Himlabrand – Moa Backe Åstot

Det glöder om Himlabrand. En romandebut av Moa Backe Åstot som är brännande, på mer än ett sätt.

Ánte älskar livet som renskötande same, han är enda barnet och det är självklart att han ska fortsätta arbetet med renarna efter sin pappa. Men det finns också annat som lockar och drar, känslorna för bästa kompisen Erik. Och så oron, för att visa det. Finns det ens homosexuella samer? Ánte känner inte till någon och internet ger inga svar. Jargongen är hård, Ánte är rädd för att visa vad han känner. Men det är också omöjligt att dölja kärleken som river och sliter.

Det är så fint berättat, så otroligt vackert skrivet om Ántes begynnande känslor för Erik, rädslan att de är obesvarade och så, kanske ännu mer, rädslan för att de är det. Vad ska alla andra säga? Moa Backe Åstot berättar i så många olika lager men får ändå alla trådar att flyta ihop. Boken som Ánte hittar på Jokkmokks marknad, som handlar om rasbiologi och som väcker så mycket sorg och ilska. Det känns i magen.

Men det är fler saker som gör att jag älskar Himlabrand. Att Ánte älskar livet som renskötande same, älskar där han bor och inte vill flytta till en större stad söderut. Det är annars ofta så i ungdomsboken som utspelar sig i en liten by eller ort, att den största drivkraften är att komma därifrån. Att känna sig utanför i byn är något som förstås behöver skildras, men också kärleken till den. Viljan att stanna, att den ska leva. Himlabrand, liksom Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, sticker ut.

Det är också vänskapen. Att läsa en vänskapsskildring mellan två killar i tonåren där vänskapen är det som står i centrum, är hjärtknipande ovanligt. Att det dessutom är en bok som utmanar fördomar, men inte själv dras med dem, är ännu mer sällsynt. Moa Backe Åstot skriver så det känns, inte bara om kärleken utan också om vänskapen. Om ensamheten i att sitta själv i matsalen när man är osams, om andetag mot hud, om hur luften fastnar i magen för att man inte vågar berätta hur mycket man är kär i någon.

Himlabrand är årets romandebut. Språket är skimrande, berättelsen så fängslande att jag läste ut boken över en natt. Det var omöjligt att låta bli.

Tills vi vinner och 100 år sedan kvinnlig rösträtt

I år är det hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, igår var det internationella kvinnodagen som är en dag för att uppmärksamma orättvisor och ojämlikheter världen över. Inte en dag att fira.

Tills vi vinner är en lättläst ungdomsbok om kampen för kvinnlig rösträtt i England, en historisk roman alla kan läsa. Som så många bra lättlästa böcker innehåller den en hel roman på sina få sidor, karaktärer som känns, en historisk tid som beskrivs med få medel men blir ändå levande och färgrik.

När Lizzy träffar Elsie och Julia förändras hennes liv. Elsie och Julia är suffragetter och deras glöd smittar av sig på Lizzy som börjar ägna sig helhjärtat åt kampen för kvinnlig rösträtt. Risken att åka i fängelse och förlora allt svävar vid horisonten, men vid varje rösträttsmöte blir glöden bara starkare.

Tills vi vinner är en välskriven bok, spännande och stämningsfull. En fin bok att läsa på åttonde mars, och minnas att det här inte var så länge sedan – men kanske framförallt att spåren av allt kvinnorna får utstå i boken finns kvar även idag, att det är därför internationella kvinnodagen finns.

Argasso, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, Prickiga Paula.

Lowkey – äntligen Ali och Aicha igen

Jag föll genast för tvillingarna Ali och Aicha när jag läste Melody Farshins debutroman Mizeria. Äntligen får vi träffa dem igen, i uppföljaren Lowkey.

Ali och Aicha bor i ett miljonprogramsområde, en förort likt den så många tidningar skriver ganska svarta nyhetsrubriker om. Sällan ges det ut böcker ur ungdomars egna perspektiv, och Melody Farshins röst är oerhört behövd.

