Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Golden Boy – viktig och fantastisk

Max Walker är en av de populäraste killarna i skolan, lagkapten i fotbollslaget och verkar vara alla tjejers dröm. Han är 16 år och avslutar alla förhållanden innan de går längre än kyssar. Max största rädsla är att någon ska få reda på att han är född intersex – både kille och tjej eller varken eller. Vad kommer hända om någon får reda på det i skolan? Vad kommer hända med hans föräldrar, som båda är stora namn i stadens rättsväsende?

Golden Boy är inte bara en bok om att ha diagnosen intersex. Den berör alla i sin uppgörelse med det patriarkala, binärt uppdelade könssystemet och vad det gör med oss. Varför är samhället så vansinnigt solitt uppdelat i två kön, och vad händer med de som inte passar in i någon av de påtvingade kategorierna? Barn som föds med intersex- diagnos blir ofta tidigt opererade för att tvingas in i den ena eller andra könskategorin – långt innan de har möjlighet att själva kunna säga något om saken. Vad säger det, om vår rädsla för att något ska gå utanför de två kategorier vi själva hittat på. Att Max har diagnosen intersex hindrar inte att bokens många frågor även är aktuella för icke-binära och transpersoner, som också hindras i sitt liv av att vi gärna vill dela upp människor i två kategorier och bestämma hur en ska se ut för att ”tillhöra” den ena eller andra. Som om det bara skulle finnas två, och som om det är vår sak att bestämma över någon annans liv.

Golden Boy är stundtals ganska tuff att ta sig igenom, Max blir utsatt för ett övergrepp i bokens inledande kapitel som ställer hela hans liv på ändå och får honom att ifrågasätta hela sin identitet. Samtidigt är den ofta fantastiskt bra och välskriven – framförallt för att jag känner så otroligt mycket för nästan hela bokens persongalleri. Max och hans lillebror Daniel allra mest, men också Max föräldrar och Sylvie – som Max blir förälskad i men ändå inte vågar berätta för. Den enda person som förblir stel och tråkig är läkaren Archie – hennes funktion i berättelsen är att förklara en hel del termer och få läsaren att förstå vad intersex innebär, vilket är viktigt såklart men hade kunnat göras på ett bättre sätt. De stycken där Archie berättar är överpedagogiska och ganska torra och jag lyckas aldrig få ett grepp om vem Archie är.

I Golden Boy får de flesta av huvudpersonerna komma till tals i egna kapitel, ett sätt att komma dem nära som jag verkligen tycker om. Ljudboken på engelska närmar sig nästan radioteater då alla karaktärer har olika uppläsare – samtidigt ett grepp jag faktiskt tyckte om. De flesta uppläsare är verkligt bra och den enda som är helt otroligt dålig är Sylvies röst. När hon läser Max repliker försöker hon använda en djuuuup och maaanlig stämma som istället blir en parodi på en mansröst – och när hon läser Sylvies tjejkompisars repliker låter de lite som mer högfrekventa versioner av Askungens möss. Det är så fånigt och jag önskar att uppläsare skulle SLUTA försöka förställa rösten i ”manligt” och ”kvinnligt” eller – nästan ännu värre – med ”ondska i rösten”.

Nä, bu. Fast lyssna på Golden Boy ändå, eller läs den, för det är en fruktansvärt viktig bok om en diagnos som det sällan pratas om – och helt enkelt bara en fruktansvärt viktig och sällsynt bra bok.

Bonnier Carlsen, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, BibbloAnna, Sannas bokhylla, Dagens bok, Bokstaden, Prickiga Paula, CRM Nilsson, Boktycke.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue – underbar queer 1700- talsromantik

Det finns något fullständigt ljuvligt i att hänge sig åt all den stormande kärlek, alla prassliga sidenkläder, alla förbjudna ord och alla mystiska skeenden som är Mackenzi Lee’s bok The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. Allra mest älskar jag hur Lee helt obrydd bryter mot varenda en av 1700- talets etiketter för hur unga män och kvinnor bör bete sig.

