Tag Archives: ungdomsböcker

The Hate U Give – Angie Thomas

Starr lever i två världar – hemma i förorten Garden Heights där gängkriminalitet är vardag och där ungdomar ser sig tvingade att sälja droger för att överleva – och på den dyra privatskolan Williamson. I skolan låter Starr språket släta ut sitt hemmajag, ta över sättet hon talar med sina barndomsvänner på. Starr har växt upp i en annan värld än hennes – oftast rika och vita – klasskompisar, fått lära sig helt andra saker.

Som att vara smart i närheten av poliser. Inte göra plötsliga rörelser. När Starr och hennes barndomsvän Khalil blir stoppade av polisen blir hon ändå ensamt vittne till hur polisen skjuter ihjäl Khalil. Öppnandet av en bildörr, en fråga om Starr var okej, var allt som behövdes. Polisens inpräglade fördomar  och Khalils död blir en svetslåga för Garden Heights, hela orten kräver upprättelse – något som bara kan uppnås om Starr vittnar mot polisen. Starrs två världar flyter in i varandra, går inte att hålla isär längre. Mot sin vilja, och kanske framförallt mot sin rädsla, dras Starr upp på barrikaderna och hittar sin röst där.

Angie Thomas berättar i The Hate U Give om rasism, strukturer, kamp, förtryck, polisbrutalitet, gängkriminalitet och våld – men också om en ung tjejs röst mitt i det. Att det strukturella också är personligt är ofrånkomligt med Angie Thomas ord, med ett språk som är levande och rappt, roligt och brännande, glödande och vansinnigt insiktsfullt. Det är imponerande hur Thomas även lyckas berätta så mycket om historiska förkämpar och organisationer som Martin Luther King, Black Panthers och många fler utan att det blir pedagogik av det hela – och på ett förkrossande sätt koppla dem till det nutida Black Lives Matter, visa att det är samma strukturer som fortfarande lever, samma kamp som fortfarande behövs. Oförståelse och hat är två av de grunder rasism vilar på, förståelse är ett första steg att krossa den och litteraturen är ett sätt att hitta förståelsen. Jag säger som Enligt O, det finns många som skulle behöva läsa The Hate U Give.

The Hate U Give är både originalets och den svenska titeln, kanske går den inte att översätta. Utan att ha läst boken på originalspråk vågar jag påstå att Amanda Svensson gjort ett briljant jobb med översättningen, behållit en perfekt balans i att ibland översätta och ibland inte översätta slanguttryck och hälsningsfraser. På något sätt flyter blandningen av svenska och engelska på i en sådan ström att jag inte ens tänker på det – det känns bara självklart.

The Hate U Give kommer säkert bli en modern klassiker i USA, Angie Thomas kommer sälla sig till en lång rad av författare som berättat om rasism i spåren av USA:s förtryckarhistoria. Kanske är The Hate U Give årets allra viktigaste bok och jag hoppas den kommer läsas av generationer.

Natur och Kultur, 2017.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokkoll, romeoandjuliet, Littermentärt, Enligt O, Fantastiska berättelser, Prickiga Paula, Feministbiblioteket, stories from the city,

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Sorgen, svärtan, vakuumet

Jag har klottrat ned så många citat från Vakuum att blocket är alldeles fullt. Jag känner mig dränerad, slut på känslor, trött och ledsen men också hoppfull. Vakuum är ett poetisk mästerverk, om det stora i sorgen men också det lilla.

Tröttheten har fastnat i små veck i pappas ansikte.

Jonna vistas i ett vakuum, i det som blev kvar när hennes storebror Johan lämnade jordelivet och henne. Hon går omkring i Johans vinterjacka medan mörkret faller och hon snattar verktyg under den stora jackan, försöker behålla allt minne hon har av Johan. Föräldrarna flyter omkring på utsidan, rusar förbi med sina liv i högsta hugg och gömmer undan sorgen för Jonna. Mia Öströms avskalade språk är fantastiskt, säger så mycket med så få ord.

Allt här doftar rent, nytt, oanvänt; på Clas Ohlson kan man köpa ett helt nytt liv och bära hem det i en plastkasse.

Så hittar Jonna dem. Små lappar med meddelanden från Johan, något han gömt innan han dog. För Jonna verkar det kännas som att få tillbaka sin storebror, bara en liten bit.

Det är hjärtskärande att läsa. Jonnas ensamhet och kamp för att synas, föräldrarnas ovilja att se, Johans depression, sorgen som är ett töcken över alltsammans. Samtidigt är det också vänskap och säkert igenkänning där den kan behövas som allra mest desperat.Vakuum kommer vara en av de största läsupplevelserna för mig i år.

