Warcross – Marie Lu

Ett superhigh-tech spel som spelas interaktivt över hela världen och en cool hackertjej i huvudrollen – döm inte Marie Lus nya bok efter det 90- talspastelliga omslaget.

Marie Lu är författaren som verkar vilja ge sig in på alla fantastik- genrer som finns och hittills har hon lyckats oerhört bra. Minns den fantastiska dystopiserien Legend och den mörka fantasyserien The Young Elites som jag nästan älskade ännu mer. Förväntningarna på Warcross, en helt ny science fiction- serie, var därför astronomiska. Även Warcross verkar utspela sig en bit in i framtiden, men inte särskilt långt. Tekniken har gått framåt men det är inget dystopiskt samhälle vi möter.

För Emika Chen kunde det lika gärna vara det. Hon har skulder upp över öronen, ett brottsregister och är bara dagar ifrån att bli vräkt. Jag blir ändå kär i henne vid första ögonkastet när hon rullar fram på New Yorks gator på en elektrisk skateboard med ett regnbågsfärgat hår fladdrande i vinden. Hur skulle jag kunna låta bli? Emika Chen är prisjägare, på jakt efter spelare som slagit olagliga vad i spelet Warcross. Ganska snart får hon dock större byten på sin krok när hon hackar sig in i Warcross- mästerskapens öppningsmatch och blir anlitad av spelets skapare som insiderspion.

Warcross är spelet alla spelar. Med de glasögon spelet spelas med kan du vara ständigt uppkopplad, få poäng för allt du gör, hela tiden jämföra dig med andra. Jag tycker verkligen om Marie Lus världsbyggande och Warcross är en spännande vision, men jag tycker också att det haltar lite emellanåt. Framförallt är mycket i den senare delen av boken totalt överdimensionerat, det känns som att Lu försöker slå knut på sig själv i viljan att hitta den coolaste tekniken, de lyxigaste hotellrummen, de snyggaste och mest innovativa lösningarna. Ändå är det, efter en väldigt seg inledning, oerhört spännande och jag sträckläste andra halvan av boken under en eftermiddag. Det blir lite förutsägbart och onödigt klyschigt mot slutet men kanske kan jag förlåta Marie Lu för det när hon ändå har skapat en så spännande värld med en så cool karaktär i huvudrollen. Emika Chen FTW!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokraden, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Carolina läser.

Ljudböcker att lyssna – och inte lyssna – på i den sista sommarvärmen

Under sommaren har jag lyssnat på en hel del ljudböcker, flera fantastiska men en där uppläsaren förstörde hela upplevelsen. Tyvärr är ljudböcker alltid en risk, en bok i händerna på fel uppläsare kan bli en katastrof. Jag har börjat lära mig att undvika dem så fort det hörs att det är fel men här gjorde jag tyvärr inte det. Men, först två lysande inläsningar:

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul är den första boken jag läser av Lisa Bjärbo och om alla är så här bra kan jag inte riktigt förstå varför jag inte läst något tidigare. Jag har aldrig läst en så här bra bok om att vara introvert, allt är så på pricken beskrivet att jag nästan vill gråta ibland.

När Livs pappa bestämmer att de ska flytta från hyresrätten på Södermalm till en liten stuga i Ingelstad i Småland följer Liv motvilligt med, men att börja en ny gymnasieskola blir en katastrof. Jag älskar verkligen Liv. Jag känner så igen mitt tonårsjag i hennes tafatthet och blyghet, hennes sätt att bara vilja stänga av världen och alla däri. Hur frustrerande det är att tänka så mycket, men aldrig riktigt kunna eller våga säga det högt. Hela min skoltid, fylld av lärarnas ”ja, hon har ju bra betyg men säger alldeles för lite på lektionerna” på utvecklingssamtalen passerar liksom i revy när jag lyssnar. Jag älskar Liv och jag älskar hennes pappa, Lisa Bjärbo har tecknat ett otroligt fint porträtt av honom och tyvärr saknas det väldigt mycket i ungdomslitteraturen. Inuti huvudet är jag kul är en av årets bästa böcker, jättefint inläst av Lisa Bjärbo själv. Läs den, eller lyssna på den!

