Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Drakar och majestäter

Jag älskar drakar, det har jag gjort så länge jag kan minnas. Åtminstone ända sedan jag mötte den buttre Smaug för första gången i ivrig bokslukarålder.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag älskar Naomi Noviks serie om Temeraire. Det är varken den mest innovativa eller välskrivna fantasy jag läst, men där de flesta människor som bäst är lite tråkiga, envisa och militäriskt enkelspåriga är istället drakarna vackra, livfulla, energiska – och roliga. Jag gapskrattar faktiskt med dem ibland, älskar deras sätt att se ned på människornas lägre intelligens och framförallt – i just den här boken – hur de börjar göra motstånd mot att användas som krigsmaskiner.

Det är i ett alternativt historiskt England vi befinner oss, Napoleonkrigen pågår för fullt och Temeraire och hans kapten Laurence är i onåd hos den engelska kronan för händelser som utspelade sig i bok fyra. I Örnarnas triumf, som är femte delen, invaderar Napoleon England, kungen flyr till Skottland och i sin iver startar Temeraire en helt egen krigsskvadron med avelsdrakar och vilddrakar i tron att Laurence är död.

Tyvärr slutade böckerna översättas efter del fem. Jag vet inte om det var låg efterfrågan som var anledningen men jag hoppas att några hittar till de här böckerna ändå. De håller väl. Det kommer säkert kännas lite märkligt att övergå till engelska i och med del sex men också lite spännande. Översättningen kan ju påverka mycket. Hur det blir får jag veta nästa sommar när jag återigen ger mig in i Temeraires värld.

De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf är slutsåld sedan länge men finns säkert på ditt lokala bibliotek. Köp den på engelska på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Minnet av vatten – en fantastisk roman

Ibland slår du ihop en bok och inser att din värld har förflyttats, om bara alldeles så lite. Att boken har tagit sig in under din hud, in i dina svåraste, mörkaste tankar, slagit rot där.

Minnet av vatten är en sådan bok. Det är en dystopisk roman som blickar in i ett av de delvis mest troliga skeendena för framtiden. Den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. Krig utkämpas om vatten, Kina har tagit makten över Europa. Skandinaviska unionen ockuperas av Nya Qian och här, långt i norr, finner vi sjuttonåriga Noria Kaitio. Hon går i lära hos sin far för att bli temästare, en urgammal befattning som rör vid gamla minnen och djupa hemligheter.

Emma Itärantas debutroman är lågmält poetisk, stilla som en fjällsjö på utsidan men bär så mycket under ytan. Minnet av vatten är en ovanlig dystopi, motståndet vågar knappt glöda och kommer kanske aldrig ta fyr, inte heller vet vi hur Skandinaviska unionen blev ockuperade. Den marknadsförs som en ungdomsroman men jag tycker att den lika mycket fungerar som vuxenroman. Ändå är det fint att den finns i ungdomshyllan, att väga upp lite mot alla actionfyllda dystopier som kan vara nog så bra men också blir lite kopior av varandra till slut. I Minnet av vatten finns heller ingen kärlekshistoria, vilket är ganska befriande. Här ryms å andra sidan så mycket mer, stillsamma betraktelser över människan och en outtalad fråga om etik och moral som börjar skönjas när Norias familjehemligheter guppar upp till ytan. Det är så oerhört vackert skrivet, så ljuvligt formulerat, samtidigt som det är en fråga omöjlig att svara på.

Minnet av vatten rör vid de djupaste rädslorna. Jorden har till sist gjort uppror mot människan. Smält den sista isen, lagt samhällen under vatten, krossat vår bekvämlighet som vi tog för given. Människorna undrar hur vi kunde låta det ske. Jag gråter och undrar samma sak. Kommer vi komma till, dit, där Noria är, innan människan förstår vad hen gör?

Modernista, 2017.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokbesatt, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Fantastiska berättelser, hyllan, Tusen sidor, bokkoll.

