American Vampire och monstervampyrens vara eller icke vara

American Vampire är blod, gore och mörker – förpackat i både 1800- talswestern och 1920- talsdekadens. Det är otroligt stämningsfullt, snyggt och njutbart. Ändå fastnade tyvärr det värdelösa förordet ganska mycket i minnet, där Stephen King försöker bestämma vad vampyren ska och inte ska vara.

I takt med att, som forskaren Anna Höglund kallar den, humanvampyren, tog allt större plats i litteraturen och framförallt när vampyren trädde in i YA- böckernas förlovade värld, steg också antalet som klagade på att vampyrerna inte var tillräckligt blodiga längre. Någonstans mellan House of Night och Glashuset var jag nog böjd att hålla med om att vampyrerna började bli lite väl mesiga, med slutsatsen att det var dags för mig att lägga ifrån mig YA-vampyrerna ett tag och ta upp en annan vampyrbok.

Att den vackra, odödliga tonårsvampyren trätt in på litteraturscenen betyder nämligen inte att monstret någonsin lämnade den. Det är ganska tröttsamt att ondgöra sig över att vampyrerna borde gå tillbaka till sitt monstruösa ursprung när humanvampyren funnits med oss i åtminstone hundra år och när det finns fantastiska monstervampyrer därute att välja mellan. Ändå gör Stephen King just detta i förordet till American Vampire, ett onödigt tilltag som bara fick mig att börja läsningen irriterad. Att påstå att en vampyr ”bör” och ”inte bör” vara något är tröttsamt. Vem är Stephen King att bestämma över alla vampyrer i litteraturhistorien någonsin? Jag älskar berättelser om onda vampyrmonster men det betyder inte att humanvampyren saknar ett existensberättigande i litteraturen. Att vilja berätta om monstervampyrer placerade i amerikansk historia är nog så lovvärt och intressant, men varför samtidigt vilja bestämma över alla andra vampyrer?

Tyvärr färgade det min läsning av American Vampire, som vid sidan av det värdelösa förordet verkligen är fantastisk läsning. Det är inte tu tal om att Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque verkligen försökt ta tillbaka monstervampyren, det frossas i långa huggtänder, ruttnande lik och över allting ligger en anda av klassisk amerikansk westernfilm. Rafael Albuquerques bilder är otroligt snygga, jag älskar blandningen av råp gore och ibland nästan kitschig färgskala. Ändå finns det också, bredvid det monstruösa, sorg och längtan efter något annat. För hade vampyren verkligen endast varit ett själlöst monster hade den inte varit ens hälften så intressant som den är.

Boken finns på: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Nej, monstervampyren lämnade oss aldrig. På förekommen anledning vill jag tipsa om några av mina favoriter bland ganska nyligen skrivna, mer monstruösa vampyrer:

Judas barn

The Strain

De som går igen

The Passage

Children of the Night

Vilken är din favorit?

The City of Mirrors – avslutningen på ett apokalyptiskt mästerverk

The City of Mirrors är tredje delen i Justin Cronins magnifika berättelse om en framtida värld invaderad av vampyrer, virals. Ett virus har gjort blodtörstiga monster av mänsklighetens rester och endast ett fåtal har överlevt massakern. Här får vi igen träffa Peter, Alicia, Sara, Hollis, Lucius och alla de andra jag tyckte så mycket om i The Passage och The Twelve.

Här finns också Amy, flickan från ingenstans som var utsedd till att rädda världen men här verkar ha gått under för monstrositeten. Amy, undangömd, medan spillrorna av samhället som en gång var försöker resa sig igen, bygga upp något nytt i skuggan av katastrofen. Äntligen verkar vampyrerna vara besegrade.