Boken finns på till exempel Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Enligt O, Fiktiviteter, Bokbabblaren, TinaE, Västmanländskan.

Sörja för de sina

Det var tre år sedan jag mötte Maj för första gången. Jag läste Att föda ett barn och fick andnöd av hur intensiv den var, hur mycket igenkänning som fanns där. Till min egen mormor och morfar, han som kom från en statarsläkt och gifte in sig i min mormors fina familj och liksom aldrig dög för dem; till min mamma som skrubbade hela huset bara vi skulle få en gäst. Till min egen tid, till prestationsångesten och rädslan för vad andra ska tycka, till hur viktig ytan är.

Att föda ett barn lämnade mig så urvriden att jag inte riktigt funnit det i mig att plocka upp andra boken. Så hittade jag den på Storytel och började lyssna, och fann mig totalt uppslukad. Jag älskar uppläsningen av Andrea Irving! Den är lågmäld, ändå känns det som att det är Maj som pratar i mitt öra. Jag ägnade sommaren åt att lyssna på Sörja för de sina och det ångrar jag inte. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över hur Kristina Sandberg kan berätta om ett helt liv utifrån den ångest över perfektion Maj har. Över sju sorters småkakor, rena golv och mätta barn. Framförallt ångesten över hur maken Thomas klarar nykterheten. Ska han få ett återfall? Att lämna svävar i utkanten av Majs synfält men aldrig vågar hon forma ordet ”skilsmässa”. Hur skulle det se ut? Ändå förstår aldrig Maj att det är ångest hon lider av. När Kristina Sandberg skriver om Maj gör hon något som få, nästan ingen gjort: berättar om hur hårt livet som hemmafru var. Det är en stor feministisk gärning.

Kristina Sandbergs berättarkonst är fantastisk. Sörja för de sina var inte lika mycket av en ångvält över mig, kanske för att jag lyssnade på den. Ändå gjorde den ett så djupt intryck att jag måste vänta lite med att lyssna på avslutande delen Liv till varje pris. Kanske vill jag inte heller lämna Maj, riktigt än.

Boken finns i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans noblesser, ...och dagarna går, Boktanken, Bokdamen, Litteraturmagazinet, Bokhora, Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokfantomen.

Lögnernas träd

Lögnernas träd är en fantastisk berättelse om vetenskap, tro och törst efter sanning. Kanske framförallt är det historien om hur en ung tjej bestämmer sig för att inte låta någon eller något stå i vägen för henne, inte ens 1800- talets alla seder och regler för hur kvinnor bör vara.

Tyvärr förstördes boken totalt för mig av uppläsaren. Jag har tidigare lyssnat även på Fandom av samma uppläsare och irriterade mig ofantligt på sättet att göra tillgjorda röster av vissa karaktärer. I Fandom var det överkomligt, så jag gav henne en chans till. Men i Lögnernas träd är det fullkomligt outhärdligt. Att försöka vränga till rösten för att det är en gammal gubbe eller en ond karaktär som pratar gör bara att det blir löjligt och jobbigt att lyssna på, jag kan inte förstå hur det här har gått igenom någon slags redigeringsprocess? Jag kommer aldrig någonsin att lyssna på den här uppläsaren igen men jag är otroligt imponerad av Frances Hardinge för hur lysande den här boken är lös ändå igenom. Även Faith, liksom Liv, är en karaktär jag bara älskar. Jag älskar hennes kamp och älskar 1800- talsskildringen. Men läs den, lyssna inte på den.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: …med näsan i en bok, Prickiga Paula, Carolina läser, Leva loppan, Bokkoll, Annas bokblogg, romeoandjuliet.

När paradistillvaron blir en skräckhistoria

När något i en bok av Magnus Nordin verkar för bra för att vara sant, då är det oftast det. Elin och Denise har sökt sommarjobb som husvakter på en ö i skärgården. De är nykära och tänker sola och bada sommaren lång. Huset badar i lyx och överflöd, de är helt ensamma och allt de behöver göra är att klippa gräs och hålla efter huset. Rena drömmen! Men sakta börjar skräcken inkräkta på idyllen. Lampor tänds och släcks, mystiska ljud hörs på natten, och vad hände egentligen med husägarens fru? Drunknade hon? Och vad är det för kråka som stirrar på dem utanför fönstret? Paradistillvaron blir ett skräckscenario och gamla sägner flyter upp till ytan.

