The Host – Stephenie Meyer

”A member of a species that takes over the minds of human bodies, Wanderer is unable to disregard his host’s love for a man in hiding, a situation that forces both possessor and host to become unwilling allies.”

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa The Host. För hur mycket jag än försökte att låta det bli en objektiv läsning, hur mycket jag än försökte skjuta Twilight– serien in i de mest oåtkomliga delarna av hjärnan, så fanns den ändå där. Naturligtvis. När en serie påverkat ens liv och läsvanor så pass mycket som Twilight i höstas gjorde, är det fullständigt omöjligt att läsa författarens nya bok och inte göra en jämförelse.

Därför är jag imponerad av hur mycket Stephenie Meyer lyckas hålla mina tankar borta från vampyrer i allmänhet och Edward i synnerhet, hur berättelsen håller mig fängslad i Arizonas öken istället för Forks skogar, och hur jag nästan inte alls tänker på kärleken mellan Bella och Edward. Nästan. En liten jämförelse gör jag naturligtvis, men till största delen lyckas den här berättelsen hålla mig fast just för sin egen skull. Jag tänker alltså inte orda mer om Twilight här, jag har redan gjort det tillräckligt.

The Host är en berättelse som klarar sig på egna ben, som balanserar spänning och kärlek på ett bra vis och som väcker lagom mycket tankar om livet, om ondska och om rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för det vi inte förstår. Det är också en bok om förändring, för individer och för en hel värld.

Stephenie Meyer har också förmågan att med sitt språk och sina ord lyckas vända bort mina tankar från allt vad rationalitet heter, vad som ”borde” och vad som ”skulle” och vad som definitivt ”inte borde” och ”inte skulle.” Berättelsen är så pass intressant och möjligheterna så pass fascinerande att de små protester som då och då vill dyka upp, blir kvävda och undanskuffade av det där argumentet som inte går att protestera mot: ”Jamen, det är ju bra!” Och det är bra. Det är en fängslande och bitvis skrämmande berättelse, en berättelse som förvisso då och då tappar rejält i fart och mer blir en transportsträcka av lite slött bläddrande och lite väl händelselösa kapitel, men som ändå håller i slutändan. Stephenie Meyer är som bäst när hon har en spännande historia att berätta, en historia eller en händelse  Som tur är tappar den aldrig helt mig som läsare trots vissa långsamma delar, och den för mig viktigaste delen av boken är helt fantastisk, spännande och hårresande. Naturligtvis pratar jag om slutet. Jag vet att alla läsare inte värderar ett bra slut lika bra som jag gör, men jag tycker det är väldigt smart av en författare att låta bokens sista del vara den absolut bästa. Problem som byggts upp får sin lösning, spänningen intensifieras och historien lämnar ett bestående intryck.

Och det, det räcker långt.

Kommentera