Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

”Straight people should have to come out too. The more awkard it is, the better.”

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda, omdöpt till Love, Simon efter att filmatiseringen av boken sett dagens ljus, är en underbar Young Adult- roman. Den är precis så varm och mysig att den känns som en tröst när livet är lite jobbigt, men inte så sötsockrad att du mår illa.

Det är en roman om att komma ut, men också om att inte behöva göra det. Vad mer är, det är en komma ut- roman utan några livshotande komplikationer, utan fullständig hjärtesorg, utan misshandel och utan drogproblem. Det kan verka konstigt att nämna detta men alltför många HBTQ- böcker – framförallt komma ut- romaner – på ungdomsavdelningen, har sorg och elände i kölvattnet. Vi behöver lite positiva historier också.

Simon är alltså gay, men ingen vet om det. Ingen mer än Blue, som också är gay, och som mailväxlar med Simon utan att de vet varandras riktiga namn. I sina mail kan de öppna sina hjärtan för varandra, dolda bakom anonymiteten. Samtidigt pågår Simons IRL- vardag men bästa kompisen Leah och repetitioner inför musikalen han är med om att sätta upp.

Det är någonstans där jag verkligen börjar älska Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Det är en otroligt fin, vardagsnära roman med ett enormt hjärta. Den handlar om livets knölar i vägen, om kärlek och vänskap. Den är oerhört fint skriven och ljudboken är väldigt bra inläst. Filmen, sedan, är en otroligt fin tolkning av boken – den följer inte bokens handling precis men det tycker jag inte den behöver göra. Böcker och filmer är ändå två olika medium och all härlighet, vänskap och kärlek som finns i boken, känns också i filmen. För en gångs skull älskade jag både boken och filmen och kommer båda läsa om boken och se filmen igen. Säkert flera gånger.

Boken finns på engelska bland annat på Bokus och Adlibris, på svenska här och här.

The Coldest Girl in Coldtown

Det är mörkt som natten, det är kärleksgester att dåna till, det är vackra tonårsvampyrer som festar hela natten lång och välkomnar morgonen med ett blodbad. Kort sagt, det är Holly Blacks The Coldest Girl in Coldtown och jag är officiellt en vampyrläsare igen.

Jag har slukat vampyrromaner sedan jag läste I fullmånens sken från Läslusens bokklubb som tolvåring. Jag har läst mig igenom Anne Rice, Bram Stoker, Octavia E Butler, Stephenie Meyer, PC/Kristen Cast, Suzy McKee Charnas, Dan Simmons, John Polidori, Viktor Rydberg, Markus Heitz och många fler. Med kursen ”Vampyrfiktion” som jag läste 2012 började jag känna en viss mättnad och har inte plockat upp en vampyrroman sen dess.

Tana och Gavriel var exakt vad jag behövde. I ett någorlunda nutida USA är vampyrepidemin ett faktum, samhället försöker stänga in smittan i ”Coldtowns” och blir du infekterad måste du söka dig dit. På grund av saker som hände när hon var liten har Tana känt en mystisk dragning mot vampyrernas näste i hela sitt liv – och hon är inte ensam. Även om Holly Blacks vampyrer på många sätt är skitiga och grymma så skimrar det ändå romantiskt kring deras blodsugande vanor och eviga liv.

Det är något med den kombinationen jag tycker otroligt mycket om. På ytan är vampyrlivet ett romantiskt liv, men ser du det i ögonen möter du den kalla, råa verklighetens död och elände.  Tana stirrar det rakt i ansiktet när hon vaknar på morgonen efter ett ”Sundown party”, bakfull och den enda levande människan i huset. Vampyrer har tagit sig in, dödat de flesta av kalasets gäster och infekterat hennes expojkvän Aidan. På vägen mot säkerhet plockar Tana upp vampyren Gavriel och beger sig mot stadens Coldtown.

Jag älskar Tana. Hon är trulig, tuff och lite dumdristig, men med en otroligt härlig skiter-i-allt-attityd, utan att det känns överdrivet. Jag älskar att bisexuella killar och transpersoner får ta helt självklar plats (det händer inte ofta), jag älskar spänningen och tempot och jag ÄLSKAR Holly Blacks förmåga att visualisera ett dystopiskt, vampyrsmittat USA fullt med tonåringar som fortfarande drömmer den amerikanska drömmen – den är bara lite mer blodig. The Coldest Girl in Coldtown är underbar läsning.

