Underjordiska timmar – Delphine de Vigan

Hon gick dit för att man måste ha något att klamra sig fast vid.

Att du har ett fast jobb med hög lön, en lägenhet, tre barn. Att din tillvaro äntligen har fäst sig i samhällets ram, att du har överlevt din mans död i en bilolycka. Allt kan ändå rasa samman.

Delphine de Vigan målar upp en tillvaro så bräcklig att de mest fasta tyngdpunkter inte kan hålla fast den. Efter åtta år på ett företag där hon hela tiden klättrar uppåt bestämmer sig en högre chef för att förstöra hennes tillvaro. Det är långsam, obarmhärtig mobbning och Mathilde förstår inte hur det har gått till förrän det är alldeles för sent. Hela arbetsplatsen har vänt sig emot henne, hennes arbete har tagits ifrån henne och timmarna går. Timmar av desperation, av skam, av hån, av begynnande utmattning.

Underjordiska timmar är lågmäld men obarmhärtig. Hur trygg Mathildes tillvaro än är så är det inte svårt att föreställa sig den gå i spillror. För det är mest Mathilde som berör mig. Det finns en sidohistoria om läkaren Thibault, som börjar tvivla på sitt jobb och sitt liv, börjar slå i otakt med den stadspuls vilken han älskat så länge. Att Thibault och Mathilde är symboliska punkter i ett hetsigt, anonymt storstadsliv är tydligt men Thibaults historia berör mig inte alls på samma sätt som Mathildes. Ändå är slutet så bra att det nästan knäcker mig.

Mathildes chef kan tyckas vara grymheten själv, men faktum är att han beter sig som många män, uppfostrade i ett patriarkat, gör. Tål inte att en kvinna visar sig vara bättre än honom. Bryter ned och misskrediterar henne med anspelningar på hysteri, på trötthet, på slarv. Och Mathilde, uppfostrad i samma samhälle, tar på sig skulden.

Mathilde tog ingen semester. Hon satt kvar på kontoret allt senare om kvällarna och började arbeta på helgerna. Hon betedde sig precis som om hon hade dåligt samvete, som om hon begått ett allvarligt misstag som måste kompenseras eller som om hon vill bevisa något.

Underjordiska timmar är välskriven, lätt i sitt språk men tung i sin berättelse. Delphine de Vigan skriver mästerligt om både det svåra och det vardagliga, målar upp en vanlig morgon på tunnelbanan i ord du aldrig trott var möjliga. En oförglömlig läsupplevelse.

Andra som läst: Bokflickorna, Böckerx3.

One reply

  1. […] blåser på månen – Eric Linklater Underjordiska timmar – Delphine de Vigan Hemmet – Mats Strandberg Flickan på hotellet (Alex Skarp #1) […]

Kommentera