I The City of Mirrors får vi äntligen Jonas Lears och Tim Fannings berättelse. Jag hade sett fram emot den, ändå var det där jag fastnade –  den del av boken som tog allra längst tid att läsa. Tim Fanning är en ganska ointressant karaktär och på äldre dar en obehagligt gubbsjuk professor – Jonas Lear är mer intressant men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite uttråkad av den olyckliga kärlek som styr bådas liv. Det är en smula osannolikt och inte så lite klyschigt. Helt ärligt hade jag hellre läst mer om Alicia Donado som är min favorit. Betydligt intressantare än deras uppväxt är att Fanning gjort New York till sitt fäste – den speglarnas stad som titeln berättar om. Vad är speglarna i staden? Varför är Fanning, och vampyrerna, så besatta av dem? Ser de däri den de en gång var eller är det rent av en spegling av människans högmod, hens tro på sin egen överhöghet som drev hen i döden? Har vi skapat vår egen apokalyps? Jag tycker om tanken. Den speglas i Jonas Lear, som i sin besatthet av döden och det eviga livet skapar en förvrängd spegelbild av båda – vampyren. Även om berättelsen går långsamt så är det ändå ständigt intressant. Och när det väl blir spännande minns jag verkligen med vilken frenesi jag läste de tidigare böckerna.

The City of Mirrors blickar också ut mot världen på ett sätt som de tidigare böckerna inte gjort och som egentligen få dystopiska romaner gör. Kanske det ligger i svårigheten att fånga en hel världs apokalyps och även om Justin Cronin inte riktigt gör det så skapar han ändå en förnimmelse som är nog så otäck. The City of Mirrors ger en mycket att fundera på. Den religiösa tonen är ständigt närvarande, inte bara i det bibliska referatet av tidigare händelser som är öppningskapitlet utan också i Michaels frenesi, hans önskan om att rädda mänskligheten genom att bygga en båt, en ark.

Det enda jag egentligen inte riktigt gillar är hur kvinnorna nästan uteslutande porträtteras som mödrar, med mödrars drifter. Även om de ofta är krigare så är de också lika ofta gravida, mammor eller har förlorat ett barn. Denna syn på kvinnan som barnalstrare – eller stundom, som sexobjekt, är en smula tröttsam. Vad som också är tröttsamt är att det fortfarande är kvinnor och barn som ska räddas när räddningen är en möjlighet. Nästan tusen år och en apokalyps senare, och vi skulle inte ha kommit längre? Tillåt mig tvivla. Jag funderar på om det verkligen var så här illa även i de tidigare böckerna, eller om mina glasögon har blivit skarpare under de år som gått sedan jag senast läste? The Passage är en trilogi som jag inte bara fått vänta i åratal på att nästa del ska komma ut utan också ibland bävat för att fortsätta i.

Även om jag stundtals inte oavkortat älskade den avslutande delen så är den ändå ett oerhört värdigt avslut på serien som också sätter punkt för historien. Justin Cronins trilogi är sammantaget ett mästerverk. Ett mastodontverk som spänner över hundratals år – jag fullkomligt älskar att den är så postapokalyptisk att den låter en ny generation växa upp i tron att vampyrerna inte alls var så farliga, lite så som vi som glömmer de väsen vi en gång trodde på. En kittlande tanke. Och så, mitt emellan den gamla postapokalyptiska världen och det nya hotet, sitter sheriffens assistent och läser Were the wild things are. En påminnelse om dåtiden, en förnimmelse om vad som kommer hända. En bild som verkligen fastnade. En bokserie jag verkligen har älskat att läsa.

Du hittar boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dracula och andra bloddrypande vampyrfavoriter

Blodbestänkta är boksidorna i de bästa vampyrromanerna. Hasande och väsande drar de sig fram, själlösa monster med hunger i ådrorna. Med en uråldrig elegans rör de sig i sekelskiftets finsalonger, läppjar mörkrött blod ur kristallglas i slottets glittrande balsal. Långsamt glider de fram genom seklerna, filosoferar över livets förgänglighet. Men blod sprider de omkring sig. Blod, död, mörker och vansinne. De allra bästa säger något verkligt om vilka vi är, mänskligheten, evigheten, livet och döden.