Ljus och mörker

Ljus ljus ljus är, i motsats till vad titeln utlovar, en svår och regntung kärlekshistoria. Det är sommaren 1986 och Tjernobyls dödsbringande moln verkar sväva över livet lika mycket som i himlen. Maria bor i en liten ort i Finland, allt är tråkigt, tills Mimi dyker upp och skänker ljus till Marias hela värld. Kärleken är lika hemlig som intensiv, familjerna misstänksamma och redan från första sidan svävar en dödsdom över berättelsen.

Jag hade höga förväntningar på Ljus ljus ljus. Den har fått fin kritik och tilldelades Finlandia junior 2011, ungefär som Sveriges Augustpris i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Och ibland är det väldigt fint. Det är lätt att förlora sig i miljön, i kärleken, i orden. När språket flyter på och inte stoppas av det direkta tilltalet till läsaren boken lider av. Just det har Ljus ljus ljus uppmärksammats för, men för mig fungerar det inte alls. Det tilltalar mig inte, det ger mig inte den närhet till Maria jag antar att författaren avser. Ibland känns det väldigt ansträngt.

Trots att det är en tung berättelse går det ändå fort att läsa, det är mycket luft och så pass mycket upprepningar att jag skummar lite ibland. Hade det inte varit det är jag inte helt säker på att jag faktiskt läst ut den här boken. Ändå tyckte jag om den, ibland. Då och då är språket ljuvligt vackert. Jag älskar att kärlekshistorien är så intensiv och att det svåra och mörka inte har att göra med att det är lesbisk kärlek. Men kanske är det en bok som måste hitta sin läsare, någon som kan kasta sig in i den där kommunikationen med bokens berättare som jag inte riktigt förmår. Då tror jag att den kan vara mycket fin.

Gilla böcker, 2011.

Boken finns till exempel på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: I Elinas hylla, Feministbiblioteket, Lottens bokblogg, Romeo and juliet, Fiktiviteter, Old Adult reads Young Adult, BibbloAnna,

Warcross – Marie Lu

Ett superhigh-tech spel som spelas interaktivt över hela världen och en cool hackertjej i huvudrollen – döm inte Marie Lus nya bok efter det 90- talspastelliga omslaget.

Marie Lu är författaren som verkar vilja ge sig in på alla fantastik- genrer som finns och hittills har hon lyckats oerhört bra. Minns den fantastiska dystopiserien Legend och den mörka fantasyserien The Young Elites som jag nästan älskade ännu mer. Förväntningarna på Warcross, en helt ny science fiction- serie, var därför astronomiska. Även Warcross verkar utspela sig en bit in i framtiden, men inte särskilt långt. Tekniken har gått framåt men det är inget dystopiskt samhälle vi möter.

För Emika Chen kunde det lika gärna vara det. Hon har skulder upp över öronen, ett brottsregister och är bara dagar ifrån att bli vräkt. Jag blir ändå kär i henne vid första ögonkastet när hon rullar fram på New Yorks gator på en elektrisk skateboard med ett regnbågsfärgat hår fladdrande i vinden. Hur skulle jag kunna låta bli? Emika Chen är prisjägare, på jakt efter spelare som slagit olagliga vad i spelet Warcross. Ganska snart får hon dock större byten på sin krok när hon hackar sig in i Warcross- mästerskapens öppningsmatch och blir anlitad av spelets skapare som insiderspion.

