Fina högläsningsböcker till advents- och julhelgerna

Under julhelgen kan det vara extra fint att sätta sig ned och läsa tillsammans. Att läsa högt är inte bara en mysig stund, det skapar också fantastiska förutsättningar för att barn ska fortsätta läsa på egen hand. Många slutar läsa högt någon gång mellan förskola och skola, men högläsningen borde inte ta slut där! Jag önskar att många fler föräldrar och lärare läste högt även för större barn, jag har varit med om flera fina läsprojekt med högläsning för klass fyra och klass sju och det ger alltid lyckade resultat. Även de som inte gillar att läsa själva kan fångas av högläsningens underbara och omedelbara effekt, långt upp på högstadiet och gymnasiet. Idag tänkte jag tipsa om mina favoritböcker för högläsning, framförallt för lite större barn, efter bilderboksåldern. (Länkarna går till bokhandlar där du köpa böckerna. Det är ingen sponsring och inget samarbete utan bara där jag brukar köpa böcker.)

När vintern lägger sitt täcke över världen kan det vara underbart att sjunka ner i ett riktigt vinterkallt äventyr. Ishavspirater av Frida Nilsson handlar om den otäcke kapten Vithuvud och de barn han rövar bort för att de ska arbeta i gruvan. När Siris lillasyster Miki blir bortrövad inser hon att ingen kommer hjälpa henne, hon måste själv rädda sin syster. Det här är en helt fantastisk saga om rädsla och mod, systerskap och kärlek. Läs den för alla mellan ungefär sju och tolv år.

Om ni vill läsa en lite tunnare bok, inte lika allvarlig och ryslig, finns det två fantastiska böcker att prata om och skratta tillsammans med. Haj-Jenny är en av mina favoritböcker, om Jenny som inte vill vara en bläckfisk som alla andra i klassen utan känner sig mer som en haj. Hon simmar bäst ensam. En underbar berättelse om att få vara introvert och räknas lika mycket ändå. För samma ålder, ungefär sex till nio år, finns Frallan är bäst om Frallan och hennes familj som består av mamma och mormor. Humor och värme utlovas!

 

De senaste åren har adventsböcker blivit en stor grej, varje år ges det ut en stor och fin bok med 24 kapitel. Min favorit i just det formatet är Tjoho, nu är det jul! Boken är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Emma Adbåge som fick Augustpriset 2018 för Gropen. I Tjoho, nu är det jul! rymmer grisen Ruffe för att han har hört att julen innebär döden för alla grisar, och möter katten Kss-Kss och mössen Andersson och Pettersson. Tillsammans firar de en fröjdefull jul!

En liten doldis, men den allra bästa boken i kategorin adventsböcker, är Samuels sällsamma kalender. Den ingår inte i serien ”adventsböcker” men den har likväl ungefär 24 kapitel och fungerar jättebra som högläsning med ett kapitel om dagen fram till jul. Det är en bok full av sällsamma äventyr, men också av vänskap, sorg och ilska när föräldrar inte finns där och sviker. Samuels sällsamma kalender föregås av Ossians ovanliga nanny, men det är inget måste att läsa dem i ordning. För barn mellan ungefär sex och elva år.

Att ge sig ut på ett äventyr tillsammans är bland de bästa man kan göra. För de lite äldre barnen tror jag att Teslas vind kan vara en underbar upplevelse att högläsa tillsammans. Här finns allt från syskonrelationer och sorg till knasiga uppfinningar, äventyr och konspirationer. Tyvärr blev den aldrig särskilt känd i Sverige och har gått ur tryck, men den finns säkert att låna på ditt bibliotek och den finns som e-bok. Fungerar nog fint som högläsning från ungefär åtta år till övre tonåren och som egen läsning från ungefär nio år.

Ett fantastiskt format för högläsning är noveller. Det passar så fint att läsa en novell per gång, en hel berättelse i litet format. Mina favoriter är Liksom helt magiskt och Typ helt övernaturligt av Mårten Melin. Här finns vardagsmagi att förundras över och spänning så stor att du inte kan sluta läsa. Det bästa? Det finns många fler böcker om barnen i Skogsbingeskolan att läsa när ni är klara. En annan fantastisk spökhistoria, som skriven för högläsning, är Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Blodigt och kusligt så det förslår, men också eftertänksamt. När magin och skräcken blir lite för mycket tror jag det är fint att landa i Athena – Grattis världen, jag är här nu! som nog är fin igenkänning för både stora och små. Alla böckerna är lagom för barn ungefär 8-13 år.

