Världsbokdagen 2011 – jag och mina älskade skräckhistorier

Skräck.

Bara ordet, egentligen. Visst låter det som att osynliga vidunder flåsar en i nacken? Som att världen kanske inte ser ut riktigt, riktigt som du tror att den gör? Som att en skärva någonstans i ditt yttersta synfält reflekterar något helt annat än den verklighet du är van vid?

Jag tror att verklighetsflykten är en stor anledning till att människor väljer att grotta ner sig i hemska spökhistorier och legender om tvåhövdade monster och vampyrer som klättrar upp ur sina gravar på nätterna. Verklighetsflykten, men också den kittlande tanken på att det kanske, kanske inte är så mycket verklighetsflykt ändå. Tanken på att de går mitt ibland oss, tanken på att det kanske inte är så omöjligt att spöken faktiskt kan finnas på riktigt. Tanken som får oss att tända lampan på kvällen, tanken som Arkiv X planterade in i våra skallar på nittiotalet. I alla fall skallar som mina, som var i tonåren och törstande som en igel efter andra världar, efter nya berättelser att sätta mina inbillade huggtänder i och nya världar som jag visste skulle öppna sig framför mina fötter om jag bara vågade låta dem.

Bara jag hittade rätt bok. För skräckfilmer i all ära, men det är böcker som alltid har fascinerat mig och alltid skrämt upp mig till den milda grad att jag svurit på att aldrig någonsin läsa en skräckbok igen. Ändå sitter jag där, med täcket uppdraget till hakan och hjärtat i halsgropen, ängsligt lyssnandes efter minsta ljud och kissnödig för att jag just nu bara inte kan gå upp och gå genom det mörka rummet innan jag når lysknappen.

Det var vampyrerna som gjorde det. Jag var visserligen en liten bokmal långt innan jag började sätta näsan i böcker om våra långtandade vänner, men det var när jag i tolvårsåldern slet upp Läslusen- paketet med I fullmånens sken som den där hisnande känslan i maggropen först infann sig. Jag läste hela natten om Cynda som bodde på det övergivna hotellet i Maine (ja, Maine! Långt innan jag visste vem den gode Stephen King var) tillsammans med sin lillebror och sin pappa och där en lång, mörk främling, Dracula-style, checkar in på hotellet en sen kväll. Han är blek, snygg och tilldragande och Cynda kan inte motstå honom. Det var min första vampyrkärlek, men det skulle inte bli den sista.

Jag älskar de flesta former av skräck. Blodisande vampyrhistorier är mina största favoriter, men jag slukar egentligen allting med en skräckstämpel på.

Böcker är fantastiska. Inte bara skräck, alla böcker som tillåter oss att färdas till världar vi faktiskt inte trodde fanns. Men för mig kommer det dunkla och dova, det bläcksvarta och det sorgliga, alltid inneha den största litterära kittlingen och alltid vara anledningen till att mina nackhår reser sig i pur förfäran. För visst är det lika bra att erkänna det? Jag älskar att bli skrämd, och jag är nog inte ensam. Makten en författare har i sina händer att skrämma och totalt förföra sina läsare, det om något är verkligen fantastiskt. Det är därför jag älskar böcker. Det är därför jag idag firar Världsbokdagen.

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

och dagarna går…, Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böcker, Marias Bokblogg, the curious case of the books, Tidnings Ida, Talk nerdy to me, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O

0 replies on “Världsbokdagen 2011 – jag och mina älskade skräckhistorier”

  1. Böckerx3 skriver:

    Jag är också en riktig skräckälskare, fantastiskt roligt att följa ditt första vampyräventyr 😀

  2. Anna skriver:

    Skräck är inte för mig men jag kan tänka mig att det är härligt för de som inte är så rädda…Tack för en härlig text.

  3. mimmimarie skriver:

    Skräck är inte min genre men det är det att vi är olika som gör bokbloggstafetten till en så härlig grej. Olika inlägg, olika synsätt. Tack för ditt inlägg!

