The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy

The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy är den högst efterlängtade uppföljaren till The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. I den gav sig sykonen Henry och Felicity Montague iväg på en ”Grand Tour of Europé” tillsammans med Henrys bästa vän och hemlige älskare Percy. I The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy fortsätter Mackenzi Lee att flörta med det europeiska 1700- talets alla strikta seder och bruk, samtidigt som hon glatt väver in högst queera skeenden i berättandet. Det är, minst sagt, underbart.

Ändå kanske jag hade önskat mig ännu mer av uppföljaren till en bok där ordet ”bombastiskt” liksom beskrev alltihop lite i underkant. Jag älskade att Mackenzi Lee inte skrädde orden i Henrys och Percys sexuella eskapader, och även om det är betydligt mer äventyr i Felicitys bok så är det istället mindre queert.

Jag tyckte ändå det var fantastiskt roligt att följa med på Felicitys äventyr. Det är en berg- och dalbana av aldrig sinande upptåg när Felicity försöker undvika att bli bortgift och gör sitt bästa för att bli accepterad på läkarutbildningen. Nu är inte de gamla 1700- talsgubbarna särskilt pigga på att låta en kvinna bli läkare, och som ett sista hopp beger sig Felicity till Tyskland där en av hennes gamla vänner ska gifta sig med en läkare. Med sig får hon en mystisk kvinna som lovar att hjälpa Felicity mot att hon presenterar henne för Felicitys barndomsvän, den som ska gifta sig med läkaren Felicity beundrar så mycket. Att det smids ränker? I allra högsta grad. Mackenzi Lees böcker är härliga, spännande, färgglada och fullständigt obrydda.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Harper Collins, 2018.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Känslan i korridorerna

Korridorerna i högstadiet och gymnasiet, jag tror vi alla minns dem. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing.

Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl.

Det var flera månader sedan jag läste Korridorer nu, det var när nätterna var som ljusast och jag kunde sitta barfota i daggvått gräs och läsa i dagsljus vid midnatt. Jag minns inte novellernas handling särskilt väl, men jag minns känslan. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg. Den är en av de mest välskrivna ungdomsböcker jag läst och jag önskar att många lärare läser dem tillsammans med sina högstadielever och gymnasieelever. Det är noveller att prata länge om, att känna, att minnas.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Agnes bokblogg, Tusen sidor, Barnboksbloggen, Prickiga Paula.

Min bror heter Jessica – John Boyne

John Boyne skriver i sitt efterord till Min bror heter Jessica att han som författare inte vill skriva om det han känner till utan om det han inte känner till. Att han vill utforska andra människors liv. Nog så väl, men det är ändå viktigt att veta vad en skriver om. Särskilt när en skriver om personer vars liv och hälsa riskeras av samhällets ovilja att förstå.

John Boynes nya ungdomsbok är en bok som gör mig oerhört kluven. Världen behöver många fler böcker om transpersoner, men jag är inte helt säker på att John Boyne gör det på rätt sätt. Jag är heller inte säker på att det är helt fel. Jag har ingen transerfarenhet själv så innan jag började skriva den här recensionen tillbringade jag flera timmar på internet för att försöka läsa något om vad människor med transerfarenhet kände för den.

Det var inga bra recensioner. Många, och det gjorde även jag, fastnade länge vid titeln. Det är en kränkande titel i det att Jessica kallas ”bror” när hon förstås är en syster – och dessutom är det en slags clickbait- rubrik för att fånga en potentiell läsare. Tyvärr är titeln ganska synonym med boken för hela bokens poäng är att Jessicas familj är skitstövlar som vägrar förstå och acceptera när Jessica kommer ut som transtjej. Det är inte svårt att förstå John Boynes intentioner, att låta lillebror Sam berätta för att skildra en familj som långsamt inser och börjar acceptera sin dotter för den hon är. Tanken är, förutsätter jag, att någon ska läsa utifrån samma position som Sam och själv börja förstå.

Men det är en lång väg dit. Sam gör en poäng av att hela boken igenom, fram till de sista sidorna, ständigt benämna Jessica som ”min bror” och Sam, och resten av familjen, är så hårdnackat negativa att det nästan blir en parodi. Föräldrarna är politiker, mamman kandiderar till att bli Storbritanniens premiärminister, och när de besöker psykologen – och sedan under en middag hamnar i en absurd diskussion om vilket semestermål som är mest politiskt korrekt (de landar i Lake District) – är de i princip tecknade som karikatyrer.  Det hjälper inte berättelsen och det är tyvärr inte det minsta roligt, det låter bara Jessicas egen historia hamna i skymundan. Tyvärr är också den enda människa som bryr sig om Jessica och accepterar henne villkorslöst också parodiskt tecknad. Nästan varenda person i den här boken är fullständigt tvådimensionell, förutom Jessica, och hon får aldrig vara mer än en röst i bakgrunden.