De chanser jag får att högläsa för ungdomar i sjunde eller åttonde klass brukar jag välja En sekund i taget av Sofia Nordin. Språket drar dig in omedelbart, historien ofrånkomligt trollbindande. Det är alltid lika fantastiskt att läsa den högt, för här finns tusen saker att prata om och fundera över. Hur skulle du ha gjort, i Hedvigs situation? Hur skulle du ha överlevt, när alla omkring dig dog i febern?

Vilka är dina högläsningsfavoriter?

Berget offrar – Madeleine Bäck

Finns det en spricka mellan stad och land som gör att vi blir mer främmande för naturen? Är det därför naturen slår tillbaka, i bok efter bok?

Ett av bokmässans mest intressanta seminarier i år hette ”Naturen slår tillbaka” och där pratade Madeleine Bäck om sin skräcktrilogi Vandrarna och Mats Söderlund om sin dystopiska berättelse Hotet. Här är naturen nästan som en egen person i berättelsen, folksagan är källan. Den där sprickan mellan stad och land pratades det länge om, om att ju mer människan ska främja sig mot naturen, desto mer skrämmande blir den. Något okänt, istället för välbekant. Eller handlar böckerna om att hitta tillbaka till våra rötter, om förlorad kunskap och folktro? Om att återupprätta vår relation till naturen?

I Vandrarna har Vattnet och Jorden sagt sitt, det är dags för Berget. Jag fann Vattnet drar lite för spretig och långsam, Jorden vaknar var betydligt mer sammanhållen och driven. Och drivet, det finns även i Berget offrar. Det är konstant spännande, jag glömmer att jag ibland inte kommer överens med språket för jag måste helt enkelt läsa vidare. Det är skickligt av Madeleine Bäck att skriva så, berättelsen tappar aldrig fart och kanske är Berget offrar den bästa boken i trilogin.

Fortfarande undrar jag över klassificeringen som ungdomsbok. Jag hade som ungdom haft väldigt svårt att relatera till de mestadels vuxna karaktärerna i trilogin och jag undrar, inte för första gången, vad som händer när en bok klassificeras som en ungdomsbok? Fortfarande är det också för mig enerverande att lösningen hålls på så länge, att det som lurar i berget inte avslöjas förrän de allra sista sidorna. Att förklaringen kommer så sent gör att det känns som att en del trådar hänger lösa, och slutet känns lite hastigt hopkommet. Jag hade gärna velat läsa mer om det som avslöjades.

Ändå är trilogin om Vandrarna fantastisk samtida svensk skräckromantik för unga, i en tid när genren går på sparlåga lyser de klart. En skildring av brukssamhället när dess tid sedan länge varit förbi, av ensamma människor och av glömda sägner. Av natur som slår tillbaka.

Natur och Kultur, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Boktanken.

Tionde våningen – Christina Herrström

Friheten är fantastisk, men också skrämmande. Jorinde känner sig ensam i lägenheten på tionde våningen medan hennes kompisar mest tycker att hon är lyckligt lottad. De ser möjligheten till fester, att kunna komma och gå som man vill. Vad de inte ser är saknaden efter familjen som flyttat och lämnat Jorinde kvar, våndan över att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan.

Jorindes mamma har flyttat till USA, pappan har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö. Den enda som verkligen finns där är bästa vännen Agnes, men hur viktig blir hon när Jorinde träffar Emanuel?

Tionde våningen är en finstämd berättelse om ensamhet som inte syns på utsidan, om vänskap stark som berg och om den första förälskelsen, pirrig och förvirrande. Det allra svåraste, det som gör mest ont i hjärtat, är hur en tonåring måste ta hand om sina vuxna när de inte räcker till eller orkar. Hur vilsen Jorinde blir när pappan stänger in sig i sorg och alkohol och hon tvingas vara den som tar om hand. Jorinde ser ut långt över stadens tak från sin tionde våning men ingenstans verkar hon ändå höra hemma. Christina Herrström är fantastisk på att berätta och läser fint in sin egen historia på ljudbok. När jag var elva år älskade jag Glappet och jag hade höga förväntningar på Tionde våningen. Jag blev inte besviken, det här är en fantastisk bok.

Jag lyssnade via Storytel. Ljudboken finns också att ladda ner här och här. Pappersboken hittar du bland annat här och här.