Boken gavs ut på svenska 2016 av Rabén och Sjögren men den verkar vara slutsåld – den finns dock säkert på ditt närmaste bibliotek. Finns att köpa på engelska bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: MsHisingen, Carolina läser, Kattugglan, Världens bästa bok, Prickiga Paula, I<3Fantasy, Bokstaden, Havsdjupens sal, Nilmas bokhylla.

Välj mig – Christina Lindström

När Silje kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet är allt förändrat. Alla tittar på henne och tystnar när hon närmar sig. Och alla viskar om vad som hände under sommaren. Att Siljes pappa har drunknat och att alla tror att han har tagit livet av sig.

Christina Lindström går sannerligen från klarhet till klarhet. Jag älskade både Jack och Finns det björkar i Sarajevo? oändligt mycket. Med Välj mig tar Lindström ytterligare ett steg närmare tronen som en av Sveriges allra bästa författare idag.

Jag är med i en ganska stor litteraturgrupp på facebook, ni vet säkert vilken den är. Ibland ser jag föreställningen skymta förbi att ungdomslitteratur skulle vara ”enkel”, ”platt”, ”tråkig” och dåligt skriven. En del skulle i vuxen ålder inte få för sig att läsa en ungdomsroman och jag önskar de visste vad de missade. I ungdomsromanen, när den är som bäst, ryms verkligen hela livet och lite till. Oändligheten, tron på att allt är livsavgörande, det fullständiga nuet. Det är just det Christina Lindström fångar så bra – hur viktigt varje steg en tar på vägen mot vuxenlivet är, hur det känns som att allt är hela världen, precis hela tiden. Som att livet står och faller med den första kärleken, den första sorgen, förlusten av den första vänskapen.

Den känslan har jag hela tiden när jag läser Välj mig. Det är en outsägligt sorglig bok om något av det värsta som går att uppleva, men det är också en bok som skildrar hur livet envist tuffar på ändå och hur kärleken ändå lyckas skapa sig en boning i sorgen. Silje försöker överleva sorgen efter sin pappa som inte längre finns, samtidigt som hennes bästis Mia glider allt längre ifrån henne. I centrum av allt finns Alvin, kärleken.

Välj mig är en tung bok, den tog mig flera veckor att läsa. Men jag känner mig också starkare efteråt, som att historien gav mig stöd fast den berättar om en krackelerad tillvaro. Som att jag blivit lite rikare, lärt mig något om livet och världen. Välj mig är stor litteratur. Läs den.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Vad håller ni på med? – en antologi om klimatet

Vad håller ni på med? är en samling texter skrivna för barn och unga om klimatkrisen, men också en bok jag tror många vuxna skulle behöva läsa.

Det är inte konstigt att många barn och unga dras med ångest inför klimatkrisen. Det är de som ska leva på vår jord i framtiden, allt medan merparten av världens politiker, företag och helt vanliga vuxna människor verkar göra allt för att förstöra jorden så mycket de kan under sin livstid – och de som är under 18 har ingen möjlighet att påverka i form av rösträtt.

Det är inte konstigt att många försöker påverka på så många andra sätt de kan. Genom att protestera, skriva brev, läsa på om forskningen och äta mer vegetariskt. En gör vad en kan med de möjligheter en har.

Vad håller ni på med? är en bok som jag tror kan sätta ord på en stor del av ångesten. Det är en fantastisk, och ibland underhållande mitt i sorgen över jorden, blandning av faktatexter av klimatpsykologer, råd från en zombieöverlevnadsexpert, svarthumoristiska seriestrippar, tal, vacker poesi, dystopiska skönlitterära noveller och intervjuer.

Tyvärr börjar det inte så bra. Björn Wimans inledande kapitel är alldeles för svårgenomträngligt och känns helt och hållet riktat till vuxna och inte till unga, själv undrar jag vad han håller på med. Det blir inte alls bra när det dessutom är första artikeln, själv blev jag inte alls sugen på att läsa vidare. Men det gjorde jag förstås ändå, och resten av texterna håller hög klass. Ska en ge upp direkt och invänta det oundvikliga slutet eller finns det hopp om tillvaron? Vilka verktyg har vi för att förändra? Finns det kraft och hopp i litteraturen?

