Zelda: Uppbrott och utbrott

Zelda är förmodligen min största favorit i satirgrenen av grafiska romaner- genren. Det är en del att leva upp till. I fjärde Zelda- albumet gör Lina Neidestam det fortfarande med bravur.

Zelda har nu fått drömjobbet – eller? Drömmen om att jobba med media har reducerats till en 11240740_770164073080877_1196929257_nskvallerspalt i tidningen Slick, hon är fast i förhållandet med Cesar som inte skulle vara något förhållande och hon tröstar Tove när det tar slut med Elsa. Det är alltså till stor del tvåsamheten som får sig en känga i Zelda 4, men också – som vanligt – mansidealet och de normer som styr vårt samhälle. Lina Neidestam är verkligen briljant när hon dekonstruerar normer och strukturer och gör dem så otroligt glasklara i all sin enkelhet – även om en känner sig medveten så blir en utmanad att tänka och det är det som gör Zelda så otroligt bra – förutom att hon också är hysteriskt rolig och lätt att känna igen sig i när det inte alltid går att leva upp till idealet.

Men, och det finns ett men, jag tycker inte att Zelda 4 är lika vass som de tre föregående albumen. Jag vet inte om det känns så för att jag läst några av stripparna innan, när de publicerats på nätet, eller om något av den skärpa som fanns i de tidigare albumen har mattats av något. Kanske var Zelda roligare när hon var iväg på diverse äventyr och inte bara satt hemma och funderade över tvåsamheten. Det känns inte som att det kommer någon vart utan mest står och stampar.

Fortfarande är Zelda 4 ett grymt bra och roligt album och jag hoppas på att det kommer ett femte album. Men som inledningen på den här recensionen stipulerade så har de tre tidigare Zelda- albumen satt ribban skyhögt. Kanske lever inte Zelda 4 riktigt upp till det.

Kartago, 2015.

Kommentera