Wuthering Heights – Emily Brontë

Det var längesedan jag läste en ny bok. Säkert flera veckor. Jag har läst om Twilight-serien och jag har även spenderat jul och nyår med att läsa om Wuthering Heights.

Det tar sin tid. Wuthering Heights är inte världens lättaste bok att läsa, engelskan är tidstypiskt gammaldags med många svåra och ovanliga ord, och hade jag inte läst boken på svenska en gång innan hade det tagit ännu längre tid, möjligt är att jag hade gett upp helt.
Samtidigt är språket en av de största tjusningarna. Det placerar berättelsen i sin samtid med en gång och skapar en aura av gamla tider, en gammal kultur och en närmast förlorad värld.

Den världen är ofta mörk, rentav svart, och kärlekshistorien utspelar sig i skuggan av karaktärernas hat och illvilja, både mot sig själva och andra. Hatet och desperationen är för mig bokens största behållning, jag tycker den mörka stämningen är bland det mest fascinerande jag läst. Det är också fascinerande att läsa om boken efter att ha läst Twilight-serien ett par gånger, då jag efter första läsningen tänkte på vilka likheter som finns mellan Edward och Heathcliff, och mellan de båda komplicerade förhållandena i böckerna. Kanske ingen direkt likhet i själva historien, men det finns där i uttrycket och det finns i melankolin, i känslorna och kanske framförallt i den utmärkande besattheten. Jag tycker det är  intressant hur just besattheten störtar Heathcliff och Cathy i hat och förtvivlan men för Bella och Edward blir anledningen till evighetslång kärlek. Inte för att kärleken inte finns i Wuthering Heights, och när försoningen och föreningen slutligen uppenbarar sig är den också fullkomlig. För mig, och detta har jag haft oändliga diskussioner om med min lärare i litteratur för några år sedan, visar sig försoningen också i flera, var för sig intressanta, led. För mig är Heathcliffs och Cathys slutliga förening det mest fridfulla i hela boken. Det påminner om ett annat förhållandes inledning, gång och slut i en annan av mina favoritböcker från samma tid: Ringaren i Notre Dame.

Egentligen har jag lika mycket att säga om den här boken som jag har svårt att säga det. Vi ägnade många intressanta timmar åt att diskutera den här boken när jag läste litteraturvetenskap, en rolig diskussion som inleddes av jämförelser mellan Thrushcross Grange och Wuthering Heights som symboler för civilization respektive förvildning, fortsatte med funderingar om intertexter och språkvetenskapliga finesser, och slutligen urartade i kommentarer som ”Men Heathcliff är ju lite smarrig sådär.”

Ja, det var ett sidospår. Jag har tydligen ovanligt svårt att formulera mig idag, så jag låter det vara med citatet:

You said I killed you – haunt me, then! The murdered do haunt their murderers, I believe. I know that ghosts have wandered on earth. Be with me always – take any form – drive me mad! only do not leave me in this abyss, where I cannot find you!

Kommentera