Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Familjen – Cecilia Lidbeck

Ella har vuxit upp på Gården, och den är hela hennes liv. På Gården är det Far som bestämmer och han ser till att inget förgiftat från omvärlden tar sig innanför Gårdens stängsel.

Cecilia Lidbeck räds inte de svåra ämnena, det djupa och psykologiska – det som går under huden. Hennes förra roman för unga, De försvunna, var en resa in i skräckfyllda, undanträngda minnen och ett vansinnigt spännande utforskande av gruppsykologi. I Familjen berättar Cecilia Lidbeck om ett barn som växt upp i en sekt, och det är inifrån, från barnets synvinkel, som läsaren får följa med. Ella tror blint och helhjärtat på Far, tror på att de som bor utanför Gården är dömda att gå under när den stora katastrofen kommer. Då, när miljöförstöringen ödelagt städerna och barn föds med robothuvuden, då är det människorna på Gården som finns kvar.

Det finns så mycket att fundera över och prata om i Familjen, särskilt då den försiktigt närmar sig verkligheten. Far är inte en religiös ledare, Familjen är ingen självmordssekt. Istället är det verkliga rädslor som fått ta överhanden och blåsts upp till faror och konsekvenser som inte existerar – miljöförstöring och klimathot är ett faktum, men att det gått så långt att alla jordens skogar blivit öknar och att inga skolor finns kvar är förstås inte sant. Far driver barnens rädslor tills det osannolika blivit sant – rädslor som många barn idag, liksom bokens Ella, bär i sitt inre. De litar blint på Far, tror på de vuxna som är deras ledstjärnor i livet.

Cecilia Lidbeck är en otroligt skicklig författare, språket är trollbindande. Det är omöjligt att inte genast fatta tycke för Ella och hennes bästa vän Örn. Hur pass skicklig författare Lidbeck är visar sig inte minst när man under läsningen kastas mellan bestörtning över hur hjärntvättade barnen är, till känslan av hur fint de ändå har det på Gården ibland.

Familjen är en bok som sticker ut på ungdomsavdelningen. Det är en bok jag inte ger till vem som helst, men till många. Till alla de som älskar spänning och skräck men har tröttnat på hemsökta gamla hus och knirrande trappor. Till språkligt avancerade tolvåringar eller läströtta femtonåringar. Men allra mest vill jag ge den till lärare i klass fyra till sju, för att läsa högt. Cecilia Lidbecks välskrivna spänningsberättelser är fantastiska för högläsning och ger utrymme för att prata om allt ifrån rädslan för klimathotet till vuxna som sviker, om sanning och ljug, tro och sekter, om vänskap och döden och, ja, livet.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Annas bokblogg, Klara pratar böcker, Boktokig, Agnes bokblogg, Carolina läser.

Leah on the offbeat

Just nu är sprakande, elektriska, glittriga, härliga, queera, karamelliga Young Adult- romaner allt jag vill läsa. Skräck och dystopier tar sig för en gångs skull alldeles för nära min egen verklighet. Helst vill jag lyssna på böckerna, sjunka in i en helt annan verklighet för ett tag. Efter What if it’s us hade jag inte fått nog av Becky Albertalli (som skrev den boken tillsammans med Adam Silvera) och återvände till Creekwood i Leah on the Offbeat.

Leah on the Offbeat är en fristående uppföljare till Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon som den kanske är mer känd som efter att filmen fick premiär – eller, för att göra det ännu knepigare, Bara tre ord som den första upplagan döptes till på svenska. Nåväl. I Leah on the Offbeat intar Simons bästa vän Leah scenen, och huvudrollen. Jag älskar Leah. Jag älskade Leah redan i Love, Simon och jag älskar att hon fått en egen bok. Inte bara älskar jag henne för att det finns så få uttalat bi/pansexuella tjejer i litteraturen att få känna igen sig i, i litteraturen, utan också för att hon är en så otroligt fint tecknad karaktär. Leah är alltid den schysta kompisen, men den som kanske ofta håller sig i bakgrunden. Hon ställer upp, men gör inte jättemycket väsen av sig. Inte ens hennes bästa vän Simon känner till att hon är bisexuell, det är bara hennes mamma som vet. Så vad gör hon, när hon ska börja på universitet med Abby och slits mellan vänskapen och kärleken?

Om jag hade bott i Creekwood hade jag velat att Leah var min bästa kompis, eller min flickvän. Faktiskt är jag inte så lite kär i henne. Becky Albertalli skriver helt fantastiskt om det vardagliga, om vänskapen och kärleken som driver tonårslivet framåt, och hon får läsaren att känna sig nära. Uppläsningen av ljudboken på engelska är helt fantastisk, jag tillbringade timmar åt gången i Leahs sällskap och jag lyssnade ut den på några få dagar. Jag vill ha mer, massor av mer, från Becky Albertalli – en av de mest stigande stjärnorna på YA-himlen.

Boken finns bland annat på Uppsala English Bookshop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Böcker o annat, snowglitter, Jag och mina böckerBoktycke.