Henry Montague är en ung bisexuell lord som är hemligt kär i sin bästa vän Percy och tillbringar sina kvällar med att dricka vin tillsammans med sagda Percy och sina dagar med att sova ikapp gårdagens festligheter. När de tillsammans ska resa iväg på sin ”Grand Tour of Europe” som var den tidens coming-of-age för unga rika lorder, ser Henry sin chans att flörta vilt med Percy och kanske till och med våga berätta hur han känner. Vad han inte hade räknat med är att hans syster, en inte så väl genomförd stöld och en mystisk ask skulle kullkasta planerna åt flera vilt spretande håll.

Lee tar sig sannerligen friheter med det europeiska 1700- talet, men är samtidigt så autentisk i vissa detaljer, språk och händelser att det helt enkelt är en fröjd att läsa. Att medelst lite fiktionaliserat historieberättande fläta in HBTQ i 1700- talet är en utmärkt idé och Lee gör det så bra att det inte är helt omöjligt att tro på. Henrys läggning är sannerligen inte accepterad av familjen, men han blir heller inte slängd i fängelse eller något annat hemskt och han är ändå – relativt – öppen.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue är hysteriskt rolig, kvick i vändningarna och en verklig bladvändare – jag lyssnade på ljudboken men lät timmarna rusa iväg då jag hade fantastiskt sällskap av en syrlig uppläsare med ett underbart brittiskt uttal. Snart lyssnar jag på uppföljaren, The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Varsågod och rid – andra boken om Dalsboryttarna

I hästböckerna finns allt. Kärleken till hästarna, framförallt, men också vänskap, ängslan, tilltro, sorg och glädje. Och rivalitet, när det är tävlingar på gång. Varsågod och rid är andra boken om Dalsboryttarna, jag hade inte läst den första boken Ett eget lag men det gick bra ändå. Mycket av det som hände i Ett eget lag återges i Varsågod och rid. Dalsboryttarna är Athena och Petrus tillsammans med nya kompisen Lilja, de tävlar dressyr och siktar mot Ponnyallsvenskan. Men Petrus ponny Pi är egentligen för vild för honom, han vill sälja henne och köpa en bättre skolad häst. Athena har snart växt ur sin B-ponny Master men aldrig att hon skulle kunna tänka sig att sälja honom! Han är ju hennes bästa vän.

På många sätt tror jag att Varsågod och rid är ganska långtifrån många hästfrälstas verklighet. Athena bor på en gård med stall där de andra ryttarna hyr in sina hästar, det är dyra hästar och att köpa en ny, större tävlingshäst och ändå vänta med att sälja sin ponny värd trehundratusen är liksom inget problem. Samtidigt finns också den verkligheten, såklart, och Malin Eriksson skildrar Dalsbostallet och ryttarna fint.

Jag tycker om Athena, Petrus, Saga och Lilja. Jag tycker om att det finns problem, men att de tar sig igenom dem tillsammans. Varsågod och rid är en hästbok på arenan, med tävlingsnerverna utanpå och där kärleken till bästa hästkompisen ställs mot viljan att vinna och bli en bättre ryttare. En av de sakerna Malin Eriksson gör så bra är att visa att det inte alltid behöver vara en konflikt. Kärleken kommer alltid finnas där.

Finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

A Conjuring of Light – fantastisk urban fantasy

Att skriva nyskapande och hårresande spännande YA-fantasy i en tid när genren fullkomligt exploderat av lysande författare, kan inte vara det lättaste. V. E. Schwab är kanske inte den allra mest kända bland namn som Rick Riordan, Cassandra Clare och Sarah J. Maas, men hennes böcker om det magiska London har tagit andan ur mig på ett sätt ingen annan har på senare år. Kanske inte sedan Cirkeln.

