”There were pieces of me laying all over the floor”

Jag har inte ord. Jag kan inte förstå hur någon som skulle vara odödlig kan ha lämnat oss. Jag kan inte uttrycka tacksamheten, lyckan, sorgen.

David Bowie lärde mig mycket. Vad pop egentligen är. Den omöjliga kombinationen av smärtsamhet och eufori som bara en poplåt med hjärtat utanpå kan frambringa. David Bowie lärde mig betydelsen av många ord. Queer. Androgynitet. Poesi. Mångtydighet. Självständighet. Att våga. Musik är det som alltid har hållit mig över ytan, och David Bowies mer än mycket annan.

Jag älskar de flesta av hans karaktärer, men kanske mest av alla The Thin White Duke. Åh, kallsinnet, ambivalensen, the fashion statement! Många låtar och många album har jag lyssnat på om och om igen, men egentligen finns det bara en låt för mig. Låten som jag lyssnade på i lycka och nedstämdhet, men framförallt i sorg och svårmod. Låten som jag inte kan höra utan att hjärtat går sönder, lite till.

För mig finns bara den låten.

Kanske är det som Rastlösheten skriver: ”Han var bara på lån

Kommentera