Magnus Nordin är helt klart en skräckmästare i ungdomsboksgenren men Hemsökta är inte en av hans bästa böcker. Den börjar lovande, den soliga stämningen har redan från början ett mörkt moln över sig och det är lätt att leva sig in i berättelsen. Och jag älskar att huvudrollerna är ett lesbiskt par utan att det behöver göras en så himla stor grej av det! Men, så händer inte riktigt någonting. Inte förrän mer än halva boken har gått och sedan är det rätt snabbt slut. Jag gillar berättelsen men den blir aldrig tillräckligt otäck. Hemsökta är en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte riktigt mycket mer än så.

Bonnier Carlsen, 2016. Jag lyssnade på boken, fint inläst av Mirja Turestedt.

Hitta boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Leva loppan, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

En lässommar (repris)

För några år sedan gästbloggade jag hos Fiktiviteter, i en serie där olika bokbloggare skrev om läsning och sommar. Jag vill gärna berätta om det igen. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte så mycket sommarläsningsminnen. Jag växte upp på en bondgård och det fanns alltid något att göra på sommaren – hö som skulle skördas, kor som skulle ut och in och hästar som togs ut på långturer. Men förra sommaren kommer jag alltid att minnas som en lässommar, även om det var en bitterljuv sådan.

Förra sommaren dog min faster. Bara några veckor efter begravningen förlorade jag även min morfar – min älskade morfar som alltid varit som en far för mig, som alltid gav mig böcker i födelsedagspresent och som var den som fick mig intresserad av litteratur. Jag tappade läslusten och jag tillbringade större delen av min semester framför TV:n i lägenheten i Stockholm medan min kärlek jobbade.

Så en dag, i slutet av juli, bestämde jag mig för att gå in på Akademibokhandeln vid Sergels torg. Jag strosade runt och plockade böcker på måfå, ganska lättsmälta sådana och sådana jag bara fick syn på. Det var Höstoffer och Vårlik av Mons Kallentoft, Askungar av Kristina Ohlson och Mycket mer än så av Sarah Dessen.

Sedan läste jag. Då bodde vi i en ganska tjusig andrahandslägenhet i Aspudden, inte långt ifrån Vinterviken som för mig är Stockholms vackraste plats. Där läste jag, efter flera månaders lästorka och bloggtorka plöjde jag deckare och ungdomsböcker på löpande band – på en filt i gräset långt ifrån stadsbullret, på balkongen med utsikt över hela Stockholm och allra bäst – på klipporna i Vinterviken. Jag läste böcker som egentligen aldrig kommer bli mina favoritböcker men de hjälpte mig tillbaka till läslusten och därför kommer de alltid betyda något för mig.
Jag tror att det är viktigt att man läser. Inte vad man läser, men att. Att man ibland läser helt utan krav. Böcker har många gånger hjälpt mig i jobbiga stunder och jag är tacksam att jag hade läsningen i tonåren.

Jag är också tacksam för att några deckare och en ungdomsbok hjälpte mig att hitta tillbaka till det jag älskar när jag hade förlorat något verkligt viktigt. Det, det är en lässommar jag alltid kommer minnas.

Kärlek, hat och andra filter

Maya är sjutton år och hennes högsta önskan är att få gå på college i New York efter high school. Hennes föräldrar vill något annat. Helst ska hon bli jurist eller läkare, och efter det gifta sig med en trevlig indisk pojke de själva har godkänt. Att Maya är kär i någon som verkligen inte är en pojke hennes föräldrar kommer godkänna, håller hon tyst om.

På en del sätt är Maya ganska mycket en vanlig tonåring i USA, på en del sätt ovanlig. Framförallt är hon en ovanlig karaktär att representeras i ungdomslitteratur och därför är hon otroligt viktig. Ganska länge puttrar Kärlek, hat och andra filter på i en rätt stillsam takt, full av kärlekstörst, fin vänskap och en underbar nördighet – Maya älskar film, både gamla filmer och att filma själv. Kanske är historien lite väl uppenbar ibland men jag kan inte låta bli att älska Maya och hennes starka vilja mitt i all osäkerhet.