Kell är en av de sista Antari, magiker som kan resa mellan Londons olika dimensioner. I Grey London, vårat London, har människorna glömt bort magin. I White London har magin lämnat världen för alltid och i Black London har den förgjort allt i sin väg. I Red London, där Kell har sin hemvist, flödar magin – men är också hotad av en skärva av den svarta magi som stängde dörrarna till Black London för alltid.

Jag kan inte bestämma mig för vem jag tycker mest om. Kell, magikern som är lysande men ibland ganska arrogant och otrevlig, den underbara piraten och rövaren Lila Bard, den sköra prins Rhy eller den outhärdlige piratkaptenen Alucard Emery. Framförallt kanske jag älskar att Schwabs persongalleri är så mångfacetterat, aldrig klyschigt och är så rikt på mångfald – utan att göra en grej av det. Jag älskar verkligen att två av huvudpersonerna har en HBTQ-relation, samtidigt kan jag inte låta bli att känna en tagg av besvikelse över att de samtidigt också blir något slags rosa alibi – ingen annan gång i de tre böckerna ges någon fingervisning om att HBTQ- relationer är vardag och finns överallt i det magiska London. Under de senaste årens utgivning har HBTQ börjat krypa in i YA-fantasyn exakt på detta sätt, med ett enda queert förhållande – jag hoppas att det bara är en början och att HBTQ-relationer kommer ta mycket större plats i fantasyn i framtiden.

Med det sagt älskar jag A Conjuring of Light. Den är massiv, mäktig på över 600 sidor men spännande och fantastisk hela vägen. Det är mörkt, och mörkare blir det, till en gräns där jag undrar hur långt Schwab egentligen kommer att gå. Jag älskar modet att utforska det svåra och jag älskar hur fantasifullt det är. Om du bara tänkta läsa en YA- fantasy- serie i år, läs den här.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:

A darker shade of magic
A gathering of shadows

Kärleken vi inte förstår och ALMA-priset 2019

Bart Moeyaert fick ALMA-priset 2019, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag kanske inte alltid läser årets Nobelpristagare, men jag läser utan undantag alltid årets ALMA-pristagare. Det är ofta författare jag älskar att upptäcka, författare som kan vara stora i sina hemland men doldisar i resten av världen. Jag tycker alltid att juryn gör bra val.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Bart Moeyaert, hans böcker har funnits översatta till svenska men gått ur tryck för längesedan. Det är också fint med litteraturpris, att böcker får nytt liv. Ganska snart efter tillkännagivandet av priset blev Kärleken vi inte förstår, en ungdomsbok, nyutgiven av Gilla böcker.

Kärleken vi inte förstår är en kort men intensiv roman, framrullande som en film. Jag kände det som att jag satt på en teaterbänk och såg hela skeendet framför mig, Bart Moeyaert är sparsam med beskrivningar och förklaringar men lämnar tillräckligt mycket ledtrådar för att läsaren själv ska kunna förstå vad som utspelar sig mellan raderna.

Det är en stekhet sommardag, en familj sitter inklämd i en bil. Det finns så mycket begravt under ytan att luften inte räcker till och vid en paus sprider de ut sig över ett vetefält. Mamman och storebror Axel bråkar, vår berättare försöker skydda lillasyster Edie. Ett familjedrama, med betoning på drama. Gång på gång återkommer jag till att det känns som att se en teater utspela sig framför mina ögon. Det är skickligt, men inte alltid fantastiskt som läsning. Kärleken vi inte förstår gör mig kluven. Ibland fascineras jag av berättandet, ibland undrar jag hur bra den är som en ungdomsbok. Ändå finns det massor av undertryckta känslor att spegla sig i – ånger, hat, kärlek, ilska och rädsla. Bart Moeyaert är utan tvekan en skicklig berättare, kanske kommer jag läsa fler böcker. Men jag är inte lika överväldig som jag var över 2018 års pristagare Jaqcueline Woodson.

Gilla böcker, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Ugglan och boken.

