Mortal Instruments och det stora skurkproblemet

Jag var mycket förtjust i första boken i Mortal Instruments- serien, City of Bones. Jag tyckte om sammelsuriet av olika ”Downworlders” (varulvar, vampyrer och trollkarlar) och spänningen mellan dem och de Skuggjägare som lever för att utrota de city-of-bonesdemoner som letar sig fram till jorden från demondimensionerna. Downworlders är inte riktigt människor enligt Skuggjägarna men är heller inte demoner och i många år har de levt i en skör samlevnad som styrs av en överenskommelse de fyra släktena emellan. Men, som vanligt, så finns det någon som inte håller med och som tycker att Skuggjägarna borde renas och borde göra sig fria från samarbetet med Downworlders och utrota dem på samma sätt som demonerna. Någon som tycker att Skuggjägarna är den högsta rasen som ensam ska bestämma – tankegångar som drar väldigt fruktansvärda paralleller till vår egen historia.

Denna någon är Valentine, Skuggjägaren som är på jakt efter släktets mest heliga reliker: The Mortal Cup som kan skapa nya skuggjägare och svärdet som den första Skuggjägaren enligt sägnen fick av ängeln Raziel. Jag tycker Valentine är en otroligt bra skurk, inte bara för att Cassandra Clare genom honom skapar en hel del samhällskritik som är nog så relevant i dessa dagar där vi här i Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen och där många av nyheterna kantas av rasism, utan också för att han är mångsidig och framförallt mänsklig. Hur onda idéer han än har och hur äckliga de än är så är han inte den lobotomerade SuperSkurk som alltför ofta tar plats i sådana här berättelser. Det gör honom trovärdig, och genom det så mycket mer skrämmande. Det farliga med att göra SuperSkurkar så onda att de inte går att tro på är att de heller inte blir skrämmande.

Problemet med de här böckerna är dock att Cassandra Clare inte kan hålla sig till Valentine utan måste peta in en just sådan lobotomerad SuperSkurk i både andra och tredje boken. Både i City of Ashes och City of Glass är det en av de högst uppsatta inom Skuggjägarvärlden och det är ett väl beprövat begrepp: att låta högsta chefen vara obstinat och ha sådan hög tilltro till sin egen förmåga att ha rätt att hen vägrar lyssnar på de verkliga hjältarnas resonerande – även om högsta chefen alltid har fel i slutändan. Den första gången jag minns att jag irriterade mig på ett sådan grepp var när jag såg filmen Armageddon för säkert tio år sedan och många gånger har det blivit sedan dess.

Och varför inte? Vad är väl en bättre grogrund för spänning och revolution än den där våra hjältar tvingas kämpa mot överhögheten? Det här är ett beprövat begrepp av en anledning och ofta fungerar det – se bara på Hunger Games – men i fallet som är här, och som var i Armageddon, när skurken tas ifrån all mänsklighet och all förklaring till varför hen gör som hen gör blir det bara genomskinligt och tröttsamt. De olika inkvisitorerna i City of Ashes och City of Glass verkar bara vara obstinata för att de ska vara det, det finns ingen rim och reson i det. Dessutom är de båda oerhört sterotypa och det går att lista ut deras exakta karaktärsdrag på några få meningar i boken. De är sådana skurkar som verkar ha blivit ditplacerade bara för att hjältarna ska ha en överhöghet att kämpa emot, inte för att det gagnar historien på något sätt.

Då är Valentine en mycket bättre skurk. Det finns en gråskala runt Valentine som sträcker sig bortom till och med han själv och börjar i andra boken också inkludera Jace och Clare, personerna alla böcker kretsar kring. Det cirkulerar många – och dimmiga – frågor om vem han egentligen är och vad hans agenda är, även om det verkar nog så solklart ända från början. Det gillar jag.

Jag hoppas att den här tendensen försvinner i fjärde och femte boken. Som tur var så tog SuperSkurken mindre plats i City of Glass än City of Ashes så jag hoppas att det betyder att det går åt rätt håll – inte minst för att första boken, City of Bones, klarade sig fantastiskt bra utan just en sådan skurk. För förutom det så är det här oerhört spännande böcker, välskrivna och ganska roliga på sina ställen. Jag tycker mycket om många av karaktärerna och jag hoppas att de sista delarna inte gör mig besviken.