Men så vänder det. Ett terrorbrott skakar Springfield, en muslim blir genast misstänkt och som enda muslim på skolan blir Maya utsatt för den rasism och det hat som kommer ur människor som låter rädsla och fördomar stå i vägen för mänsklighet. Kärlek, hat och andra filter är fluff med så mycket samhällskritik och svärta att det aldrig blir för rosenskimrande för att stå ut med men heller aldrig för svårt för att orka läsa. Den är en ganska skakande skildring av precis det som händer när ett terrorbrott sker – människor mister sin förmåga till källkritik och slår direkt mot de som de tror är skyldiga.

Kärlek, hat och andra filter är en nyanserad berättelse, en jätteviktig bok som berättas av en 17-årig muslimsk tjej i USA (hur många böcker gör det?) och en mycket fin YA-debut av Samira Ahmed. Jag hoppas hon kommer med fler böcker!

Lavender Lit, 2018.

Fler som läst: Enligt O, Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Miimz.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Idag är allt – Nicola Yoon

Natasha tror på vetenskap och på fakta. Ödet existerar inte, drömmar är bara något som aldrig kommer att slå in. Livet har svikit henne och ikväll kommer hon att utvisas från USA.

Daniel är den duktiga sonen, den skötsamma studenten. Den som aldrig skulle glömma sin antagningsintervju till Yale när han springer rakt in i en tjej med rosa hörlurar på New Yorks gator.

Jag, jag är den som inte läser kärleksromaner och som aldrig skulle bli totalt förälskad i en bok om ödet.

Men det blev jag. För Idag är allt är inte en vanlig kärleksroman om ödet, det är en fantastisk välskriven och insiktsfull berättelse om två ungdomar som båda känner sig splittrade inför omvärldens förväntningar på dem. Natasha, som föddes på Jamaica och har levt som papperslös i USA nästan hela sitt sjuttonåriga liv. Daniel, som både försöker leva upp till sina föräldrars bild av en välskött koreansk son och kompensera för den avfällighet som verkar ha drabbat hans storebror Charlie.

Det ryms många liv i Idag är allt. Natashas pappa, Daniels mamma, Irene på migrationsverket och advokaten som kämpar för Natashas familj. Det är ögonblicksbilder av olika liv, det är också en väldigt svår bok att beskriva utan att den låter sockersöt. Kanske skulle du bara ta upp den här boken och läsa den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Captain Clace, Annas bokblogg, Bokbesatt.

Pojken under bron

Alex Skarp är nykär och på väg ut till sommarlovet när hennes vardag skakas om. En kille sparkas till döds efter en fest hon har varit på, och på något sätt verkar hennes bästa kompis Charlie vara inblandad.

Katarina Wennstams nya deckare för unga läsare (och alla vuxna, känner jag) handlar om machorollen. Inte på ett övertydligt sätt, men som att det sipprar in i varje relation eller möte med en man som Alex har. Så som det gör i hela samhället idag. Alex pojkvän, som är svartsjuk på att Alex dansar salsa med sin bästa killkompis. Bästa kompisen, som inte vågar vara den han är. En säkerhetsvakt som efter att Alex blivit vittne till misshandel på Gröna Lund skickar dickpicks till henne.  Det är oerhört snyggt berättat av Katarina Wennstam, framförallt om den ursvenska hederskulturen i all sin glans – det här med att ”äga” sin flickvän” – och hur Alex sätter sig upp mot det, och om hur machorollen påverkar killar så hårt och med så fruktansvärda konsekvenser.

Alex Skarp är en fantastisk karaktär! Smart, skärpt, framfusig men också med sina fel och brister. Katarina Wennstams tillskott till deckarhyllan är så otroligt välbehövliga, spännande och smarta – och med en tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och är bästa vän med sin mormor, Sveriges första kvinnliga domare. Det här är verkligen en bok att läsa och diskutera kring, särskilt med ungdomar men även för vuxna. Jag älskar Alex Skarp.

