Tag Archives: vampyrer

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Åter till Nattens hus

Det började så himla bra. Eller, egentligen började det inte ens bra förutom att det lät så bra, men inledningen i första boken i vampyr-YA-serien House of Night var tråkigt försiktig och innehöll inte en enda vampyr med blodad tand. I andra boken började det visserligen spöka rejält och jag velade mellan att fortsätta läsa eller inte, tills jag fick syn på baksidestexten till den nionde boken i serien och sa till mig själv att nej, nu får det faktiskt vara nog med tjejer som tillber killar vackrare än morgonrodnaden själv och inte egentligen verkar ha något att säga om saken.

Sagt och gjort, jag lade serien på hyllan. Men nu har jag en gång väldigt svårt för att avbryta läsningen av serier, för att inte tala om hur jag får kämpa med att avsluta läsningen av en bok som egentligen inte alls faller mig i smaken (det är ordningssinnet som sticker upp sitt ibland så fula tryne), och min beslutsamhet vacklade rejält när jag såg denna framsidan:

12556680Legacy är en grafisk roman som utspelar sig både någonstans mellan första och andra boken samt väldigt långt tillbaka i tiden. Zoey måste lära sig att bli ledare för ”The Dark Daughters” och ska göra detta med hjälp av fem lektioner från vampyrgudinnan Nyx. Fem lektioner, fem element, fem historiska gestalter.

Nåväl, att läsa en grafisk roman-version av en serie är ju inte att egentligen ta upp den igen, försvarade jag mig och stack återigen näsan i vampyrskolan där ”fledglings” får lära sig om vampyrlivet och hålls skyddade mot omvärldens skräck och fördomar.

Det som också störde mig med första och andra boken i serien var att författarna inte verkade veta riktigt vilket ben de skulle stå på, men intressant nog verkar de här ha hittat sitt fotfäste, med hjälp av en rad olika tecknare. I historien som berättas här får historiska gestalter som Boudicca, Cleopatra och mytiska gestalter som Hippolyte ta plats i vampyrskrud, svurna till gudinnan Nyx.

Jag har läst mycket kritik av detta, mycket ondgörande över att författarna gör mord på historien och myten och förminskar starka kvinnliga historiska karaktärer. Nåja. Cast & Cast är väl i sådana fall inte de första. Till viss del håller jag med om att det inte är gjort med elegans ut i fingerspetsarna, men samtidigt kan jag inte låta bli att gilla att det ständigt är de kvinnliga hjältarna som får ta plats, slåss och vara allmänt badass. Vissa måste naturligtvis göra det med en slits som går upp till naveln och där möter urringningen och överlag känns tecknarstilen inte särskilt speciell. Men vid sidan av det, och vid sidan av de fruktansvärda moralkakor som serveras i slutet av varje ”lektion”, är det här en okej grafisk roman – åtminstone i jämförelse med böckerna. Det kanske inte säger särskilt mycket eftersom jag inte tyckte böckerna var speciellt bra i slutändan, så trots lite upp- och nedtyckanden i den här recensionen får jag nog se mitt omdöme som halvljummet. På något sätt känns det som att det finns en bra tanke och vilja bakom den här grafiska romanen, men att det fallerar på att de hellre snabbt ville haka på trenden om att göra grafiska romanen på textbaserade böcker, än att ägna tid åt ett gediget hantverk.

Årets mesta skämskuddeläsning

Jag kallade fjärde och femte boken i serien ”Mortal Instruments” för ”årets lamaste fortsättning”. Mina förväntningar på sjätte och sista boken var, kan en förstå, därmed extremt låga. Enda anledningen till att jag läste den var för att jag ville veta slutet och sen slippa tänka på det mer. Om jag skulle sätta en titel på läsningen av sjätte boken, City of Heavenly Fire, så skulle det nog vara ”Årets skämskuddeläsning” för maken till dåligt skrivna och otroligt pompösa kärleksförklaringar var det längesedan jag skådade.

mortal-instruments-city-of-heavenly-fire

Slutet kommer jag inte att spoila här. Men för er som har läst en eller flera delar i serien vet att Skuggjägaren Jace (ung, tjusig, självupptagen) har haft mer än ett kärleksproblem tillsammans med Clary (faktiskt ganska kick-ass och en av behållningarna med serien). Skuggjägarna är ett släkte med särskilda krafter som lever för att utrota demoner. Men en del vill hellre utrota vampyrerna och varulvarna och det är en ganska spänd stämning bland Skuggjägarna och ”downworlders”, kan man säga. Till allt det här kommer att – som en får veta rätt tidigt i första boken – att Clarys mamma har undanhållit henne att hon själv är en Skuggjägare och dessutom har värsta superskurken Valentine till pappa.

