Tematrio om film

Veckans tematrio hos Lyran handlar om filmatiseringar och en boks väg till vita duken.

Berätta om tre filmer där du även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?

1. Vi börjar såklart med en film som inte på långa vägar når upp till sin förlaga: Astrid Lindgrens Mio min Mio. Den är ett slående exempel på hur fel allting kan bli när man försöker göra film av ett konstverk och inte ser till varför boken är just ett konstverk. Boken är en av Astrid Lindgrens bästa, den är vacker och hemsk och skräckinjagande och filmen når inte på långa vägar upp till samma standard. För det första är den gjord med ryska och engelska skådespelare och således dubbad till svenska, för det andra är det väldigt många misstag i den och bland det sorgligaste av allt har de utelämnat – hästarna som gråter blod i Döda Skogen. Ännu sämre blir filmen när man ser den i ljuset av alla andra fina filmer som gjorts på Astrid Lindgrens böcker av Tage Danielsson och Olle Hellbom: Emil– filmerna, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter. Se dem istället.

2. Interview with the Vampire av Anne Rice är en av mina favoritböcker och även om jag – med kniven på strupen – föredrar boken framför filmen är det nästan jämnt lopp. Filmen är väldigt, väldigt välgjord och Anne Rice själv har skrivit manuset vilket förmodligen är en del av anledningen till att den är så bra. En annan är att omgivningen, sceneriet, kläderna och sminket är så otroligt välgjort och stämningsfullt och resten av anledningarna stavas faktiskt Tom Cruise. Han är inte en favorit överlag, men vilken fantastisk Lestat han är! Han är precis så grym, elak, högfärdig, självupptagen och snobbig som man föreställer sig honom när man läser boken, och man ryser nästan av hur totalt han äger varje filmruta. Det kunde inte finnas en bättre Lestat! Den här filmatiseringen är dock inte att förväxla med den senare filmatiseringen av The Queen of the Damned – tredje boken i Anne Rices The Vampire Chronicles– serie. Sällan har väl bättre bok blivit sämre film.

3. A Time to Kill (Juryn) av John Grisham. Jag läste en hel del Grisham (typ alla) när jag gick på högstadiet och lyckades även se en hel del filmer baserade på hans böcker. A Time to Kill utspelar sig i Mississippi under 1980-talet och rasmotsättningarna är svåra. Den tioåriga negressen Tonya Hailey blir våldtagen och misshandlad av två vita män, och när det visar sig att hon kommer få en orättvis rättegång bestämmer sig hennes far Carl Lee att ta lagen i egna händer – med ett hagelgevär. A Time to Kill tycker jag både är den bästa bok han skrivit och den bästa film som gjorts på hans böcker, och faktiskt är det ett av få fall (kanske det enda) där jag föredrar filmen även om boken är väldigt bra den också. Det som gör filmen minst lika bra som boken tror jag är att de lyckats få med det väsentliga och det viktiga i filmen och verkligen fått fram bokens känsla. Det som gör filmen bättre än boken är den strålande rollistan; Samuel L. Jackson är fantastisk, Matthew McConaughey gör sin bästa (eller: enda bra) roll någonsin, Sandra Bullock likaså och så är det en hel rad skådespelare i biroller som gör utomordentliga prestationer: Donald Sutherland, Kevin Spacey, Oliver Platt, Charles S. Dutton och inte minst Kiefer Sutherland. Varför jag gillar filmen mer än boken kan också ha att göra med att jag såg filmen före jag läste boken – jag såg den när jag var tretton och läste den tre år senare och det är sällan en film gjort ett så djupt intryck på mig. Läs den eller se den – den är fantastisk.

Kommentera