Första boken heter Flickan på hotellet, du kan läsa vad jag tyckte om den här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokbesatt, OArYA, Tusen sidor,

Sagan om Turid

Sagan om Turid är en helt enastående ungdomsromansvit. Kanske den allra bästa historiska romansvit jag läst.

Turid föds in i vikingatidens hårda värld. Vintern är kall, maten är knapp, hoten är många. Men vänskapen är stark och viljan att överleva knäcks inte. Turid märks tidigt till att bli en völva, en spåkvinna, en som vandrar i andevärlden. Hon är utsedd att gifta sig, att föra släkten vidare. Men Turid vill fortfarande leka, med Sten och med Njord. Inte möta vuxenvärlden, inte än.

Det är omöjligt att inte sugas in i Elisabeth Östnäs vikingavärld på en gång. Allt är så levande, känns så nära – kanske framförallt Turid själv. Jag älskar henne från första början, hennes beslutsamhet och hennes vilja. Alla tyngder som läggs på hennes axlar när hon är så ung gör ont i mina egna. Turid slåss i en hård värld och jag fullkomligt älskar att Elisabeth Östnäs skapat en så viljestark huvudperson utan att hon behöver vara en sådan Stark Kvinna som förekommer i alldeles för många historiska romaner. En ”stark kvinna” som tar sig fram genom historien ”trots sitt kön”, en kvinna som oftast har en stark relation till sin far och kanske därför egentligen ses på delvis som en man (för det är ju hennes typiskt manliga egenskaper som gör henne till ”stark kvinna”), en kvinna som ofta är omänskligt stark och kunnig i allt och mest får en att känna sig mindervärdig och liten. En kvinna som framförallt gör alla andra kvinnor till svaga. Läs en roman av Elisabeth Nemert så vet du precis vem jag menar. Och jag älskar att Turid är stark och framfusig men ändå är milsvitt långt ifrån en sådan arketyp. Snarare är hon en karaktär att relatera till, att älska. För att göra en ytterligare jämförelse, både med historiska romaner och med fantasyromaner som inspirerats av medeltid och vikingatid, så visar Östnäs att det går alldeles utmärkt att skildra kvinnor i en patriarkal värld – till och med kvinnor som gör uppror mot den patriarkala ordningen – utan att frossa i våld och våldtäkter (Ja, George R. R. Martin, jag tittar framförallt på dig). Jag är så oändligt tacksam för detta.

Första boken, Kungadottern, är ett uppbrott från den värld Turid känner. Andra boken, Krigstid, känns kanske som något av en mellanbok. Den befinner sig mellan två platser, mellan två avgörande skeenden. Det är den bok jag minns minst så här i efterhand, och den enda av böckerna där jag störde mig något på upprepandet av vissa ord. Tyvärr tror jag också att en del av det beror på uppläsaren (jag lyssnade på böckerna) som ofta läser väl men stundtals är lite väl entusiastisk och försöker få till röster på det där irriterande storvulna sättet som aldrig når fram och aldrig blir bra – särskilt gäller detta mansrösterna. Varför förställa rösten så mycket när det bara låter fånigt? Jag lyssnade på andra boken direkt efter första, ivrig att få fortsätta följa Turid, men det blev alldeles för mycket. Tredje boken fick vänta några veckor och en paus från den (lite väl) engagerade uppläsaren var precis det som behövdes.

Läs Sagan om Turid! Och ge den till lässugna ungdomar, även de som inte är intresserade av historiska romaner. Jag tror att Turid är så pass lätt att ta till sitt hjärta, och att böckerna är så pass spännande, att de kommer läsas med fröjd ändå.

 

Här hittar du böckerna:

Kungadottern: Adlibris och Bokus
Krigstid: Adlibris och Bokus
Korpgudinnan: Adlibris och Bokus

Fler som läst: Fiktiviteter, Lyrans Noblesser, Carolina läser, Bokhemligheter, Prickiga Paula.

Children of Blood and Bone

En gång fanns det magi i Orîsha. Elden, vattnet, jorden, allt var en del av den. Men precis som alla människor i alla historier så blev de som inte var begåvade med magin rädd för den och utplånade den. Kungen bedrev krig mot de som var bärare av magin, maji, till den sista blodsdroppen. Och magin sveptes bort från Orîsha.

