Tematrio – Döden

Mycket utmaningar blir det nu. Här är veckans tematrio hos Lyran. Förra veckans tematrio om sport var ganska svår, den här gången var det lättare. De tre böckerna trillade in med bländande självklarhet på ungefär trettio sekunder.
När jag surfat runt och läst andra bokbloggares svar har jag märkt att boken Caipirinha med döden dykt upp rätt ofta. Är det något man bör ge en chans månntro?

Berätta om tre böcker/romaner/dikter (whatever) där döden spelar en framträdande roll!

1. Flickan från ovan (Lovely Bones) – Alice Sebold. En av de vackraste och mest sorgliga böcker jag någonsin läst, och en fantastisk ungdomsbok. Den handlar om Susie Salmon som blir våldtagen och mördad och kommer till himlen, och därifrån ser ner på sin familj och följderna av det brott hon fick utstå. Jag gråter varje gång jag läser boken, den är otroligt rörande i all sin enkelhet och karaktärerna i boken är så levande att de nästan vill kliva ut från boksidorna. Jag rekommenderar den till alla.

2. Boktjuven (The Book Thief) – Markus Zusak. Även det en ungdomsbok som kan läsas i vilken ålder man nu än befinner sig för tillfället. I denna boken är det döden själv som är vår berättare, och han berättar historien om nioåriga Liesel som blir av med sin mor och bror under andra världskriget och hamnar hos en fosterfamilj. Liesel skapar sig sedan en karriär som boktjuv, och hennes historia är fantastiskt färgstark, levande och hemsk. Att jag valt två ungdomsböcker beror nog på att jag tycker det är imponerande med författare som kan skriva om döden på ett sådant sätt att ungdomar kan ta det till sig. Det är ett svårt ämne, och det här är två fantastiska böcker.

3. ”The Lay of Beren and Lúthien” i Silmarillion. Detta är egentligen ett kapitel i en bok, men nästan alla kapitel är fristående berättelser och speciellt denna kan läsas som en sådan. Detta är också en historia som alltid rör mig till tårar, den handlar om den dödlige människan Beren som blir kär i den odödliga alven Lúthien och om att hon sedermera ger upp sitt odödliga liv för att få vara med honom. Det är en lång berättelse och en fruktansvärt sorglig sådan även om den på sätt och vis får ett ”lyckligt” slut. Vad som öppnar tårkanalerna ännu mer är att Tolkien kallade sin fru för Lúthien och efter hennes död ristade in detta namn på hennes gravsten. När sedan Tolkien dog skulle ”Beren” ritas in bredvid hans namn. Är det inte vackert, så säg?

Kommentera