Det är vampyrerna. Länge har de varit mina mest älskade mörkervarelser. Ikväll ser jag äntligen urpremiären av Dracula på Operan och jag börjar återigen längta efter en nattsvart, brutal vampyrroman att förälska mig i, sådär som jag inte gjort sedan kursen Vampyrfiktion som visserligen var fantastisk men också mättade min blodtörst. Tills nu. Nedan listar jag mina allra mest älskade vampyrromaner i ungefärlig favorit-ordning med länkar till recensioner. Kanske kommer jag nu att läsa The Gilda Stories eller Legend från Kulturkollo- Helenas lista (som inspirerade min), eller Fevre Dream. Vilket är ditt bästa tips?

Bild från Kungliga Operan

Mina vampyrfavoriter

The Passage mörkt, dystert och totalt fängslande.

Svultenmänsklighetens förfall och makthunger under dekadensens århundraden i en förtrollande språkdräkt av Hannele Mikaela Taivassalo.

The Vampire Chronicles – elegansens vampyrer, kontemplerande dödsångesten i att leva för evigt, ständigt kommer de vara med mig.

Salem’s Lot isande skräck, men också en typisk Stephen Kingsk skildring av en småstad, av barndomen, av ensamheten.

Fledgling – nyskapande och ständigt intressant om mänskligheten och dess rädslor.

The Vampire Tapestry – lågmält och bländande om ensamheten över flera hundra år.

Judas barn – blodigt och våldsamt men också historiskt och vetenskapligt intressant.

Låt den rätte komma inden svenska skräckmästaren Ajvide Lindqvists blandning av skräck och smutsig realism är, fortfarande, briljant.

Sunshine – möt Sunshine, bagare extraordinär, och hennes vampyrer.

The Strain – första boken i trilogin är vansinnigt bra – det är rått, smutsigt och blodsprutande.

Dracula – ja, på den här listan måste den vara med. En av de första vampyrromaner jag läste, fortfarande fängslande.

Jag listade även för några år sedan mina favoriter, men bestämde mig för att göra en ny lista med nytillkomna favoriter. Här skriver jag något om udda vampyrkärlekar och här om en annan, lite oväntad, Dracula-tolkning.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.

Årets mesta skämskuddeläsning

Jag kallade fjärde och femte boken i serien ”Mortal Instruments” för ”årets lamaste fortsättning”. Mina förväntningar på sjätte och sista boken var, kan en förstå, därmed extremt låga. Enda anledningen till att jag läste den var för att jag ville veta slutet och sen slippa tänka på det mer. Om jag skulle sätta en titel på läsningen av sjätte boken, City of Heavenly Fire, så skulle det nog vara ”Årets skämskuddeläsning” för maken till dåligt skrivna och otroligt pompösa kärleksförklaringar var det längesedan jag skådade.

mortal-instruments-city-of-heavenly-fire

Slutet kommer jag inte att spoila här. Men för er som har läst en eller flera delar i serien vet att Skuggjägaren Jace (ung, tjusig, självupptagen) har haft mer än ett kärleksproblem tillsammans med Clary (faktiskt ganska kick-ass och en av behållningarna med serien). Skuggjägarna är ett släkte med särskilda krafter som lever för att utrota demoner. Men en del vill hellre utrota vampyrerna och varulvarna och det är en ganska spänd stämning bland Skuggjägarna och ”downworlders”, kan man säga. Till allt det här kommer att – som en får veta rätt tidigt i första boken – att Clarys mamma har undanhållit henne att hon själv är en Skuggjägare och dessutom har värsta superskurken Valentine till pappa.

Valentine var faktiskt en ganska intressant skurk, men från och med fjärde boken började allting spåra ur ganska rejält och Cassande Clare tog sig så mycket vatten över huvudet att hon måste ha kämpat starkt för att komma upp till ytan igen.

