Vargsläkte (del 1 i Lykanthropos) – Caroline L Jensen

Vera Duse är arvtagaren. Till vad, vet hon inte riktigt än. Hon vet att hennes pappa försvann när hon var liten och att hennes mamma tog henne med sig ifrån sin mormors åsyn. När hon är arton flyttar hennes mamma till USA och Vera åker från Malmö för att återigen träffa sin mormor och för att hjälpa henne att rusta upp ett gammalt hotell till verksamhet igen. Vad hon inte vet är att huset gömmer på många fler hemligheter än hon från början trodde, och att den allra största innehas av hennes egen mormor.

Det är ingen hemlighet att jag vurmar för vampyrlitteratur. Vargsläkte är, som titeln antyder, istället en berättelse om varulvar och egentligen är jag tveksam till berättelser om varulvar för jag har aldrig riktigt hittat någon att älska. Men däremot tycker jag om ungdomsböcker och jag ville gärna läsa Vargsläkte.

Som tur är överraskar den mig med att vara mycket bättre än att jag trodde den skulle vara. Ibland irriterar det mig att språket ibland känns så förenklat och uppstyltat, det saknar det riktiga flyt som uppstår när en ungdomsbok slutar vara en bok skriven av vuxna för ungdomar och bara blir en bra ungdomsbok. Men ändå tycker jag om den, för historien är verkligen bra.

Jag läser sällan varulvsböcker men jag har ändå inte undgått att varulvarna precis som vampyrerna verkat genomgå en förändring de senaste åren. Varulvar ses gärna som rena monster, som totalt glömmer vilka de är när de förvandlas och kan bita sin bästa vän utan att blinka. De flesta varulvar jag stött på i litteratur och film förvandlas också enligt månens faser, men även det verkar förändra sig. Stephenie Meyers varulvar, eller ”shape-shifters”, bestämmer i stort sett själva när de förvandlas och vet precis vilka de är när de gör det. En snällare version, helt enkelt. Jensens varulvar hamnar någonstans mittemellan. De är vargar/varulvar och de förlorar mycket av vem de är när de förvandlas, dock inte helt och hållet och de kan också förvandla sig i stort sett när de vill.

Mer tänker jag inte avslöja om handlingen, däremot tänker jag säga att jag inte tyckte den var riktigt så mycket av en skräckhistoria som jag hade föreställt mig. Den skrämmer inte livet ur mig direkt, och det är inte för att jag inte är en ungdom längre för särskilt rädd hade jag nog inte blivit ens i mina tonår. Men det verkar heller inte vara tanken med boken, och den har många andra kvalitéer. Den är riktigt spännande på sina ställen, och jag tycker om hur det gamla hotellet levandegörs och verkar ha en alldeles egen plats i historien.

Jag tycker framförallt att det är roligt att det dyker upp en strandvaskare, ett mytologi- och spökinslag som är mindre vanligt i skönlitteratur. Ibland, men egentligen alltför sällan, lyser också språket till och får mig verkligt intresserad av historien. Som en av beskrivningarna Vera gör om huset: Om badrummet vore en årstid, hade det varit senhösten. Grått och slaskigt.

Jag är kluven till att fortsätta läsa serien. Jag vill egentligen veta hur det går, men mina förväntningar låg åt skräckhållet och jag blev därför lite besviken. Ändå läste jag ut den på en dag och det bör ju vara ett bra betyg, bara det. Jag läser nog nästa bok också, med förhoppning att den är snäppet bättre.

0 thoughts on “Vargsläkte (del 1 i Lykanthropos) – Caroline L Jensen

Kommentera