Tongues of Serpents – med drakarna på vidare äventyr

Tongues of Serpents är den sjätte boken i Naomi Noviks fantastiska serie om draken Temeraire och hans kapten Laurence. Det är också den första boken i serien jag läser på engelska, eftersom den svenska översättningen slutade med den femte boken. Det är synd, för det här är otroligt bra fantasy som håller även efter några år.

Serien om Temeriaire utspelar sig under Napoleonkrigen, ett fiktionaliserat historieberättande som tar krigiska slag och årtal på allvar men placerar in drakar i skeendet. Mycket roligare, om du frågar mig. Drakarna i sig är det bästa med serien, Naomi Novik ger dem fantastiska personligheter och låter dem vara betydligt smartare och mer intressanta än sina människor. Jag älskar hur Temeraire tänker och pratar med Laurence, jag älskar hur Novik gjort dem så intelligenta men samtidigt pragmatiska och kärleksfulla. Det är ganska långt ifrån den typiska drak-skildringen i fantasygenren.

I Tongues of Serpents är Laurence och Temeraire fortfarande i onåd hos den engelska kronan, efter händelser som utspelade sig tidigare i serien. Våra hjältar får se en helt annan del av världen än den engelska landsbygden och det krigsdrabbade Europa, och det är roligt att följa med på äventyret. Ändå saknar jag många av de personer som fått stanna kvar i England, den kvinnliga kaptenen Rowland inte minst. Jag hoppas av Laurence och Temeraire får komma tillbaka till sina tjänster i kommande böcker. Jag har tre böcker kvar att läsa och jag kommer vara hemskt ledsen när de är slut.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker i serien:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld
Elfenbensriket
Örnarnas triumf

Carry On – Rainbow Rowell

När du älskar en bokserie riktigt, riktigt mycket vill du ofta läsa och veta precis allt om den. Även om det inte är författaren som skrivit. Det är en av anledningarna till att det finns så otroligt mycket omkring- berättelser och fanfiction till verk som Harry Potter.

Den här recensionen handlar egentligen inte alls om en Harry Potter- bok, men ändå gör den det. Kanske handlar den allra mest om den stora kärlek så många känner till en av litteraturhistoriens mest populära barnboksserier någonsin. Själv har jag älskat böckerna om trollkarlsvärlden sedan jag läste första boken 1999, ändå har jag aldrig varit någon som gett mig in i de ton av fanfiction som finns omkring serien. Därför lockade aldrig riktigt Fangirl eller Carry On, men eftersom Rainbow Rowell är en så exceptionellt bra författare läste jag böckerna ändå.

Fangirl är en av de allra bästa böcker jag läst. Det är nödvändigt att börja med Fangirl, för det är i Fangirl du lär känna Cath, fanfictionförfattare och stort fan av bokserien Simon Snow. Simon går på Watfords School of Magics och går i lära hos The Mage för att slåss mot The Insidious Humdrum. Att Simon Snow- böckerna är en mer vuxen spegelbild av Harry Potter- böckerna i Fangirl är mer än självklart. Så vad skulle Carry On, Caths fanfiction av den åttonde boken om Simon Snow som är utgiven för läsare i vår värld, kunna ge en läsare som hen inte redan fått i Harry Potter? Mycket, skulle det visa sig. Carry On är Young Adult- fantasy när den är som allra, allra bäst. Att den är en spegel av Harry Potter är sant, men den är långtifrån en kopia. Jag skulle vilja påstå att det är den perfekta boken för den läsare som åldrats i takt med Harry Potter- böckerna, en vuxnare Harry Potter som också har mycket av det som Rowlings serie saknar.

Framförallt älskar jag den spirande kärlekshistorien mellan Simon och Baz. Jag vet att många HP-fans gärna vill lyfta fram ”Dumbledore är gay” till försvar för J. K. Rowlings avsaknad av HBTQ- personer i sin bokserie men det är ett väldigt klent försvar då det faktiskt aldrig skrivs ut i böckerna. Det är mer av en pinkwashad efterhandskonstruktion än faktiskt representation. En YA är oftast ingen YA utan en riktigt glödande kärlekshistoria och i Carry On glöder det. Oj, vad det glöder! Men det är också mörkt, och svårt, på ett helt annat sätt än det är i Harry Potter. Det barnsliga finns inte där, men däremot en underbar humor som känns så engelsk att det är svårt att ta in att Rainbow Rowell är amerikan.

