Tag Archives: ungdomsböcker

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.

En briljant bokserie och ett fantastiskt läsäventyr

Sällan har väl en brödrost spelat så stor roll i skrivandet av litteraturhistorien. I det här fallet ramlar den ned från vindsluckan i det viktorianska hus dit Nick och hans familj nyss flyttat och slår helt sonika ett jack i pannan på Nick. Att brödrosten ifråga kommer sätta igång en kedjereaktion av händelser som kanske eller kanske inte kommer leda till världens undergång känns självklart redan från början. För det är så det är med Tesla’s Attic. Du kan se några steg framåt i boken men aldrig ända till slutet och du kan inte släppa den förrän du fått reda på hur allt hänger ihop. Och som det hänger ihop! Sällan har jag läst en så smart intrig.

 

Nicks vind, kommer han senare att upptäcka, är full av antika och högst märkliga föremål. Att den enklaste handling kan få de mest komplicerade följder är något Nick får lära sig gång på gång genom den här historien och allt börjar med att han anordnar en garageloppis för att bli av med alla saker. Märkligt nog vallfärdar hela staden till Nicks loppis, dragna dit som av en magnet, och det är inte förrän efteråt som Nick upptäcker att var och en av sakerna han sålt sitter på mystiska egenskaper och att han till varje pris måste få tillbaka dem. Det är också då de märkliga männen i pastellkostymer dyker upp.

Teslas vind är kategoriserad för 9-12 år men passar kanske bäst för den övre skalan i åldersgruppen – och fungerar säkert utmärkt även för tonåringar och bevisligen även vuxna. ”Tesla” i första bokens titel är Nikola Tesla, och alla saker är hans uppfinningar. Det är omöjligt att genrebestämma Tesla’s Attic och det är också svårt att sätta fingret på vad som gör den så bra men jag älskar att en barnbok tar vetenskap och uppfinningar på ett så blodigt allvar. Jag älskar att den är både sarkastisk och ironisk och dessutom fullkomligt hysteriskt rolig. Jag är också imponerad över hur smart författarna har byggt intrigen, hur det kan hänga så många trådar i luften och att allt ändå knyts ihop på ett fullständigt logiskt sätt mot slutet – och inte minst hur alla saker från vinden verkar få sin plats på något sätt.

 

Det märkliga med sakerna från vinden är inte bara deras egenskaper utan också att de verkar ha sökt sig till just den person som behöver dem mest. Någonstans där börjar storheten med Tesla’s Attic, att den på ena sidan balanserar en oerhört spännande intrig med lika delar action som vetenskap och på andra sidan skriver om människors liv och vänskap på ett lågmält men träffande sätt. Jag tycker allra mest om första och sista boken, den galna inledningen och den hårresande avslutningen. Att det är svårt att skriva andra boken i en trilogi är ingen nyhet, kanske är det omöjligt att tycka lika mycket om mellanboken som inledningen och avslutningen – Edison’s Alley är ingen dålig bok men ändå den som fastnar minst i minnet. Som del i en serie, för det är omöjligt att läsa delarna fristående, får den ändå högsta betyg.

För mest av allt är Tesla’s Attic, eller Accelerati- trilogin, just en serie. Det är en serie jag kommer vilja läsa om flera gånger och jag är säker på att där döljer sig saker jag inte alls såg vid en första genomläsning. Accelerati- trilogin rör vid så många fundamentala idéer, inte bara den om livet och döden utan också om vad som gör livet värt att leva, hur händelser och objekt kan röra vid en och förändra ens livsbana, om vänskap, om sorg och ensamhet och inte minst om logik och vetenskap. Allt det här under en fernissa av humor som är så pass tunn att livets stora frågor fortfarande finns där men också så pass underhållande att det aldrig blir överväldigande.

Jag nämnde litteraturhistorien i inledningen. Jag skulle vilja skriva in Tesla’s Attic i den för det var länge sedan jag läste en så fullständigt genial bokserie för spannet mellanåldern-tonåren-vuxna. Det är synd att de här böckerna verkar ha fått så lite uppmärksamhet i Sverige för de är – jag måste säga det igen – helt geniala. Accelerati-trilogin förtjänar större uppmärksamhet, en ny Harry Potter för våra dagar.

Böckerna i serien heter Tesla’s Attic, Edison’s Alley och Hawking’s Hallway eller Teslas vind, Edisons källare och Hawkings korridor.