9781406307634_200_city-of-ashes_haftadcity-of-glass

Slutet och början

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

Serietema: Buffy säsong 8

Förra året började jag läsa Buffy i serieform, närmare bestämt säsong 8 som tar vid där TV-seriens säsong sju slutar. Nu har jag läst sex album av säsongens åtta och lite mer än halvvägs igenom är jag väldigt kluven.

Det första albumet, The Long Way Home, var jag väldigt förtjust i. Det kändes som att de hade lyckats bevara karaktärerna från TV-serien, både till utseende och karaktär men allra bäst – i humorn. Det jag inte gillade var att det märktes så väl att Whedon & co. här fick leva ut alla fantasier om superskurkar de inte kunnat förverkliga med TV-serien, ibland blir det en smula överdrivet.

Jag gillar heller inte att det är olika tecknare i de olika albumen. Eller, rättare sagt så gillar jag en del tecknares stil bättre än andras. Några är mer detaljerade än andra, några har verkligen satt fingret på vem en karaktär är och några har gjort att man inte känner igen dem alls. Några har också fallit för frestelsen att rita kvinnorna på ett sätt och männen på ett annat – om jag säger urringning och öppna vs. stängda munnar så förstår ni nog hur jag menar. Jag gillar inte. Överlag var jag mindre förtjust i andra, tredje och fjärde albumen som alla har känts ganska spretiga.

Men jag tyckte femte albumet var klart bättre. Här finns humorn jag verkligen älskar, en nördhumor som är på sin topp på en resa Buffy och Andrew gör tillsammans. Det är så lätt att se det framför sig, samtidigt som det verkligen utvecklar relationerna från TV-serien och då, då är det fantastiskt bra.

Sjätte albumet, Retreat, tar en annorlunda väg än de föregående. Samtidigt så märks det att det går mot slutet av säsongen för det som tidigare varit fragmentariskt blir mer och mer samlat och en maffig slutstrid tar sin början i albumets slutskede. Det jag ändå gillade bäst med Retreat var att dråparnas krafter återigen börjar ifrågasättas och utforskas, och att Oz återigen kommer in i bilden. Det blir lite som en återgång till dåvarande Buffy, till TV-serien, samtidigt som det händer nya saker. Inte minst dras alla trådar ihop mer och mer och jag är väldigt nyfiken på de två sista albumen.

37671159307963X7815682304635385589984

En ruskig helg?

Denna helgen lär det väl firas Halloween på både en och två ställen, fast det egentligen var i torsdags. Själv har jag haft två ruskigt stressiga veckor den senaste tiden och själva torsdagen var mest ruskigt sorglig eftersom det var dags att säga adjö till Umeå och framförallt till de fina vänner jag fått där. Det kommer inte dröja länge innan jag åker dit igen och hälsar på.

Hur det än blir med firande eller bara skräckfilmstittande ikväll vet jag inte än, men en halloweenhelg på den här bloggen vore väl inte en halloweenhelg utan minst några skräcktips?

9781840220735_large_the-phantom-of-the-opera_haftadNär man säger The Phantom of the Opera kanske det flesta tänker musikal. Jag tänker framförallt på gammaldags skräckkabinett, klaustrofobiska katakomber och samhällets rädsla för det som är annorlunda. Det här är en fantastisk roman där skräckromantiken flödar och instängdheten är ett faktum. Vill du se den på film men gärna tyr dig till en blodigare version än Andrew Lloyd Webbers musikal så rekommenderar jag Dario Argentos splatterskapelse.9789127087941_200_nar-anglar-dor_pocket

Blodet stänker också i en av mina favoritböcker, När änglar dör av Andreas Roman. Mytologi, krig och många intressanta, underliggande teman finns i den här boken som jag verkligen rekommenderar.

9515230039Vad vore väl ett skräcktipsinlägg utan en vampyrbok? Jag fortsätter på det inledande temat och tipsar om Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo. Blodet praktiskt rinner ur sidorna och den gotiska stämningen ligger lika tät och tjock som en oktoberdimma. En fantastisk och oerhört ruskig bokpärla för alla vampyrfantaster!9780061007224_large_the-exorcist_pocket

Slutligen, en riktig klassiker i sammanhanget – åtminstone i filmform. Men The Exorcist är inte bara en skräckfilm, det är också en bok som fullständigt skrämde vettet ur mig – perfekt en dimmig höstkväll som denna..

Vad läser du i helgen?