Den är också alldeles fantastisk. Det märks att Melody Farshin är ståuppkomiker, replikerna är snabba och vassa och jag skrattar ofta rakt ut. För att några sekunder senare låta skrattet fastna i halsen när Ali tänker på att han inte hinner tvätta sin svarta kostym mellan begravningarna. Det är tungt och sorgligt men också kärleksfullt och insiktsfullt. Det är att få kliva in i någon annans vardag, skildrad med så fint gehör att det känns som att jag bor där. För en stund.

Jag nästan sträcklyssnade på ljudboken, som Melody Farshin läser in själv och åh, vad jag skrattade. Författaruppläsningar är inte alltid klockrena men den här är det, Melody Farshin är en fullkomligt lysande inläsare, en blivande stjärnförfattare som jag hoppas vi får läsa många fler böcker av.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Modersmål och den försiktiga poetiska vågen

Det kanske flyger under radarn ibland, men de senaste åren har det getts ut mycket fantastiskt fin poesi för unga. Jag vågar kanske inte riktigt kalla det för en boom, men kanske lite försiktigt för en trend. Det handlar inte om mer än en-två titlar per år sen 2018, men med tanke på att vi före det får gå tillbaka till början av 2000- talet och slutet av 1990- talet för att alls hitta någon poesiutgivning för unga så är det mycket.

Det är också poesi som i flera fall är skrivna av unga, inte av vuxna för unga. Det är poesi som bränner, som berättar om vår värld idag, som tar avstamp i förtryck och rasism och feminism. Poesi som glöder och bränner och berör. Poesi som behövs.

Jag var knockad av Revolution Poetry, Moder Justitia och Berör och förstör. För de lite yngre har de senaste åren också givits ut de underbara Min längtan kvar och Min syster är ett spöke. Den enda poesibok jag inte har läst än är Lena Sjöbergs Brevet från mig som är alldeles ny. Den senaste jag läste var Mona Monasars Modersmål och det är egentligen den som den här recensionen skulle handla om.

Modersmål, precis som Revolution Poetry, berättar om hur det är att vara ung i Sverige och ses som annorlunda. Mötas av fördomar, av rasism, av hat – bara för att du ser ut på ett visst sätt eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Det handlar om utanförskap, men också om att känna att man inte riktigt passar in eller hör till någonstans. Inte Sverige, inte landet föräldrarna kommer ifrån. Modersmål är brännande, skär djupt i känslorna och lämnar mig försvarslös efteråt.

Jag hoppas att den här poetiska vågen håller i sig, blir större.

Natur & Kultur, 2019

Boken finns på Bokus och Adlibris

Fler som läst: Dagens bok

The Upside Of Unrequited – Becky Albertalli

För varje gång jag läser en bok av Becky Albertalli blir jag lite mer förälskad. The Upside Of Unrequited är ingen fortsättning på Love, Simon eller Leah on the Offbeat men den utspelar sig i samma litterära universum, en värld som är härlig att befinna sig i, bubblig och alldeles underbart inkluderande.

Molly Peskin-Suso har haft tjugoåtta förälskelser men aldrig blivit kysst. Hon är blyg och försiktig och inte alls som sin tvillingsyster Cassie, vilken redan i bokens första kapitel träffar sin nya flickvän Mina. Med hjälp av Molly. Typiskt. Som tur är har Mina den söta hipster-killen Will som sidekick, tänk om Molly kunde bli kär i honom? Men så finns också hennes arbetskamrat Reid, en blyg och tillbakadragen kille som lever sitt liv i Tolkiens Midgård. Inte kan väl Molly bli kär i honom?

Jag zonar ut ibland, det gör jag. Hade jag varit på det humöret hade jag gnällt lite över att det inte är hela världen att aldrig ha haft en pojkvän. Allting i Mollys värld handlar verkligen om det och hon är inte helt snäll varken mot Will eller Reid. Helt ärligt tycker jag också att Cassie är ganska taskig. Men The Upside of Unrequited är allra mest härlig, och rolig, och jag älskar – ja, jag måste säga det igen – jag älskar hur många olika människor med olika utseenden och läggningar som finns i den här boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att en bok ska få pluspoäng för det, det ska egentligen bara vara så. Den här boken speglar bara hur verkligheten faktiskt ser ut, det är alla andra böcker som inte gör det. Ljudboken på engelska är fantastiskt fint inläst. The Upside of Unrequited skulle få fyra regnbågshjärtan, om den här bloggen satte betyg.

