These Witches Don’t Burn – magiskt och härligt

Platsen är Salem, Massachusetts. Det Salem som på 1600- talet var skådeplats för de beryktade häxprocesser som ledde till nitton dödsdomar. Här låter Isabel Sterling sin debutbok om tonårshäxor utspela sig. Inte nog med det, lesbiska tonårshäxor. Vad mer går att önska av en YA-bok, egentligen? Jag var, minst sagt, överförälskad i These Witches don’t burn långt innan jag läste den – något som kan vara oerhört riskabelt för själva läsningen. Men det är lätt att förlora sig i Sterlings nutida Salem, så fullt av häxor att det verkar som att du inte kan vända dig om på gatan utan att stöta in i en.

Inte för att den vanliga befolkningen vet något, förstås. De mugglare (förlåt, Regs) som vandrar på Salems gator gör det blinda för den magi som susar runt i luften. I Salem bor en hel coven med Elemental Witches, häxor som kan kontrollera de fyra elementen. Hannah är en av dem, en tonåring vars största problem är hennes exflickvän Veronica som vägrar lämna henne ifred. Berättelsen andas om orsaken till uppbrottet, en skolresa till New York där Hannah hamnade i händerna på en fruktad Blood Witch och hade tur som överlevde. Det är lite synd att These Witches don’t burn inte börjar där, för jag anar en hel bok i den historien.

Förutom det är These Witches don’t burn precis så härlig som den låter – en bok som, nästan lite magiskt, använder annars lite trötta häxtroper med en blinkning och får det att verka både nytt och igenkännande mysigt. Jag älskar, fullkomligt älskar, hur lättsamt den låter så många olika sorters människor komma till tals – den är så nördig och queer att jag liksom bara vill flytta in i den. Isabel Sterling visar att representation inte är svårt och kan vara helt otvunget.

Är det något jag hade önskar mig så är det mer djup. Jag älskar vänskapsrelationen mellan Gemma och Hannah, jag älskar hur Veronica både får vara en ganska osund exflickvän och en människa med känslor – men jag hade velat ha mer. Jag vill verkligen veta mer om vad som hände mellan Hannah och Veronica (det här kan vara första gången i mitt läsande liv jag önskar mig en prequel) och jag vill veta mer om häxorna, om magin. Som tur är finns åtminstone en uppföljare, This coven won’t break, och den kommer jag att kasta mig över fortare än du kan säga ”wicca”.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Felix Ever After – en underbar YA-pärla

Felix Love har aldrig varit kär. Han jagar efter känslan samtidigt som han är rädd att han tillhör en minoritet för mycket för att någonsin få sitt lyckliga slut.

Felix Ever After är en Young Adult- roman med känslorna utanpå, så mycket att det gör ont, men utan att det någon gång blir för mycket eller för smörigt. Att skriva så litterärt om stora känslor är något som jag tycker att bara Young Adult- författare lyckas med. Ingen vuxenboksförfattare i romance-genren, eller annan genre, har någonsin lyckats övertyga mig om motsatsen (kanske med Rött, vitt och kungligt blått som undantag). Det är öppet, ärligt och rakt på. Rätt in i hjärtat.

Det är sommar i New York, och Felix kämpar med sin målning på sommarkursen för möjligheten att få komma in på Brown University med ett stipendium. Tyvärr söker den dryge Deaclan samma stipendium, och Felix har långt kvar innan han kan jämföra sin konst med Deaclans. När en elev börjar skicka transfobiska meddelanden till Felix och dessutom sätter upp bilder av Felix innan hans transition, jämte hans dödnamn, bestämmer han sig för att hämnas. Men planen tar honom inte dit han tänkt sig.

Det finns så mycket att tycka om med Kacen Callenders roman om Felix. Jag älskar att nästan alla viktiga personer i den är queera, till skillnad från så många romaner där det i bästa fall är ett undantag. Jag älskar Felix, så vilsen men också ibland så otroligt säker. Jag älskar, älskar att det är en Young Adult- roman vars primära relation är vänskapen mellan två killar. Det får så sällan vara så, att killar är bästa vänner utan en machonorm som kommer emellan. Det är så sällan det berättas om i böcker för unga.

