Varulvsmyter och människostereotyper

Rubriken till det här inlägget var inte helt självklar. För hur sammanfattar man tre böcker som alla rör sig kring samma karaktärer och berättar en enda lång historia men som ändå verkar rymma väldigt mycket mellan de sex pärmarna?

9143506135Jag är inte helt säker, men jag vet att jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig Magnus Nordins varulvsberättelse när jag väl börjat med den. Skuggvarelser heter den första boken, den läste jag för några veckor sedan och även om jag inte fick något direkt sug att fortsätta läsa serien tyckte jag ändå den var spännande och intressant.

När däremot den andra boken, Blodets röst, hittade mig på biblioteket tog historien verklig fart. Andra boken är nämligen betydligt bättre än den första och den tredje var jag tvungen att hugga in på så fort jag läst ut den andra.9143506127

För att inte spoila andra och tredje boken tänker jag bara berätta att historien handlar om Daniel och Kira – Daniel som är son till en alkoholiserad skrothandlare på Gotland och Kira som är varulv och flyr till Gotland från en fångläger tillsammans med sina äldre fränder.

Kärlek uppstår. Såklart. Men vad som ändå är befriande med de här böckerna är att kärlekshistorien inte är den typiska människo-monster-romansen som har dykt upp i så många ungdomsböcker de senaste åren. Den är intressant, spännande och full av både igenkännande tonårskärlek och svårmod som får det att knipa i hjärtat.

Däremot dyker det ibland upp lite mer stereotypa bilder i människoporträtten. Det finns också en hel del logiska luckor att irritera sig över och saker som flyter ihop lite för lätt men egentligen är det bara småsaker och överlag tycker jag verkligen om de här böckerna. Framförallt tycker jag om Daniel, som inte är en helt rättrådig hjälte men just därför desto mer mänsklig och väldigt lätt att ta till sitt hjärta.

Den största behållningen är just de karaktärer som faktiskt får fler dimensioner – tillsammans med spänningen som verkligen är andlös. Andra boken var så spännande att jag kallsvettades – jag var tvungen att veta hur det gick och jag fick hålla i mig för att inte alldeles febrigt bläddra till sista sidan. Andra boken är också mer brutal än den första – det var nästan så jag var rädd för mardrömmar efteråt för hu vad vissa bilder framträdde kristallklart och var som klistrade på näthinnan efteråt.

9163869306Tredje boken, Skuggvandrare, är däremot inte lika bra. Det är fortfarande spännande, men inte lika spännande som i tvåan, och stereotyperna breder mer friskt ut sig över persongalleriet. Samtidigt vävs alldeles för mycket konspirationsteorier in i handlingen och de logiska luckorna växer allt mer. Jag sträckläste trean för spänningens skull och jag gillar slutet på historien, men vägen däremellan var inte helt självklar.

Helt självklart däremot är att jag ändå tyckte om serien i sin helhet. Framförallt är de nog de mest sträckläsningsframkallande böckerna det här året.

1 thought on “Varulvsmyter och människostereotyper

Kommentera