Valentine var faktiskt en ganska intressant skurk, men från och med fjärde boken började allting spåra ur ganska rejält och Cassande Clare tog sig så mycket vatten över huvudet att hon måste ha kämpat starkt för att komma upp till ytan igen.

City of Heavenly Fire kommer aldrig upp till ytan igen. Det är en raktigenom trist, förutsägbar och smått löjlig historia där Jace och Clary rätt så ofta avbryter livsavgörande fighter för storstilade kärleksförklaringar som pågår i snitt i tre sidor i streck (detta är en uppskattning. Jag har faktiskt inte räknat).

Speciellt som det är fighterna och demonerna som är det intressanta med den här boken. Relationerna mellan Skuggjägare och downworlders är också intressant och alltihop kanske hade varit ganska bra om inte historien ständigt, ständigt återgick till ett evigt tragglande om vem som älskar vem mest av Jace och Clary och hur mycket Jace har lidit och vilken hjälte han är och…. snark.

Kuslig läsning

För ett tag sedan (alldeles för länge sedan!) blev jag här i bloggen efterfrågad om några riktigt bra skräckböcker. Sent omsider tänkte jag således lägga upp ett inlägg med några finfina skräckböcker! Just nu passar alldeles utmärkt då regnet står som spön i backen utanför fönstret.9781444712544_large_full-dark-no-stars

Det är nästan oundvikligt att börja med en av de största kungarna. Bokstavligt talat. Jag har läst långt ifrån alla böcker av Stephen King och även om några av de jag har läst har varit mindre bra, så finns det också de som är lysande. Som Bag of Bones, till exempel. En klassisk spökhistoria där det inte bara är det övernaturliga som skräms. Eller Full dark, no stars, novellsamlingen som fortfarande får mig att rysa bara jag tänker på den. Carrie, debutnovellen, är också den oerhört skrämmande men på ett helt annat vis. Där är det framförallt mänskligheten som är det fruktansvärda.

En av de första skräckböcker som jag verkligen älskade är The Phantom of the Opera. Boken är betydligt läskigare än många av sina filmatiseringar/musikaliska adaptioner. Faktiskt är det ju en the-turn-of-the-screwskräckhistoria, gotisk och dyster och lika mörk som katakomberna under Parisoperan.

För att gå in på det klassiska spåret tycker jag att Exorcisten av William Peter Blatty är en oerhört läsvärd skräckklassiker. Även om en sett filmen innan. Även The Turn of the Screw faller in i den här kategorin!

En spökhistoria i alla ära men riktigt bra skräck tycker jag utmärks av att det också finns en klar bild av samhället och människorna som tar plats i historien. En av de som allra bäst blandar samhällsskildring med skräck är John Ajvide Lindqvist, och just därför är han en av mina absoluta favoritförfattare.

Ikväll fortsätter jag på skräcktemat för då tänkte jag recensera novellsamlingen Mörkerseende av Epok förlag, också den en skräckskildring som inte bara berättar om monster utan också om människor.

Mer skräck har jag tipsat här, här och här.

Vilket är ditt bästa skräcktips?

 

Nej tack

Jag läste två delar i House of Night och även om det fanns saker jag verkligen gillade (som rödögda vampyrspöken och en kickass- hjältinna) så fanns det också saker jag inte gillade (trist språk och vampyrer som åt corn flakes till frukost).

Jag funderade ett tag på att fortsätta läsa serien. Men häromdagen när jag gick och ställde upp böcker på jobbet fick jag ett klart bevis på hur bra det kan vara att avbryta läsningen av en serie om man känner att den inte riktigt håller, hur fina framsidor den än har.

Härmed presenterar jag baksidestexten för nionde (!) boken i serien (SPOILERVARNING om du vill läsa serien!)

wpid-dsc_0206.jpg

Jag var, helt seriöst, tvungen att stirra på boken i flera minuter för att det skulle gå in att det här inte var en parodi. ”…vars senaste vapen är skapat av ondskan själv och är oemotståndlig för en tonårstjej: En supersnygg, ny elev på skolan!” Alltså….. va? (och förresten, om ”oemotståndlig” är ett adverb för ”vapen”, ska det inte vara ”oemotståndligt”?)

Och, dessutom, om en tjej har att välja mellan ”sitt öde att falla för honom” eller bestämma själv, ja då kan jag vara utan. Tack, men nej tack!

Visserligen kan ju baksidestexten vara enormt klumpigt utformad och innehållet vara annorlunda men känslan säger ändå…. nej.

Att inte sluta i tid, eller: årets lamaste fortsättning

Det här är ett inlägg om fjärde och femte boken i serien Mortal Instruments. Spoilers för hur karaktärerna utvecklas förekommer, men inga för handlingen. Här kan man läsa om första boken, här om andra och tredje.

