Vakande ögon – Dean Koontz

”Södra Kalifornien 1965. Bartolomeus Lampions föds under dramatiska omständigheter. Hans far dör i en bilkrasch på väg till BB. Vid tre års ålder drabbas han av en ögonsjukdom som gör honom blind, men hans blindhet kompenseras av hans förmåga att se in i den andra världen. Samtidigt t som Bartolomeus kommer till världen, föds en liten flicka, Angel White, i San Franciso. Hon är resultatet av en grym våldtäkt, och hennes 16-åriga mamma dör i barnsäng. Angel har en ovanlig förmåga att se världen som den är. Vid samma tidpunkt som barnen föds, knuffar en ung psykopat, Junior Cane, ner sin unga hustru från ett vakttorn i skogen i Oregon. Han inser snart att han inte kommer att klara sig ostraffad. Hämndens gudinna i Juniors värld heter ”Bartolomeus” och för att undkomma vedergällning inrättar han sitt liv efter att hitta och förgöra ”Bartolomeus”.”

Vakande ögon är från 2002 men jag har inte läst den innan, och faktiskt blev jag en smula överraskad. Tempot är betydligt lugnare än i andra Koontz- böcker, man kastas inte in i hans vanliga strömvirvel av skräck och outhärdlig spänning utan får istället undan för undan små pusselbitar att lägga till det hela, sakta men säkert blir tre olika öden ett och de sammanvävs utan brådska.

I det stora hela gillar jag det. Det är ganska avslappnande att för en gångs skull närma sig en Koonz-historia utan den måste-bläddra-spänning som annars utmärker dem och istället ana ett mysterium någonstans i bakgrunden. Inte för att det inte är spännande överhuvudtaget, för det är det. Boken har inte helt tappat den känsla av skräckblandad spänning författaren är så bra på, det dyker upp här och där och räddar boken från att annars ha blivit ganska långsam.

Inte heller faller den i slutet, som tyvärr en hel del Koontz- böcker gör. Om inte slutet på Phantoms hade varit så överdrivet och förminskat den känsla av isande skräck som inledningsvis präglar historien, hade det varit bland det bästa han skrivit. I Vakande ögon håller sig Koontz till det ursprungliga mysteriet och överdriver det inte alltför mycket, vilket ger boken sammanfattningsvis ett ganska bra betyg.

Kommentera