The Ark – Arkeology

The Ark började spela i Växjö på 1990-talet, frontfigur var prästsonen Ola Svensson från Rottne. 2000 blev de kända även utanför den lilla metropolen i Småland och hela Sverige fick upp ögonen för The Ark. Nu, tio år senare, är det slut och Arkeology är skivan som sammanfattar hela resan.

Bland det mest fantastiska med The Arks musik är styrkan. Varenda låt på Arkeology är ett budskap och en kraftmätning mot fördomar och elakheter, vare sig det handlar om att se ut precis hur man vill, strunta i vad folk tycker, gå sin egen väg, älska utan förbehåll eller behandla alla lika, och allting är förpackat i treminuters poplåtar som är helt oemotståndliga i sin kaxighet och aura av glamrock och glitter.

I The Arks korta men intensiva musikaliska historia finns så många guldkorn. Både de som lyckades klämma sig in på Arkeology och de som aldrig kommer bli singlar utan fortsätta få leva sitt eget lilla liv som halvt bortglömda eller för evigt ihågkomna spår på någon av de fem fullängdsalbum The Ark släppt. Mest ledsen är jag över att mina älsklingar Angelheads, Death to the Martyrs och Racing with the Rabbits inte fick stoltsera på samlingsskivan – den sistnämnda som en av de bästa låtar The Ark någonsin gjort. Nåväl. Låt oss inte gråta över de låtar som av någon anledning inte fick bli singlar och komma med på samlingsalbumet utan istället rada upp de många bra som gjorde det.

Let your body decide. It takes a fool to remain sane. Echo Chamber. Father of a son. Calleth you, cometh I. Disease. Absolutely no decorum. The Worrying Kind. Prayer for the Weekend. Och sist och slutligen den underbara, mörka Little Dysfunk you, som är en perfekt och lustig nog väldigt harmonisk blandning mellan en dyster synth och en catchig och hoppfull refräng. Det är mina favoriter, och vilka favoriter. Det slår mig hur – för att ändå hålla sig inom ungefär en och samma genre – breda The Ark lyckats vara på bara fem skivor. Alltifrån dysterheten i Little Dysfunk you till schlager i The Worrying kind, djup sorgsenhet och en skörhet som gör ont i hjärtat i Disease och tyngden i balladen Stay with me. Varje skiva The Ark har släppt har haft sin egen ton och gått sin egen väg, utan att förlora kärnan – budskapet.

Just budskapet finns kvar också i skivans två nya låtar, Breaking up with God som inleder och The apocalypse is over som avslutar. De är Ola Salo- typiskt storslagna och passar väl in i samlingen. I Breaking up with God får tron komma upp till granskning och The apocalypse is over kan jag redan nu höra som avslutningslåt i vårens turne. Arkeology är en skiva sprängfylld med kaxighet, kärlek, trohet och en konfrontation med gamla och unka fördomar, en värdig samling och ett fantastisk avslut på en förhållandevis kort men intensiv karriär.

Läs andra recensioner: Björn Lövenlind på UNT tycker att det är så här en karriär ska sammanfattas, Karin Bengtsson-Grönroos på Borås Tidning menar att det är en värdig hitkavalkad, Per Magnusson på Aftonbladet kallar det en passionerad hitkavalkad och Helena Söderlundh på Smålandsposten är den jag håller allra mest med i sin mycket bra recension.

Kommentera