Jag undrar vilken läsare John Boyne sett framför sig. Efter vad jag har läst så verkar många transpersoner själva vägra läsa den – så är tanken att någon som, liksom Sam, har starka fördomar ska läsa den och bli omvänd? Jag tror tyvärr inte de kommer plocka upp den här boken. Som högläsning i en klass? Nja, det skulle lätt kunna bli ganska traumatiskt för eventuella transpersoner och i så fall skulle jag hundra gånger hellre rekommendera Brorsan är kung eller Om jag var din tjej.

De som försvarar John Boyne menar att konsten måste få vara fri. Det svåra är att konsten, i det här fallet, kan försvåra livet för den redan oerhört utsatta grupp konsten säger sig vilja representera. Problemet, tycker jag, är att John Boyne inte verkar ha varit tillräckligt lyhörd mot de transpersoner han har pratat med under skrivandets gång. Det räcker med att läsa Brorsan är kung för att förstå att det är klart att författare kan skriva fantastiskt fint om transpersoner utan att själv ha erfarenheten, men jag är också rädd att John Boynes bok stjäl platsen från en författare som kan berätta utifrån sig själv. Vi behöver fler sådana berättelser, många fler. Jag vill inte vara tvärsäker på något jag skriver utifrån min position, men något jag vet är att representation spelar oerhört stor roll. John Boyne hade kunnat göra något verkligt stort av berättelsen om Jessica, men nu känns det ibland nästan respektlöst.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, I heart fantasy.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Familjen – Cecilia Lidbeck

Ella har vuxit upp på Gården, och den är hela hennes liv. På Gården är det Far som bestämmer och han ser till att inget förgiftat från omvärlden tar sig innanför Gårdens stängsel.

Cecilia Lidbeck räds inte de svåra ämnena, det djupa och psykologiska – det som går under huden. Hennes förra roman för unga, De försvunna, var en resa in i skräckfyllda, undanträngda minnen och ett vansinnigt spännande utforskande av gruppsykologi. I Familjen berättar Cecilia Lidbeck om ett barn som växt upp i en sekt, och det är inifrån, från barnets synvinkel, som läsaren får följa med. Ella tror blint och helhjärtat på Far, tror på att de som bor utanför Gården är dömda att gå under när den stora katastrofen kommer. Då, när miljöförstöringen ödelagt städerna och barn föds med robothuvuden, då är det människorna på Gården som finns kvar.

Det finns så mycket att fundera över och prata om i Familjen, särskilt då den försiktigt närmar sig verkligheten. Far är inte en religiös ledare, Familjen är ingen självmordssekt. Istället är det verkliga rädslor som fått ta överhanden och blåsts upp till faror och konsekvenser som inte existerar – miljöförstöring och klimathot är ett faktum, men att det gått så långt att alla jordens skogar blivit öknar och att inga skolor finns kvar är förstås inte sant. Far driver barnens rädslor tills det osannolika blivit sant – rädslor som många barn idag, liksom bokens Ella, bär i sitt inre. De litar blint på Far, tror på de vuxna som är deras ledstjärnor i livet.

Cecilia Lidbeck är en otroligt skicklig författare, språket är trollbindande. Det är omöjligt att inte genast fatta tycke för Ella och hennes bästa vän Örn. Hur pass skicklig författare Lidbeck är visar sig inte minst när man under läsningen kastas mellan bestörtning över hur hjärntvättade barnen är, till känslan av hur fint de ändå har det på Gården ibland.

Familjen är en bok som sticker ut på ungdomsavdelningen. Det är en bok jag inte ger till vem som helst, men till många. Till alla de som älskar spänning och skräck men har tröttnat på hemsökta gamla hus och knirrande trappor. Till språkligt avancerade tolvåringar eller läströtta femtonåringar. Men allra mest vill jag ge den till lärare i klass fyra till sju, för att läsa högt. Cecilia Lidbecks välskrivna spänningsberättelser är fantastiska för högläsning och ger utrymme för att prata om allt ifrån rädslan för klimathotet till vuxna som sviker, om sanning och ljug, tro och sekter, om vänskap och döden och, ja, livet.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Annas bokblogg, Klara pratar böcker, Boktokig, Agnes bokblogg, Carolina läser.

Leah on the offbeat

Just nu är sprakande, elektriska, glittriga, härliga, queera, karamelliga Young Adult- romaner allt jag vill läsa. Skräck och dystopier tar sig för en gångs skull alldeles för nära min egen verklighet. Helst vill jag lyssna på böckerna, sjunka in i en helt annan verklighet för ett tag. Efter What if it’s us hade jag inte fått nog av Becky Albertalli (som skrev den boken tillsammans med Adam Silvera) och återvände till Creekwood i Leah on the Offbeat.

Leah on the Offbeat är en fristående uppföljare till Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon som den kanske är mer känd som efter att filmen fick premiär – eller, för att göra det ännu knepigare, Bara tre ord som den första upplagan döptes till på svenska. Nåväl. I Leah on the Offbeat intar Simons bästa vän Leah scenen, och huvudrollen. Jag älskar Leah. Jag älskade Leah redan i Love, Simon och jag älskar att hon fått en egen bok. Inte bara älskar jag henne för att det finns så få uttalat bi/pansexuella tjejer i litteraturen att få känna igen sig i, i litteraturen, utan också för att hon är en så otroligt fint tecknad karaktär. Leah är alltid den schysta kompisen, men den som kanske ofta håller sig i bakgrunden. Hon ställer upp, men gör inte jättemycket väsen av sig. Inte ens hennes bästa vän Simon känner till att hon är bisexuell, det är bara hennes mamma som vet. Så vad gör hon, när hon ska börja på universitet med Abby och slits mellan vänskapen och kärleken?

