There’s a new hellmouth in town

6411440Nej, det här inlägget har ingenting att göra med Buffy. Faktiskt är nog den enda likheten – förutom att boktiteln på den andra boken ger vissa vibbar till ett visst Buffy-avsnitt – att det i John Connollys fridfulla engelska småby Biddlecombe, liksom i Joss Whedons amerikanska Sunnydale, finns ett antal demoner som med den största envishet knackar på porten från helvetet.

11- åriga Samuel Johnson har i boken The Gates upptäckt att en liten, liten glipa har öppnats i helvetets portar och om ingen gör någonting åt det kommer djävulen och hela hans anhang att förlägga jorden i ett evigt mörker. Problemet är att ingen lyssnar på en 11-årig pojke som säger att helvetets alla djävlar kommer att invadera jorden – de rynkar mest på ögonbrynen och säger åt honom att spela mindre TV-spel.

No news there. Samuels frustration över att inte bli trodd smittar av sig med en oerhörd lätthet och Samuelär i sig själv en karaktär som är lätt att tycka om – klyftig, uppnosig, lite övergiven och allmänt sedd som en smula underlig. Vad som är lite svårare att smälta – efterhand vill säga, i början var det ganska roligt – är de ständiga fotnoter som dyker upp i berättelsen och förklarar allting. De är en kul idé, men John Connolly drar det alldeles för många varv för att det ska hålla hela vägen.

Liksom det mesta i de här två böckerna – The Gates och uppföljaren Hell’s Bells. Jag tycker om dem, framförallt gillar jag humorn som också bäddar in en hel del ironi i skämten, men jag tycker också att det ofta står och skvalpar på gränsen till för mycket. Framförallt får jag känslan av att John Connolly har haft hejdundrans roligt när han skrev de här böckerna – kanske för roligt. De verkar vara lite som en lekstuga att leva ut 9766856allt det som inte får plats i vuxenböcker och återigen, det är roligt. Men det är för mycket. Faktiskt blir det ännu mer uppenbart i andra boken, Hell’s bells, som också har den talande undertiteln Samuel Johnson vs. the Devil: Round 2.

Varför det blir mer uppenbart i andra boken att John Connolly borde växlat ner lite mer, är att här finns några få andrum då han faktiskt gör det. Läsaren befinner sig i andra boken – vars amerikanska titel är The Infernals, det är alltså inte tre böcker om någon blir förvirrad – till stor del i helvetet självt och får följa med på en vandring som inte helt osökt för tankarna till Dantes promenad genom de sju nivåerna i Den gudomliga komedin. Även här får läsaren stifta bekantskap med människor som på olika sätt straffas för sina synder, och på olika sätt får eller inte får möjlighet till absolution. Synd, ondska och förlåtelse är svåra saker men John Connolly gör ett fantastiskt jobb som författare när han ger ytterligare dimensioner till vad som väldigt lätt hade kunnat porträtteras som ren ondska, utan förklaringar. Hade det varit mer sånt, hade satiren dragits tillbaka några steg till förmån för lite mer substans – egentligen händer det inte särskilt mycket alls – hade det här varit två fantastiska böcker. Nu får det räcka med att de är väldigt underhållande och ibland tänkvärda.

Men också det kan räcka långt. Speciellt långt räcker det i andra boken, så läser du The Gates tycker jag definitivt du ska ge även Hell’s Bells en chans – det är den absolut värd.

3 reaktioner på ”There’s a new hellmouth in town

Kommentera