    • Eli skriver:

      Visst är det! Jag har bara läst rubrikerna på de andra inläggen sen men ska läsa igenom dem på riktigt så fort jag får gå hem från jobbet. 🙂

  4. […] Eli fick äran att publicera vargtimmesinlägget 03.00 och passande nog skriver hon om skräck. Hon beskriver hur hon upptäckte genren och varför hon älskar den så mycket. […]

  5. enligt O skriver:

    Börjar så smått upptäcka genren på gamla dar, men är fortfarande lite skeptisk. Förstår kärleken efter ditt inlägg dock.

  6. Erika skriver:

    Åh vad bra du skriver om skräck, jag är ingen kännare men ska precis börja läsa Vargsläkte -Lykanthropos I, så din text var inspirerande!

    • Eli skriver:

      Tack, vad kul att höra! Jag ska också precis börja läsa Vargsläkte, det är faktiskt lite nytt för mig också eftersom jag har läst väldigt lite i varulsvgenren.

  7. Jag läser inte så himla mycket skräck egentligen även om jag slukade Koontz som tonåring och älskade det. Men faktiskt har jag i dagarna läst en svensk skräck och det var inte så pjåkigt. Kanske måste läsa lite mer från den genren. 🙂

    Glad påsk!

  8. Hanna skriver:

    Åh, jag älskar skräck jag också! Framför allt den där adrenalinrushen jag får när det är som mest spännande. 😀

  9. Lingonhjärta skriver:

    Jag är också helt galen i skräckböcker. I allting som handlar om övernaturliga varelser för den delen. Jag tycker att det om någon förgyller tillvaron. Blir glad bara av att tänka på det.
    Även jag ska precis börja läsa Vargsläkte. Ska bli väldigt spännande.

  10. Helena skriver:

    Jag tror också att det handlar mycket om verklighetsflykt. Själv tycker jag mycket mer om att läsa skräck än exempelvis deckare, de sistnämnda skrämmer mig mycket mer eftersom de är så direkt överförbara på verkligheten. Skräcken är trygg för att den är overklig och även om man kan tänka att den ligger nära verkligheten så finns det ändå en trygg hinna (eller pappersvägg…) däremellan.

    • Eli skriver:

      Ja, precis! De skräckhistorier som skrämmer en mest är ju oftast de som ligger väldigt nära verkligheten…

  11. Skräck är inte alls min genre, jag är för lättskrämd och har för livlig fantasi – kan inte alls se skräckfilmer… Men jag har ändå läst en och annan skräckbok – Carrie, t.ex. Fast jag tänkte inte alls på vampyrböcker som skräck på det viset. Övernaturlig skräck läser jag mer gärna, alltså det slags som inkluderar just vampyrer, gillade t.ex Anne Rices En vampyrs bekännelse mycket när jag läste den. Räknas den som skräck? Annars gillar jag fantasy – kan ha skräckinslag… Apropå skräck, har du provat Neil Gaiman, t.ex. hans graphic novels om Sandman? De är skräck – och de gillar jag mycket. Inspirerande inlägg, tack för att jag fick läsa!

    • Eli skriver:

      Det är ju så svårt att genrebestämma ibland! Jag tycker vissa vampyrböcker klassas som skräck och vissa inte, Stephenie Meyers Twilight- böcker placerar jag inte som skräck men en hel del blodiga vampyrböcker tycker jag passar i skräckgenren, det kanske handlar om känslan mest? Anne Rices vampyrböcker tycker jag hamnar precis på gränsen till skräck, egentligen är de inte så ”farliga”, men det finns ju betydligt mesigare vampyrer också! Neil Gaiman har jag inte upptäckt än, det är en liten skamfläck som gnager i mitt inre 😉 Han är uppskriven på min att-läsa-lista!
      Tack själv, kul att du gillade!

Kommentera