Det jag verkligen älskar med Cassandra Clares böcker, och serien Infernal Devices i allra största synnerhet, är den groteska fantasin och det morbida tilltalet, döden och mörkret är ofta närvarande och presenteras ofta i ganska absurda former. Jag tyckte inte lika mycket om, även om jag gillade, serien Mortal Instruments som gavs ut före men utspelar sig många år efter Infernal Devices. Första boken i Mortal Instruments tyckte jag om, andra och tredje tyckte jag var bra men med en något irriterande skurk i skurkhuvudrollen. Fjärde och femte böckerna, City of Fallen Angels och City of Lost Souls är mest en uppvisning i kärleksproblem, i ett oerhört framkrystande av handling för att kunna skriva om sagda kärleksproblem, i vad som händer om man inte pratar med varandra och framförallt i unga mäns våndor över sitt existensberättigande.

city-of-fallen-angels

city-of-lost-souls

Det är inte utan att det blir lite trist i längden. Mot slutet av fjärde boken var min övervägande känsla att ”jag orkar inte mer nu!” Tyvärr har nämligen Cassandra Clare också tendenser att ibland grotta ner sig fullständigt i känslor, kärlek och framförallt uppoffringar – något som jag antar ska föreställa ett altruistiskt altare blir istället en dynghög av självömkan och tjurande. Jag är också fasligt trött på bilden som ges av den enda sanna kärleken som man måste hitta – man har en själsfrände och när man väl hittat den är man klar. Förutom de problem som dyker upp i ens väg och som blir stora monument för att man inte pratar med varandra, utan antar att kärleken ska lösa allt – som den bild av prinsen och prinsessan vi ofta ger läsare sedan barnsben.

Det finns saker, några få, i både City of Fallen Angels och City of Lost Souls som jag faktiskt tycker om. Jag älskar fortfarande karaktären Magnus Bane och jag gillar att hans relation är lite mer nyanserad än, så att säga, huvudförhållandet i böckerna. Däremot tycker jag inte om vad som händer med Isabelle. Hon har varit så tuff, så kick-ass och så kompromisslös och det har jag fullständigt älskat – här får hon plötsligt svagheter och visst, alla kan ha det men att hon blir svag och liten och behövande när hon blir kär i en man för första gången – ja, det känns bara unket. Var hon bara stark tills hon hittade en man att ty sig till, eller? Och om nu kärleken gör en så svag, varför blev inte han det?

Slutligen, sa hon efter att ha spytt lagom med galla, vill jag reflektera över tidslinjen i de här böckerna. Fem böcker utspelar under bara några månaders tid – fem böcker! – men samtidigt händer det inte särskilt mycket, alls. Det är höjden av navelskåderi för min smak. Tanken med de här böckerna var från början att det skulle varit en trilogi och hör och häpna, det kommer en till. Förmodligen kommer jag att läsa även sjätte och avslutande boken, bara för att få veta hur det går, men den kommer få årets absolut lägsta förväntningar för maken till krystande av handling, i en fortsättning som inte skulle varit, har jag inte läst på länge. Förmodligen hade Cassandra Clare gjort allra bäst i att låta det här vara en trilogi.

Mitt råd: läs bara de tre första böckerna. Eller, läs istället: Gail Carrigers serie The Parasol Protectorate.

Mortal Instruments och det stora skurkproblemet

Jag var mycket förtjust i första boken i Mortal Instruments- serien, City of Bones. Jag tyckte om sammelsuriet av olika ”Downworlders” (varulvar, vampyrer och trollkarlar) och spänningen mellan dem och de Skuggjägare som lever för att utrota de city-of-bonesdemoner som letar sig fram till jorden från demondimensionerna. Downworlders är inte riktigt människor enligt Skuggjägarna men är heller inte demoner och i många år har de levt i en skör samlevnad som styrs av en överenskommelse de fyra släktena emellan. Men, som vanligt, så finns det någon som inte håller med och som tycker att Skuggjägarna borde renas och borde göra sig fria från samarbetet med Downworlders och utrota dem på samma sätt som demonerna. Någon som tycker att Skuggjägarna är den högsta rasen som ensam ska bestämma – tankegångar som drar väldigt fruktansvärda paralleller till vår egen historia.

Denna någon är Valentine, Skuggjägaren som är på jakt efter släktets mest heliga reliker: The Mortal Cup som kan skapa nya skuggjägare och svärdet som den första Skuggjägaren enligt sägnen fick av ängeln Raziel. Jag tycker Valentine är en otroligt bra skurk, inte bara för att Cassandra Clare genom honom skapar en hel del samhällskritik som är nog så relevant i dessa dagar där vi här i Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen och där många av nyheterna kantas av rasism, utan också för att han är mångsidig och framförallt mänsklig. Hur onda idéer han än har och hur äckliga de än är så är han inte den lobotomerade SuperSkurk som alltför ofta tar plats i sådana här berättelser. Det gör honom trovärdig, och genom det så mycket mer skrämmande. Det farliga med att göra SuperSkurkar så onda att de inte går att tro på är att de heller inte blir skrämmande.

