Varma kroppar – Isaac Marion

Jag har inte läst många zombieböcker. Men de jag har läst – och de filmer jag sett – har alltid visats ur människornas perspektiv. Zombierna är fienden. Levande döda, själlösa, utan tankar, färdiga att mejas ner utan barmhärtighet.

Så får jag Isaac Marions Varma kroppar i min hand och jag finner att de föreställningar jag har haft om zombieböcker verkligen ställs på ändå. Just att man i böcker och filmer alltid har matats med att zombierna är fienden gör det så mycket svårare att greppa att det är zombierna som står på andra sidan. De är huvudpersonerna. De tänker, och känner, och berättar – visserligen tänker de på en lägre nivå än människorna och pratar gör de inte särskilt mycket men helt plötsligt får man ställa sig frågan om de verkligen är själlösa. R är zombien som inte kommer ihåg sitt namn, men som till skillnad från de andra zombierna ändå kan uttala mer än en stavelse i följd och som försöker minnas hur det var att vara människa.

Städerna vi strövar genom är lika ruttna som vi. Jag vet inte vad som hänt. Sjukdom? Krig? Eller beror allt på oss? De Döda som kom i de Levandes ställe?

När zombierna äter en människas hjärna får de uppleva minnesbilder från den människans liv, och hela R:s existens förändras när han äter hjärnan från Perry och får ovanligt klara minnesbilder, framförallt av Perrys flickvän Julie. Romeo och Julia- vibbar, ja, men också mycket mer än så.

Det är märkligt, just märkligt är känslan jag inte kan släppa under läsningens första femtio sidor – men det är också mycket skickligt att ändå göra det trovärdigt. Det är otroligt skickligt att skriva en text som man som läsare inte riktigt vet om man är fascinerad av eller äcklas över, och det är mycket skickligt att göra zombierna så zombielika och frånstötande och ändå så vanliga. De har vardagliga problem som vanliga människor, bara något förvridna och förändrade mot våra problem.

Efter att ha läst och lagt ifrån mig Varma kroppar upprepande gånger under de första femtio sidorna kan jag helt plötsligt inte släppa den. Hur motbjudande den än är emellanåt fascineras jag ändå av Marions teorier, hur han går till problemets kärna i ett typ av dystopi som av min erfarenhet mest brukar betyda splatter, dålig humor och känslolösa monster.

Vad är egentligen ett monster? Vad gör ett monster till ett monster? Som diskuterats hos Bokstävlarna för inte så länge sedan är det inte alltid svart på vitt och Marion går verkligen på djupet i frågan – i en bok som både är spännande, intressant och kanske framförallt väldigt annorlunda.

Mix förlag, 2012.

Boktokig, Swedish Zombie och Bokstävlarna har också läst.

Köp den här eller här.

11 thoughts on “Varma kroppar – Isaac Marion

  1. Visst är det skickligt. Hela idén är ju egentligen befängd. Precis som zombier generellt och även många andra monster är ganska befängda. Men Marion får till det. En del tar fasta på det romantiska, andra på det komiska. Jag fastnade nog mest för det sorgliga och/eller det melankoliska i framförallt bokens första halva. R i rulltrappan. Sedan det där att faktiskt lyckas lura läsaren, att R är död, men ändå har nåt slags rudimentär tankeförmåga osv. För om de döda nu skulle börja knata omkring, varför skulle de då inte heller kunna ha tankar av nåt slag. Monstret är verkligen en intressant figur.
    Kanonbra skrivet, Eli!

    1. Ja, visst är det befängt! Jag fastnade verkligen för absurditeten i att zombierna är monster som äter människor men ändå har vanliga vardagsproblem och är tänkande varelser, men också som du för det melankoliska och sorgliga.

      Åh, tack! 😀

    1. Jag var inte heller mycket för zombieböcker innan, men den här och Världskrig Z är verkligen riktigt bra!

Kommentera