The Woman in Black – filmen

För några veckor sedan gjorde jag något jag väldigt sällan gör – såg en film före jag läste boken. Det var The Woman in Black och den har blivit så pass omskriven att jag inte tror att den behöver en större presentation. Men för att hålla det kort så utspelar den sig i ett för mig alldeles underbart 1800- tals England där Arthur Kipps beger sig mot landsbygden för att försöka få ordning på ett dödsbo, Eel Marsh House. Naturligtvis spökar det, och det är bara början.

Jag tycker om stämningen i The Woman in Black, framförallt i början när det är svårt att veta vad som ska hända och berättelsen vindlar sig långsamt framåt. Mer än en gång hoppade jag högt, jag tror till och med att jag skrek till några gånger. Hög skrämselfaktor alltså, men också ganska många välkända grepp – ibland känns det som att de försökt trycka in så många skräckklyschor som möjligt.

Det är i det lågmälda som The Woman in Black är allra bäst, i det skräckfyllt suggestiva och det subtila – otäcka leksaker och gungstolar som gungar av sig själva, hu!

Se den, för bra är den. Efter väldigt olika åsikter i kommentarsfältet på det här inlägget har jag blivit väldigt nyfiken på att läsa boken också. Så det ska jag göra, inom en snar framtid.

Vad tyckte du om boken/filmen?

14 reaktioner på ”The Woman in Black – filmen

  1. Jag fattar inte varför jag inte har sett den här filmen. Jag läste boken i vintras bara för att filmen var på gång, men så blev det aldrig av att jag gick och såg den …

  2. Jag har sett filmen och jag tyckte den var okej, varken dålig eller jättebra. Tyvärr är det så att sambon ofta förstör filmer för mig, när han tycker det är trist så pratar han oavbrutet och då kan inte jag riktigt hitta rätt stämning, vilket ju så klart påverkar mitt omdöme. Det kan vara det som har hänt här, för trist tyckte han att den var.

    1. Sånt kan göra mig galen också.. speciellt när man ser en sådan film, det måste ju nästan vara tyst för att man ska bli rädd!

      1. Jag har så svårt att behålla fokus på filmen om någon pratar med mig samtidigt och speciellt när det gäller spök- och skräckfilmer så försvinner stämningen också. Det är så trist med en uttråkad pratande sambo 😉

  3. Jag älskade boken och gillade filmen, vilket ju inte alltid är så lätt om man fastnat för boken. Tyvärr gick jag och såg den tillsammans med någon – som likt sambon ovan – älskar att prata om hur trist något är. Helt klart en stämningsförstörare! Skulle dock vilja se den igen, här i hemmets lugna vrå. Spökhistorier gör sig trots allt bättre i soffan än på bio =)

    1. Ja, visst gör det! Som jag skrev till Monica också, visst blir man mer rädd om det är knäpptyst omkring en?

  4. Boken är mer lågmäld än filmen och har inte lika många ”skräckeffekter”. Till exempel de läskiga barnen är inte med överhuvudtaget i boken. Så trots klyschorna i filmen finns det i alla fall något att bli rädd för, vilket jag inte tycker gäller för boken. 😉

  5. Jag har varken läst boken eller sett filmen, men en kompis till mig har i alla fall sagt att trots en del klyschor, så finns det intressanta skrämseleffekter – typ som det här med ögonvråseffekten som man själv upplever ibland (att man tycker sig se något i ögonvrån, men blir osäker på om man inbillar sig). Jag är nyfiken på både bok och film!

    1. Ja! Det är läskigt! Den var väldigt läskig emellanåt, det var väl bara att det nästan blev för mycket av det goda..

  6. Jag faller tydligen för skräckklyschor jag eftersom jag gillade filmen mycket mer än boken. Även om jag inte tyckte att boken för den delen var dålig men den skrämde mig inte alls som filmen gjorde!

    1. Hehe, jag faller också för skräckklyschor 😉 Om det inte är för överdrivet, så. Man blir ju rädd ändå!

Kommentera