Bonnier Carlsen, 2018.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt,

 

Sky in the Deep – Adrienne Young

Jag läste Adrienne Youngs Sky in the Deep efter att ha läst en fantastiskt fin intervju med henne på Goodreads – om kvinnor i YA, om styrka och om tuffhet. Jag blev nästan genast förälskad – inte minst i det fantastiska omslaget. Kanske fick jag där och då för höga förväntningar för även om det verkligen finns massor av styrka och tuffhet i den här boken så var den inte den fantastiska upplevelse jag förväntat mig.

17- åriga Eelyn lever i en fiktionaliserad vikingavärld, utan fantasyinslag som drakar och demoner men likväl påhittad. Här slåss klanerna Aska och Riki mot varandra i en blodsfejd som varat längre än någon kan minnas. Hennes liv är brutalt, hon är fostrad till krigare och varje år möts Riki och Aska i ett stort fältslag. När hon en dag ser sin döde bror på slagfältet vänds hela hennes världsbild upp och ner.

Jag tycker mycket om Eelyn, och jag älskar verkligen att kvinnor och män är krigare på lika villkor – utan att det behöver vara en särskild grej att kvinnorna också slåss. Eelyn är inte en ensam ”stark kvinna” som slåss mot normer, hon är en del av ett samhälle där kvinnor värderas lika högt som män och lever på samma villkor. Åh vad jag har längtat efter detta!

Jag borde verkligen älska Sky in the Deep. Kanske läste jag den vid fel tillfälle, kanske hade jag för höga förväntningar, kanske är jag lite mätt på YA- fantasy just nu – den grep helt enketl aldrig tag i mig. Berättelsen kändes hela tiden ganska ytlig och jag fick aldrig någon målande bild av vikingasamhället. Det finns så mycket frågor som aldrig besvaras! Historien är extremt förutsägbar och nästan substanslös på sina ställen och jag var länge ganska uttråkad, den fantastiska Eelyn till trots. Någonstans mot slutet blev det spännande men jag skummade också stora delar. För den som verkligen längtar efter en smått romantisk, blodstänkt vikinga-YA- fantasy utan krusiduller (och vem gör inte det, ibland?) kan Sky in the Deep vara helt rätt. Men mig lyckades den aldrig fängsla.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Bokugglor, Tickmicks bokblogg.

Det magiska London del 2: A darker shade of magic

Efter Neil Gaimans London i Neverwhere gav jag mig genast in i V. E. Shwabs London. Här finns inte bara ett magiskt London, utan flera. Jag älskade att vandra mellan dem. Här finns Grå London, som har glömt sin magi och som styrs av den galne Kung George III. Röda London, där magin är bevarad och högaktad. Vita London, där den magi som finns kvar kontrolleras hårt och där vägen till tronen är blodstänkt. En gång fanns också Svarta London, där magin imploderade och dit ingen numera kan resa.

Men det är få som överhuvudtaget kan resa mellan de olika världarnas London. Kell är en av dem, en av de sista kvarvarande Antari – magiker med förmåga att resa mellan världarna. Kell är dessutom ganska arrogant, på sina ställen lite otrevlig och jag tyckte hemskt mycket om honom. Ändå fick historien liv först när Lila Bard träder in i den: piratkapten utan ett skepp, rövare utan pengar, laglös med ett pris på sitt huvud.

Även om det finns en del klassiska element tycker jag ändå om hur nyskapande A darker shade of magic är. Jag gillar de olika sidorna av magin, hur den högaktas i ett London och för en kamp mot människorna i ett annat. Hur ett London glömt bort den och ett London föll för dess makt. Även om atmosfären av det London jag känner är väldigt långt ifrån något av de London Kell vandrar igenom, ett av bokens få minus. Jag älskade att Neil Gaimans underjordiska London kändes så nära det jag själv var i just då, att ett tentakelmonster när som helst kunde sträcka sig upp mellan tunnelbanevagnen och plattformen. Jag får aldrig riktigt den känslan här, men jag längtar ändå efter att återvända. Snygg och välskriven urban fantasy!

Köp boken på Uppsala English Bookshop eller SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Tickmicks bokblogg, Carolina läser, Bokhyllad.

Slutet – Mats Strandberg

Slutet är omedelbart och obönhörligt. Redan från första sidan möter det oss, beskedet om kometen Foxworth som är på väg att störta ned på jorden för att för alltid förinta den. Jag kastas rakt in i pre-apokalypsen och har ingen aning om vilka Simon, Lucinda, Tilda och de andra var innan. Att låta läsaren lära känna karaktärerna genom hur de reagerar på en kommande undergång är ett smart och annorlunda grepp och jag gillar det verkligen.