City of Heavenly Fire kommer aldrig upp till ytan igen. Det är en raktigenom trist, förutsägbar och smått löjlig historia där Jace och Clary rätt så ofta avbryter livsavgörande fighter för storstilade kärleksförklaringar som pågår i snitt i tre sidor i streck (detta är en uppskattning. Jag har faktiskt inte räknat).

Speciellt som det är fighterna och demonerna som är det intressanta med den här boken. Relationerna mellan Skuggjägare och downworlders är också intressant och alltihop kanske hade varit ganska bra om inte historien ständigt, ständigt återgick till ett evigt tragglande om vem som älskar vem mest av Jace och Clary och hur mycket Jace har lidit och vilken hjälte han är och…. snark.

Kuslig läsning

För ett tag sedan (alldeles för länge sedan!) blev jag här i bloggen efterfrågad om några riktigt bra skräckböcker. Sent omsider tänkte jag således lägga upp ett inlägg med några finfina skräckböcker! Just nu passar alldeles utmärkt då regnet står som spön i backen utanför fönstret.9781444712544_large_full-dark-no-stars

Det är nästan oundvikligt att börja med en av de största kungarna. Bokstavligt talat. Jag har läst långt ifrån alla böcker av Stephen King och även om några av de jag har läst har varit mindre bra, så finns det också de som är lysande. Som Bag of Bones, till exempel. En klassisk spökhistoria där det inte bara är det övernaturliga som skräms. Eller Full dark, no stars, novellsamlingen som fortfarande får mig att rysa bara jag tänker på den. Carrie, debutnovellen, är också den oerhört skrämmande men på ett helt annat vis. Där är det framförallt mänskligheten som är det fruktansvärda.

En av de första skräckböcker som jag verkligen älskade är The Phantom of the Opera. Boken är betydligt läskigare än många av sina filmatiseringar/musikaliska adaptioner. Faktiskt är det ju en the-turn-of-the-screwskräckhistoria, gotisk och dyster och lika mörk som katakomberna under Parisoperan.

För att gå in på det klassiska spåret tycker jag att Exorcisten av William Peter Blatty är en oerhört läsvärd skräckklassiker. Även om en sett filmen innan. Även The Turn of the Screw faller in i den här kategorin!

En spökhistoria i alla ära men riktigt bra skräck tycker jag utmärks av att det också finns en klar bild av samhället och människorna som tar plats i historien. En av de som allra bäst blandar samhällsskildring med skräck är John Ajvide Lindqvist, och just därför är han en av mina absoluta favoritförfattare.

Ikväll fortsätter jag på skräcktemat för då tänkte jag recensera novellsamlingen Mörkerseende av Epok förlag, också den en skräckskildring som inte bara berättar om monster utan också om människor.

Mer skräck har jag tipsat här, här och här.

Vilket är ditt bästa skräcktips?

 

Nej tack

Jag läste två delar i House of Night och även om det fanns saker jag verkligen gillade (som rödögda vampyrspöken och en kickass- hjältinna) så fanns det också saker jag inte gillade (trist språk och vampyrer som åt corn flakes till frukost).

Jag funderade ett tag på att fortsätta läsa serien. Men häromdagen när jag gick och ställde upp böcker på jobbet fick jag ett klart bevis på hur bra det kan vara att avbryta läsningen av en serie om man känner att den inte riktigt håller, hur fina framsidor den än har.

Härmed presenterar jag baksidestexten för nionde (!) boken i serien (SPOILERVARNING om du vill läsa serien!)

wpid-dsc_0206.jpg

Jag var, helt seriöst, tvungen att stirra på boken i flera minuter för att det skulle gå in att det här inte var en parodi. ”…vars senaste vapen är skapat av ondskan själv och är oemotståndlig för en tonårstjej: En supersnygg, ny elev på skolan!” Alltså….. va? (och förresten, om ”oemotståndlig” är ett adverb för ”vapen”, ska det inte vara ”oemotståndligt”?)