En hjältinna som vägrar be om ursäkt

Förra hösten började jag läsa serien The Parasol Protectorate, en viktoriansk steampunk-tårta vars olika bottnar både bjuder på engelska seder och sociala regler, övernaturligheter i form av varulvar och vampyrer och en hel del ironi och svart humor som gör kraschen mellan normer och monster oerhört rolig. Men allra bäst med den här serien är utan tvivel huvudpersonen. I första boken, Soulless, upptäcker Alexia Tarabotti att hon är just själlös – en slags motvikt till varulvar och vampyrer som kan förvandla de till dödliga genom att röra vid dem. Serien fortsätter med Changeless och Blameless som jag också tyckte om.

Så har jag nu i nästan ett sträck läst fjärde och femte boken, Heartless och Timeless. Ett ganska bra mått på hur mycket bättre och bättre serien blir är att jag faktiskt kunde läsa båda efter varandra, tidigare har jag behövt lite avstånd mellan böckerna för att inte tröttna på språket och vissa av karaktärerna. Heartless känns på ett vis lite som en mellanbok, här skapas många trådar som inte riktigt får sitt avslut och det märks att Gail Carriger vill bygga upp något riktigt stort inför finalen i sista boken. Och faktiskt, så lyckas det. Även om jag kanske inte kommer minnas Heartless så länge så kommer jag definitivt komma ihåg Timeless, sista boken, hela serien och speciellt Alexia.

10339860timeless

Det jag fullkomligt älskar med Alexia Tarabotti är hennes fantastiska kompromisslöshet och hennes totala vägran att be om ursäkt bara för att hon är kvinna. Det jag älskar med Gail Carrigers sätt att framställa det viktorianska samhället är att hon inte viker för att det fanns en herrans massa sociala regler att förhålla sig till, men att Alexia ojar sig över det otroligt vulgära i att synas på stan utan handskar medan samma Alexia inte bryr sig ett dyft om att hon slår sig ner vid ett bord fyllt av män i full färd med att dricka whiskey och spela poker – hur mycket de sagda männen än rynkar på de fina viktorianska näsorna. Det jag också älskar med just de här situationerna är att Alexia inte gör det för att hon själv vill spela kort och dricka whiskey, hon har helt enkelt ett ärende hon inte anser kan vänta. Alexia ger totala fanken i att underställa sig de flesta regler vad gäller just kvinnligt och manligt, men hon behöver heller inte ikläda sig mansrollen för att göra det. Att göra henne manlig hade på ett sätt också varit att tvinga henne att anpassa sig efter männens villkor, men hon är helt enkelt den hon är och hon vägrar be om ursäkt för det. Det älskar jag. Det gör också att de gånger den viktorianska sedligheten faktiskt efterlevs – exempelvis i fallet hattar och handskar – blir det mer en kärleksfull, lätt överdriven och smått sarkastisk blinkning till ett tidevarv när en hatt faktiskt kunde hjälpa eller stjälpa en hel social karriär.

Det som jag också älskar med de här böckerna är att de, mitt i all komik och lättvindighet, också gör något nytt av vampyr- och varulvsmyten. Inte bara genom att introducera den själllösa Alexia, utan också genom att fundera över vad odödlighet egentligen gör med en, och om det verkligen är önskvärt i längden.

Jag är glad att jag läste den här serien. För även om det nog hade blivit lite för mycket att läsa dem i ett sträck, är de ändå oerhört underhållande och ibland, ganska tänkvärda.

Vampyrer, varulvar och ett ansenligt antal demoner

Jag började min resa i Cassandra Clares Skuggjägar- värld med City of Bones, som är första boken i serien Mortal Instruments. Därefter läste jag, på en väns inrådan, de tre böckerna i prequel- trilogin Infernal Devices.

city-of-bonesDet var ett bra val. City of Bones är en fin introduktion till alla de platser, personer och övernaturligheter läsaren får bekanta sig med – sextonåriga Clary Fray är huvudpersonen och allt rullas igång när hon börjar se saker ingen annan gör och bekantar sig med de mystiska Skuggjägarna, under uppdrag att slåss mot de demoner som befolkar jorden.

I Infernal Devices ges sedan inte bara mer bakgrund till vilka Skuggjägarna är, Cassandra Clare dyker också djupare i händelser, platser och personer som jag minns från City of Bones och det är oerhört roligt att serierna är så sammanlänkande – samtidigt som man absolut kan läsa dem som fristående från varandra.

Det jag älskade med Infernal Devices var den morbida humorn och den groteska fantastin – det finns vissa scener  från de tre böckerna jag förmodligen alltid kommer ha på näthinnan. Riktigt så målande är inte City of Bones, även om det finns en stor portion humor även här så är den snarare sarkastisk. Fantasi finns det dock gott om även här, Clare håller sig inte till en sorts övernaturliga monster utan låter demoner, vampyrer och varulvar vandra New Yorks gator tillsammans med ett ganska läskigt brödraskap av…. bibliotekarier.

