The Book of Illusions – Paul Auster

The world was an illusion that had to be reinvented every day.

Strax efter att David Zimmer publicerat en bok om den föga kände stumfilmsregissören Hector Mann får han ett brev från Hector Mann själv där han säger sig vilja träffa David. Men Hector Mann har varit spårlöst försvunnen i sjuttio år, David kan inte tänka sig annat än att det är en bedragare. Några dagar efteråt dyker en kvinna upp hos David och ber honom att följa med till Blue Star Ranch i New Mexico, där Hector bor med sin fru och där han ligger döende. När David fortfarande tvekar hotar hon honom med en pistol för att få honom att följa med. Varför vill Hector Mann träffa honom? Vad är det som är så viktigt?

The Book of Illusions är en vackert berättad historia, och det är inte en som nöjer sig med ett laget utan svävar någonstans mitt emellan två och tre, eller flera. Som läsare lär vi känna både David och hans tragiska förlust av fru och barn och Alma som dyker upp på hans tröskel med en pistol i handväskan. Men kanske får vi framförallt en inblick i Hector Manns liv, en både sorglig och innehållsrik historia som blandar sig med Davids egen och som suddar ut linjerna mellan dem. Båda historierna är sorgliga och fascinerande och The Book of Illusions är väldigt svår att lägga ifrån sig.

Karaktärerna är levande bortom boksidorna, jag tycker mig lära känna flera även om några av dem är svåra att komma inpå livet och verkligen förstå, men de är inte mindre levande för det.

Men framförallt är det språket som får mig att fastna i Paul Austers värld. Det är vackert utan att vara uppstolpat och överdrivet, på ett vis kan man säga att det är väldigt enkelt, men ändå väldigt fängslande. Ibland kommer jag på mig själv med att läsa om samma mening, flera gånger, bara för att det är så vackert. Det tog många timmar att läsa ut boken, men det var inte många gånger jag kunde lägga den ifrån mig. Vacker, spännande och sorglig, en av mina favoriter detta året och en bok jag verkligen rekommenderar.

Eleven years later, I still wonder what would have happened if I had stopped and turned around before we reached the door. What if, instead of putting my arm around Alma’s shoulder and walking straight toward the house, I had stopped for a moment, looked at the other half of the sky, and discovered a large round moon shining down on us? Would it still be true to say that there was no moon in the sky that night? If I didn’t take the trouble to turn around and look behind me, then yes, it would still be true. If I never saw the moon, then the moon was never there.

Kommentera