Gilla böcker, 2017.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Enligt O, romeoandjuliet, Ylvas läsdagbok, Västmanländskan, Fantastiska berättelser, Prickiga Paula, CRM Nilsson

Kärleken till konsten och konsten att skriva riktigt bra om kärlek

Jag går på gatorna i Uppsala. I snöfall, i vårregn, en sen Valborgskväll, en kall nyårsnatt. Bredvid mig skymtar Frides orangea hår och platåskor, Yodits undflyende karaktär, Sebastians lugg och Johannes sorg.

För så är det att läsa Anna Ahlunds Saker ingen ser. Jag närde redan innan en kärlek för Uppsala, alltsedan jag och vän promenerade genom staden och botaniska trädgården och såg Shaun Tans verk på riktigt där för några år sedan. Det var sommar då, det var en underbar dag och en underbar stad. Kärleken till staden finns hela tiden här, och till de som bor i den. Det är lätt att föreställa sig dem och det Sibylla allmänestetiska läroverk de går på. Yodit, Fride, Sebastian, Johannes, Miriam, Aron, Linn – alla har konsten i sitt innersta på olika sätt. Jag älskar att karaktärerna presenteras med sitt estetiska val, sin konstnärliga tillhörighet. Det kan betyda så mycket, vara hela ens liv. Jag älskar också hur alla är olika på så självklara sätt, att kärlek och identitet inte måste förklaras eller ges en bakgrundshistoria. Den bara är. Efter att ha läst så många böcker där kärlek eller identitet som inte hör till normen ofta följs åt av problem är det underbart att få sjunka ner i Saker ingen ser. Jag älskar att Anna Ahlund inte sätter några etiketter.

Jag fick följa eleverna på Byllis i ett år, men jag kommer att tänka på dem mycket längre. Jag undrar så mycket! Vad är Linns historia? Får Sebastian ro? Hur går det får Yodit och Johannes? Jag hade gärna läst en bok om varje karaktär, jag vill veta både vad de gått igenom och vad de har framför sig. Fast jag kan också nöja mig med att undra, för det är också lite fint att få göra det. Alla i Saker ingen ser har lämnat ett avtryck. Till och med Josef, skolbibliotekarien som bara nämns ett fåtal gånger men som ändå helt tydligt har en så avgörande roll i många ungdomars liv. Mycket anas mellan raderna och med bilden av Josef, sittandes på sitt kontor med boktravarna runt sig, tedoften hängande i luften och chokladen mot dementorerna på plats i byrålådan tror jag Anna Ahlund uppfyllde många bibliotekariers önskedröm.

Saker ingen ser behövs så desperat i ungdomshyllan. Jag kommer tipsa alla mina elever och hoppas att många gör detsamma. Inte bara för att den är så viktig förstås, utan även för att den är så välskriven och så fantastiskt bra.

Köp boken: Adlibris eller bokus.

Andra som bloggat: Old Adults Read Yound Adult, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Enligt O, Carolina läser, Sagan om sagorna, stories from the city, Beas bokhylla, Bokpandan, Littermentärt, Carolina läser, TinaE, Biblioteksbubbel.

Höstläsning att se fram emot

Knappt är sommarläsningen över förrän jag börjar snegla på höstnyheterna… Jag plockar fram sjalar och mössor, andas in luften som jag tänker är lite höstkrispig men egentligen är ganska regntyngd och börjar lite försiktigt bläddra bland höstnyheterna. Inspirerad av Bokblomma, Sincerely Johanna och Enligt O tänkte jag lista de nya böcker jag allra mest vill läsa i höst. Att det är mer av en shortlist än en longlist beror på att jag försöker skapa färre bokhögar upp till taket som jag sen aldrig kommer ta mig igenom. Jag vill också hitta pärlor bland gammal utgivning och inte bara snegla i nyhetshyllan. Följande höstläsning är alltså ett hårt urval.

Jag älskade Ishavspirater så som jag inte har älskat ett riktigt bra äventyr sedan jag läste Astrid Lindgren och Äventyrsböckerna för så många år sedan. Att den så oerhört vackra Det tunna svärdet ges ut i höst gör mig därför barnsligt lycklig. Höstens mest efterlängtade boksläpp, alla kategorier.

Gotik, teater, augusti, gammal skola-miljö, mörka hemligheter – kan det blir bättre? Norra Latin  av Sara Bergmark Elfgren är en av höstens mesta längt-böcker.

Skildringen av kärlek och vänskap – och det underbara i att inte behöva sätta ord på det som så många så ofta måste kategorisera och sätta i fack – var det som fick mig att tycka så mycket om Du, bara. I höst läser jag äntligen Saker ingen ser av Anna Ahlund.

 

En bok som jag tror aldrig kommer lämna mig är Björnstad av Fredrik Backman. Mest av allt kanske jag älskade slutet – ni som läst, ni vet – och jag ville nog allra helst lämna Björnstad där. Fundera själv på vad som hände sen. Men i höst kommer Vi mot er och jag kommer förmodligen inte kunna låta bli den.