Den senaste frågan går det att svara ja på. Här finns kalla dystopier och ilska men också hopp, fakta, kärlek och humor. Inte minst finns det, förklarat på ett bra sätt, fakta om varför så många står helt lamslagna inför klimatkrisen och varför så många förnekar vad som händer. Ett sätt att genom litteraturen förstå det svåra och hemska. Särskilt tycker jag om kapitlet Klimatpsykologerna förklarar, Elisabeth Östnäs två helt fantastiska noveller, Annika Norlins novell och Ellen Ekmans serier. Men det som rör mig mest är Mats Jonssons serie om kvällen före julafton. Den säger så mycket om hur komplext det är, hur svårt det kan vara. Att det inte finns en, enkel väg. Att Sverige inte ser ut likadant från norr till söder, att det inte är enkelt att bara skippa bilresorna när du bor i glesbygd – och oförståelsen inför detta från många.

Vad håller ni på med är en riktigt bra samling. Jag tror att den kommer vara fantastisk att arbeta med i skolan, att läsa tillsammans i en klass och att prata om och skapa vidare kring. Den sätter ord på många känslor.

En bok för alla, 2019. Medverkar gör bland annat Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt och Herman Geijer.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, PocketShop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Skogar brinner. Städer översvämmas. Djur och växter utrotas. Vad håller ni på med?

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Golden Boy – viktig och fantastisk

Max Walker är en av de populäraste killarna i skolan, lagkapten i fotbollslaget och verkar vara alla tjejers dröm. Han är 16 år och avslutar alla förhållanden innan de går längre än kyssar. Max största rädsla är att någon ska få reda på att han är född intersex – både kille och tjej eller varken eller. Vad kommer hända om någon får reda på det i skolan? Vad kommer hända med hans föräldrar, som båda är stora namn i stadens rättsväsende?

Golden Boy är inte bara en bok om att ha diagnosen intersex. Den berör alla i sin uppgörelse med det patriarkala, binärt uppdelade könssystemet och vad det gör med oss. Varför är samhället så vansinnigt solitt uppdelat i två kön, och vad händer med de som inte passar in i någon av de påtvingade kategorierna? Barn som föds med intersex- diagnos blir ofta tidigt opererade för att tvingas in i den ena eller andra könskategorin – långt innan de har möjlighet att själva kunna säga något om saken. Vad säger det, om vår rädsla för att något ska gå utanför de två kategorier vi själva hittat på. Att Max har diagnosen intersex hindrar inte att bokens många frågor även är aktuella för icke-binära och transpersoner, som också hindras i sitt liv av att vi gärna vill dela upp människor i två kategorier och bestämma hur en ska se ut för att ”tillhöra” den ena eller andra. Som om det bara skulle finnas två, och som om det är vår sak att bestämma över någon annans liv.

Golden Boy är stundtals ganska tuff att ta sig igenom, Max blir utsatt för ett övergrepp i bokens inledande kapitel som ställer hela hans liv på ändå och får honom att ifrågasätta hela sin identitet. Samtidigt är den ofta fantastiskt bra och välskriven – framförallt för att jag känner så otroligt mycket för nästan hela bokens persongalleri. Max och hans lillebror Daniel allra mest, men också Max föräldrar och Sylvie – som Max blir förälskad i men ändå inte vågar berätta för. Den enda person som förblir stel och tråkig är läkaren Archie – hennes funktion i berättelsen är att förklara en hel del termer och få läsaren att förstå vad intersex innebär, vilket är viktigt såklart men hade kunnat göras på ett bättre sätt. De stycken där Archie berättar är överpedagogiska och ganska torra och jag lyckas aldrig få ett grepp om vem Archie är.

I Golden Boy får de flesta av huvudpersonerna komma till tals i egna kapitel, ett sätt att komma dem nära som jag verkligen tycker om. Ljudboken på engelska närmar sig nästan radioteater då alla karaktärer har olika uppläsare – samtidigt ett grepp jag faktiskt tyckte om. De flesta uppläsare är verkligt bra och den enda som är helt otroligt dålig är Sylvies röst. När hon läser Max repliker försöker hon använda en djuuuup och maaanlig stämma som istället blir en parodi på en mansröst – och när hon läser Sylvies tjejkompisars repliker låter de lite som mer högfrekventa versioner av Askungens möss. Det är så fånigt och jag önskar att uppläsare skulle SLUTA försöka förställa rösten i ”manligt” och ”kvinnligt” eller – nästan ännu värre – med ”ondska i rösten”.

