The Road – Cormac McCarthy

The Road är berättelsen om en far och hans son som sakta tar sig fram genom ett postapokalyptiskt USA. De försöker ta sig fram mot kusten och på vägen har de bara varandra och sin kärlek.

Jag är väldigt kluven till The Road. Det tog mig månader att läsa ut den men jag tror inte det beror på att den är direkt dålig utan för att den är så fruktansvärt tung. Det är värre än sorgligt och hemskt, det är död och öde och ett svårmod som för mig just nu nästan är ohanterligt. Det finns ingen ljuspunkt, förutom kanske i McCarthys språk som också det är tungt men som ändå har en stilistik i sig som är svår att bortse från.

When we’re all gone at last then there’ll be nobody here but death and his days will be numbered too. He’ll be out in the road there with nothing to do and nobody to do it to. He’ll say: Where did everybody go? And that’s how it will be.

Det är något oerhört fängslande med The Road och framförallt med relationen mellan pojken och hans pappa. Hur hopplöst, mörkt och hemskt det än är så finns det ljusglimtar i kärleken – och hoppet, som är nästan obefintligt hos fadern men som ibland glimtar till hos pojken.

Det som också slår mig är hur mycket liv det finns i konversationerna mellan pojken och fadern trots att de ofta är väldigt enstaviga och trots att det i stort sett inte finns några andra personer med i boken. Det är också förvånande hur nära man kommer dem trots att man inte får någon bakgrundshistoria och trots att de inte ges några namn, boken igenom kallas de ”The Man” och ”The Boy”. Kanske namn, som så mycket annat, är överflödigt i den karga, övergivna och dystra värld de reser igenom, kanske går namn förlorade i de hemskheter de genomlever.

The Road var svår att läsa men när man kommer till sista sidan är det verkligen värt det, det är en läsupplevelse man inte inte glömmer i första taget.

Kommentera