Vampyrer, varulvar och en herrans massa tedrickande

0316074144Jag har den senaste tiden plöjt igenom både andra och tredje boken i The parasol protectorate av Gail Carriger. Jag har inte avslöjat särskilt mycket av tredje boken i den här recensionen men spoilervarning utfärdas för andra boken, om du inte har läst den första.

Jag var faktiskt lite tveksam till Soulless. Vad jag verkligen gillade var att huvudpersonen Alexia Tarabotti fick vara precis hur burdus och framfusig hon ville och dessutom inte alls höll sig till idealet att vara trådsmal och vitblek – vampyrerna bestämmer modet i det 1800- tals London den förtjusande Alexia befinner sig. Vad jag inte var lika förtjust i var att Alexias vikt gång på gång var tvungen att påpekas, det verkade inte som att hon brydde sig själv så mycket, mer som att författaren brydde sig och det störde mig.

I Changeless, andra boken, är den delen barmhärtigt avskalad. Alexia och Lord Macoon är gifta och residerar på Woolsey house som Earl och Lady Woolsey. Jag gillar beskrivningarna av deras smågnabbighet men faktiskt blir det lite tröttsamt mot slutet. Desto roligare är de nya karaktärer som äntrar scenen och verkligen sätter sprätt på de viktorianska idealen: inte minst uppfinnaren Madame Lefoux. Jag gillar att de flesta av Gail Carrigers ledande kvinnliga karaktärer på något sätt utmanar den rådande tidsuppfattningen, vare sig det är med manskläder, i varulvsform eller med vanan att säga precis vad de tycker.

Jag gillade Changeless, även om den inte var lika bra som Soulless. Däremot var jag betydligt mer förtjust i tredje boken, Blameless. Här 0316074152fortsätter Alexia och Madame Lefoux att chocka Londons invånare men de nöjer sig inte med de: de beger sig ut på ett kaosartat korståg över Europa för att finna förklaringar på ett till synes oförklarligt fenomen Alexia råkat ut för. Lord Macoon blir förpassad till periferin och faktiskt tycker jag att han passar ganska bra där, det är Alexia och hennes följeslagare som är mest intressanta och persongalleriet utökas med både en och två mer eller mindre suspekta karaktärer längs vägen.

Egentligen vill jag fortsätta med Heartless och Timeless på en gång. Men jag tror jag hejdar mig ett tag och låter de ligga och vänta lite. En kanske bara kan tåla vissa doser av viktorianska högfärdsdamer och oändliga tessesioner i taget.

5 reaktioner på ”Vampyrer, varulvar och en herrans massa tedrickande

    1. Hehe, ja boxar är roligt! Och även om jag inte tyckte tvåan var lika bra som ettan så är trean jättebra!

Kommentera