Om jag hade bott i Creekwood hade jag velat att Leah var min bästa kompis, eller min flickvän. Faktiskt är jag inte så lite kär i henne. Becky Albertalli skriver helt fantastiskt om det vardagliga, om vänskapen och kärleken som driver tonårslivet framåt, och hon får läsaren att känna sig nära. Uppläsningen av ljudboken på engelska är helt fantastisk, jag tillbringade timmar åt gången i Leahs sällskap och jag lyssnade ut den på några få dagar. Jag vill ha mer, massor av mer, från Becky Albertalli – en av de mest stigande stjärnorna på YA-himlen.

Boken finns bland annat på Uppsala English Bookshop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Böcker o annat, snowglitter, Jag och mina böckerBoktycke.

What if it’s us

Meet-cute på ett postkontor mitt i vimlande New York. What if it’s us börjar som en sockersöt high school- film men adderar ett lager av queer-y love och nitty-gritty nördighet som gör alltihop fullt acceptabelt, även för en cyniker som jag. Faktiskt är det helt underbart gulligt och bubbligt.

Arthur tillbringar sommaren i New York, till hösten kommer han börja college. Kanske inte det bästa tillfället att möta sitt livs kärlek men när han springer på Ben på ett postkontor inser han att universum och Broadway verkligen försöker säga honom någonting. Ben, som är på väg att skicka iväg en låda med sin expojkväns tillhörigheter, tycker att universum snarare skulle kunna sköta sina egna affärer. Men när Arthur sätter upp lappar över hela New York för att hitta Ben – och gör det – så kan ingen neka till att universum måste ha ett finger med i spelet.

Det kan låta lite högtravande och cringey, men Becky Albertalli och Adam Silvera hittar precis rätt balans mellan det pompösa och det jordnära – lite som Glee möter John Green. Jag älskar att What if it’s us tar det melodramatiska på stort allvar, lika mycket som de små gesterna.

Becky Albertalli är den fantastiska författaren bakom Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, eller Love, Simon, det något enklare namnet som tilldelades filmen baserad på boken. Hon har skrivit What if it’s us tillsammans med Adam Silvera, vars författarskap jag fortfarande har framför mig och som gett ut boken med den kanske sorgligaste titeln någonsin – They both die at the end.

Jag hoppas inte att de gör det. Ungdomsböcker med HBTQ-karaktärer har alldeles för länge gjort just det, låtit sina karaktärer dö i slutet för uppenbarligen är det enda sättet om du är gay. Ofta slutar ditt liv med misshandel, överdos och olycka i vilket fall. Jag älskar raden av böcker som kommit de senaste fem åren där queera förhållanden faktiskt slutar lyckligt, eller, åtminstone inte i misär. What if it’s us är en av de allra finaste böckerna jag läst i en genre som bara lyser mer och mer klart för varje stjärnförfattare som stiger upp på dess himmel. Queer, bubblig, nördig Young Adult – kanske den enda genre jag verkligen vill gräva ned mig i just nu.

Children of Virtue and Vengeance

I Children of Blood and Bone fick vi möta Zélie, fast besluten att ta tillbaka magin till Orïsha. Under årtionden har monarkin förtryckt de majis som är bärare av magi, tyranniserat och förstört. Nu, när magin verkar ha återvänt med full kraft, måste Zélie och den fallna prinsessan Amari återta makten i Orïsha.

Jag skrev om Children of Blood and Bone att den berättar en saga om vår egen tids verklighet, full av rasism och brutalitet. Som så mycket annan fantasy finns det så mycket att känna igen, förklätt i sjok av magi. Men till skillnad från mycket annan Young Adult- fantasy som skrivs idag är Children of Virtue and Vengeance fruktansvärt mörk och brutal, men också glödgande av en passion inte alla författare besitter.

Tyvärr är den också en typisk mellanbok i en trilogi. Det finns mycket vackert och fantastiskt här, som Zélies och Amaris svåra vänskap, som miljöbeskrivningarna och – framförallt – magin, vars system inte liknar någon annan YA-fantasy som ges ut idag. Jag önskar att allt detta hade fått ta mer plats, och att de ständiga vändningarna i historien och mellan de två olika lägren – majis och monarkin – hade kortats ner. Children of Virtue and Vengeance är snabb, det går undan så mycket att jag inte alltid hänger med i alla perspektivskiften. Jag önskar att Tomi Adeyemi hade vilat lite mer i sin historia och kortat ned den, kanske till och med skrivit två böcker istället för tre. Jag kommer definitivt läsa tredje och förhoppningsvis sista boken för The Legacy of Orïsha är något alldeles särskilt i fantasyhyllan – men jag hoppas också att Tomi Adeyemi växer i sitt författarskap inför nästa bokserie.

Här kan läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.