”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

3 replies on “”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…””

  1. […] När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här […]

  2. […] När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här […]

  3. […] När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här […]

Kommentera