Boken är översatt till svenska med titel Fördelen med olycklig kärlek, utgiven av Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Tusen sidor, Carolina läser, Bokpärlan, Dagens bok, Bokprinsessorna.

Så jävla kallt – Lova Lakso

Vintern håller ett kallt grepp om februari, men även om den inte hade gjort det så hade jag kunnat känna kylan genom boksidorna i Lova Laksos Så jävla kallt. Hon beskriver det så bra, hur kylan verkligen går genom märg och ben när det är tjugoåtta minusgrader ute, hur luften liksom fryser fast i halsen.

Hon berättar om sorg, också. Om Karlas hund Hemingway som har ont och måste avlivas, om Karla som inte tänker låta det ske. Karla längtar bort, längtar söderut till värmen. Bort från Piteå, Norrbotten och kylan. Det är kanske just där det skaver lite för mig för jag är lite trött på att ungdomsromaner så ofta handlar om att komma bort från byn/staden någonstans i Norrland, att allt är så mycket bättre i en stad söderut. Och så är det ju för många, men det finns också de som trivs och jag saknar de berättelserna. Men jag förlåter Så jävla kallt, för boken är en road trip och hade inte varit utan den där längtan. Och jag tycker ändå om skildringen av Piteå, av Norrbotten. Den behövs. Fördomarna om den här delen av landet är många, det Norrland som upptar mer än halva Sveriges yta men ändå så ofta benämns som att du ska åka ”till Norrland” när du kanske menar Piteå.

Karla tar Hemingway under armen, plockar med kompisen Kaja och typ- pojkvännen Aziz och rymmer söderut. Det blir en ganska hejdlös resa, full av fester och stölder och att lifta med okända människor i bilar. Jag ska inte avslöja allt – en stor del av spänningen finns i den märkliga resan. Men mest tycker jag om mörkret i den här boken. Den väjer inte för svåra känslor och tuffa beslut och den känns ofta märkligt jordnära i allt det tokiga. Karla är inte alltid någon att tycka om, men ändå någon att bry sig om. Jag tycker om Kaja, och kanske allra mest Aziz. Jag tyckte om Så jävla kallt, mer än jag trodde jag skulle göra. En fin debutbok.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Dagens bok, Bokpärlan.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker – Lauren James

Harriet Stoker är ingen särskilt trevlig person. Ändå lyckas Lauren James få mig att känna sympati för henne.

På dagen för sin död ger sig Harriet Stoker in i den övergivna byggnaden Mulcture Hall för ett fotografiprojekt. Huset, som ligger på universitetets campus, har varit övergivet länge. Det sägs att det spökar – och hur sant det är får Harriet veta när hon faller till sin död i trapphuset i Mulcture Hall och genast välkomnas av de spöken som hemsökt huset i tiotals, en del i hundratals, år.

Felix, Kasper, Rima och Leah har alla särskilda gåvor och det enda Harriet är intresserad av är att hitta sin egen spökgivna gåva. Att hon river hål i andras liv på sin jakt efter någon mening med odödligheten verkar inte bekomma henne, inte heller att skapa farliga fiender i livet efter detta.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är på många sätt tyngre och svårare än Lauren James tidigare böcker, ibland är den så sorglig och dyster att det gör ont i hjärtat. Men det finns också något hjärtknipande fint i det liv som spökena i Mulcture Hall skapat åt sig själva, många gånger påminner det mig om Eva Ibbotsons böcker som jag älskade när jag var liten. Fast historien om Harriet Stoker är ingenting för barn. Snarare ger den mig stora skälvan ibland, så vuxen jag är. Jag vet inte hur Lauren James lyckas få mig att känna ens ett uns av sympati för den högst otrevliga Harriet, men det gör jag.

Lauren James är en exceptionell YA- författare, en av de bästa. Att hon skulle skriva ännu en makalös skildring av människans innersta längtan, förklätt i fantastik, var väl egentligen ingen överraskning. Ändå sitter jag där och sträckläser andra halvan av boken i ren frenesi, jag måste veta hur det går. Lauren James slutar aldrig att förstumma mig. The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är otäck, atmosfärisk, snillrik, hjärtevärmande – och vansinnigt spännande.