Nä, bu. Fast lyssna på Golden Boy ändå, eller läs den, för det är en fruktansvärt viktig bok om en diagnos som det sällan pratas om – och helt enkelt bara en fruktansvärt viktig och sällsynt bra bok.

Bonnier Carlsen, 2016.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, BibbloAnna, Sannas bokhylla, Dagens bok, Bokstaden, Prickiga Paula, CRM Nilsson, Boktycke.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue – underbar queer 1700- talsromantik

Det finns något fullständigt ljuvligt i att hänge sig åt all den stormande kärlek, alla prassliga sidenkläder, alla förbjudna ord och alla mystiska skeenden som är Mackenzi Lee’s bok The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue. Allra mest älskar jag hur Lee helt obrydd bryter mot varenda en av 1700- talets etiketter för hur unga män och kvinnor bör bete sig.

Henry Montague är en ung bisexuell lord som är hemligt kär i sin bästa vän Percy och tillbringar sina kvällar med att dricka vin tillsammans med sagda Percy och sina dagar med att sova ikapp gårdagens festligheter. När de tillsammans ska resa iväg på sin ”Grand Tour of Europe” som var den tidens coming-of-age för unga rika lorder, ser Henry sin chans att flörta vilt med Percy och kanske till och med våga berätta hur han känner. Vad han inte hade räknat med är att hans syster, en inte så väl genomförd stöld och en mystisk ask skulle kullkasta planerna åt flera vilt spretande håll.

Lee tar sig sannerligen friheter med det europeiska 1700- talet, men är samtidigt så autentisk i vissa detaljer, språk och händelser att det helt enkelt är en fröjd att läsa. Att medelst lite fiktionaliserat historieberättande fläta in HBTQ i 1700- talet är en utmärkt idé och Lee gör det så bra att det inte är helt omöjligt att tro på. Henrys läggning är sannerligen inte accepterad av familjen, men han blir heller inte slängd i fängelse eller något annat hemskt och han är ändå – relativt – öppen.

The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue är hysteriskt rolig, kvick i vändningarna och en verklig bladvändare – jag lyssnade på ljudboken men lät timmarna rusa iväg då jag hade fantastiskt sällskap av en syrlig uppläsare med ett underbart brittiskt uttal. Snart lyssnar jag på uppföljaren, The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Varsågod och rid – andra boken om Dalsboryttarna

I hästböckerna finns allt. Kärleken till hästarna, framförallt, men också vänskap, ängslan, tilltro, sorg och glädje. Och rivalitet, när det är tävlingar på gång. Varsågod och rid är andra boken om Dalsboryttarna, jag hade inte läst den första boken Ett eget lag men det gick bra ändå. Mycket av det som hände i Ett eget lag återges i Varsågod och rid. Dalsboryttarna är Athena och Petrus tillsammans med nya kompisen Lilja, de tävlar dressyr och siktar mot Ponnyallsvenskan. Men Petrus ponny Pi är egentligen för vild för honom, han vill sälja henne och köpa en bättre skolad häst. Athena har snart växt ur sin B-ponny Master men aldrig att hon skulle kunna tänka sig att sälja honom! Han är ju hennes bästa vän.

På många sätt tror jag att Varsågod och rid är ganska långtifrån många hästfrälstas verklighet. Athena bor på en gård med stall där de andra ryttarna hyr in sina hästar, det är dyra hästar och att köpa en ny, större tävlingshäst och ändå vänta med att sälja sin ponny värd trehundratusen är liksom inget problem. Samtidigt finns också den verkligheten, såklart, och Malin Eriksson skildrar Dalsbostallet och ryttarna fint.

Jag tycker om Athena, Petrus, Saga och Lilja. Jag tycker om att det finns problem, men att de tar sig igenom dem tillsammans. Varsågod och rid är en hästbok på arenan, med tävlingsnerverna utanpå och där kärleken till bästa hästkompisen ställs mot viljan att vinna och bli en bättre ryttare. En av de sakerna Malin Eriksson gör så bra är att visa att det inte alltid behöver vara en konflikt. Kärleken kommer alltid finnas där.

Finns bland annat hos Bokus och Adlibris.