Warcross är spelet alla spelar. Med de glasögon spelet spelas med kan du vara ständigt uppkopplad, få poäng för allt du gör, hela tiden jämföra dig med andra. Jag tycker verkligen om Marie Lus världsbyggande och Warcross är en spännande vision, men jag tycker också att det haltar lite emellanåt. Framförallt är mycket i den senare delen av boken totalt överdimensionerat, det känns som att Lu försöker slå knut på sig själv i viljan att hitta den coolaste tekniken, de lyxigaste hotellrummen, de snyggaste och mest innovativa lösningarna. Ändå är det, efter en väldigt seg inledning, oerhört spännande och jag sträckläste andra halvan av boken under en eftermiddag. Det blir lite förutsägbart och onödigt klyschigt mot slutet men kanske kan jag förlåta Marie Lu för det när hon ändå har skapat en så spännande värld med en så cool karaktär i huvudrollen. Emika Chen FTW!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokraden, Annas bokblogg, Prickiga Paula, Carolina läser.

Ljudböcker att lyssna – och inte lyssna – på i den sista sommarvärmen

Under sommaren har jag lyssnat på en hel del ljudböcker, flera fantastiska men en där uppläsaren förstörde hela upplevelsen. Tyvärr är ljudböcker alltid en risk, en bok i händerna på fel uppläsare kan bli en katastrof. Jag har börjat lära mig att undvika dem så fort det hörs att det är fel men här gjorde jag tyvärr inte det. Men, först två lysande inläsningar:

Inuti huvudet är jag kul

Inuti huvudet är jag kul är den första boken jag läser av Lisa Bjärbo och om alla är så här bra kan jag inte riktigt förstå varför jag inte läst något tidigare. Jag har aldrig läst en så här bra bok om att vara introvert, allt är så på pricken beskrivet att jag nästan vill gråta ibland.

När Livs pappa bestämmer att de ska flytta från hyresrätten på Södermalm till en liten stuga i Ingelstad i Småland följer Liv motvilligt med, men att börja en ny gymnasieskola blir en katastrof. Jag älskar verkligen Liv. Jag känner så igen mitt tonårsjag i hennes tafatthet och blyghet, hennes sätt att bara vilja stänga av världen och alla däri. Hur frustrerande det är att tänka så mycket, men aldrig riktigt kunna eller våga säga det högt. Hela min skoltid, fylld av lärarnas ”ja, hon har ju bra betyg men säger alldeles för lite på lektionerna” på utvecklingssamtalen passerar liksom i revy när jag lyssnar. Jag älskar Liv och jag älskar hennes pappa, Lisa Bjärbo har tecknat ett otroligt fint porträtt av honom och tyvärr saknas det väldigt mycket i ungdomslitteraturen. Inuti huvudet är jag kul är en av årets bästa böcker, jättefint inläst av Lisa Bjärbo själv. Läs den, eller lyssna på den!

Boken finns på till exempel Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Vargnatts bokhylla, Enligt O, Fiktiviteter, Bokbabblaren, TinaE, Västmanländskan.

Sörja för de sina

Det var tre år sedan jag mötte Maj för första gången. Jag läste Att föda ett barn och fick andnöd av hur intensiv den var, hur mycket igenkänning som fanns där. Till min egen mormor och morfar, han som kom från en statarsläkt och gifte in sig i min mormors fina familj och liksom aldrig dög för dem; till min mamma som skrubbade hela huset bara vi skulle få en gäst. Till min egen tid, till prestationsångesten och rädslan för vad andra ska tycka, till hur viktig ytan är.

Att föda ett barn lämnade mig så urvriden att jag inte riktigt funnit det i mig att plocka upp andra boken. Så hittade jag den på Storytel och började lyssna, och fann mig totalt uppslukad. Jag älskar uppläsningen av Andrea Irving! Den är lågmäld, ändå känns det som att det är Maj som pratar i mitt öra. Jag ägnade sommaren åt att lyssna på Sörja för de sina och det ångrar jag inte. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över hur Kristina Sandberg kan berätta om ett helt liv utifrån den ångest över perfektion Maj har. Över sju sorters småkakor, rena golv och mätta barn. Framförallt ångesten över hur maken Thomas klarar nykterheten. Ska han få ett återfall? Att lämna svävar i utkanten av Majs synfält men aldrig vågar hon forma ordet ”skilsmässa”. Hur skulle det se ut? Ändå förstår aldrig Maj att det är ångest hon lider av. När Kristina Sandberg skriver om Maj gör hon något som få, nästan ingen gjort: berättar om hur hårt livet som hemmafru var. Det är en stor feministisk gärning.