 

Så, till sist, kommer jag att med bävan öppna X – Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Himmelstrand och Rörelsen var otäcka men också ibland nästan för surrealistiska. Vad som helst kan nog hända.

Två av höstens mest efterlängtade, i min TBR just nu. Bild från min instagram @eliandbooks. Fler bilder, på faktiska höstläsningshögar, kommer både här och där.

Down under – Johan Ehn

1977, Sverige, lekplatsen, tredje klass. En kille blir retad för att han inte är som andra killar, inte lika högljudd, inte lika våldsam. Det gör så ont att läsa, och ännu mer ont gör det av vissheten att det egentligen kanske hade kunnat utspela sig även idag.

1987, Nya Zeeland. Jim reser till sina släktingar i Auckland, vill äntligen få börja på nytt. Men fördomar och hat kan förfölja en till andra sidan jorden och Jim blir utslängd när den konservativa farbrodern inser att han är intresserad av killar istället för tjejer. Jim tänker inte återvända till Sverige, skådeplatsen blir istället Nya Zeelands landskap, gaykvarter – och Jims eget inre.

Down under är en lågmält intensiv och stundtals poetisk uppväxtskildring som gestaltar vilsenhet på ett sätt som skär i hjärtat. 1980- talets musik skapar en tidstypisk atmosfär – jag kan nästan höra den i huvudet – men samtidigt bär Down under med sig betydligt mer tidlösa teman än så. Det är på många ställen i världen lättare idag men det är fortfarande inte självklart att varje människa ska få vara den hen är, fortfarande överallt inte självklart att få älska den en vill utan att möta omgivningens hat. Down under gör ont, kryper under huden, men är också så vackert skriven att det inte går att sluta läsa.

Gilla böcker, 2017

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: bokkoll, Västmanländskan, bokstaden, CRM Nilsson, prickiga Paula, Bims blogg, Enligt O.

Tidväktaren – Jeanette Winterson

Tiden är ur led i Jeanette Wintersons första ungdomsbok Tidväktaren från 2007. Oförklarliga stormar härjar och tidstornador sveper bort människor och hus. På Villgårda bor Silver under den tyranniske Mrs Rokabyes styre men när skurken Abel Darkwater dyker upp och jagar Tidväktaren rubbas hela Silvers värld. Är hon den enda som vet var Tidväktaren finns och kan ställa allt till rätta?

Sommaren blev något Winterson- tematisk men Tidväktaren har också legat oläst på mitt bord länge. Tiden är fascinerande tematik och alltsedan Momo och kampen om tiden har jag letat efter liknande böcker. Jag älskade berättelsen om Momo som försöker ställa tiden tillrätta efter att de vuxna mixtrat med den och Tidväktaren påminner om Momo men är också mycket svårare. Momo är stillsam, lågmäld och sagobetonad men Tidväktaren är mer science-fiction, har högre tempo och är också svårare att ta sig igenom. Den börjar oerhört spännande, men börjar mot mitten bli ganska svår och invecklad och den krävde både tid och tankekraft. Ibland tappade jag totalt bort mig bland vetenskap och tidslinjer, tyvärr tycker jag också ibland att Wintersons fina språkdräkt går förlorad. Tidväktaren är i sina bästa stunder lågmält humoristisk, filosofisk och samtidsreflekterande men i sina sämsta stunder snurrig och ganska stolpig. Ändå tyckte jag mycket om den.

Alltsedan den industriella revolutionen, som började med uppfinnandet av ångmaskinen som ni säkert minns, har vår värld rört sig fortare och fortare. Under större delen av sin utveckling kunde människan inte gå snabbare än hennes ben eller hennes häst kunde bära henne. Nu kan hon färdas i ett jetplan över hela världen på bara några timmar. Hennes fabriker spottar fram mer varor i timmen än en hantverkare kunde tillverka under hela sin livstid. Vi intresserar oss inte längre för årstidernas långsamma runda; vi odlar vår föda med hjälp av konstgjort ljus och våra hönor lägger ägg året om eftersom de inte vet när det är vinter. Barnen får påskägg, men de vet inte att det är därför att påsken är vårdagsjämningspunkten, när hönsen brukade börja värpa igen då ljuset från solen ökade.

Det är märkligt, men både maskinåldern och dataåldern lovade att ge vanliga dödliga mer tid i sina liv, men det vi tycks ha är mindre tid. Vi förbrukar Tiden alltför snabbt, precis som vi förbrukar Jordens alla andra resurser.

Människorna förstår inte Tiden, men de har mixtrat med den och därför är Tiden inte vad den brukade vara. Tiden är inte längre pålitlig.

Tidväktaren har gått ur tryck men finns säkert på ditt lokala bibliotek!

Andra som läst: Annas bokblogg, Matildas läshörna, Catahya, Dagens bok, Bokgrottan.

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.