The Dead-Tossed Waves – Carrie Ryan

Det tog lång tid innan jag läste The forest of hands and teeth. När jag väl gjort det undrade jag varför jag dröjt så länge för den var otroligt spännande, välskriven och ganska skrämmande. Inte bara för zombierna som befolkade den och trängde sig på även läsarens medvetande med sitt eviga raspande och hungriga stönande, utan också för den psykologiska skräcken som verkligen sög tag och höll fast.

9780575090927_large_the-dead-tossed-waves_haftadI The Dead-Tossed Waves skiftar perspektivet från Mary till Gabry, som lever i staden vid havet och helst vill fortsätta göra det i resten av sitt liv. Innanför murarna, skyddad från zombierna och den skrämmande skogen som skymtar vid horisonten.

Men bilden av det skyddade livet spräcks i tusen bitar när zombierna – i den här boken kallade Mudo – invaderar Gabrys inbillade sfär av trygghet och hennes bästa vänner försätts i fara.

Jag är inte lika förtjust i Gabry som jag var i Mary, men kanske är det inte meningen heller. Gabry är inte lika sympatisk och lätt att tycka om, men The Dead-Tossed Waves är också mycket mer skrämmande än The Forest of Hands and Teeth – även om den var skrämmande nog. Skådeplatsen är också förändrad, men kvar är ändå känslan av det instängda, de ständigt påträngande och ständigt hungriga zombierna som nästan kväver även mig som läsare.

Kvävande är också den psykologiska skräcken. Det här är definitivt inte bara en bok om zombier, inte bara en postapokalyptisk skräckroman där hungrande och ruttnande odöda får inta huvudrollen. Det är också på många vis en roman om mänsklighet, om vad man gör när katastrofen är ett faktum och hur – och om – man överlever när livet egentligen inte verkar vara ett alternativ.

I början irriterade jag mig däremot på att den här boken, liksom den första i serien, inte kan undgå att packetera in det numera tydligen obligatoriska YA- triangeldramat. Men det fick mig också att tänka. Kanske det är mer än så? Kanske det blir oundvikligt när jordens befolkning reduceras till små grupper av överlevande – triangeldramat känns inte lika påklistrat som i andra YA- romaner, inte lika intvingat i historien och det tar definitivt inte plats som det centrala. Jag kan till och med acceptera det.

Jag var verkligt fascinerad av The Dead-Tossed Waves och jag förväntar mig mycket av sista boken i serien. Hur ska det här egentligen sluta?

8 thoughts on “The Dead-Tossed Waves – Carrie Ryan

  1. Jag har varit rädd och hållit mig från att läsa den här (jag har hört så mycket om den)… Så till slut blev jag rädd att jag inte skulle tycka om den. Kanske är det något att läsa ändå? Jag har visserligen läst första på svenska… Och frågan är ju då om jag ska fortsätta med detta … Hm, hm…

    1. Sånt där är svårt! Har man för höga förväntningar är det ju lätt att boken faller pladask istället.. Och det där med språket är också svårt, jag har jättesvårt för att byta språk om jag har läst en del i en serie på ett språk. Då vill jag gärna fortsätta läsa den på det språket. Men jag rekommenderar i alla fall den här boken, den är minst lika bra som ettan!

      1. Ja… Men nu har jag ju väntat ett tag. Så snart kanske det faktiskt är dags. (; (: Och angående språk känner jag ofta som du… Tycker jag om en författare och har läst den på ett visst språk har jag ofta en motvilja att ta mig an en ny bok på svenska om jag läs på engelska eller tvärt om… Även utanför serieramen… Hm… (;

          1. Det är jag också ofta rädd för. Men tror inte du kommer bli besviken faktiskt 🙂 (Jag vet ju iofs inte hur översättningen är..)

Kommentera