These Witches Don’t Burn – magiskt och härligt

Platsen är Salem, Massachusetts. Det Salem som på 1600- talet var skådeplats för de beryktade häxprocesser som ledde till nitton dödsdomar. Här låter Isabel Sterling sin debutbok om tonårshäxor utspela sig. Inte nog med det, lesbiska tonårshäxor. Vad mer går att önska av en YA-bok, egentligen? Jag var, minst sagt, överförälskad i These Witches don’t burn långt innan jag läste den – något som kan vara oerhört riskabelt för själva läsningen. Men det är lätt att förlora sig i Sterlings nutida Salem, så fullt av häxor att det verkar som att du inte kan vända dig om på gatan utan att stöta in i en.

Inte för att den vanliga befolkningen vet något, förstås. De mugglare (förlåt, Regs) som vandrar på Salems gator gör det blinda för den magi som susar runt i luften. I Salem bor en hel coven med Elemental Witches, häxor som kan kontrollera de fyra elementen. Hannah är en av dem, en tonåring vars största problem är hennes exflickvän Veronica som vägrar lämna henne ifred. Berättelsen andas om orsaken till uppbrottet, en skolresa till New York där Hannah hamnade i händerna på en fruktad Blood Witch och hade tur som överlevde. Det är lite synd att These Witches don’t burn inte börjar där, för jag anar en hel bok i den historien.

Förutom det är These Witches don’t burn precis så härlig som den låter – en bok som, nästan lite magiskt, använder annars lite trötta häxtroper med en blinkning och får det att verka både nytt och igenkännande mysigt. Jag älskar, fullkomligt älskar, hur lättsamt den låter så många olika sorters människor komma till tals – den är så nördig och queer att jag liksom bara vill flytta in i den. Isabel Sterling visar att representation inte är svårt och kan vara helt otvunget.

Är det något jag hade önskar mig så är det mer djup. Jag älskar vänskapsrelationen mellan Gemma och Hannah, jag älskar hur Veronica både får vara en ganska osund exflickvän och en människa med känslor – men jag hade velat ha mer. Jag vill verkligen veta mer om vad som hände mellan Hannah och Veronica (det här kan vara första gången i mitt läsande liv jag önskar mig en prequel) och jag vill veta mer om häxorna, om magin. Som tur är finns åtminstone en uppföljare, This coven won’t break, och den kommer jag att kasta mig över fortare än du kan säga ”wicca”.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Felix Ever After – en underbar YA-pärla

Felix Love har aldrig varit kär. Han jagar efter känslan samtidigt som han är rädd att han tillhör en minoritet för mycket för att någonsin få sitt lyckliga slut.

Felix Ever After är en Young Adult- roman med känslorna utanpå, så mycket att det gör ont, men utan att det någon gång blir för mycket eller för smörigt. Att skriva så litterärt om stora känslor är något som jag tycker att bara Young Adult- författare lyckas med. Ingen vuxenboksförfattare i romance-genren, eller annan genre, har någonsin lyckats övertyga mig om motsatsen (kanske med Rött, vitt och kungligt blått som undantag). Det är öppet, ärligt och rakt på. Rätt in i hjärtat.

Det är sommar i New York, och Felix kämpar med sin målning på sommarkursen för möjligheten att få komma in på Brown University med ett stipendium. Tyvärr söker den dryge Deaclan samma stipendium, och Felix har långt kvar innan han kan jämföra sin konst med Deaclans. När en elev börjar skicka transfobiska meddelanden till Felix och dessutom sätter upp bilder av Felix innan hans transition, jämte hans dödnamn, bestämmer han sig för att hämnas. Men planen tar honom inte dit han tänkt sig.

Det finns så mycket att tycka om med Kacen Callenders roman om Felix. Jag älskar att nästan alla viktiga personer i den är queera, till skillnad från så många romaner där det i bästa fall är ett undantag. Jag älskar Felix, så vilsen men också ibland så otroligt säker. Jag älskar, älskar att det är en Young Adult- roman vars primära relation är vänskapen mellan två killar. Det får så sällan vara så, att killar är bästa vänner utan en machonorm som kommer emellan. Det är så sällan det berättas om i böcker för unga.