Kristina Sandbergs berättarkonst är fantastisk. Sörja för de sina var inte lika mycket av en ångvält över mig, kanske för att jag lyssnade på den. Ändå gjorde den ett så djupt intryck att jag måste vänta lite med att lyssna på avslutande delen Liv till varje pris. Kanske vill jag inte heller lämna Maj, riktigt än.

Boken finns i pocket på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Lyrans noblesser, ...och dagarna går, Boktanken, Bokdamen, Litteraturmagazinet, Bokhora, Dagens bok, Feministbiblioteket, Bokfantomen.

Lögnernas träd

Lögnernas träd är en fantastisk berättelse om vetenskap, tro och törst efter sanning. Kanske framförallt är det historien om hur en ung tjej bestämmer sig för att inte låta någon eller något stå i vägen för henne, inte ens 1800- talets alla seder och regler för hur kvinnor bör vara.

Tyvärr förstördes boken totalt för mig av uppläsaren. Jag har tidigare lyssnat även på Fandom av samma uppläsare och irriterade mig ofantligt på sättet att göra tillgjorda röster av vissa karaktärer. I Fandom var det överkomligt, så jag gav henne en chans till. Men i Lögnernas träd är det fullkomligt outhärdligt. Att försöka vränga till rösten för att det är en gammal gubbe eller en ond karaktär som pratar gör bara att det blir löjligt och jobbigt att lyssna på, jag kan inte förstå hur det här har gått igenom någon slags redigeringsprocess? Jag kommer aldrig någonsin att lyssna på den här uppläsaren igen men jag är otroligt imponerad av Frances Hardinge för hur lysande den här boken är lös ändå igenom. Även Faith, liksom Liv, är en karaktär jag bara älskar. Jag älskar hennes kamp och älskar 1800- talsskildringen. Men läs den, lyssna inte på den.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: …med näsan i en bok, Prickiga Paula, Carolina läser, Leva loppan, Bokkoll, Annas bokblogg, romeoandjuliet.

När paradistillvaron blir en skräckhistoria

När något i en bok av Magnus Nordin verkar för bra för att vara sant, då är det oftast det. Elin och Denise har sökt sommarjobb som husvakter på en ö i skärgården. De är nykära och tänker sola och bada sommaren lång. Huset badar i lyx och överflöd, de är helt ensamma och allt de behöver göra är att klippa gräs och hålla efter huset. Rena drömmen! Men sakta börjar skräcken inkräkta på idyllen. Lampor tänds och släcks, mystiska ljud hörs på natten, och vad hände egentligen med husägarens fru? Drunknade hon? Och vad är det för kråka som stirrar på dem utanför fönstret? Paradistillvaron blir ett skräckscenario och gamla sägner flyter upp till ytan.

Magnus Nordin är helt klart en skräckmästare i ungdomsboksgenren men Hemsökta är inte en av hans bästa böcker. Den börjar lovande, den soliga stämningen har redan från början ett mörkt moln över sig och det är lätt att leva sig in i berättelsen. Och jag älskar att huvudrollerna är ett lesbiskt par utan att det behöver göras en så himla stor grej av det! Men, så händer inte riktigt någonting. Inte förrän mer än halva boken har gått och sedan är det rätt snabbt slut. Jag gillar berättelsen men den blir aldrig tillräckligt otäck. Hemsökta är en bladvändare i sommarvärmen men tyvärr inte riktigt mycket mer än så.

Bonnier Carlsen, 2016. Jag lyssnade på boken, fint inläst av Mirja Turestedt.

Hitta boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Leva loppan, romeoandjuliet, Prickiga Paula, Annas bokblogg.