The Hunger Games – filmen

Hungerspelen. En bok som verkligen fascinerade mig, kröp under huden på mig och fick mig att må illa. Suzanne Collins framtidsdystopi berättar om landet Panem där huvudstaden Capitol omges av tolv distrikt, alla mer eller mindre fattiga och alla bidrar de på olika sätt till Capitols välmående standard. Till följd av ett uppror för över sjuttio år sedan tvingas varje distrikt att årligen lämna en pojke och en flicka till huvudstaden där de stängs in på en arena och slåss tills en återstår. Hungerspelen.

När jag skulle se filmen var det många saker vad jag rädd för – främst kanske att filmskaparna skulle hollywoodisera filmen till den grad att den otäcka känslan försvann. Det gör de inte, åtminstone inte så mycket som jag trodde. Faktiskt förvånar det mig hur bra de har lyckats med att gestalta skräcken och tortyren i distrikten i kontrast mot den överdrivna glamouren i huvudstaden. Framförallt är jag imponerad över hur väl den underliggande protesten märks, den är subtil men stark och det lovar väl inför kommande filmer.

Trots filmens längd på nästan två och en halv timme rasar tiden iväg och filmen tappar varken tempo eller känsla på vägen. Allting är oerhört väl gestaltat, i stort sett alla karaktärer ser ut ganska precis som jag föreställt mig dem och skådespelarna – med några undantag – gör mycket väl ifrån sig. Framförallt är Jennifer Lawrence en fantastisk Katniss, tyvärr gillar jag däremot inte alls Liam Hemsworth som Gale.

Men i det stora hela gillar jag alltså. Det görs några små fadäser men det är en mycket bättre adaption än jag någonsin hade vågat hoppats på. Jag blir rädd, kanske inte lika rädd och illamående som jag blev när jag läste boken men jag lämnar ändå biosalongen med ett djupt obehag i maggropen. Så välgjord är filmen och så vidrig tycker jag historien är.

0 thoughts on “The Hunger Games – filmen

  1. Ja.. att böckerna tog sin in under huden och gjorde mig illamående stämmer bra.. har fortfarande inte klarat av att skriva en recension på ”Revolt”..

    Jag gillade filmen.. 🙂 Har du läst några av de korkade diskussionerna om att Rue är svart i filmen? suck säger jag bara…

      1. ne.. speciellt inte med tanke på beskrivningarna i boken..

        Rue:
        And most hauntingly, a twelve-year-old girl from District 11. She has dark brown skin and eyes, but other than that, she’s very like Prim in size and demeanor.

        Thresh:
        The boy tribute from District 11, Thresh, has the same dark skin as Rue, but the resemblance stops there. He’s one of the giants, probably six and half feet tall and built like an ox.

Kommentera