Att söka efter sin identitet är på något sätt en del av uppväxten, men mer för några än för andra. Felix är transgender, men ju mer han lär sig om sig själv, desto mer ifrågasätter han. Vilken etikett passar för honom, egentligen? Och varför ska vi behöva sätta etiketter på människor för att vara bekväma med vilka de är? Felix Ever After darrar ibland på gränsen till pedagogik om identitetssökande, men faller aldrig över. Det är tur. Jag tror att den här boken kan vara en kär vän på vägen till att hitta sig själv för många unga, och vuxna för den delen. Det är en härlig, underbar och välskriven YA-pärla som brinner och glöder. Se till att den finns på ditt bibliotek.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Augustpriset och ungdomsboken

Augustpriset kom och gick, och jag varken gissade pristagare eller kommenterade. Det är ett ständigt upprepande av detta varje år, men det är oerhört märkligt hur kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok behandlas. Faktum är att kategorin inte borde heta så över huvud taget.

Kategorin för barn- och ungdomslitteratur är tusen gånger bredare och spretigare än vuxenbokskategorierna, ändå är det de sistnämnda som innehar två priser medan barn- och ungdomsböckerna bara har ett. Alla som är bekanta med barn- och ungdomslitteratur vet att det är omöjligt att jämföra en småbarnsbok med en bok skriven för unga vuxna, en kapitelbok för sexåringar med en facklitterär bok för unga. Bilderboken är en konstform skild från kapitelboken, poesin och fackboken hamnar oftast i skymundan. 2012 var senaste gången poesi och facklitteratur uppmärksammades i barn- och ungdomskategorin, det är åtta år sedan. Allra störst utrymme får bilderboken, av de sex nominerade böckerna är oftast hälften bilderböcker.

Den stora förloraren, jämte poesi och facklitteratur, är ungdomsboken – och det gäller inte bara Augustpriset. Utgivningen av ungdomsböcker skrivna på svenska minskar i rask takt, skriver Johanna Lindbäck i Svenska Dagbladet. Att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder konstaterar Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren. Så är det förstås, men det bästa vore om vi slapp tvinga barn och unga att läsa överhuvudtaget. Som bibliotekarie med ungdomsfokus blir jag ibland frustrerad på hur många elever som frågar efter böcker som Utvandrarna, En komikers uppväxt och Ondskan, för att de blivit tillsagda att läsa dem. Förlåt, men det är kanske inte så konstigt att det behövs tvång när böcker som dessa fortfarande finns på läslistor i skolan. Klassiker i all ära, förstås, men det är sällan rätt väg att gå för att inspirera motvilliga unga att läsa, att trycka tusen sidor svensk klassiker från 1800- talet i deras händer. Särskilt inte när den ungdomsboksutgivning som finns idag är så fantastisk. Jag har förstås full förståelse för att lärare inte har tid att sätta sig i ungdomsboksutgivningen, men det är förhoppningsvis där vi bibliotekarier kommer in.

Att höja ungdomsbokens värde handlar förstås också om att fler vuxna borde uppmärksamma den. Även om (den svenska) utgivningen minskar i mängd blir kvalitén på ungdomsböcker och Young Adult bara bättre och bättre, framförallt blir den bredare. Johanna Lindbäck skriver att en femtonåring idag har svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, samtidigt blir representationen av olika slags femtonåringar bara större och större och det är något så otroligt viktigt som händer. Fortfarande är den alldeles för liten men det går åt rätt håll. Jag önskar att fler vuxna skulle sluta fnysa åt ungdomsböcker bara för att de är ungdomsböcker, sluta tro att de på något sätt är sämre litteratur än vuxenböcker. Höj värdet av att läsa ungdomsböcker, läs tillsammans med barnen även efter att de blivit tonåringar. Många slutar högläsa när barn nått en viss ålder men högläsning, det är för hela livet.

Det finns förstås inte bara ett, eller ett rätt, svar på frågan om att få ungdomar att läsa mer. Kanske är det därför det här inlägget är ganska spretigt. Men jag tror på att uppmärksamma ungdomsboken, läs den, höj värdet på den. Det gäller både för Augustpriset, lärare, journalister, bibliotekarier och helt vanliga vuxna.

Inspiration till det här inlägget kom från Enligt O.

Här kan du läsa krönikan av Johanna Lindbäck.

Du och jag, Marie Curie

En del böcker känns det som att en har läst, bara för att tanken att göra det funnits där så länge. En del böcker har jag glömt att jag har läst. Jag var inte säker på om Du och jag, Marie Curie var det förstnämnda eller det andra men nu när jag har lyssnat på den är jag säker på att jag faktiskt inte läst den tidigare, fast jag trott att jag har gjort det.

Det är en minnesvärd ungdomsroman, jag önskar så att jag hittat den när den kom ut 2003 och jag var sjutton år. Det är en sådan bok att jag bara vet att den hade gjort ett oförglömligt intryck på mig då.

