. Det ligger heller inte långt bort att börja fundera på otaliga historier om flickors övergång till kvinnor, ritualer och jag tycker det är fint att Anna Arvidsson verkar ha tagit så mycket inspiration från så många håll och ändå gjort Ordbrodösen till en helt egen historia.

Jag älskade Ordbrodösen, inte minst för att den är otäck på ett sätt bortom vanlig skräck. Det är väl skildrat, skräcken i att ens sinne inte längre blir ens eget när en ordbrodös tar över det och att den vars vilja tas över inte ens märker när den blir styrd. Kraften och makten i det skrivna ordet, tänk vilken makt som ligger i ordbrodösernas kraft. Någon gång, mer än under Albas livstid, måste det ha missbrukats? Jag ryser vid tanken.

Fler saker jag älskar med Ordbrodösen: Jag älskar kvinnokraften. Jag älskar att HBTQ-karaktärer får ta plats utan att det görs en grej av det. Det gör mig så otroligt glad och varm i hjärtat.

Jag hade svårt att släppa Ordbrodösen och satt uppe långt inpå småtimmarna och läste. Det gör mig dock också kluven, för någonstans mot slutet tycker jag att den väl uppbyggda historien får stå tillbaka för en klassisk hetsjakt och en spänning som känns lite konstruerad för att inte läsaren ska tappa spåret. Det hade inte behövts, för berättelsen om ordbrodöserna och släkten Vinters hemligheter är tillräckligt fascinerande i sig.

Jag hade också gärna velat veta mer om släkten. Samhällsskildringen kommer aldrig riktigt någonstans och det är synd. Det anas i utkanterna av berättelsen, i vågorna av Albas efterforskningar, att släkten Vinter många gånger haft ett finger med i spelet när det gått bra för orten men jag skulle vilja veta så oändligt mycket mer. Hur har det påverkat människorna som bor där? Anar de någon magi kring släkten Vinter? Hur är deras ställning i samhället, med tanke på att Vintervila presenteras som en bruksort? Jag får känslan av att släkten Vinter är som en rik, borgerlig familj i en ort full av arbetare och det klassperspektivet hade gärna fått influera berättelsen mer. Kanske kommer det i följande böcker. För visst blir det fler böcker av Anna Arvidsson om ordbrodöserna?

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som skrivit om boken: Boktokig, Aldrig bara ord, Annas fotnoter, Lyrans noblesser, Sagan om Sagorna, hyllan, Läsresan, Bokbesatt, Ugglan och boken, Mitt liv som Miimz.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Att leva och överleva

Att det börjar finnas lika många dystopier som stjärnor på YA-himlen kan väl inte ha gått många förbi, men Sofia Nordins serie som inleds med En sekund i taget är någonting alldeles i särklass. Om du såg mig nu är fjärde delen.

Böckerna är gastkramande spännande, ändå sker inte mycket i det yttre händelseförloppet utan det är i det inre som alla känslor stormar. Den lilla del av Sverige vi i boken får lära känna är totalt ödelagd. Nästan alla har gått under i en feber som i ett svep verkade utrota nästan hela mänskligheten. Ett fåtal blev kvar, och just dem får vi följa – varje del har en egen huvudperson. I Om du såg mig nu är det Esmaels tur, dystrare och tyngre till sinnes än Hedvig och Ella.

Vad kan jag säga?
Det var skolfest. Alla dog.

Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.
Och Lukas, han dog ändå. Sen.

De här böckerna är ingen jakt på en ond ledare eller ett svar på vad som med en sådan kraft kan slå ut miljontals människor – det är böcker om att överleva och vad som händer med människor när vi tvingas göra just det. Inte bara leva, men överleva. Det fina med att byta huvudperson i varje bok är att så många röster får komma till tals, så många olika tankar om apokalypsen, så många olika reaktioner. Att det inte bara finns en reaktion på död och katastrof.

Esmael är inte bara dystrare än tidigare huvudpersoner utan också mindre eftertänksam och praktisk, han försätter sig ofta i situationer där han får ligga blöt en hel natt eller inte får riktig mat. En kollega till mig sa att Sofia Nordin måste ha ägnat mycket tid åt att verkligen känna hur mat smakar och jag håller med – beskrivningarna av ruttnade livsmedel får det att kväljas och den av färsk mat bilder att dansa framför ögonen. På något sätt påminner det mig om läsningen av Fem- böckerna där mat är ett så stort tema och beskrivs så vällustigt – med den skillnaden att den där ofta fanns i överflöd och här är en bristvara – beskrivningarna är ibland nästan plågsamma. Hur mycket saker betyder när vi börjar sakna dem är Sofia Nordin en mästare på att beskriva.

Att ha olika huvudpersoner i varje bok men ändå röra sig inom samma krets gör också att läsaren får lära känna karaktärerna bokstavligen både innanpå och utanpå – både ur deras eget sinne och från andras ögon. Det är ibland skrämmande hur jag kan älska en karaktär i en bok och finna samma person oerhört irriterande i en annan, hur någon kan verka snäll och lite mesig i en bok men otäck och psykopatisk i en annan. Om du såg mig nu är också otäck på ett sätt som de andra böckerna inte har varit, djupt allvarlig och psykologisk samtidigt som den inte är för tung för att orka läsa.

