The Exorcist – William Peter Blatty

The Exorcist berättar om skådespelerskan Chris McNeil och hennes tolvåriga dotter Regan, de är i Washington på en filminspelning och allt eftersom börjar underliga saker uppträda i huset. Knackningar i taket, trots att det inte finns råttor på vinden. Möbler i Regans rum som flyttas runt, trots att de är alldeles för tunga för henne att rubba. Regan själv börjar uppvisa symptom på grav personlighetsstörning och multipla personligheter, även om varken doktor eller psykiater hittar något fel på henne.

Något har tagit sin boning i huset och i Regan, något ont med syftet att ta över flickan och till slut döda henne. Regan själv får stå till vika för den demon som gömmer sig i henne och plågar sin omgivning till vansinnets gräns. När ingen annan utväg finns ber Chris desperat om hjälp hos prästen Damien Karras för att försöka driva ut demonen ur Regan.

Berättelsen är förmodligen mer känd i sin filmversion, men då jag inte sett hela kan jag inte göra en jämförelse. Jag såg valda delar när jag egentligen var alldeles för liten, och hur rädd jag än blev så tror jag inte det går att jämföra med den skrivna boken, William Peter Blattys sätt att förmedla skräcken i boken är hårresande, så där så man inte vågar lägga ifrån sig boken på natten och än mindre vågar släcka lyset.

Bland det mest fascinerande är hur han lyckas behålla skräcken och spänningen trots att berättelsen till allra största delen är koncentrerad till Chris McNeils hus, och än mer till Regans sovrum. Det blir aldrig tråkigt, aldrig upprepande och aldrig tröttande. Snarare tvärtom, det blir mer och mer spännande även om författaren aldrig – som man kan säga – drar på högsta växeln utan låter den okända skräcken tala. Att Regan bara är ett barn är för mig också ett stort skräckmoment, att ondska och hat lyser och talar ur henne blir dubbelt så hemskt inkapslat hennes egen oskyldighet.

Det är en bok som stannar i minnet, som förföljer tankarna och som jag kommer minnas länge. Det är inte den allra hemskaste skräckroman jag läst, men det är en av dem och definitivt en av de som är mest skickligt berättade. Det är ingen popcornskräck med plötsliga händelser och strömmande blod; det är låg, suggestiv spänning och en krypande skräck som är i mer än en mening förföljande.

Kommentera