Jennys närmaste förtrogna är dagboken där hon skriver till Marie Curie. Marie Curie är vägledaren, hon som får ta emot alla Jennys stora frågor utan att hon ger ett enda svar. Jenny, hon är femton år hösten 1986 när hon träffar Filippa. Filippa spelar i Jennys fotbollslag och hon väcker känslor som Jenny aldrig haft i kroppen innan.

Jenny och Filippa spelar fotboll, snusar, röker, går på fest. Pratar om livet, hånglar, ligger. Det är en svindlande kärleksskildring, het och intensiv. Annika Ruth Persson rycker med läsaren, får det att kännas som att det är nu det händer, här, i mig. Det var när jag insåg det som Du och jag, Marie Curie verkligen träffade mig som ett slag i magen. Boken utspelar sig för trettiofyra år sedan men på många sätt hade det lika gärna kunnat vara idag. 2020 är samhället helt klart öppnare och trevligare, men det är fortfarande inte alltid lätt att komma ut som homosexuell i Sverige, särskilt inte som idrottare. Fortfarande finns det män som utnyttjar sin maktställning som idrottsledare gentemot unga tjejer och det hela är så vidrigt, välskrivet och välskildrat att tårar av ilska hotar. Tidsmarkörer som Tjernobyl, Olof Palme och att skryta med att mamma äger en dator ger Du och jag, Marie Curie en tidsanda men Annika Ruth Persson låter det aldrig stå i vägen för skildringen av livet. Det blir en kuliss till det som är viktigare, det som gör att Du och jag, Marie Curie känns otäckt aktuell. Hur kort bit på vägen framåt vi egentligen har kommit på trettiofyra år.

Du och jag Marie Curie är, trots att den utspelar sig 1986 och är skriven 2003, en verklig pärla än idag. En vacker, arg, djup och insiktsfull roman om att vara ung och lesbisk, en av de bästa jag läst i sin genre.

 

The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy

The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy är den högst efterlängtade uppföljaren till The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. I den gav sig sykonen Henry och Felicity Montague iväg på en ”Grand Tour of Europé” tillsammans med Henrys bästa vän och hemlige älskare Percy. I The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy fortsätter Mackenzi Lee att flörta med det europeiska 1700- talets alla strikta seder och bruk, samtidigt som hon glatt väver in högst queera skeenden i berättandet. Det är, minst sagt, underbart.

Ändå kanske jag hade önskat mig ännu mer av uppföljaren till en bok där ordet ”bombastiskt” liksom beskrev alltihop lite i underkant. Jag älskade att Mackenzi Lee inte skrädde orden i Henrys och Percys sexuella eskapader, och även om det är betydligt mer äventyr i Felicitys bok så är det istället mindre queert.

Jag tyckte ändå det var fantastiskt roligt att följa med på Felicitys äventyr. Det är en berg- och dalbana av aldrig sinande upptåg när Felicity försöker undvika att bli bortgift och gör sitt bästa för att bli accepterad på läkarutbildningen. Nu är inte de gamla 1700- talsgubbarna särskilt pigga på att låta en kvinna bli läkare, och som ett sista hopp beger sig Felicity till Tyskland där en av hennes gamla vänner ska gifta sig med en läkare. Med sig får hon en mystisk kvinna som lovar att hjälpa Felicity mot att hon presenterar henne för Felicitys barndomsvän, den som ska gifta sig med läkaren Felicity beundrar så mycket. Att det smids ränker? I allra högsta grad. Mackenzi Lees böcker är härliga, spännande, färgglada och fullständigt obrydda.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Harper Collins, 2018.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Känslan i korridorerna

Korridorerna i högstadiet och gymnasiet, jag tror vi alla minns dem. För en del var de ett kungarike i tonåren, för andra ett fängelse. Det var där lärarna sällan vistades eller visste vad som pågick – eller, kanske värre, blundade för det. Det var glåpord, kramar, slagsmål, hångel, mobbing.

Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg är två av vår tids viktigaste författare och i novellsamlingen Korridorer fångar de känslan av total utsatthet och hängiven vänskap enastående väl.

Det var flera månader sedan jag läste Korridorer nu, det var när nätterna var som ljusast och jag kunde sitta barfota i daggvått gräs och läsa i dagsljus vid midnatt. Jag minns inte novellernas handling särskilt väl, men jag minns känslan. Korridorer fångar tonårslivet, skaver, gnager, vränger känslorna ut och in. Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg skriver om kärlek och vänskap, om klass och rasism, om lycka och skam och hjärtesorg. Den är en av de mest välskrivna ungdomsböcker jag läst och jag önskar att många lärare läser dem tillsammans med sina högstadielever och gymnasieelever. Det är noveller att prata länge om, att känna, att minnas.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Agnes bokblogg, Tusen sidor, Barnboksbloggen, Prickiga Paula.