Det är en sista sommar de har kvar att leva. Hur gör en det, lever ett helt liv på några veckor? En del vuxna söker sig till religionen, en del försöker desperat hålla ihop sina familjer. Många ungdomar som blir bestulna på sitt liv när de är alldeles i början av det försöker leva det till max, små barn brottas med förståelsen av vad det egentligen är som händer. Många verkar hitta en totalt motsatt personlighet till den de hade när de levde ett någorlunda bekymmersfritt liv. I en roman som Slutet, en dystopi där det inte är apokalypsen som har den största rollen utan de som upplever den, blir karaktärsteckningen allt och Mats Strandberg gör det så fantastiskt väl. Hur skulle människor reagera om de visste exakt vid vilken tidpunkt jorden skulle gå under? Hur går det ens att föreställa sig? Mats Strandbergs bok känns skrämmande trovärdig och nära.

Slutet är en djupt psykologisk berättelse, hopplösheten som går hand i hand med det vilda festandet beskriver Mats Strandberg så väl att det känns som att jag ständigt har en ångestladdad hand kramandes om hjärtat. Ändå är jag trygg i berättelsen, i de många känslor och den vänskap och kärlek som ändå finns här att det aldrig blir så jobbigt att jag vill sluta läsa helt och hållet – det är fantastiskt väl avvägt.

Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det är mänskligheten i ett nötskal. Som bra dystopier ofta gör beskriver Slutet inte bara en möjlig mörk framtid utan är också en betraktelse över vår samtid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt.

Anledningen till att jag på Goodreads gav den en fyra och inte en femma är att, även om jag nästan hela tiden älskar karaktärsbeskrivningarna, så blir en del av dem lite opersonliga och svåra att hålla isär. Särskilt Tilda, som är väldigt arketypisk och känns mer och mer av en symbol. Kanske är det meningen. Säkert är det också meningen att omslaget ska vara så där avskalat och även om det är vackert och olycksbådande så tycker jag det signalerar mer vuxenroman än ungdomsbok och det hade inte fångat min uppmärksamhet om jag inte vetat vilken bok det var. Men det är såklart väldigt personligt vilka omslag en dras till och det här är väldigt små invändningar.

Slutet var en fantastisk läsupplevelse, jag var gripen från den första sidan till den sista och jag sträckläste den, förutom några kapitel, på en tågresa mellan Östersund och Stockholm. Den är en av de mest intressanta och välskrivna ungdomsromaner jag läst.

Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på SF-bokhandeln, Akademibokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, hyllan, Boktokig, Västmanländskan, Läsa & Lyssna.

Paradisets barn avslutar en fantastisk serie

Det finns något så otroligt skrämmande och ändå lockande i serien Varelserna som gör att jag kastar mig över varje ny del som kommer ut. Jag älskar dem för skräcken, ödsligheten och råheten men också för att de är så fantastiska bokpratsböcker.

Det finns inte en elev som inte får ögonen på skaft när jag pratar om Elias bok på biblioteket där jag jobbar. Den blir alltid utlånad, gärna i sällskap med Emmas bok som är del 2. Tanken på att en zombieepidemi brutit ut på Gotland är skrämmande, en framtid som verkar avlägsen men ändå är så enkel att föreställa sig med hjälp av Magnus Nordins levande språk och Lars Gabels suggestiva bilder.

Efter Elias bok och Emmas bok vill en genast läsa Fristaden, Uppror, Fredlös och – nu – Paradisets barn. De blir tyngre och mörkare för varje del, men också tjockare och svårare. Elever som tidigare inte velat läsa eller låna böcker kämpar sig igenom dem. Jag älskar de här böckerna för det. Jag älskar dem för det storslagna i det korta formatet, för att de vågar vara brutala och sorgliga samtidigt som de är lättlästa. Paradisets barn är sista delen och titeln återknyter till första boken i sin bibliska anspelning. Här är det också tron som Emma och hennes följeslagare möter, den blinda tron på att en högre makt ska stå bi när hjärndöda zombier klänger på stängslet utanför fristaden. Vill in. Och vilken gud kan då hjälpa en? Emma tror inte på gudar, hon tror på yxan i sin hand och längtan efter att en gång få se Sebbe igen. Hur det går? Kanske får vi veta i Paradisets barn ­som avslutar serien. Jag älskade att få veta slutet men jag gråter också lite inombords över att det inte blir fler böcker. Och jag fortsätter att tipsa varenda blodtörstiga unge som kliver in på mitt bibliotek – oavsett grad av läshunger.

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror
Fredlös

Berghs förlag, 2018.

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.