Andra som bloggat: Carolina läser, Biblioteksbubbel, Upptäck en ny värld

Flickan på hotellet – Katarina Wennstam

En ung tjej hittas död, strypt på ett hotellrum. En av många i den här världen. Men Alex Skarp kan inte släppa att den livfulla Olivia helt plötsligt är död och börjar sina egna spaningar tillsammans med Charlie och Bianca.

Katarina Wennstam har skrivit sin första deckare för unga och jag älskar det verkligen. Inte bara för att deckarhyllan för unga är sorgligt gles – de flesta spänningsromaner som skrivs för unga är spökhistorier – utan också för att hon utan tvekan är Sveriges skickligaste deckarförfattare jämte Åsa Larsson. Om jag bara läser en deckare per år så är det en av Katarina Wennstam. Wennstams deckare brukar alltid utmärkas av en synnerligen intressant historia skriven på ett fängslande språk och befriat från de flesta klyschor som den ingrodda deckargenren i princip alltid verkar få med. Flickan på hotellet är inget undantag.

Att Wennstam skriver med en agenda är tydligt, men det är en oerhört viktig sådan och hon låter den aldrig ta över historien och berättandet – jag sträckläste Flickan på hotellet och blev både arg, rädd och frustrerad. Wennstam målar upp det så kristallklart, utan att skriva läsaren på näsan, hur skadliga normer påverkar framförallt killars beteende mot tjejer och hur långt det kan gå – från skolkorridoren till döden på ett hotellrum. Samtidigt finns det också mycket hopp i boken – systerskapet är en fin röd tråd i Flickan på hotellet.

I början irriterade jag mig på att det inte sades att staden det utspelar sig i är Stockholm – jag är trött på den urbana normen som säger att det är så självklart att Stockholm alltid är händelsernas centrum att det inte ens behöver nämnas. Det är förstås inte självklart att placera en historia tydligt i en stad men i Flickan på hotellet gör ändå Wennstam det, nämner gator och områden och gör det särskilt otäckt att Olivia mördades i Alex eget område. Men det här är egentligen bara en parantes för jag tycker Flickan på hotellet är en fantastisk bok. Alex Skarp är modig, tuff och frispråkig och jag ser verkligen fram emot att möta henne igen – och hennes rättframma mormor.

Hitta boken här eller här.

Andra som bloggat: OARYA, romeoandjuliet, prickiga Paula, Stories from the city, Bims blogg, Biblioteksbubbel,

På läger med ondskan

Att placera en skräckhistoria på ett konfirmationsläger är både skrämmande och intressant – på många sätt. Lena Ollmark bygger upp en kuslig stämning i Lägret, men tyvärr tycker jag aldrig det kommer mycket längre än så.

Det är svårt att känns något för karaktärerna, särskilt huvudpersonen Hannah. Jag kan aldrig få ett riktigt grepp om henne, hon glider ur händerna och skapar inget intryck alls. Hanna åker till konfirmationslägret för att försöka rädda vänskapen med Emil och för att det är ett läger inriktat på musik – det Hannah vill mest av allt är att bli bra på att spela gitarr. Hon har aldrig hittat ett sammanhang, aldrig hittat sig själv och hon vill skapa en yta åt sig själv som andra kan spegla sig i, en image av en rocktjej hon inte är. Att inte hitta sig själv i tonåren är inget ovanligt men Hanna framstår lika ytlig som hon försöker göra sig, rörig.

Lena Ollmark hör till mina absoluta favoriter inom skräckgenren för mellanåldern och unga men den här gången tycker jag hon berättar för mycket istället för att visa det. Jag blir skriven på näsan med hur Hannah känner istället för att lista ut det själv, gång på gång och den enda karaktär som fastnar i minnet är Amanda. Ungdomsledaren på lägret som Hanna tyr sig till när Emil sviker, som verkar varm men ändå cool och som berättar spökhistorier om ondskan som sägs bo i skogen utanför lägret… Amanda är snäll den ena stunden, fanatisk i nästa och hon får mig att rysa av obehag.

Ibland snuddar Lena Ollmark också vid saker som är otäcka bortom det övernaturliga – just det fanatiska, en gemenskapskänsla som kan ligga farligt nära sektmentalitet. Hur människors hängivelse kan gå över gränsen, hur kristendomen kan verka snäll och harmlös men också har blodstänkta spår genom historien. Bortom den haltande karaktärsskildringen är det ändå väl beskrivet hur utanför Hannah är, icke-troende i en grupp av troende. Det är stora frågor som dyker upp i den här boken och på många sätt skildras de på ett träffande sätt.