Min bror heter Jessica – John Boyne

John Boyne skriver i sitt efterord till Min bror heter Jessica att han som författare inte vill skriva om det han känner till utan om det han inte känner till. Att han vill utforska andra människors liv. Nog så väl, men det är ändå viktigt att veta vad en skriver om. Särskilt när en skriver om personer vars liv och hälsa riskeras av samhällets ovilja att förstå.

John Boynes nya ungdomsbok är en bok som gör mig oerhört kluven. Världen behöver många fler böcker om transpersoner, men jag är inte helt säker på att John Boyne gör det på rätt sätt. Jag är heller inte säker på att det är helt fel. Jag har ingen transerfarenhet själv så innan jag började skriva den här recensionen tillbringade jag flera timmar på internet för att försöka läsa något om vad människor med transerfarenhet kände för den.

Det var inga bra recensioner. Många, och det gjorde även jag, fastnade länge vid titeln. Det är en kränkande titel i det att Jessica kallas ”bror” när hon förstås är en syster – och dessutom är det en slags clickbait- rubrik för att fånga en potentiell läsare. Tyvärr är titeln ganska synonym med boken för hela bokens poäng är att Jessicas familj är skitstövlar som vägrar förstå och acceptera när Jessica kommer ut som transtjej. Det är inte svårt att förstå John Boynes intentioner, att låta lillebror Sam berätta för att skildra en familj som långsamt inser och börjar acceptera sin dotter för den hon är. Tanken är, förutsätter jag, att någon ska läsa utifrån samma position som Sam och själv börja förstå.

Men det är en lång väg dit. Sam gör en poäng av att hela boken igenom, fram till de sista sidorna, ständigt benämna Jessica som ”min bror” och Sam, och resten av familjen, är så hårdnackat negativa att det nästan blir en parodi. Föräldrarna är politiker, mamman kandiderar till att bli Storbritanniens premiärminister, och när de besöker psykologen – och sedan under en middag hamnar i en absurd diskussion om vilket semestermål som är mest politiskt korrekt (de landar i Lake District) – är de i princip tecknade som karikatyrer.  Det hjälper inte berättelsen och det är tyvärr inte det minsta roligt, det låter bara Jessicas egen historia hamna i skymundan. Tyvärr är också den enda människa som bryr sig om Jessica och accepterar henne villkorslöst också parodiskt tecknad. Nästan varenda person i den här boken är fullständigt tvådimensionell, förutom Jessica, och hon får aldrig vara mer än en röst i bakgrunden.

Jag undrar vilken läsare John Boyne sett framför sig. Efter vad jag har läst så verkar många transpersoner själva vägra läsa den – så är tanken att någon som, liksom Sam, har starka fördomar ska läsa den och bli omvänd? Jag tror tyvärr inte de kommer plocka upp den här boken. Som högläsning i en klass? Nja, det skulle lätt kunna bli ganska traumatiskt för eventuella transpersoner och i så fall skulle jag hundra gånger hellre rekommendera Brorsan är kung eller Om jag var din tjej.

De som försvarar John Boyne menar att konsten måste få vara fri. Det svåra är att konsten, i det här fallet, kan försvåra livet för den redan oerhört utsatta grupp konsten säger sig vilja representera. Problemet, tycker jag, är att John Boyne inte verkar ha varit tillräckligt lyhörd mot de transpersoner han har pratat med under skrivandets gång. Det räcker med att läsa Brorsan är kung för att förstå att det är klart att författare kan skriva fantastiskt fint om transpersoner utan att själv ha erfarenheten, men jag är också rädd att John Boynes bok stjäl platsen från en författare som kan berätta utifrån sig själv. Vi behöver fler sådana berättelser, många fler. Jag vill inte vara tvärsäker på något jag skriver utifrån min position, men något jag vet är att representation spelar oerhört stor roll. John Boyne hade kunnat göra något verkligt stort av berättelsen om Jessica, men nu känns det ibland nästan respektlöst.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, I heart fantasy.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.

Ganska nära sanningen

Anna Ahlund skriver som ingen annan om det stora i det lilla, om vardagens allvar och om att gå på gymnasiet och vara kär. Det är så fint, att kunna fånga den tid i livet när allt är livsavgörande och du alltid verkar stå inför ett vägval i livet.

Ganska nära sanningen börjar med ett just sådant. Nico har färgat håret rosa, flyttat från Vansbro till Uppsala och blivit inneboende hos sin faster och hennes minitax. Det nya livet väntar på andra sidan tröskeln, Nico ska börja på Sibylla Allmänna Läroverk och allmänestetiska linjen.

