The Cabin in the Woods

För några veckor sedan såg vi The Cabin in the Woods här hemma, mest för att jag har tjatat om den ända sen den gick på bio – en skräckfilm med en twist av Joss Whedon går väl inte att motstå?

Nej, verkligen inte. Även om det inte var så mycket skräckfilm utan mer en slags kärleksförklaring till skräckfilmer världen över och en historia med sin grund i gamla, gamla sagor – naturligtvis kan jag inte låta bli att älska det.

Det börjar med att fem ungdomar åker ut till en stuga för att tillbringa helgen där – det skulle alltså ha kunnat vara vilken amerikansk B-skräckis som helst men nu är det inte det utan det är Joss Whedon som har regisserat och det gör att den verkligen inte är vanlig. Karaktärerna är byggda på skräckklyschor, ja, men det är liksom meningen och åh vad jag tycker om dem! Jag älskar dialogerna och jag älskar stämningen som byggs upp för att sedan fullständigt urarta – på ett bra sätt – i ett händelseförlopp som jag inte ska avslöja. Inte heller ska jag avslöja alla blinkningar till skräckfilmer men de är ibland fullständigt geniala, så mycket kan jag säga.

Jag älskade, helt enkelt. Se filmen!

12 reaktioner på ”The Cabin in the Woods

  1. Det händer inte jätteofta att vi tycker fullständigt olika, men när det gäller den här filmen så är det dags. Jag avskydde den, mest berodde det nog på allt splatter. Det är verkligen något av det värsta jag vet.

    1. Haha, nä det har du rätt i, det brukar vi inte! Jag brukar inte ha något emot splatter i filmer sålänge det är en bra film och det är ”snyggt” gjort. Vad tycker du om splatter i böcker?

      1. Jag gillar nog inte splatter vare sig i filmer eller böcker, när blod och kroppslemmar börjar flyga omkring så slutar jag också vara rädd och börjar tycka det är löjligt.

        Själva historien och allt det andra hade jag nog kunnat gilla, inklusive klyschor och den skeva kvinnosynen (som jag också tolkade att det drevs med).

        Att skräckfilm kan betyda både psykisk terror och en form av splatter är ett problem för mig, för det är den där smygande skräcken jag älskar, inte den… visuella, eller vad man ska kalla den 🙂

        1. Kul när man tycker så himla olika ibland också, även om man ofta gillar samma böcker! Jag kan som sagt gilla både och, men jag blir ofta betydligt mer rädd för psykisk terror-skräck. Det är alltid hemskare på nåt vis!

  2. Jag har funderat på att se den, utan att egentligen veta så mycket om vad den handlar om, men nu såg jag att Monika nämnde splatter och då vet jag inte, jag gillar inte splatterfilmer :/

    1. Ja, det är en hel del splatter i den men jag vet inte om jag vill gå så långt att jag kallar den en splatterfilm. Jag har sett värre 🙂 Dessutom är det en himla bra film i övrigt!

  3. Jag blev inte heller överförtjust, men visst var den snyggt gjord. Har inget emot splatter, även om jag föredrar spökfilmer åt det mer gothromantiska hållet. Tyckte att dock detta mer var science fiction/parodi än skräck, så där kände jag mig lite lurad. Det var inte särskilt läskigt utan mest löjligt ju, och jag är ändå väldigt lättskrämd. 😛 Och sedan den där obligatoriska sexismen i amerikansk förpackning, fast det kanske var meningen att de skulle driva med den klyschan. Nej, jag föredrar hemsökta hus med real demons och sånt. 🙂

    1. Gothromantiska spökfilmer är ju inte helt fel det heller men jag kan klämma in en och annan popcornskräckis också om det kniper 😉 De är ju sällan lika läskiga som spökfilmer men kan ju å andra sidan vara väldigt underhållande!
      Det känns som att tanken var att de skulle driva med den sexistiska klyschan också, de drev ju med rätt mycket annat 😛

  4. Jag hade nog hört för mycket om den innan jag och syrran såg den ihop (kände en liten besvikelse när den var slut). Jag har nämligen sett den igen och uppskattar den mycket mer nu! Syrran ska få den i julklapp då jag tänker att hon nog kan uppskatta den vid en andra titt eller fler. (: (; Jag kanske inte älskar den, men tycker den är sååå mycket bättre än mycket annat. (:

    1. Höga förväntningar kan ju göra det! Jag brukar försöka att inte läsa mycket om filmer/böcker jag vill se eller läsa, är så lätt att få fel intryck!

      1. Det är ju det! Det som var grejen var att jag och syrran inte hade träffats på länge och på ett sätt höjde varandras förväntningar på avstånd runt omkring den här filmen och det här tillfället …

        Men den är värd alla ord känner jag ju i efterhand. (:

Kommentera