Problemet med de här böckerna är dock att Cassandra Clare inte kan hålla sig till Valentine utan måste peta in en just sådan lobotomerad SuperSkurk i både andra och tredje boken. Både i City of Ashes och City of Glass är det en av de högst uppsatta inom Skuggjägarvärlden och det är ett väl beprövat begrepp: att låta högsta chefen vara obstinat och ha sådan hög tilltro till sin egen förmåga att ha rätt att hen vägrar lyssnar på de verkliga hjältarnas resonerande – även om högsta chefen alltid har fel i slutändan. Den första gången jag minns att jag irriterade mig på ett sådan grepp var när jag såg filmen Armageddon för säkert tio år sedan och många gånger har det blivit sedan dess.

Och varför inte? Vad är väl en bättre grogrund för spänning och revolution än den där våra hjältar tvingas kämpa mot överhögheten? Det här är ett beprövat begrepp av en anledning och ofta fungerar det – se bara på Hunger Games – men i fallet som är här, och som var i Armageddon, när skurken tas ifrån all mänsklighet och all förklaring till varför hen gör som hen gör blir det bara genomskinligt och tröttsamt. De olika inkvisitorerna i City of Ashes och City of Glass verkar bara vara obstinata för att de ska vara det, det finns ingen rim och reson i det. Dessutom är de båda oerhört sterotypa och det går att lista ut deras exakta karaktärsdrag på några få meningar i boken. De är sådana skurkar som verkar ha blivit ditplacerade bara för att hjältarna ska ha en överhöghet att kämpa emot, inte för att det gagnar historien på något sätt.

Då är Valentine en mycket bättre skurk. Det finns en gråskala runt Valentine som sträcker sig bortom till och med han själv och börjar i andra boken också inkludera Jace och Clare, personerna alla böcker kretsar kring. Det cirkulerar många – och dimmiga – frågor om vem han egentligen är och vad hans agenda är, även om det verkar nog så solklart ända från början. Det gillar jag.

Jag hoppas att den här tendensen försvinner i fjärde och femte boken. Som tur var så tog SuperSkurken mindre plats i City of Glass än City of Ashes så jag hoppas att det betyder att det går åt rätt håll – inte minst för att första boken, City of Bones, klarade sig fantastiskt bra utan just en sådan skurk. För förutom det så är det här oerhört spännande böcker, välskrivna och ganska roliga på sina ställen. Jag tycker mycket om många av karaktärerna och jag hoppas att de sista delarna inte gör mig besviken.

9781406307634_200_city-of-ashes_haftadcity-of-glass

Slutet och början

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Serietema: Buffy säsong 8

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

En ruskig helg?

Denna helgen lär det väl firas Halloween på både en och två ställen, fast det egentligen var i torsdags. Själv har jag haft två ruskigt stressiga veckor den senaste tiden och själva torsdagen var mest ruskigt sorglig eftersom det var dags att säga adjö till Umeå och framförallt till de fina vänner jag fått där. Det kommer inte dröja länge innan jag åker dit igen och hälsar på.

Hur det än blir med firande eller bara skräckfilmstittande ikväll vet jag inte än, men en halloweenhelg på den här bloggen vore väl inte en halloweenhelg utan minst några skräcktips?

9781840220735_large_the-phantom-of-the-opera_haftadNär man säger The Phantom of the Opera kanske det flesta tänker musikal. Jag tänker framförallt på gammaldags skräckkabinett, klaustrofobiska katakomber och samhällets rädsla för det som är annorlunda. Det här är en fantastisk roman där skräckromantiken flödar och instängdheten är ett faktum. Vill du se den på film men gärna tyr dig till en blodigare version än Andrew Lloyd Webbers musikal så rekommenderar jag Dario Argentos splatterskapelse.9789127087941_200_nar-anglar-dor_pocket

Blodet stänker också i en av mina favoritböcker, När änglar dör av Andreas Roman. Mytologi, krig och många intressanta, underliggande teman finns i den här boken som jag verkligen rekommenderar.

9515230039Vad vore väl ett skräcktipsinlägg utan en vampyrbok? Jag fortsätter på det inledande temat och tipsar om Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Blodet praktiskt rinner ur sidorna och den gotiska stämningen ligger lika tät och tjock som en oktoberdimma. En fantastisk och oerhört ruskig bokpärla för alla vampyrfantaster!9780061007224_large_the-exorcist_pocket

Slutligen, en riktig klassiker i sammanhanget – åtminstone i filmform. Men The Exorcist är inte bara en skräckfilm, det är också en bok som fullständigt skrämde vettet ur mig – perfekt en dimmig höstkväll som denna..

Vad läser du i helgen?