City of Bones är spännande så det förslår, men det är också stundtals väldigt intressant. Jag är oerhört förtjust i böcker som inte målar upp ondska som något svart och godhet som något vitt, här finns definitivt en gråskala som svajar både fram och tillbaka och det gillar jag verkligen.

Det här var ingen bok jag älskade sådär som man bara älskar sina favoritböcker, och jag tyckte mer om Infernal Devices. Men det var ändå en bok jag gillade och som jag sträckläste en sensommarkväll på balkongen. Utan att kanske vara extraordinär var det helt enkelt en bra bok, en bra stunds underhållning och en bra young-adult-urban fantasy. Jag kommer definitivt fortsätta läsa den här serien.

Läs vad andra bloggare tyckt: Vargnatts bokhylla, Skuggornas bibliotek, poplitt, Schitzo-cookies bokblogg.

Buffy goes science-fiction?

Jag gillade första och andra samlingsvolymerna av grafisk roman- Buffy. Säsong åttas tredje och fjärde samlingsalbum, Wolves at the gate och Time of your life, gillade jag inte riktigt lika mycket. Jag tyckte grundhistorien fick vika undan för experimenterande med science-fiction som inte kändes riktigt klockrent, och att superskurken fick dyka upp mest för syns skull. De här albumen tycker jag är de spretigaste hittills. Dock fanns det ändå saker jag gillade med det, som den ibland uppdykande humorn som känns så typisk Buffy TV-serien, och en aning om större saker som kan vara på gång.

7815682304

Jag ser ändå fram emot att läsa femte albumet, Predators and Prey.

The Infernal Devices – Cassandra Clare

The Infernal Devices är en prequel till serien The Mortal Instruments och utspelar sig i ett viktorianskt London fullt av seder och bruk, clockwork-angelgrådaskigt väder och framförallt – vampyrer och trollkarlar i överflöd. Jag tänker inte spoila handlingen i de två senare böckerna i serien men jag tänker berätta att första boken, Clockwork Angel, presenterar oss för Skuggjägarna i Londons Skuggjägarinstitut: människor som har ängeln Raziels blod rinnande i sina ådror och som tilldelats uppdraget att hålla jordens demoner i schack.

Det är dock inte bara demoner som befolkar den Londons undre värld vi då och då får komma i kontakt med. Ganska snart gör första bokens huvudperson sitt inträde i historien: den mystiska Tessa som åker från New York till London för att bo där med sin bror Nate men som istället korsar The Dark Sisters gotiska och halvt tokiga väg. Ett underbart utsvävande i mörka fängelsehålor, groteska mord och en hel del mörka sinnelag tar sin början – den här serien öppnar verkligen starkt för någon som vurmar för det fiktiva viktorianska Londons all smuts och blod.

Den ständigt svävande smog som hänger tung över London får här också symbolisera mer än miljöförstörelse: det är en ny tid som gör sitt brutala intåg i Skuggjägarnas liv, en ålder där mekanik driven av plåt och olja blir ett större hot än de tusentals år gamla demonerna. Där Mortal Instruments kan benämnas urban fantasy tar istället Infernal Devices klivet över till steampunk och det är ett fängslande byte av sceneri – även om Cassandra Clare hänger upp sig lite väl mycket på de viktorianska sedvänjorna.

Det är nämligen ganska mycket kärlek i de här böckerna. Mycket höviskhet, ädelmod och framförallt otroligt mycket osjälviskhet – allting uppburet av en nobel vältalighet som visserligen säkert bars upp av viktorianska tungor men som blir alldeles för tung i den här berättelsen – och alldeles för överdriven för att vara trovärdig.  Cassandra Clares största talang ligger otvetydigt i att beskriva det groteska, mörkt gotiska och lätt sinnesfördrivna med en så målande penna att det nästan blir lite för mycket att föreställa sig det – därför är det lite synd att så mycket av andra och tredje boken i Infernal Devices, Clockwork Prince och Clockwork Princess, ägnas till så stor del åt den osjälviska kärleken och alldeles för lite åt de groteska uppfinningarna och blodtörstiga demonerna.

