Kometen kommer och andra äventyret med Mumintrollen

I Kometen kommer störs lugnet i Mumindalen av den hemska nyheten att en komet är på väg rakt mot dem. Kometen lyser upp ett märkligt sken på himlen som bara blir större och rödare för varje dag. Det är svårt att inte tänka på Mats Strandbergs Slutet, som gavs ut förra året, vid läsningen av Tove Janssons klassiska barnbok vilken är den andra om Mumintrollen.

Jag älskar att befinna mig i Mumintrollens värld. Även i det svåra är det mesta ganska tryggt och lugnt. Mumintrollen är pragmatiska varelser som meddelar att vid ett svårt äventyr behövs saft och kakor och om någons hus går sönder, ja då är varelsen som bodde där välkommen att flytta in i Mumintrollens hus. Inga krusiduller. Jag önskar att många människor kunde tillämpa medmänskligheten som finns i Mumintrollen. Det finns mycket som vuxna borde lära sig av Mumintrollen, det här är underbara allåldersböcker. De är klassade för 6-9 år men jag tror att de, för det yngre spannet, fungerar allra bäst som högläsning då de både är filosofiska och innehåller lite ålderdomliga ord. Det finns också några fåniga stereotyper, som att Snorkfröken måste vara så himla intresserad av sitt utseende, och sådana saker är bra att prata om.

Precis som i Slutet reagerar varelserna i Mumindalen olika på jordens undergång. Muminmamman är fortfarande ganska pragmatisk och filosofisk, för någon blir en kattunge det allra viktigaste. Kometen kommer är en stor berättelse, ett äventyr att ge sig ut i. Jag lyssnade på Tove Janssons fantastiskt fina uppläsning och jag ångrar det inte – men jag önskar att jag hade haft boken bredvid mig för när jag bläddrar i den i efterhand inser jag hur mycket illustrationerna ger berättelsen. Jag hade då och då lite svårt att hålla isär alla figurer i ljudboken, för så mycket utseendebeskrivningar ges inte utan fantasin får spela in – men bilderna tar vid där texten slutar och gör det ännu lättare att se hela äventyret för sitt inre öga.

Pappersboken är nyutgiven av Rabén och Sjögren, 2014. Finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Ljudboken med Tove Jansson som inläsare är utgiven av Sony, 2016. Finns också på Bokus och Adlibris. Även Mark Levengood har läst in böckerna.

Fler som läst: och dagarna går, Nellons bokblogg, Barnboksbloggen, Bokbabblaren, Läsfåtöljens bokblogg,

The Quiet at the End of the World – Lauren James

The Quiet at the End of the World är som sin titel – vacker, lågmäld, filosofisk. Lauren James skriver nyskapande sciencefiction- YA i en genre som verkligen behöver det.

London, 2109. Lowrie och Shen är de yngsta människorna i världen efter att hela jordens mänskliga befolkning drabbats av infertilitet. Inga barn har fötts på många år. Ingen forskare vet om det är ett virus eller miljöförstörelsen, ingen har hittat ett botemedel. Lowrie och Shen lever sitt liv skyddat av de åldrande människorna, ensamma om sin ålder tyr de sig till varandra och tillbringar sina dagar vid Themsens strand i London, grävandes efter skatter från historien.

The Quiet at the End of the World är ingen typisk YA- dystopi. Ingen revolution pågår, ingen större fiende eller statsmakt har förslavat befolkningen. Lauren James undviker effektivt genrens stora klyschor och skapar istället ett dystopiskt London där känslan och tanken får ta större plats än apokalypsen i sig. Människan, med sin förstörelse av klimatet och sin förmåga till existentiellt tänkande blir till sin egen fiende när hen möter det ultimata hotet: total utplåning. Vilka är vi, då? Vad betyder någonting? Vad finns kvar, och vad lämnar vi efter oss? Med slutet av människans existens nära förestående blir lagren av mänsklig historia så mycket mer intressant, Lowrie tänker dag efter dag på det hon hittar begravt i sanden medan Shen funderar på vad rymdvarelser skulle tänka om människan om de någonsin hittade hit.

Lauren James språk är stort och vackert. Berättelsen är otroligt stillsam, ändå sträckläser jag. Det är lätt att älska karaktärerna och bry sig om dem så mycket att det gör ont. Jag har läst alla Lauren James fyra utgivna böcker och de är alla helt fantastiska. Hon är i min mening en av de allra bästa YA- författarna idag och jag önskar så att hennes böcker blir mer kända. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan ett svenskt förlag börjar ge ut hennes böcker. Missa dem inte.

