You had me at hello – Mhairi McFarlane

För några dagar sedan skrev jag om hur mitt deckarintresse svalnat av alltför dåliga böcker och hur en viss deckarförfattare räddat alltihop igen. Ungefär samma sak känner jag med chicklit, och ungefär samma räddning lyckades Mhairi McFarlaine med. Egentligen borde jag ju tacka Fiktiviteter, för det var efter att ha läst om boken där som jag faktiskt vågade mig på att själv läsa den, hur förstörd jag än varit av sämre chicklit.

11123898_351840378338037_1663599491_nVi vet inte riktigt vad som hänt när Rachel i början av boken springer rakt in i Ben. Allt vi vet är att det finns en historia och att den sakta men säkert rullas upp parallellt med att Rachels liv slås i spillror när hon när hon tar beslutet att lämna sin pojkvän sen många år och blivande make. Jag vet inte om det är uppdelningen mellan Rachels collegeliv och nutida, söndertrasade liv som gör det men You had me at hello är långt mindre klyschig än en hel del i samma genre.

Det känns också väldigt mänskligt. Långt mer än bara glassiga ytor och en väg som verkar krokig men egentligen är spikrak, har Mhairi McFarlane lyckats skapa karaktärer som jag som läsare verkligen bryr mig om och – ännu bättre – kan känna igen mig i, de många milens skillnad till trots. Alla har väl någon gång brutit upp med något, även om det inte är ett femtonårigt förhållande. Det här är också en riktigt välskriven bok som – hur trist det än kan låta – är ett sant nöje att läsa.

You had me at hello är precis så lagom gullig och igenkännande att den känns som en kompis en kan ta fram en regnig dag när en känner sig lite nere och vill ha lite bokligt fluff som sällskap. Läs!

Andra bloggare som läst: Kattugglan, Enligt O, hyllan.

Kommentera