Unga kvinnor – Louisa May Alcott

Unga kvinnor handlar om familjen Marchs liv i New England under det amerikanska inbörderskriget, modern lever tillsammans med sina fyra döttrar och fadern är ute i kriget. De fyra unga kvinnorna tilldelas alla olika egenskaper men har inte så mycket intressanta karaktärsdrag utanför den egna ramen: Beth är skör som en blomma, Jo är pojkaktig, Meg är vacker och Amy är romantisk.

Det är lite tråkigt för jag blir efterhand ganska trött på systrarna March och på att varje kapitel, som är som en liten berättelse i sig, alltid syftar till att visa på just Amys romantik eller Jos pojkaktighet och alltid slutar med några sedelärande ord eller en rejäl moralkaka.

Unga kvinnor kan säkert vara ett intressant historiskt dokument men för min smak är det alldeles för präktigt och alldeles för mycket gulligull, det finns inget liv i berättelsen och det verkar ibland som att boken bara skrivits för att visa på hur flickor måste bete sig på ett visst sätt för att accepteras.

Boken är tankens barn skrev att Unga kvinnor inte var någonting för henne och nej, det var nog ingenting för mig heller.

Boken ingår i Bonniers reprisbox Uppväxtklassiker. Visst är omslaget otroligt fint?

28 thoughts on “Unga kvinnor – Louisa May Alcott

  1. Åh. Läste den här som en del av min kurs ”Från fabel till manga” och blev väl kanske inte heller överdrivet förtjust i den, just som du skriver på grund av lite väl högtravande och tillrättaläggande attityd mot, ja, unga kvinnor. Men jag kan ändå förstå varför den blev så läst och uppskattad, och hur den kom att överleva fram till nu. Tycker det är lite synd bara att Bonniers har två sådana här boxar, den ena med ”pojk”-böcker och den andra med ”flick”-böcker. Det känns fruktansvärt gammaldags.

    1. Håller med om att de kanske var lite väl gammaldags i uppdelningen. Men de kallade dem åtminstone ”Uppväxtklassiker” och ”Äventyrsböcker” istället för pojk-och flickböcker. Vet inte hur mycket skillnad det faktiskt gör dock 😛

      1. Jo, det är väl bra att de har försökt skyla över den här uppdelningen, men jag tror inte det gör så mycket skillnad faktiskt xD Inte med tanke på boxarnas utseende och omslagen på böckerna.

        1. Nej det tror jag du har rätt i. Man får väl mest ha dem hemma som nostalgi och leta fram böcker med lite mer neutrala omslag när man ska föreslå dem för barn och ungdomar. Det är ju synd om ungdomar ska missa fina böcker bara för att omslaget placerar dem i ett speciellt fack.

  2. Åh. Läste den här som en del av min kurs ”Från fabel till manga” och blev väl kanske inte heller överdrivet förtjust i den, just som du skriver på grund av lite väl högtravande och tillrättaläggande attityd mot, ja, unga kvinnor. Men jag kan ändå förstå varför den blev så läst och uppskattad, och hur den kom att överleva fram till nu. Tycker det är lite synd bara att Bonniers har två sådana här boxar, den ena med ”pojk”-böcker och den andra med ”flick”-böcker. Det känns fruktansvärt gammaldags.

    1. Håller med om att de kanske var lite väl gammaldags i uppdelningen. Men de kallade dem åtminstone ”Uppväxtklassiker” och ”Äventyrsböcker” istället för pojk-och flickböcker. Vet inte hur mycket skillnad det faktiskt gör dock 😛

  3. Nej, men vad trist att den inte var så bra! 🙁 Jag har länge velat läsa denna, särskilt när jag för några veckor sedan läste Wikipedias beskrivning av boken:

    ”Till skillnad från andra böcker vid den här tiden är skildringen av de unga kvinnorna psykologiskt mycket träffsäker. Texten har en frisk och humoristisk stil och bryter mot all sentimentalitet och moraliserande som annars är så typisk i amerikansk barnlitteratur.”

    Lol. Alla föreläsare under min universitetstid har alltså haft rätt: lita aldrig på Wikipedia! 😛 😀 För övrigt hatar jag också när det blir moraliserande gulligull och överdrivna/enformiga karaktärsdrag.

    1. Ja, i det här fallet kan man verkligen inte lita på Wikipedia 😉 Åtminstone inte i min mening för vad jag tyckte var att Unga kvinnor var exakt motsatt den beskrivningen… Den är ungefär så sentimental och moraliserande som det bara går 😀 Den beskrivningen passar mycket bättre in på en av de andra böckerna i boxen, Pappa Långben. Den gillade jag, har du läst den?

      1. Pappa Långben är fantastisk! Har läst den på engelska, flera gånger, i en sliten och gulnad upplaga från 1939. Fullkomligt underbar – här kan vi snacka om en klassiker väl värd att bevara!

  4. Men åh, nä. Jag som kramat den här till mitt hjärta med en kärlek som inte går att mäta! Dock är det en 15-20 år sedan. Jag äslade kvinnorna och främst Jo som bryter sig ur alla stereotypa förväntningar och flyttar och skpar sitt eget liv som författare. Liksom den målande systern. Att de får leka runt och vara intellektuella istället för bara goda tysta, mödrar. Men nu var jag som sagt i yngre tonåren när jag läste. Vågar väl knappt läsa om nu, kanske skulle se den som du istället. Nä, den läsupplevelsen vill jag inte förlora.:)

    1. Ja, i och för sig har du rätt i biten om Jo, gillade också att hon fick vara författare. Men alla andra moralkakor som (som jag tyckte!) lades på hög övervägde alldeles för mycket för att jag skulle gilla. Men jag hade säkert tyckt bättre om den om jag hade läst den när jag var yngre, nu har man ju svårt att lägga bort genusglasögon och verklighetsperspektiv och allt sådant 😉

    1. Hm, kanske är det där skon klämmer också. Jag läste aldrig flickklassiker när jag var yngre eller ens när jag var liten (om man inte räknar Agnes Cecilia till den gruppen men det gör jag egentligen inte…) så jag har svårt att få den där nostalgiska känslan. Jag läste i stort sett bara äventyrsböcker. Men Pappa Långben gillade jag skarpt, läste den för några veckor sedan. Tyckte Judy var mycket mer intressant, speciellt den satiriska sidan hon hade 🙂

    1. Hm, kanske är det där skon klämmer också. Jag läste aldrig flickklassiker när jag var yngre eller ens när jag var liten (om man inte räknar Agnes Cecilia till den gruppen men det gör jag egentligen inte…) så jag har svårt att få den där nostalgiska känslan. Jag läste i stort sett bara äventyrsböcker. Men Pappa Långben gillade jag skarpt, läste den för några veckor sedan. Tyckte Judy var mycket mer intressant, speciellt den satiriska sidan hon hade 🙂

Kommentera