Ambitionen att kombinera skräck med tro och läger är lysande men det håller inte riktigt hela vägen – förutom att gestaltningen är alldeles för svag blir det aldrig riktigt, riktigt otäckt. Lägret kan kanske fungera som en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte så mycket mer.

Andra som läst: Bokbesatt, Prickiga Paula, Annas bokblogg, Bokpandan, Läsa&Lyssna.

Läser just nu

Nog för att jag älskar spökhistorier, men då den övervägande delen spänningsromaner som ges ut för unga är just skräck eller spökhistorier så tycker jag ändå det är fantastiskt att Katarina Wennstam – kanske Sveriges bästa deckarförfattare – livar upp deckarhyllan för unga med första boken om Alex Skarp. Mina förväntningar är skyhöga.

Den är här nu, sommarläsningen. Bilden från min instagram, @eliandbooks.

Har du läst Flickan på hotellet?

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Hon broderar med ord

Alba är en dotter i en lång rad av ordbodöser från släkten Vinter i den värmländska bruksorten Vintervila. En ordbrodös kan styra dig och dina handlingar med sitt skrivna ord, med några drag av sin penna kan hon få dig att göra vad som helst.

Kvinnorna i Vintervila har alltid varit ordbrodöser. Ingen har misslyckats vid sitt inträdesprov, inte förrän Alba på sin artonårsdag gör just det. Misslyckas. Efter sitt prov skulle Alba gått i vidare lära men skickas istället till Stockholm medan hennes släkt försöker förstå varför hon inte lyckades. Det är inte utan att det känns som en förvisning.

När jag hörde talas om Ordbrodösen tänkte jag med en gång på Cornelia Funkes Bläckhjärta– trilogi som är en av mina favoritböcker, på Mo som kan läsa fram verkliga varelser ur skriven text. Men även om det kan få sägas att Ordbrodösen verkar vara inspirerad av Bläckhjärta är den inte alls en kopia, långt ifrån. Det ligger heller inte långt bort att börja fundera på otaliga historier om flickors övergång till kvinnor, ritualer och jag tycker det är fint att Anna Arvidsson verkar ha tagit så mycket inspiration från så många håll och ändå gjort Ordbrodösen till en helt egen historia.

Jag älskade Ordbrodösen, inte minst för att den är otäck på ett sätt bortom vanlig skräck. Det är väl skildrat, skräcken i att ens sinne inte längre blir ens eget när en ordbrodös tar över det och att den vars vilja tas över inte ens märker när den blir styrd. Kraften och makten i det skrivna ordet, tänk vilken makt som ligger i ordbrodösernas kraft. Någon gång, mer än under Albas livstid, måste det ha missbrukats? Jag ryser vid tanken.

Fler saker jag älskar med Ordbrodösen: Jag älskar kvinnokraften. Jag älskar att HBTQ-karaktärer får ta plats utan att det görs en grej av det. Det gör mig så otroligt glad och varm i hjärtat.

Jag hade svårt att släppa Ordbrodösen och satt uppe långt inpå småtimmarna och läste. Det gör mig dock också kluven, för någonstans mot slutet tycker jag att den väl uppbyggda historien får stå tillbaka för en klassisk hetsjakt och en spänning som känns lite konstruerad för att inte läsaren ska tappa spåret. Det hade inte behövts, för berättelsen om ordbrodöserna och släkten Vinters hemligheter är tillräckligt fascinerande i sig.

Jag hade också gärna velat veta mer om släkten. Samhällsskildringen kommer aldrig riktigt någonstans och det är synd. Det anas i utkanterna av berättelsen, i vågorna av Albas efterforskningar, att släkten Vinter många gånger haft ett finger med i spelet när det gått bra för orten men jag skulle vilja veta så oändligt mycket mer. Hur har det påverkat människorna som bor där? Anar de någon magi kring släkten Vinter? Hur är deras ställning i samhället, med tanke på att Vintervila presenteras som en bruksort? Jag får känslan av att släkten Vinter är som en rik, borgerlig familj i en ort full av arbetare och det klassperspektivet hade gärna fått influera berättelsen mer. Kanske kommer det i följande böcker. För visst blir det fler böcker av Anna Arvidsson om ordbrodöserna?

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som skrivit om boken: Boktokig, Aldrig bara ord, Annas fotnoter, Lyrans noblesser, Sagan om Sagorna, hyllan, Läsresan, Bokbesatt, Ugglan och boken, Mitt liv som Miimz.

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.