Finns på SF- bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Påskläsningen

Påskens långa lediga dagar är här. Vårsolen har äntligen börjat värma och jag tänkte gå många och långa promenader, men också bädda ner mig med en bok såklart.

Det här är böckerna jag läser i påsk. Jag fortsätter på The Three- Body Problem av Cixin Liu som är underbar men ganska svårläst. Den behöver varvas med något lättare, det blir Gudarna av Elin Cullhed. Jag kommer också ge mig in i vackra Kattvinden av Helena Öberg och äntligen, äntligen läsa Till Vial av Henrik Ståhls, vårens mest efterlängtade bok.

Nåväl. Jag kommer läsa några av de här böckerna. Jag kommer också spela Rise of the Tomb Raider, andra delen i nyaste Tomb Raider– serien som jag älskar.

Vad läser du?

ALMA-priset och Slangbellan 2019

Två viktiga litteraturpriser har delats ut i april. I början av april delas alltid ALMA- priset ut, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Jag brukar alltid hålla stenkoll på det för jag har upptäckt så fantastiskt fina författarskap genom det priset som jag förmodligen inte hade läst annars – Meg Rosoff och Jacqueline Woodson är två av de senaste. I år gick priset till en författare jag aldrig hade hört talas om och som är väldigt sparsmakat utgiven på svenska – flamländske Bart Moeyaert. Jag gissar att det väldigt snart kommer översättningar och nyöversättningar och då kommer jag genast att läsa. Här kan du läsa mer om Bart Moeyaert.

Slangbellan instiftades av Sveriges Författarförbund och är ett debutantpris för barn- och ungdomslitteratur. De nominerade i år var Melody Farshin, Marjan Svab och Helena Hedlund. Jag hade tidigare läst Melody Farshins ungdomsbok Mizeria och älskade den, så såklart hoppades jag på den. Priset gick till Helena Hedlund som skrivit barnboken Det fina med Kerstin och jag lyssnade genast på författarinläsningen av ljudboken. Jag blev helt golvad, det är en fantastiskt fin barnbok som jag kommer skriva mer om snart.

Jag tycker att det är tråkigt att mediebevakningen är så dålig för barn- och ungdomslitteratur. Det var svårt att överhuvudtaget få reda på vem som fått Slangbellan just efter att priset delats ut. ALMA- priset brukar få lite större täckning, dock inte i närheten av vad priser för vuxenlitteratur får. Barn- och ungdomslitteraturen är så oerhört viktig och bra, det är synd att den behandlas så styvmoderligt av många medier. Skärpning.

  

Varje natt kysser jag markens fötter – Jila Mossaed

Jila Mossaed valdes in som ny ledamot av Svenska akademien i oktober 2018, hon efterträdde Kerstin Ekman på stol nr 15. Jila Mossaed föddes i Teheran, Iran och flydde till Sverige 1986. Varje natt kysser jag markens fötter är hennes fjärde diktsamling på svenska, den gavs ut 2009 och är en fantastiskt berörande resa genom exil, flykt och utanförskap.

Det handlar om att lämna ett land bakom sig och försöka finna ett liv i ett nytt land. Jila Mossaed porträtterar ett kallt, ibland ogästvänligt, nordligt landskap och utforskar hur det går att skaffa sig ett nytt liv där. Trådar från det gamla livet följer med in i det nya men språket är ett helt annat.

Jila Mossaeds språk är rikt och vackert, det skapar bilder son fastnar på näthinnan. Jag tänker mycket på det som Elfrida Bergman sa, angående Queering Sápmi, om att det som verkligen kan få oss att förstå andras verklighet är att höra berättelsen om deras liv. Jag hoppas att många läser båda de här böckerna och kan finna förståelse i dem.

Jag tänker också mycket på en bok jag läste parallellt med denna, Under samma himmel av Katherine Marsh. Det är en nyskriven barnbok som berättar om Max och Ahmed, båda nya i ett land som inte förstår dem och som de inte förstår. Skillnaden är att Max flyttat dit med sin välbärgade amerikanska familj och Ahmed flytt från krigets Syrien. Det är märkligt, och vackert, hur två så olika böcker kan förmedla precis samma känsla, den av att inte höra hemma, inte ha rötter i marken du går på.

Jag tyckte mycket om Varje natt kysser jag markens fötter och är glad att om något bra kommer ur hela den smutsiga Svenska Akademien- härvan så är det att fler fått chansen att upptäcka Jila Mossaeds dikter.

Hur samma himmel kan se väldigt olika ut

Max och Ahmed, två barn som sover under samma himmel men lever så olika liv att det är svårt att tro att det är samma stjärnor de ser. Max är 13 och måste flytta när hans föräldrar bestämmer sig för att de ska bo i Bryssel i ett år istället för hemma i USA. Max kan ingen franska, hitta inga kompisar och måste gå om ett år i skolan.