What if it’s us

Meet-cute på ett postkontor mitt i vimlande New York. What if it’s us börjar som en sockersöt high school- film men adderar ett lager av queer-y love och nitty-gritty nördighet som gör alltihop fullt acceptabelt, även för en cyniker som jag. Faktiskt är det helt underbart gulligt och bubbligt.

Arthur tillbringar sommaren i New York, till hösten kommer han börja college. Kanske inte det bästa tillfället att möta sitt livs kärlek men när han springer på Ben på ett postkontor inser han att universum och Broadway verkligen försöker säga honom någonting. Ben, som är på väg att skicka iväg en låda med sin expojkväns tillhörigheter, tycker att universum snarare skulle kunna sköta sina egna affärer. Men när Arthur sätter upp lappar över hela New York för att hitta Ben – och gör det – så kan ingen neka till att universum måste ha ett finger med i spelet.

Det kan låta lite högtravande och cringey, men Becky Albertalli och Adam Silvera hittar precis rätt balans mellan det pompösa och det jordnära – lite som Glee möter John Green. Jag älskar att What if it’s us tar det melodramatiska på stort allvar, lika mycket som de små gesterna.

Becky Albertalli är den fantastiska författaren bakom Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon, det något enklare namnet som tilldelades filmen baserad på boken. Hon har skrivit What if it’s us tillsammans med Adam Silvera, vars författarskap jag fortfarande har framför mig och som gett ut boken med den kanske sorgligaste titeln någonsin – They both die at the end.

Jag hoppas inte att de gör det. Ungdomsböcker med HBTQ-karaktärer har alldeles för länge gjort just det, låtit sina karaktärer dö i slutet för uppenbarligen är det enda sättet om du är gay. Ofta slutar ditt liv med misshandel, överdos och olycka i vilket fall. Jag älskar raden av böcker som kommit de senaste fem åren där queera förhållanden faktiskt slutar lyckligt, eller, åtminstone inte i misär. What if it’s us är en av de allra finaste böckerna jag läst i en genre som bara lyser mer och mer klart för varje stjärnförfattare som stiger upp på dess himmel. Queer, bubblig, nördig Young Adult – kanske den enda genre jag verkligen vill gräva ned mig i just nu.

Children of Virtue and Vengeance

I Children of Blood and Bone fick vi möta Zélie, fast besluten att ta tillbaka magin till Orïsha. Under årtionden har monarkin förtryckt de majis som är bärare av magi, tyranniserat och förstört. Nu, när magin verkar ha återvänt med full kraft, måste Zélie och den fallna prinsessan Amari återta makten i Orïsha.

Jag skrev om Children of Blood and Bone att den berättar en saga om vår egen tids verklighet, full av rasism och brutalitet. Som så mycket annan fantasy finns det så mycket att känna igen, förklätt i sjok av magi. Men till skillnad från mycket annan Young Adult- fantasy som skrivs idag är Children of Virtue and Vengeance fruktansvärt mörk och brutal, men också glödgande av en passion inte alla författare besitter.

Tyvärr är den också en typisk mellanbok i en trilogi. Det finns mycket vackert och fantastiskt här, som Zélies och Amaris svåra vänskap, som miljöbeskrivningarna och – framförallt – magin, vars system inte liknar någon annan YA-fantasy som ges ut idag. Jag önskar att allt detta hade fått ta mer plats, och att de ständiga vändningarna i historien och mellan de två olika lägren – majis och monarkin – hade kortats ner. Children of Virtue and Vengeance är snabb, det går undan så mycket att jag inte alltid hänger med i alla perspektivskiften. Jag önskar att Tomi Adeyemi hade vilat lite mer i sin historia och kortat ned den, kanske till och med skrivit två böcker istället för tre. Jag kommer definitivt läsa tredje och förhoppningsvis sista boken för The Legacy of Orïsha är något alldeles särskilt i fantasyhyllan – men jag hoppas också att Tomi Adeyemi växer i sitt författarskap inför nästa bokserie.

Här kan läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.

Wildcard – Marie Lu

Emika Chen är den coola hackern med det regnbågsfärgade håret jag minns så starkt från Marie Lu’s Young Adult/Science Fiction- roman Warcross. I en nära framtid har gaming utvecklats till sin topp i Warcross, spelet alla spelar genom specialgjorda glasögon – VR inte bara i spelet utan vart än du går. Warcross, som är skapat av spelgeniet Hideo Tanaka, är mer än bara ett spel och du jagar poäng i en virtuell verklighet vad du än gör.

I Warcross tog sig Emika Chen igenom det internationella Warcross- mästerskapet och skapade sig några farliga fiender på vägen. Hon bär också med sig sanningen om Hideo Tanakas intentioner med spelet, han som en gång var hennes vän och förebild.

Wildcard är uppföljaren till Warcross och den tar vid ungefär där vi lämnade Emika. Wildcard är, liksom Warcross, halsbrytande action och fantastiska science fiction- visioner som ändå inte verkar befinna sig så långt in i framtiden. Med Warcross- glasögonen ser du hela världen med ett sprakande filter framför ögonen, men i fel händer kan verktyget användas för att kontrollera mänskligheten. Såklart. Någonstans under läsningen var jag lite rädd för vart Marie Lu tog sin berättelse, men mot slutet tar det sig rejält. Wildcard är inte alls lika bra som Warcross, framförallt är den spretigare, men det är spännande och stundtals riktigt snygg YA/SF – väl värd att läsa om du tyckte om Warcross.

