Torka aldrig tårar utan handskar 1: Kärleken – Jonas Gardell

Många är orden jag skulle vilja säga om Kärleken. För så fantastiskt sorglig, hemsk och stundals ändå vacker är den att jag helst skulle vilja dränka den i kärleksförklaringar och tårar. Vad som är svårt är att göra den rättvisa i en recension.

Benjamin växer upp i en familj av Jehovas vittnen. Redan som liten får han följa med i tjänsten, knacka dörr och sprida budskapet. Rasmus är från en annan värld – från den lilla byn Koppom i Värmland som är en inskränkt verklighet där Rasmus inte vågar göra annat än att snegla i smyg. Ändå blir han kallad ”bögjävel”, mobbad utan att någon vill inse eller göra något åt det. Stockholm ska bli hans räddning.

När de möts, möter de kärleken. Men i det 1980-talets Stockholm där de finner varandra har också det första dödsfallet av HIV konstaterats. Aids har kommit till Sverige och i okunskap och fördom blir det känt som ”den nya pesten”. ”Bögsjukdomen”.

Jag var inte tonåring förrän i slutet på 1990-talet men jag minns att det då fortfarande fanns tarvliga skämt om aids och homosexualitet. Om män, framför allt. Om det, om skräcken för det okända skriver Jonas Gardell så det blir levande och verkligt och fruktansvärt nära, för även om det var över tjugo år sedan så har det ändå hänt.

Han skriver också så bra om känslan av utanförskap, att vara annorlunda i en liten byhåla som är så inskränkt att inte någon vill acceptera något utanför normen. Om en förälders önskan att ett älskat barn ska bli lyckligt som är så desperat att ögonen kanske blundar för det dem inte vill se eller inte kan förstå. Om en spirande kärlek som är så vackert beskriven att jag inte vill sluta läsa.

Men framförallt är det sorgligt, fruktansvärt hemskt och drabbande och omöjligt att värja sig mot. Mellan de glimrande blickarna mot en kärlekshistoria läsaren förstår alldeles snart kommer ta sin början finns också domedagsmörka aningar av sjukdom och död, bilder av ett sjukhem där unga män tynar bort utan att vilja ha kontakt med någon och där en sjuksköterska får en reprimand för att ha torkat en tår utan en handske.

Det är där, i brytningspunkterna, i kasten mellan döden och livet, som Kärleken blir så fantastiskt bra och så skrämmande verklig.

Då och då flikas det in en faktadel som förvisso ger en bakgrund till historien men som också känns en aning malplacerad, mer som hack i historien än som en del av den. Det stör berättelsen men jag förstår varför det är där. Det här är inte bara en berättelse, inte bara fiktion. Det har hänt på riktigt och det får aldrig glömmas bort.

Kärleken är en av de bästa böcker jag läst i år, säkert kommer den bli en av de viktigaste också. Det är en bok som inte bör berättas mer om här utan bör läsas, och pratas om. Den bör definitivt inte glömmas bort.

Norstedts, 2012.

Andra som läst: Bokbabbel, Dark Places, Fiktiviteter, Enligt O, och dagarna går...

12 reaktioner på ”Torka aldrig tårar utan handskar 1: Kärleken – Jonas Gardell

  1. Den här måste jag absolut läsa! Jag förundras alltid över Jonas Gardells ord och hans förmåg att sätta ord på det där som många inte kan sätta ord på – för att det är för jobbigt/svårt/sorgligt att prata om.

  2. Tack för din fina text. Kast mellan död och liv är verkligen sant. Min dotter gillade inte boken alls, hon är dryga tjugo och tyckte att den var alltför schablonartad. Jag köpte det förutsägbara eftersom det ändå kändes äkta. Vad tänker du?

    1. Kul att du tyckte om den, tack! Jag tänkte faktiskt inte alls på att det skulle vara det, som du säger så kändes allting väldigt äkta. Sen köpte jag det också för språkets skull, han skriver verkligen vackert och i den här boken väldigt avskalat också, och det bidrar nog till att det känns äkta och inte klyschigt.

  3. Bara flytten är avklarad och det självpålagda köpstoppet hävs så ska jag köpa denna. Jag tror den är ett måste.

Kommentera