Så, vad handlar Carry On om? Simon Snow vill egentligen bara njuta av sitt sista år på Watford School of Magics men tillåts aldrig göra det, mitt i att hans flickvän har gjort slut, att hans mentor vill gömma honom från omvärlden och att hans rumskamrat är försvunnen. Och så var det historien med The Insidious Humdrum som vill ta kål på honom för evigt.

Carry On är helt enkelt ljuvlig. Jag lyssnade på den, på engelska, och inläsningen var en av de mest fantastiska jag lyssnat på, någonsin – det är inte ofta jag genast vill börja om med en bok så fort jag lyssnat klart. Jag önskar så att jag hade den oläst och du kan skatta dig lycklig som har det. Men du, läs Fangirl först.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Fangirl.

Internment – Samira Ahmed

Samira Ahmed är en YA- författare att hålla ögonen på. Jag tyckte mycket om hennes debutbok Love, Hate and other filters men önskade mig lite mer svärta. I Internment, hennes andra roman, finns det mörker så att det räcker och blir över, till och med för mig.

Layla Amin är sexton år och bor i USA i en skrämmande nära framtid, kanske bara 15 minuter bort. En onämnd, men gissningsvis gulhårig och skrikande, amerikansk president har dragit lagar som ”The Muslim Ban” och muren mot Mexiko till sin gräns: steg för steg inskränks muslimers rättigheter, steg för steg accepterar USA:s befolkning förtrycket. Tills det oundvikliga händer: muslimer sätts i interneringsläger. Det är inte ett koncentrationsläger, men det är heller inte frihet. Layla, hennes familj och vänner vaktas av beväpnad militär och tvingas äta, sova och arbeta på bestämda tider inom taggtrådsförsett stängsel.

En del karaktärer är något nyanslöst skildrade, men kanske är det också en av poängerna. Samira Ahmed skildrar inte bara en högst möjlig dystopisk framtid utan också två andra viktiga saker: dels hur uppror fungerar och dels hur det är möjligt att en sådan här sak kan ske i ett modernt samhälle. Hur det allmänna samtalet och debattklimatet förskjuts i så små steg att ingen agerar förrän det är för sent. Det skedde under andra världskriget, det sker nu i dagens Sverige i samtalet om invandring och muslimer, och det sker i Samira Ahmeds framtidsskildring.

Internment är en dystopi, men det är en otroligt otypisk sådan. Jag önskar nästan att den inte ställs på dystopihyllan på biblioteken för allra mest är det en Young Adult- roman och en skildring av hur livet för många muslimer ser ut idag – i det att en som muslim blir utsatt för rasism och förföljelse även i land som Sverige och USA, som kallar sig moderna. Nästan än värre är hur väl Samira Ahmed skildrar den interna processen hos de som blir utsatta, hur självförtroendet sakta men säkert bryts ner och hur lätt det därför är att finna sig i omständigheterna. Jag älskar hur Layla är som en lysande fyrbåk i allt det tunga och sorgliga, hur hårt hon slåss, hur nära hon känns.

Internment är en lysande roman. Jag önskar att många kommer läsa den – och kanske få sig en tankeställare i vad som händer med människor när de steg för steg accepterar ett förändrat samtalsklimat om människor som inte ser ut som de själva eller har en religion som inte är deras egen. Kanske är Samira Ahmeds författarskap stundtals fortfarande lite oputsat efter endast två romaner men jag tror – och hoppas – att hon kommer bli en stor och lysande stjärna på den fantastiska YA- himlen.

Jag hoppas boken översätts snart. Du hittar den på engelska på bland annat Bokus och Adlibris.