Jag skyndar mig. Rädd att någon ska upptäcka mig. Vad ska jag säga då? Att de inte får någon ost? Ska jag försvara den? Eller ska den där snälla killen som också är jag plötsligt börja snacka och bjuda in till pizzakalas? Jag ska utrota den snälla Esmael. För att vara snäll är som att vara helt öppen. Låta folk såra en. Varsågod, slå mig. Varsågod, häll dina giftiga, elaka ord rakt in i mig. Jag tänker inte försvara mig.

Helvete heller. Den snälla Esmael ska inte få finnas kvar. Det finns ändå ingen som älskar honom.

Jag blir arg, upprörd, ledsen, lycklig och helt dödsskraj under läsningen av Om du såg mig nu. Rädd blir jag också om det här är sista boken i serien för jag skulle kasta mig över även nästa del om den kom ut. Ändå tror jag att det här är slutet, det känns så. Missa inte den här serien!

Missa heller inte samtalet med Sofia Nordin i avsnitt 10 av bokpodden Bladen brinner, oerhört intressant om just Esmael och hur vi uppfattar människor beroende på deras yttre.

Så här tyckte jag (kort) om de två första och den tredje delen.

Hitta boken här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Prickiga Paula, romeoandjuliet, Att leva loppan.

Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Olyckornas tid – hänförande poetiskt och skrämmande

Vi höjer glasen för olyckornas tid, för den underjordiska strömmen där själarna sjunker, för blåmärken, hemligheter, minnen och spöken, i ännu en skål för flodens väg.

9789127147522_200x_olyckornas-tidOktober är olyckornas tid. Varje år under årets tionde månad sveper Caras mamma in familjen i skyddande lager av mjuka kläder och förmaningsord. Gömmer undan knivar, ringer varje halvtimme. Oktober innebär skärsår, blåmärken, skrubbsår, brutna ben – och ibland, döden.

Inledningen av Olyckornas tid är halsbrytande, ett vägskäl där skräck möter magi i en småstad i dagens Irland och jag, som bara skulle läsa några sidor, är fast. Skrämd och fascinerad, osäker på om det den pricksäkra beskrivningen av tonårsångest och vilsenhet som fängslar mig eller om det är den svaga antydan av magi.

Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam kommer till skolan med sjalar för att dölja blåmärken, slipper vara med på idrotten och kemin. Och jag undrar: varför säger ingen någonting? Men så inser jag bittert: det är mänskligheten, att titta bort, att se åt andra hållet, att inte vilja se – magi eller inte. Så mycket att till och med Caras egen familj gör det.

Alice närmar sig vuxenlivet, Cara balanserar fortfarande i barndomen. Fantasin är i boken både en livskraft, en lek och ett skydd mot verkligheten och på så sätt säger den mycket, inte bara om livet utan också om litteraturen, om fantasin i sig själv och vilken drivkraft den vara när den både gömmer och leker. Samtidigt säger den också något om när det krackelerar, när barndomens lekar blir vuxet allvar och den skyddande dimman sveps undan.

Olyckornas tid är som ett rus, jag kunde inte sluta läsa. Ett mästerverk, en fulländad debut som väver samman fantasi med hård verklighet. Jag gissar tidigt slutet, det mörker som döljer sig under berättelsens lager. Kanske är det också meningen. Jag ville inte komma till slutet, ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag vill heller nu inte säga för mycket om boken – mer än att du behöver läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Prickiga Paula, BibbloAnna.

Insnöad kärlek

Snön hopar sig på bloggen när julen drar allt närmare och mörkret känns som att det är här för att stanna, även om det faktiskt är idag det vänder. 81pQoNpy7JL För den som vill ha ett litterärt ljus i mörkret är Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle ett fint sådant.

Kanske är det min till viss del cyniska karaktär som spelar in, men personligen hade jag lite svårt för Let it snow. Det låter så otroligt bra, tre young adult- författare som skriver varsin berättelse vars karaktärer snor in sig i varandra och alla på grund av århundradets snöoväder fastnar i den gudsförgätna hålan med det typiska namnet Gracetown och där alla misstag till slut verkar leda till byns Starbucks. Kanske är det där som min cynism kickar in, att allt är lite för bra och att namn som ”Gracetown” och ”Jubilee” bara gör det hela lite för… m

Men med det sagt och med all cynism lagd åt sidan så är ändå Let it snow en samling med tre fina berättelser. Allra bäst gillar jag The Jubilee Express av Maureen Johnson som inleder boken och är precis lagom konstig, romantisk, lustig och söt. Jag tycker verkligen om karaktärerna som skymtar förbi och bokens stora styrka i sin helhet är just iakttagandet, att många fler historier skymtar under texten och att fler ledtrådar ges till varje karaktär inför upplösningen i tredje novellen. Också den, The patron saint of pigs, tyckte jag om. Tyvärr är det mittenberättelsen, A cheertastic christmas miracel av John Green, som drar ner helhetsbetyget och mest är sexistisk och klyschig och, om än ganska dråplig, också väldigt förutsägbar.