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

”Straight people should have to come out too. The more awkard it is, the better.”

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, omdöpt till Love, Simon efter att filmatiseringen av boken sett dagens ljus, är en underbar Young Adult- roman. Den är precis så varm och mysig att den känns som en tröst när livet är lite jobbigt, men inte så sötsockrad att du mår illa.

Det är en roman om att komma ut, men också om att inte behöva göra det. Vad mer är, det är en komma ut- roman utan några livshotande komplikationer, utan fullständig hjärtesorg, utan misshandel och utan drogproblem. Det kan verka konstigt att nämna detta men alltför många HBTQ- böcker – framförallt komma ut- romaner – på ungdomsavdelningen, har sorg och elände i kölvattnet. Vi behöver lite positiva historier också.

Simon är alltså gay, men ingen vet om det. Ingen mer än Blue, som också är gay, och som mailväxlar med Simon utan att de vet varandras riktiga namn. I sina mail kan de öppna sina hjärtan för varandra, dolda bakom anonymiteten. Samtidigt pågår Simons IRL- vardag men bästa kompisen Leah och repetitioner inför musikalen han är med om att sätta upp.

Det är någonstans där jag verkligen börjar älska Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är en otroligt fin, vardagsnära roman med ett enormt hjärta. Den handlar om livets knölar i vägen, om kärlek och vänskap. Den är oerhört fint skriven och ljudboken är väldigt bra inläst. Filmen, sedan, är en otroligt fin tolkning av boken – den följer inte bokens handling precis men det tycker jag inte den behöver göra. Böcker och filmer är ändå två olika medium och all härlighet, vänskap och kärlek som finns i boken, känns också i filmen. För en gångs skull älskade jag både boken och filmen och kommer båda läsa om boken och se filmen igen. Säkert flera gånger.

Boken finns på engelska bland annat på Bokus och Adlibris, på svenska här och här.

The Coldest Girl in Coldtown

Det är mörkt som natten, det är kärleksgester att dåna till, det är vackra tonårsvampyrer som festar hela natten lång och välkomnar morgonen med ett blodbad. Kort sagt, det är Holly Blacks The Coldest Girl in Coldtown och jag är officiellt en vampyrläsare igen.

Jag har slukat vampyrromaner sedan jag läste I fullmånens sken från Läslusens bokklubb som tolvåring. Jag har läst mig igenom Anne Rice, Bram Stoker, Octavia E Butler, Stephenie Meyer, PC/Kristen Cast, Suzy McKee Charnas, Dan Simmons, John Polidori, Viktor Rydberg, Markus Heitz och många fler. Med kursen ”Vampyrfiktion” som jag läste 2012 började jag känna en viss mättnad och har inte plockat upp en vampyrroman sen dess.

Tana och Gavriel var exakt vad jag behövde. I ett någorlunda nutida USA är vampyrepidemin ett faktum, samhället försöker stänga in smittan i ”Coldtowns” och blir du infekterad måste du söka dig dit. På grund av saker som hände när hon var liten har Tana känt en mystisk dragning mot vampyrernas näste i hela sitt liv – och hon är inte ensam. Även om Holly Blacks vampyrer på många sätt är skitiga och grymma så skimrar det ändå romantiskt kring deras blodsugande vanor och eviga liv.

Det är något med den kombinationen jag tycker otroligt mycket om. På ytan är vampyrlivet ett romantiskt liv, men ser du det i ögonen möter du den kalla, råa verklighetens död och elände.  Tana stirrar det rakt i ansiktet när hon vaknar på morgonen efter ett ”Sundown party”, bakfull och den enda levande människan i huset. Vampyrer har tagit sig in, dödat de flesta av kalasets gäster och infekterat hennes expojkvän Aidan. På vägen mot säkerhet plockar Tana upp vampyren Gavriel och beger sig mot stadens Coldtown.

Jag älskar Tana. Hon är trulig, tuff och lite dumdristig, men med en otroligt härlig skiter-i-allt-attityd, utan att det känns överdrivet. Jag älskar att bisexuella killar och transpersoner får ta helt självklar plats (det händer inte ofta), jag älskar spänningen och tempot och jag ÄLSKAR Holly Blacks förmåga att visualisera ett dystopiskt, vampyrsmittat USA fullt med tonåringar som fortfarande drömmer den amerikanska drömmen – den är bara lite mer blodig. The Coldest Girl in Coldtown är underbar läsning.

Boken gavs ut på svenska 2016 av Rabén och Sjögren men den verkar vara slutsåld – den finns dock säkert på ditt närmaste bibliotek. Finns att köpa på engelska bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: MsHisingen, Carolina läser, Kattugglan, Världens bästa bok, Prickiga Paula, I<3Fantasy, Bokstaden, Havsdjupens sal, Nilmas bokhylla.