9781406321333_large_the-infernal-devices-bk-2-clockwork-prince_haftad9781406330397_200_clockwork-princess_haftad

Det finns också en hel del logiska luckor i de här böckerna. Att Skuggjägarna döljer sig själva för omvärldens ögon med ”glamour” är en intressant idé men slarvas ganska ofta bort, och jag kan inte låta bli att fundera på hur Skuggjägare från hela världen i slutet av 1800- talet helt plötsligt kan befinna sig i London – med någon dags varsel. Nej, något varv till med redigeringspennan hade inte skadat men överlag var jag ändå väldigt förtjust i de här böckerna. Som helhet är det en mycket läsvärd serie, inte minst för att Clares groteska humor och morbida scenerier är minst sagt underhållande – och ibland alldeles för lätta att se framför sig.

Filmfredag: Om Mortal Instruments och den totala bokslakten

MV5BMTc5NzAyOTQyNF5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQ1MDc4OQ@@._V1_SX214_För några veckor sedan fick en av mina vänner mig att läsa City of Bones. Jag gillade den, även om den var lite småklyschig och förutsägbar emellanåt. Men jämfört med filmen var den rena mästerverket. City of Bones är ett exempel på en film som utför en veritabel slakt av boken den bygger på, inte bryr sig ett dugg om karaktärerna och deras motsättningar utan bara packar in så mycket action de någonsin tyckt varit möjligt.

Resultatet? Vedervärdigt. Kanske jag hade gillat filmen om jag inte läst boken först men det hade jag, och jag tycker att den respektlöshet med vilken man behandlade karaktärerna och berättelsen är väldigt trist.

City of Bones är första delen i serien The Mortal Instruments och här möter Clary Skuggjägarna med Jace i spetsen. Skuggjägarna är människor med speciella gåvor som håller demonerna på jorden i schack, demoner vanliga människor inte kan se men som Clary en dag upptäcker att hon kan. Hon lär känna inte bara Jace utan också fler Skuggjägare, syskonen Wayland och läraren Hodge. Motsättningarna som frodas mellan de olika karaktärerna tyckte jag var en av bokens stora behållningar – något som filmmakarna struntat i till den grad att de bara slängs in i enstaka oneliners som förklaringar och dessa är inte i de närmaste tillräckligt.

Inte heller läggs så mycket tid på att beskriva det spända förhållandet mellan Skuggjägare och Downworlders – det vill säga vampyrer, varulvar och älvor, varelser som inte är demoner och därför inte jagas av Skuggjägarna. Jag inser att en film på två timmar inte kan förklara lika mycket som en bok på 400 sidor men istället för att ge lite utrymme åt de delarna av historien som faktiskt har substans, har man slängt in fullkomligt ologiska tilläggshandlingar. Dessutom har man vridit ur karaktärsdragen på de två mest intressanta karaktärerna – och de som är mest ambivalenta ifråga om godhet och ondska – tills de är fullständigt urvattnade.

Efter filmens slut var jag och min kompis överens om att det inte kommer någon uppföljare. Hur kan man göra en uppföljare när man förändrat slutet till den grad att väldigt få lösa trådar lämnas kvar? Slutet kändes som en uppenbar konstruktion för att slippa fortsätta göra filmer i serien men hör och häpna – enligt IMDB kommer City of Ashes redan nästa år.

Huruvida jag kommer se den eller inte, det är väl mer osäkert.

Mer blod, mer smuts, mer hunger: mer om Svulten

9515230039Igår citerade jag ett stycke på bloggen ur Svulten som torde lugna alla abibliofobiker. Det ger också en liten aning om den tidsbetraktelse som kanske inte riktigt utmärker Svulten men som ständigt finns i periferin och ger en fantastiskt rik bakgrund till en vampyrroman som är både ständigt fascinerande och underbart blodig.

I Svulten får läsaren följa vampyren Jorunn Självfhämnds berättelse. Den tar sin början i dagens Helsingfors och kryper bakåt genom ett 1800- tals Paris som doftar av dekadens och absint och ett 1700- tals Stockholm som stinker av kungamord och folkuppror. Jorunn vandrar genom seklerna och betraktar vad jag tycker verkar vara ett mänsklighetens förfall, en karikatyr av lycka och beständighet som istället blir till en bild av smuts och förgängelse.

Mänskligheten är fördärvad. Dessutom är den kantad av begär och makthunger, återspeglat i Jorunns ständiga törst på blod och ständiga jakt på mättnad – en hunger som aldrig blir tillfredsställd.

In another library tycker att Svulten är en av de bästa vampyrromanerna hon läst på länge. Jag håller med.