Slutet gott, allting gott, hör väl till genren och det är ungefär det läsaren ges i Let it snow. let-it-snow-magisk-julhelg-i-tre-delarJag hade önskat att den fina betraktelsen över relationer som ändå finns där någonstans hade gjort mer än skrapat på ytan, att humorn i mittenberättelsen hade gjort mer än spelat på trötta, sexistiska klyschor om cheerleaders men jag hade ändå några trevliga timmar i soffhörnet med Let it snow. Omslaget till den engelska utgåvan är fint men det var det svenska omslaget som fick mig att läsa boken, det är så hypergulligt att till och med en cyniker som jag log. Du måste nästan leta upp boken i en bokhandel för bara en bild gör det inte rättvisa.

Du hittar den på engelska här och här, och på svenska här och här.

Andra som läst: Prickiga Paula, Just här just nu, Beas bokhylla.

The Midnight Star – Marie Lu

9780141361840_200x_the-midnight-star_haftadJag gillar verkligen de korta citat och ibland, små berättelser, som inleder nästan varje kapitel i Marie Lus bokserie The Young Elites. De berättar inte alltid något väsentligt, mer viskar om en större mytologi kring den värld som vi under några fåtal år får besöka. Jag är mycket förtjust i det universum Marie Lu bygger, där italiensk renässans möter magi och superhjältekrafter.

Just den korta tiden känns nästan lite ovanlig i fantasysammanhang, åtminstone när det handlar om en serie på tre böcker. Första boken, The Young Elites, berättade visserligen om blodfebern som svepte över land och rike när Adelina och hennes syster Violetta var små men största delen utspelar sig under en väldigt kort tid. Adelina bär på märken efter blodfebern, de ärr som också utmärker de som kallas ”den unga eliten”, ungdomar begåvade med särskilda förmågar.

I The Rose Society har Adelinas gåva manifesterat sig i en förmåga att väva illusioner kring människor, få dem att se syner eller inbilla sig smärta så djup att de avlider. Plågad av sin uppväxt, märkt, på väg att duka under av sin förmåga söker hon hämnd. På fadern. På de som under åratal förtryckte den unga eliten, eller malfettos, som de kallas av onda tungor. På världen, på allt. Adelinas hämnd äter upp henne, The Young Elites blir en mörkare och svårare bokserie kapitel efter kapitel.

The Midnight Star är tredje och avslutande delen, den tar vid där The Rose Society slutade och Adelina är drottning, The White Wolf, fruktad av alla. Jag älskar att Marie Lu inte väjer för mörkret och ondskan, inte är rädd för att demonisera sin huvudperson men ändå också låta henne ha kvar ett uns av mänsklighet. Adelina gör mig kluven för på ett sätt lider jag verkligen med henne, på ett sätt har jag svårt att sluta tänka på alla liv hon tagit. Hon är en tvetydig karaktär, svår att nagla fast, en älskling för de som gillar sina favoritkaraktärer med en gnutta mörker i.

Det går undan i alla tre böckerna, kanske allra mest i The Midnight Star när kriget rasar och Raffaele börjar förstå att The Young Elites krafter tär på dem, bryter ner dem som cancerceller, en efter en. Det är så mörkt att även den mest svårtillfredställde bör bli nöjd, Adelinas inre är stundtals så svart att mitt eget mörkerörstande hjärta fladdrar till. Marie Lu är skicklig på att balansera svärta och dystopisk stämning med action, jag kan helt enkelt inte släppa ifrån mig The Midnight Star. Jag ÄLSKAR den! Jag älskar bokserien. Jag skulle säkert kunna prata i timmar om den med någon som också läst den. Jag skulle gärna vilja skriva en lång och analyserande recension om den men just nu är klockan sent och jag behöver lämna tillbaka boken till biblioteket imorgon eftersom någon annan ivrigt väntar på den. Så det mesta jag kan säga just nu är: Jag ÄLSKAR den!

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Läst i november 2016

I oktober läste jag sex böcker, i november känns det som att jag läste hela tiden och minst lika många sidor, men inte lika många böcker.

Rebecca – Daphne De Maurier
Becca – Petter Lidbeck
Legenden om Sally Jones – Jakob Wegelius
Mördarens apa – Jakob Wegelius

4 böcker lästa
3 ungdomsböcker
1 bok på engelska
1 tegelsten (ja, jag tänker kalla Mördarens apa för en tegelsten)

Månadens mest efterlängtade: Rebecca! Som jag väntat och längtat efter att läsa denna skräckklassiker.

Månadens största intryck: Sally Jones. Vilken karaktär, vilken historia! Vilken underbar berättarröst, vilken nostalgitripp till min barndoms och ungdoms äventyrsromaner. Mycket mer om Sally Jones på bloggen senare men redan nu: ÄLSK på denna bok!

Månadens besvikelse: becca levde inte upp till mina förväntningar, inte alls.

Vad har du läst?