Och, dessutom, om en tjej har att välja mellan ”sitt öde att falla för honom” eller bestämma själv, ja då kan jag vara utan. Tack, men nej tack!

Visserligen kan ju baksidestexten vara enormt klumpigt utformad och innehållet vara annorlunda men känslan säger ändå…. nej.

Att inte sluta i tid, eller: årets lamaste fortsättning

Det här är ett inlägg om fjärde och femte boken i serien Mortal Instruments. Spoilers för hur karaktärerna utvecklas förekommer, men inga för handlingen. Här kan man läsa om första boken, här om andra och tredje.

Det jag verkligen älskar med Cassandra Clares böcker, och serien Infernal Devices i allra största synnerhet, är den groteska fantasin och det morbida tilltalet, döden och mörkret är ofta närvarande och presenteras ofta i ganska absurda former. Jag tyckte inte lika mycket om, även om jag gillade, serien Mortal Instruments som gavs ut före men utspelar sig många år efter Infernal Devices. Första boken i Mortal Instruments tyckte jag om, andra och tredje tyckte jag var bra men med en något irriterande skurk i skurkhuvudrollen. Fjärde och femte böckerna, City of Fallen Angels och City of Lost Souls är mest en uppvisning i kärleksproblem, i ett oerhört framkrystande av handling för att kunna skriva om sagda kärleksproblem, i vad som händer om man inte pratar med varandra och framförallt i unga mäns våndor över sitt existensberättigande.

city-of-fallen-angels

city-of-lost-souls

Det är inte utan att det blir lite trist i längden. Mot slutet av fjärde boken var min övervägande känsla att ”jag orkar inte mer nu!” Tyvärr har nämligen Cassandra Clare också tendenser att ibland grotta ner sig fullständigt i känslor, kärlek och framförallt uppoffringar – något som jag antar ska föreställa ett altruistiskt altare blir istället en dynghög av självömkan och tjurande. Jag är också fasligt trött på bilden som ges av den enda sanna kärleken som man måste hitta – man har en själsfrände och när man väl hittat den är man klar. Förutom de problem som dyker upp i ens väg och som blir stora monument för att man inte pratar med varandra, utan antar att kärleken ska lösa allt – som den bild av prinsen och prinsessan vi ofta ger läsare sedan barnsben.

Det finns saker, några få, i både City of Fallen Angels och City of Lost Souls som jag faktiskt tycker om. Jag älskar fortfarande karaktären Magnus Bane och jag gillar att hans relation är lite mer nyanserad än, så att säga, huvudförhållandet i böckerna. Däremot tycker jag inte om vad som händer med Isabelle. Hon har varit så tuff, så kick-ass och så kompromisslös och det har jag fullständigt älskat – här får hon plötsligt svagheter och visst, alla kan ha det men att hon blir svag och liten och behövande när hon blir kär i en man för första gången – ja, det känns bara unket. Var hon bara stark tills hon hittade en man att ty sig till, eller? Och om nu kärleken gör en så svag, varför blev inte han det?

Slutligen, sa hon efter att ha spytt lagom med galla, vill jag reflektera över tidslinjen i de här böckerna. Fem böcker utspelar under bara några månaders tid – fem böcker! – men samtidigt händer det inte särskilt mycket, alls. Det är höjden av navelskåderi för min smak. Tanken med de här böckerna var från början att det skulle varit en trilogi och hör och häpna, det kommer en till. Förmodligen kommer jag att läsa även sjätte och avslutande boken, bara för att få veta hur det går, men den kommer få årets absolut lägsta förväntningar för maken till krystande av handling, i en fortsättning som inte skulle varit, har jag inte läst på länge. Förmodligen hade Cassandra Clare gjort allra bäst i att låta det här vara en trilogi.

Mitt råd: läs bara de tre första böckerna. Eller, läs istället: Gail Carrigers serie The Parasol Protectorate.