The Lake of Dead Languages – Carol Goodman

Det första som intresserar mig med The Lake of Dead Languages är just titeln – och omslaget. En fascinerande titel och ett i det närmaste spöklikt omslag utlovade exakt den typ av berättelse jag älskar och älskar att bli rädd för.

När så huvudpersonen Jane Hudson tar med läsaren till internatskolan Heart Lake där sjön med samma namn bevakar den som en slags spöklik väktare – ja, då är jag i mitt läsaresse. Någonstans gömmer sig en hemlighet och någonting stör friden på skolan, reliker ur Janes förflutna dyker upp från ingenstans och elever utövar gudinneriter mitt i natten. Det är – till en början – en fantastisk blandning av spökhistoria, akaporr och djupdykning i språk och mytologi som jag bara älskar. Dessutom lyckas Goodman göra nästan varenda karaktär intressant – från eleverna till skolans grundare som från sitt familjeporträtt likt gamla grekiska statyer överser allt som händer på skolan.

Den enda jag egentligen inte gillar är faktiskt huvudpersonen, språkläraren Jane Hudson. Där de flesta andra karaktärerna är färgstarka och intressanta är hon mest blek och grå. Trots de hemligheter som gömmer sig i hennes förflutna är det aldrig hon som fascinerar mig – det är alla människor runt omkring henne, både i nutid och dåtid. Hon är inte direkt någon tragisk hjältinna à la Gillian Flynn eller Elizabeth Hand även om hon har problem med sitt förflutna, faktiskt vet jag inte var jag ska placera henne för jag lyckas aldrig komma henne nära.

Ändå blir jag fascinerad av berättelsen, av mystiken och av en gammal legends påverkan på nuet. Jag fullkomligt slukar boken fram till de sista kapitlen för slutet, det är en helt annan historia. För det första är det alldeles för mycket enkel deckare över det för att passa ihop med en historia som andas spöken lång väg – jag kunde gissa flera ”överraskande” slutledningar långt innan själva överraskningen kom (Lingonhjärta, jag gissade bland annat exakt samma saker som du!). För det andra är det alldeles för puttenuttigt för min smak, speciellt i kontrast mot den mörka historia som berättelsen bär på.

Ändå älskar jag The Lake of Dead Languages. För Den hemliga historien- vibbarna inte minst och absolut för alla referenser till klassiska verk – men kanske framförallt för språket, för den kusliga stämningen som är som en tät dimma över historien och för att Goodman lyckas göra sjön till en helt egen karaktär. Kusligt.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Snowflakes in rain, Lingonhjärta, Fiktiviteter.

5 thoughts on “The Lake of Dead Languages – Carol Goodman

  1. ÅH vad roligt att du älskade den här boken lika mycket som jag även om den har sina små fel och brister. Det är ju också faktiskt en del av charmen med den tycker jag nästan. Att den inte är helt perfekt! Roligt också att du gissade precis som jag men visst var det lite uppenbart på något sätt. Fast det går ju inte göra annat än att bara älska Carol Goodman!

    1. Ja, rätt uppenbart var det och nog irriterade jag mig lite på det men visst kan jag ändå hålla med om att det lite är en del av charmen 🙂 Som du säger, man älskar ju ändå 🙂

Kommentera