Att söka efter sin identitet är på något sätt en del av uppväxten, men mer för några än för andra. Felix är transgender, men ju mer han lär sig om sig själv, desto mer ifrågasätter han. Vilken etikett passar för honom, egentligen? Och varför ska vi behöva sätta etiketter på människor för att vara bekväma med vilka de är? Felix Ever After darrar ibland på gränsen till pedagogik om identitetssökande, men faller aldrig över. Det är tur. Jag tror att den här boken kan vara en kär vän på vägen till att hitta sig själv för många unga, och vuxna för den delen. Det är en härlig, underbar och välskriven YA-pärla som brinner och glöder. Se till att den finns på ditt bibliotek.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Augustpriset och ungdomsboken

Augustpriset kom och gick, och jag varken gissade pristagare eller kommenterade. Det är ett ständigt upprepande av detta varje år, men det är oerhört märkligt hur kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok behandlas. Faktum är att kategorin inte borde heta så över huvud taget.

Kategorin för barn- och ungdomslitteratur är tusen gånger bredare och spretigare än vuxenbokskategorierna, ändå är det de sistnämnda som innehar två priser medan barn- och ungdomsböckerna bara har ett. Alla som är bekanta med barn- och ungdomslitteratur vet att det är omöjligt att jämföra en småbarnsbok med en bok skriven för unga vuxna, en kapitelbok för sexåringar med en facklitterär bok för unga. Bilderboken är en konstform skild från kapitelboken, poesin och fackboken hamnar oftast i skymundan. 2012 var senaste gången poesi och facklitteratur uppmärksammades i barn- och ungdomskategorin, det är åtta år sedan. Allra störst utrymme får bilderboken, av de sex nominerade böckerna är oftast hälften bilderböcker.

Den stora förloraren, jämte poesi och facklitteratur, är ungdomsboken – och det gäller inte bara Augustpriset. Utgivningen av ungdomsböcker skrivna på svenska minskar i rask takt, skriver Johanna Lindbäck i Svenska Dagbladet. Att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder konstaterar Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren. Så är det förstås, men det bästa vore om vi slapp tvinga barn och unga att läsa överhuvudtaget. Som bibliotekarie med ungdomsfokus blir jag ibland frustrerad på hur många elever som frågar efter böcker som Utvandrarna, En komikers uppväxt och Ondskan, för att de blivit tillsagda att läsa dem. Förlåt, men det är kanske inte så konstigt att det behövs tvång när böcker som dessa fortfarande finns på läslistor i skolan. Klassiker i all ära, förstås, men det är sällan rätt väg att gå för att inspirera motvilliga unga att läsa, att trycka tusen sidor svensk klassiker från 1800- talet i deras händer. Särskilt inte när den ungdomsboksutgivning som finns idag är så fantastisk. Jag har förstås full förståelse för att lärare inte har tid att sätta sig i ungdomsboksutgivningen, men det är förhoppningsvis där vi bibliotekarier kommer in.

Att höja ungdomsbokens värde handlar förstås också om att fler vuxna borde uppmärksamma den. Även om (den svenska) utgivningen minskar i mängd blir kvalitén på ungdomsböcker och Young Adult bara bättre och bättre, framförallt blir den bredare. Johanna Lindbäck skriver att en femtonåring idag har svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, samtidigt blir representationen av olika slags femtonåringar bara större och större och det är något så otroligt viktigt som händer. Fortfarande är den alldeles för liten men det går åt rätt håll. Jag önskar att fler vuxna skulle sluta fnysa åt ungdomsböcker bara för att de är ungdomsböcker, sluta tro att de på något sätt är sämre litteratur än vuxenböcker. Höj värdet av att läsa ungdomsböcker, läs tillsammans med barnen även efter att de blivit tonåringar. Många slutar högläsa när barn nått en viss ålder men högläsning, det är för hela livet.

Det finns förstås inte bara ett, eller ett rätt, svar på frågan om att få ungdomar att läsa mer. Kanske är det därför det här inlägget är ganska spretigt. Men jag tror på att uppmärksamma ungdomsboken, läs den, höj värdet på den. Det gäller både för Augustpriset, lärare, journalister, bibliotekarier och helt vanliga vuxna.

Inspiration till det här inlägget kom från Enligt O.

Här kan du läsa krönikan av Johanna Lindbäck.