The Midnight Star – Marie Lu

9780141361840_200x_the-midnight-star_haftadJag gillar verkligen de korta citat och ibland, små berättelser, som inleder nästan varje kapitel i Marie Lus bokserie The Young Elites. De berättar inte alltid något väsentligt, mer viskar om en större mytologi kring den värld som vi under några fåtal år får besöka. Jag är mycket förtjust i det universum Marie Lu bygger, där italiensk renässans möter magi och superhjältekrafter.

Just den korta tiden känns nästan lite ovanlig i fantasysammanhang, åtminstone när det handlar om en serie på tre böcker. Första boken, The Young Elites, berättade visserligen om blodfebern som svepte över land och rike när Adelina och hennes syster Violetta var små men största delen utspelar sig under en väldigt kort tid. Adelina bär på märken efter blodfebern, de ärr som också utmärker de som kallas ”den unga eliten”, ungdomar begåvade med särskilda förmågar.

I The Rose Society har Adelinas gåva manifesterat sig i en förmåga att väva illusioner kring människor, få dem att se syner eller inbilla sig smärta så djup att de avlider. Plågad av sin uppväxt, märkt, på väg att duka under av sin förmåga söker hon hämnd. På fadern. På de som under åratal förtryckte den unga eliten, eller malfettos, som de kallas av onda tungor. På världen, på allt. Adelinas hämnd äter upp henne, The Young Elites blir en mörkare och svårare bokserie kapitel efter kapitel.

The Midnight Star är tredje och avslutande delen, den tar vid där The Rose Society slutade och Adelina är drottning, The White Wolf, fruktad av alla. Jag älskar att Marie Lu inte väjer för mörkret och ondskan, inte är rädd för att demonisera sin huvudperson men ändå också låta henne ha kvar ett uns av mänsklighet. Adelina gör mig kluven för på ett sätt lider jag verkligen med henne, på ett sätt har jag svårt att sluta tänka på alla liv hon tagit. Hon är en tvetydig karaktär, svår att nagla fast, en älskling för de som gillar sina favoritkaraktärer med en gnutta mörker i.

Det går undan i alla tre böckerna, kanske allra mest i The Midnight Star när kriget rasar och Raffaele börjar förstå att The Young Elites krafter tär på dem, bryter ner dem som cancerceller, en efter en. Det är så mörkt att även den mest svårtillfredställde bör bli nöjd, Adelinas inre är stundtals så svart att mitt eget mörkerörstande hjärta fladdrar till. Marie Lu är skicklig på att balansera svärta och dystopisk stämning med action, jag kan helt enkelt inte släppa ifrån mig The Midnight Star. Jag ÄLSKAR den! Jag älskar bokserien. Jag skulle säkert kunna prata i timmar om den med någon som också läst den. Jag skulle gärna vilja skriva en lång och analyserande recension om den men just nu är klockan sent och jag behöver lämna tillbaka boken till biblioteket imorgon eftersom någon annan ivrigt väntar på den. Så det mesta jag kan säga just nu är: Jag ÄLSKAR den!

5 replies on “The Midnight Star – Marie Lu”

  1. Bam skriver:

    Har läst de första två delarna på svenska så kommer att vänta på den tredje på svenska också – men älskar också det mörkret som Adelina har. Det är skönt och lite omväxlande med en kvinnlig karaktär som henne. Jag gillar att hon inte är bara ond eller god, utan att hon står för den komplexitet som de flesta människorna som finns faktiskt gör. Ser fram emot att läsa tredje delen, speciellt nu när man läser att den är så himla bra!

  2. sarasbokblog skriver:

    Jag har också läst första två på svenska men funderar på att läsa om dem innan jag läser tredje boken, särskilt andra boken behöver jag nog läsa för att friska upp minnet. För trots att jag tyckte om böckerna väldigt mycket har jag glömt massor känner jag…

    • Eli skriver:

      Ja, det brukar ju kunna bli så när det är lång tid mellan att böckerna kommer ut.. Jag var lite vilse i början när jag läste den här men kom ganska snabbt ikapp 🙂

    • Eli skriver:

      Ja det brukar ju kunna bli så när det går lång tid mellan att böckerna kommer ut. Jag var lite vilse i början av läsningen men kom ganska snabbt ikapp. Det blir en del tillbakablickar 🙂

Kommentera