Det är så fint att följa med Nico när hen utforskar sitt nya liv och, inte minst, sig själv. Vem är hen, egentligen? Och hur tar en reda på det? Nico blir nästan genast vän med Beata som älskar Beatles precis lika mycket som Nico gör och som alltid klär sig i olika färger varje dag. Ganska nära sanningen är kanske något mer nedtonad än Anna Ahlunds tidigare böcker, mer utforskande och känslig. Det är varsamt berättat, vackert och går rakt in i hjärtat. Även om Nico är den självklara huvudpersonen berättar Anna Ahlund, nästan i förbigående men ändå klart lysande, även om andra. Hela livsberättelser som flätas ihop med Nicos, som Valenkas. Det är en av de finaste berättelserna i boken.

Att det finns en poäng i att Nico är nyinflyttad till Uppsala är självklart, men samtidigt gör det lite ont i mig varje gång någon lämnar en liten ort för att kunna få vara sig själv i en större stad. Småstadsmentalitetens ovilja att acceptera allas lika värde har förstås sin grund i sanningen, men jag önskar att vi lite oftare fick läsa om de som faktiskt inte vill lämna Byn för Staden (Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg). De finns, också. Inte för att Anna Ahlund utmålar Vansbro som ett hemskt ställe för Nico, för så är det inte, det som gnager i mig är den långt pågående trenden i att allt löser sig om en flyttar till en storstad. Det går ju faktiskt ibland också att flytta från en stor stad till en annan stor stad, om en vill byta sammanhang.

Det här är dock en parantes i sammanhanget. Att Anna Ahlund är den svenska YA-himlens starkaste stjärna medför en hel del förväntningar, men Ganska nära sanningen överträffar dem med råge. Det är en fantastiskt välskriven, underbar bok om att hitta sig själv och sitt sammanhang.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Kulturkollo, Prickiga Paula, Agnes bokblogg, Tusen sidor.

Röd Zon – Magnus Nordin

Oräkneliga gånger har Stockholm blivit ödelagt av skräckförfattare. Författarkollektivet Fruktan har gjort det både i Stockholms undergång och Zonen vi ärvde. Magnus Nordin och Lars Gabel tar i Röd Zon än en gång med läsaren i ett postapokalyptiskt, krigshärjat Stockholm, fullt av blod och död, råttor och smuts.

Magnus Nordin och Lars Gabel har ett gediget samarbete bakom sig med zombieserien Varelserna. Den är, fortfarande, en av mina absoluta favoriter att ha med mig på bokprat för klasser och den blir alltid, alltid utlånad. Det är en bokserie jag gett till många lässvaga elever och det slutar alltid med att de kommer tillbaka och vill ha mer. Det är en genialisk serie, lättläst och hårresande och det allra bästa är att de blir lite, lite svårare för varje del – de erbjuder exakt den utmaning en lästrött elev behöver. Jag älskar dem djupt för det.

Röd Zon, första boken i en ny serie, är svårare än första delen i Varelserna, men den är fortfarande lättläst och så spännande att jag slukade den på en kväll. Det kryper längs ryggraden redan i inledningen, då när Joel berättar att han är ensammast i världen. Verkligen ensammast, den enda överlevande efter kriget som ödelade Stockholm. Eller är han det? När en röd ballong en dag kommer svävande över muren inser Joel att han kanske inte är så ensam som han tidigare trott.

Det är otäck läsning, inte bara för den krypande ensamheten och den gråa ödsligheten, utan också för bilden av hur mänskligheten till slut gjort slut på sig själv med hjälp av krigsvapen. Det är inte alls så svårt att föreställa sig. Särskilt just nu, när vi är mitt i en pandemi och katastroftankarna tillåts extra stort spelrum i många överbelastade hjärnor. Att undergången är något som sysselsätter många ungas tankar har flera gånger blivit helt självklart när jag bokpratat om just Varelserna, eller om Sofia Nordins En sekund i taget där Hedvig är den enda överlevande efter en febersjukdom som ödelagt mänskligheten. Rädslan för kollapsen matas förstås inte bara av virus, utan kanske framförallt av all miljöförstöring och klimatkrisen och de här böckerna blir många gånger en ventil för alla frågor som snurrar.

Röd Zon är tekniskt sett inte skriven som en lättläst bok men den lyckas vara lättillgänglig utan att spara på varken berättelsen eller blodet. Det är djupt och allvarligt, äckligt och härligt, snabbläst och snyggt. Magnus Nordin är en av våra finaste skräckförfattare och jag längtar efter fortsättningen.

Berghs förlag, 2020.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser.

Du hittar boken bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.