Till försvar för kvinnans rättigheter

Tanken var att jag skulle gå med i Feministbibliotekets utmaning Klassiska kvinnor och läsa en bok av en klassisk kvinnlig författare i månaden, fram till Bokmässan.

Nu blev det inte riktigt så. För det första för att jag haft lite tid, för det andra för att jag fastnade Mary_Wollstonecraft_Tate_portraitrejält med min första bok i utmaningen. Inte för att den var dålig, men för att den var så tungrodd – det ganska ringa sidantalet till trots. Ändå handlar det om en bok jag länge tänkt och länge velat läsa, nämligen Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter.

Som så många böcker om kvinnors historia och rättigheter är det här en mycket svår bok att läsa. Självklart för att dåtidens idéer, 1729, i så mångt och mycket satte kvinnan i andra rummet, men kanske ännu mer för att det finns saker som fortfarande inte har förändrats. Mary Wollstonecrafts huvudtes är att kvinnor och män båda är människor i grund och botten och borde därför ha samma rättigheter som människor. Hon menar också att den avgrund som då skilde könen åt, och som till viss del finns kvar även om den smalnat till en djup spricka, i mångt och mycket berodde på att kvinnor inte fick utbilda sig. Till försvar för kvinnans rättigheter är således ett brandtal för kvinnors rätt till utbildning och därmed till intellektuell jämlikhet med mannen.

Ibland häpnar jag. Det finns stycken i boken som kunde skrivits idag, frågor som debatteras till oändlighet än idag och tankegångar som fortfarande lever kvar. Ett exempel som återkommer och återkommer är det om att kvinnor och män inte skulle vara så fruktansvärt olika som vuxna om de inte uppfostrades på så skilda sätt. Wollstonecraft menar också att nej, kvinnors tycke för grannlåt ligger inte i generna utan i uppfostran – jag kan inte för mitt liv förstå att människor fortfarande hävdar att flickors intresse för prinsessklänningar och rosa *inte alls* beror på att de blivit inlärda ett beteende utan är ett helt naturligt, genetiskt faktum. Framförallt går hon emot Rousseau i frågan.

Rousseus påståenden, som sedan har upprepats av flera författare, att flickorna av naturen, det vill säga från födseln och oberoende av uppfostran, är förtjusta i dockor, grannlåt och pladder – är dessa alltför naiva för att egentligen förtjäna något bemötande. Att en liten flicka, som tvingas sitta i timmar och lyssna till enfaldiga barnsköterskors tomma prat eller hjälpa sin mor att göra toalett, försöker delta i samtalet är väl fullt naturligt. Och att hon härmar sin mor eller sina mostrar och fastrar och roar sig med att klä och pryda sin livlösa docka på samma sätt som de vuxna gör med henne – stackars barn! – är utan tvivel också högst naturligt.

På ett emellanåt skoningslöst sätt går Wollstonecraft emot en rad samtida manliga författare, inte bara Rousseu. Det finns alltid ett mått av bitterhet i tonen, en ironi i argumenten och en självklarhet som gör det lätt att läsa – och emellanåt även roligt. Att sedan alla åsikter kanske inte är dagsaktuella – mången gång fastnade jag i avsnitten om dygden – gör inte så fasligt mycket. Jag har stor vördnad för en kvinna som 1729 vågade sätta sig så radikalt upp mot den manliga överhögheten och lyckades skriva en bok som så tydligt målar upp grunden för hela feminismen – låt kvinnan få samma rättigheter som mannen, uppfostra barnen på lika villkor, låt alla människor ha samma värde och gör ingen skillnad mellan könen så kommer det visa sig att det inte är så stor skillnad, egentligen.

Nu hoppas jag att den här utmaningen har lossnat. Nästa bok som jag planerar att läsa är Nina Burtons Den nya kvinnostaden.

Bild härifrån.

7 thoughts on “Till försvar för kvinnans rättigheter

  1. Jag hejar på och passar på att inflika att Nina Burton är BETYDLIGT mindre snårig och väldigt INSPIRERANDE, åtminstone var den det för mig:)

Kommentera