Vingar av glas – Sofie Trinh Johansson

9789187015137_large_vingar-av-glas_haftadVingar av glas är fortsättningen på Halvblod, första boken i en planerad trilogi, alltså finns det som vanligt risk för spoilers för första boken.

I Halvblod möttes Aveline och Billy i vad man skulle kunna kalla en vampyrisk kulturkrock och slutet på Halvblod lämnade dem vid ett vägskäl i de norrländska skogarna. Billy är fullblodsvampyren, Aveline är halvblodet som behöver kämpa för sin rätt att överleva. För att få fortsätta finnas måste Aveline stå till svars inför Rådet, och för att komma dit måste hon träna på sina krafter, både fysiskt och psykiskt. I Vingar av glas upptäcker hon långsamt vem hon själv egentligen är, vad hon kan och vad hon måste göra.

Det är en spännande resa. Jag gillade verkligen Halvblod och jag gillar Vingar av glas – kanske inte lite mycket men det kan vara för att Vingar av glas känns lite som en mellanbok. Första boken bestod av en lång och spännande flykt och jag antar att tredje boken kommer betyda upplösningen på historien och ett ihopknytande av alla trådar – men här befinner sig huvudpersonerna i stort sett på samma plats väldigt länge.

Trots att känslan av en mellanbok infinner sig ibland så är känslan av sträckläsning större. Jag hade svårt att släppa historien, svårt att sluta tänka på karaktärerna och det är skickligt av Sofie Trinh Johansson att skapa så mycket på en så begränsad plats. Visserligen ska det sägas att jag också blev lite trött på Avelines ständiga velande om vem hon vill vara med, men det skulle också kunna ha att göra med att triangeldramat, återigen, känns lite uttjatat.

Det finns andra saker med Vingar av glas jag verkligen inte gillar och som stör intrycket av hela boken. Det ställs svåra, tunga frågor om förlåtelse men jag gillar inte alls det som får frågorna att ställas.

Det jag gillar är att bygget som håller vampyrvärlden samman är gediget och står fast, även när författaren ger sig ut på så vindlande vägar som tankeläsning, själar och medvetanden. Vad som lätt hade kunnat bli alltför abstrakt blir istället spännande, intressant och inte så lite klaustrofobiskt.

Det jag tycker allra mest om är tvetydigheten ifråga om godhet och ondska. Aveline själv vandrar inte helt och hållet på vad man kan kalla den smala vägen, egentligen finns det ingen smal väg alls i Vingar av glas och både vampyrer, människor och änglar bär stråk av såväl ondska som godhet. Vampyrerna i Sofie Trinh Johanssons värld är tvetydiga, ondskefulla, lögnaktiga, hemlighetsfulla och då och då till och med godhjärtade och även om jag har svårt att acceptera vissa händelser och ställningstaganden under bokens gång kan jag inte låta bli att tycka om den. Vingar av glas utlovar mycket inför sista boken i serien och jag är inte så lite hungrig på upplösningen.

Mörkersdottir, 2012.

Kommentera