The Dark and Hollow Places – Carrie Ryan

0575094850Så var den utläst – sista delen i Carrie Ryans zombietrilogi om The Forest of Hands and Teeth. Spoilervarning för första och andra boken utfärdas, men kanske också en varning för en bokbloggare som är alldeles exalterad över att ha hittat en helt ny monsterkärlek.

Jag har aldrig gillat zombieböcker, brukar jag säga. Men kanske att den frasen börjar halta lite och om det är någon författare som skulle kunna få mig ur min envetna zombieaversion så är det nog Carrie Ryan. Jag tyckte mycket om The Forest of Hands and Teeth, jag ryste vid läsningen av The Dead-Tossed Waves men The Dark and Hollow Places kastade ner mig i ett mörkt hål, gav mig en kallsup och räddade med nöd och näppe upp mig igen.

Det är nämligen mörkare än någonsin i en värld som inte längre bara är skogen, inte längre är de klaustrofobiska gångarna mellan olika byar och en längtan efter hav och frihet som ändå någonstans känns hoppfull. Här har död och mörker tagit över staden och hopplöshet kantar återföreningen när Catcher, Annah, Gabry och Elias möts igen.

The Dark and Hollow Places börjar oerhört suggestivt. Tyvärr tappar den en hel del i mitten och blir närmast en transportsträcka – men slutet är tillräckligt gastkramande för att jag ska förlåta alla eventuella långsamma sidor. Om första boken var klaustrofobisk är det ingenting mot vad den tredje är, mörkret och fasan är så oerhört påträngande att det är svårt att fortsätta läsa. En underjordisk resa som är så välskriven att jag egentligen vill återvända till den, fast jag blev så rädd.

Rädd, det är jag faktiskt nästan hela tiden. Att säga att Carrie Ryan är bra på att skrämmas är egentligen en underdrift och det som gör det så bra är att det inte alltid är zombierna som är det mest skrämmande. Det är ensamheten, hopplösheten, ens eget sinne. Jag kommer minnas de här böckerna länge.

Kommentera