I hemlighet tränar Mama Agba unga majis, de som har kännetecknet för magi men inte kan använda den så länge kungen tyranniserar landet. Zélie är en av dem, vår hjältinna som flyr undan kungens män med den fasta tron att ta tillbaka magin och slå tillbaka mot förtrycket. Children of Blood and Bone, liksom så mycket annan fantasy, berättar en saga om vår egen verklighet. Om förtryck, fördomar, brutalitet och rasism. Det gör ont att läsa, men det är också fängslande och vackert. Framförallt är det så otroligt viktigt att den här boken finns för att utmana all YA-fantasy med enbart vita karaktärer. Representation i fantasy har visserligen börjat bli något bättre men är fortfarande otroligt enkelspårig – både vad gäller mångfald, kön och HBTQ.

Children of Blood and Bone är skriven av Tomi Adeyemi, en nigeriansk-amerikansk författare som har studerat västafrikansk mytologi och religion. Det märks. Mytologin är fantastiskt intressant och på ett sätt längtar jag efter att få veta mer om den. Samtidigt känns den här boken ofärdig på många sätt, lite som att Tomi Adeyemi skyndades på och därför fick snabbskriva stora delar av boken. Det finns en del logiska luckor och medan en del personer och platser är glasklart beskrivna så förstår jag inte alls andra (hur ser Nailah ut egentligen? Ett jättelejon?). Jag tror heller inte alls på en av kärlekshistorierna och känner mig mest heligt trött på att den måste pressas in. Det allra finaste i boken är vänskapen mellan Amari och Zélie och jag önskar så att den hade fått ta större plats istället. Jag älskar Zélie! Med tiden börjar också älska Amari och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer vara i fokus i fortsättningen av serien.

Fast det där jag inte gillar – kanske ligger en stor del av felet hos mig. Jag har läst massor av YA-fantasy- och dystopier och börjar kanske en liten aning tröttna på dem. Även om Children of Blood and Bone är nyskapande på många sätt ramlar den också då och då i genrens nästan oundvikliga klyschor – framförallt vad gäller nödvändigheten av en kärlekshistoria. Det kan också bero på att Children of Blood and Bone föregicks av en enorm hajp och omskrevs överallt, med det kommer förväntningar som ofta är svåra att leva upp till.

Men jag tycker ändå att du ska läsa den här boken. Children of Blood and Bone är ett fantastiskt och viktigt tillskott till fantasyhyllan hos varje YA-läsare.

Köp den på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Köp den på svenska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Västmanländskan, Fantastiska berättelser.

Jag är ju så jävla easy going

Att läsa Jag är ju så jävla easy going är som att låta känslorna gå på högvarv: du gapskrattar, för att lika snabbt låta skrattet fastna i halsen. Du har svårt att forma tankarna kring allt Joanna hittar på och ler i nästa sekund av ett ögonblicks igenkänning. Framförallt förundras du av Jenny Jägerfelds formuleringskonst och fingertoppskänsla för viktiga ämnen.

Joanna är en helt vanlig tonåring, men också en ganska ovanlig. Uttråkad, utfattig och högenergisk rasar hon omkring, kläcker den ena dåliga idén efter den andra för att få ihop pengar till mat när mamma vägrar jobba för att istället kunna skriva på sin roman och pappa sitter apatisk framför TV:n hela dagarna. När mamma vägrar betala för Joannas ADHD- medicin blir en utförsbacke raskt en berg-och dalbana.

I Jag är ju så jävla easy going vet du aldrig riktigt vad som kommer hända. Det är överraskande vändningar och befriande humor men också ett nära porträtt av en vilsen och arg tonåring. Det är vasst, vackert och kärleksfullt. Och det är så himla viktigt! Det handlar om klass, om att växa upp i ett fattigt hem, om att ha en deprimerad förälder, om att vara så kär att det gör ont, om psykisk ohälsa hos unga, om vuxna som inte ser. Det är ännu en helt fantastisk ungdomsbok av Jenny Jägerfeld.

Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Sagan om Sagorna, Sincerely Johanna, Old Adults Read Young Adult.