The Tales of Beedle the Bard – J. K. Rowling

Jag har nu äntligen läst The Tales of Beedle the Bard, en bok jag längtat efter sedan den annonserades. Jag kommer inte ha sinnesnärvaro eller hjärta nog att skriva en objektiv recension, så jag kommer helt enkelt bara säga vad jag tyckte om den.

Jag älskade den. Självklart. Hur skulle jag kunna göra annat? J. K. Rowling stal mitt läshjärta för många år sedan, eller rättare sagt för precis tio år och en månad sen. Plus två dagar.
Det var på julafton 1998 jag fick Harry Potter och De Vises Sten, jag var tolv år och slukade precis allting vad böcker hette. Harry Potter blev inget undantag, snarare blev den direkt min favoritbok och fortfarande den mest älskade bok jag äger och har. Jag läste boken från pärm till pärm på julaftonsnatten, och sedan läste jag om den på juldagen. Hur skulle jag kunna låta bli?

Efter tio år och sju böcker älskar jag dem fortfarande lika mycket, och naturligtvis blev The Tales of Beedle the Bard en lika stor upplevelse som jag hoppats. Samtidigt som berättelserna skiljer sig väldigt mycket från Harry Potter- serien, lyser ändå J. K. Rowlings typiska sätt att skriva igenom lite då och då. Berättelserna bär också spår av folksagor, vilket jag tycker är väldigt spännande då det är en sagogenre jag studerat ganska mycket. Det är inte så mycket själva historierna som påminner, utan snarare symbolik, typiska karaktärer och sensmoraler.

Jag gillar också skarpt ”Professor Dumbledore’s Notes”, ett påhitt som jag tycker är lika roligt som Harrys och Rons handskrivna anteckningar i Fantastic Beasts and where to find Them.
Det är svårt att nämna någon favorit, eller ens sätta en berättelse framför den andra då jag tycker alla är speciella och fantastiska på sitt eget vis. Dock är jag ju som bekant obotligt svag för mörka, dystra och hemska berättelser, gärna de som är dränkta i blod och slutar i död och elände. Därför finner givetvis med en gång The Warlock’s Hairy Heart sin alldeles speciella plats i mitt förvridna hjärta.
En annan berättelse som kräver sin diskussion är The Fountain of Fair Fortune. Inte så mycket för berättelsen i sig, den är ganska klassisk i sitt sago-stuk och innehåller både en resa, tre följeslagare och ett prov för varje sådan. I slutändan visar det sig också, som det så ofta gör i sådana här berättelser, att det egentligen inte är det magiska som säkerställer berättelsens lyckliga slut, faktiskt finns det inget magiskt alls utan endast tron på det magiska som höjer självförtroendet hos karaktärerna.
Det speciella med berättelsen är illustrationen. Jag tänker inte avslöja hur, inte heller tänker jag bege mig in på en diskussion vars svamlande vägar skulle bli milvis för långa och alldeles för slingrande. Har du läst boken vet du nog vad jag menar, och jag tar gärna en diskussion om saken. Jag kan säga som så mycket, att jag har två olika teorier, den ena mer trolig än den andra men också en smula tråkigare.
Jag låter det vara så, innan jag beger mig in i alltför fantastiska och osannolika funderingar.

Slutligen är det kanske främst en bok för den som redan älskar Harry Potter, för den som är bekant med världen J. K. Rowling har hittat i sitt huvud och för den som slukar alla hennes ord. Inte för att inte berättelserna klarar sig fint på egen hand, snarare tvärtom, men om de fängslar en läsare som inte är bekant med Rowling och hennes värld, kan jag inte säga något om.
I wouldn’t know.

0 replies on “The Tales of Beedle the Bard – J. K. Rowling”

  1. […] Potter- serien och även den här såldes till förmån för utsatta barn världen över. Den heter The Tales of Beedle the Bard och alla som har läst The Deathly Hallows vet precis vad det här är för bok – sagoboken […]

Kommentera