The curious case of Benjamin Button

The Curious Case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv i svensk översättning) är berättelsen om en man som föds gammal och lever sitt liv baklänges, han blir yngre och yngre medan alla andra blir äldre och äldre. Filmen följer hans livsöde och framförallt hans eviga kärlek till Daisy.

Kanske hade jag alldeles för höga förväntningar på filmen. Kanske koncentrerade jag mig inte tillräckligt mycket när jag såg den, men jag blev inte fullt lika imponerad, eller berörd, som jag trodde att jag skulle bli. Historien är förvisso fängslande nog på sina ställen, men den tappar alltför ofta och den jag saknar hela tiden något jag inte kan sätta fingret på, det där som gör en lagom bra film till en speciell, annorlunda och fantastisk film.

Den är också ganska så långsam och jag kommer på mig själv med att vilja dra i en del trådar, förkorta den lite och förändra vissa scener. Alltför ofta tänker jag på Saleem i Salman Rushdies Midnight’s Children, ett barn som precis som Benjamin föds på natten till en betydelsefull frihetsdag. Benjamin vid första världskrigets slut, Saleem på dagen för Indiens frigörelse. Saleems historia är dock så mycket intressantare och mer sammanhållen än Benjamins, och tyvärr tappas i filmen också hela den symbolik som inledningsvis presenteras mellan Benjamin och den stora sorgeklockan på New Orleans tågstation. Synd.

Jag kom också på mig själv med att längta efter någon som kan beskriva annorlunda livsöden med den fantastiska precision och det sinne för detaljer som krävs: Tim Burton. I Burtons händer blir livsöden så mycket mer än enkla uppradanden av händelser och personer, så mycket mer berörande och fantastiskt än The Curious Case of Benjamin Button någonsin blir.

Visst är filmen välgjord. Den är stundtals väldigt vackert filmad, ibland humoristisk, ibland finurlig. Bara inte tillräckligt. Både Cate Blanchett och Tilda Swinton gör också fantastiska rolltolkningar och lyckas presentera sina karaktärer med en otrolig grace och värdighet trots karaktärernas fall. För mig bär de båda, tillsammans med Taraji P. Henson filmen på sina axlar, även om Brad Pitt är väldigt bra i huvudrollen bleknar han vid sidan av Blanchetts och Swintons framträdanden.

Jag ser hellre Big Fish ytterligare än gång.

Kommentera