Vilda svanar – Jung Chang

Egentligen hade jag tänkt läsa Vilda svanar under förra årets läsutmaning Klassiska kvinnor. Tyvärr, liksom med flera andra böcker jag tänkt läsa, hanns den inte med och istället låg den här hemma och väntade och väntade och kanske är en av förklaringarna till att vi aldrig riktigt kom överens de fantastiska förväntningar allt det där väntandet skapade.

vilda-svanar-tre-dottrar-av-kinaAtt Vilda svanar räknas som klassisk feministisk litteratur kan jag förstå, för den belyser ett stycke historia ur ett kvinnoperspektiv och det är något historieskrivningen sällan gör eller har gjort. Vilda svanar lyfter fram tre generationer kvinnor under ett århundrade när Kina var i uppror, från störtandet av kejsarmakten till Maos kommunism och skräckvälde och fram till dagens Kina som har tänjt på gränserna och slagit några metaforiska hål i sin mur men som fortfarande är väldigt hårt styrt av stat och traditioner.

Jung Chang är den tredje generationen kvinna i Vilda svanar, och kanske är det för att hon i den sista tredjedelen av boken skriver om sig själv som det är då jag verkligen fastnar och sidorna verkligen börjar rinna iväg. För hur intressant jag än tycker de två första tredjedelarna är, hur fruktansvärda vissa händelser är och hur mycket jag än får veta som jag inte visste innan, så gick läsningen så fruktansvärt trögt att jag ibland funderade på att lägga ifrån mig boken och ge upp projektet. Språket är torrt, upprepande och av en sort som exakt återger ett händelseförlopp men aldrig verkar gå riktigt på djupet.

Nu är jag inte en biografiläsare, och mängden biografier jag har läst kan räknas på två händer. De jag har tyckt om kan räknas på en hand. Kanske det är just det där platta, rakt berättande språket de ofta har som jag helt enkelt inte gillar – jag vurmar för Språk och Stämning mer än något annat i böcker – kanske är det helt enkelt inte min typ av genre. I början led Vilda Svanar stort av det här, men allteftersom tidslinjen närmade sig författarens födelse och liv så började boken verkligen ta sig.

Det är dock också här som jag blir lite tveksam till att den här boken står bland facklitteraturen på biblioteket (åtminstone vårat). För hur sanningsenlig skildringen än må vara så blir det under den här delen väldigt klart att det är just det; en personlig skildring färgad av författarens egna upplevelser. Det är snarare en biografisk roman än en faktabok, hur mycket fakta som än finns i den. Jung Chang är heller inte särskilt självkritisk och både mamman och hon själv verkar ibland nästan ofelbara. Just det kan jag dock ta, för det viktiga i den här boken tycker jag är att framhäva kvinnorna och kvinnokampen och det görs ändå. Men det personliga i skildringen tycker jag särskiljer den från fackböcker. Med det inte sagt att den inte är ett oerhört viktigt tidsdokument.

Det är också, trots de enligt mig språkliga bristerna, en fängslande och skrämmande historia. Hur mormodern led hela sitt liv av sina snörda fötter, hur hon kämpade för att få behålla sitt barn som en av många konkubiner till en krigsherre, hur hon rymde för barnets skull och stod på sig i en tid när kvinnor inte var sina egna utan sina fäders – och sedermera sina mäns. Det är fängslande att läsa om hur den brinnande kampen för Maos kommunism slet tag i både moderns och faderns hjärtan och hur kommunismen gick före allt annat – hur modern ständigt blev trampad på av fadern i kommunismens namn och hur hon kämpade sig igenom missfall, långa vandringar och misstänksamhet mot henne när hon satte sina barn före kommunismen. Det är också lika delar hemskt och intressant att läsa om hur en rörelse som var böndernas revolution även den blev ett skräckvälde med angivelser, tortyr och fångenskap. Men framförallt tycker jag den här boken är värd att läsa för kvinnokampen i den – hur kvinnorna i de olika tidsepokerna stod upp för en rätt kvinnor över världen har gjort i hundra år och fortfarande gör – att få räknas som människor lika mycket som män.

Andra som bloggat om boken: Sannas bokhylla, Lottens bokblogg, Runwayp, ….och dagarna går, Feministbiblioteket.

Kommentera