The gravedigger’s daughter – Joyce Carol Oates

Jag tycker om Joyce Carol Oates’ böcker väldigt, väldigt mycket men hennes sätt att spotta ur sig smärre tegelstenar på löpande band har gjort att jag inte hunnit läsa lika mycket av henne som jag har velat.

The gravedigger’s daughter kändes dock som ett måste, och visst är den bland det absolut bästa jag läst av Oates. Hon briljerar boken igenom på det hon är bäst: människans inre mörker och ångest, utplacerat i en familj som inte bara får utstå sina egna inre svårigheter utan även omgivningens hat och hån mot dem som invandrande judar i USA efter andra världskriget. När tragedin till sist händer flyr den artonåriga dottern Rebecca – ur askan i elden kan man säga – och skapar sig ett nytt liv tillsammans med maken Niles.

Boken är inte bara tjock – den ramlar in på ungefär 600 sidor – utan också tung på mer än ett sätt. Rebeccas kamp är genom hela historien en kamp för överlevnad, både fysiskt och psykiskt. Oates har en fantastisk förmåga att skriva personligt om varje karaktär, att fånga varenda person och göra dem levande och lidande. Rebeccas nya liv blir minst lika hemskt som det gamla och när hennes våldsamme make ger sig på inte bara henne utan även deras son är det riktigt hemsk läsning. Mer om handlingen ska inte avslöjas, men jag kan säga som så mycket att historien aldrig tappar greppet om läsaren och fängslar något oerhört i både historien, miljön och personskildringen.

The gravedigger’s daughter är Joyce Carol Oates i sitt esse och jag rekommenderar den verkligen – både för gamla och nya JCO- läsare.

Kommentera