Ahmed är 14 år och kommer till Bryssel via Turkiet och Grekland, efter att ha flytt från krigets Syrien. På vägen har han förlorat hela sin familj, ensam och utan pengar går han omkring i Bryssel tills han hittar en övergiven källare att sova i.

Det är, förstås, Max källare. Huset bär på ett arv sedan andra världskriget då Albert Jonnart räddade en ung judisk pojke från tyskarnas förföljelser. Det är när Max lär sig historien om Albert Jonnart som han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att rädda Ahmed.

Under samma himmel är en fantastiskt fin samtidsroman, skriven för 9-12 år men som kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. Katherine Marsh berättar med ett konstant barnperspektiv och engagemang. Många böcker för barn som har en pedagogisk agenda blir ofta lite torra, men Under samma himmel är en varm och stark berättelse hela vägen. Ibland kan jag tycka att polismannen Fontaine och hemskolelärarinnan är otroligt trista och förutsägbara men de fyller ändå sin funktion i berättelsen på ett lite otäckt sätt – vardagsrasismen finns överallt i Europa och den blir allt mer högljudd. Det är skrämmande hur många Fontaine det finns.

Den parallella berättelsen om Albert Jonnart är ett fint och smart drag. Nästan alla unga får idag i skolan lära sig om andra världskriget och Förintelsen, men jag undrar hur många som får verktyg för att göra kopplingen till hur rasism och antisemitism breder ut sig igen, idag. Att ett barn på flykt idag är lika mycket ett barn på flykt som under andra världskriget. Att de är lika värda att skydda och rädda från dagens krig som gårdagens. Att om vi inte gör någonting är vi inte bättre än de som vi anklagar för att ha stått bredvid medan nazismen växte sig starkare, då.

Under samma himmel är engagerande, berörande och viktig. Läs den hög för, eller tillsammans med, era barn. Bara läs den.

Rabén och Sjögren, 2018.

Finns på Bokus och Adlibris.

Essensen ur existensen i bilderboken, klimatångest och Revolution Poetry – Litteralund dag 2

Litteralunds andra dag inleddes storartat. Författarna Åsa Lind och Lotta Olsson samtalade med Lunds domkyrkokaplan om att skriva fram essensen ur existensen i barnboken. Jag var lite rädd att det skulle bli ett samtal om religion men det blev det inte. Samtalet kretsade kring författarskap, om hur tanken föder texten och hur texten föder tanken – och kanske framförallt om hur en skriver böcker för barn. Det var ett fantastisk fint samtal som rörde sig mellan hur barn lever på vuxnas villkor, hur en kan bli för liten för en erfarenhet, behöva kliva ur och bli buren över mörkret. Om texten som ett levande ting – om själva livet.

Den något existentiella tråden fortsatte rulla genom dagen. En av de allra mest intressanta samtalen var när klimatforskaren Alexandra Nikoleris samtalade med Mats Strandberg om hans bok Slutet, om klimatförändringar och människors olika sätt att förhålla sig till dem. Frågan ställdes om varför det inte finns skönlitterära skildringar av hur vi löser klimatkrisen, svaret kanske är att motståndet i litteraturen behövs. Slutet benämndes på ett sätt som en fin berättelse om frid, om hur människor börjar bry sig om varandra – är sättet att hantera klimatångesten helt enkelt att få vår dödsångest under kontroll? Eller behöver vi bara inse att klimatfrågan inte är ett framtida hot utan ett faktisk dystopi vi lever i, här och nu?

Mats Strandberg pratade också om den starka mänskliga drivkraften i att lämna ett avtryck av sig själv på jorden. Samtalet avrundades i att det går att bemästra ångesten även med tanken att det du gör för att stävja klimatförändringarna inte bara behöver göras för att det är effektivt – utan för att det är rätt och om världen skulle gå under skulle det fortfarande vara rätt.

Men det mest fantastiska med Litteralund var det avslutande samtalet där Nachla Libre, den konstnärliga ledaren för Revolution Poetry, samtalade med tre av de poeter som medverkar i diktsamlingen med samma namn. Samtalet inleddes med underbar spoken word och handlade sedan väldigt mycket om vad det kan betyda att få uttrycka sig genom en plattform som Revolution Poetry, särskilt när du inte fått en chans att uttrycka dig tidigare. Vad det kan betyda att få frågan ”Vad tänker du?” istället för att få höra påståendet ”Tänk så här”. Att få hjälp att uttrycka sina känslor genom skrivandet och estraden. Att få en plats, ett sammanhang som du tidigare nekats. Robin Nazari, Nebay Meles och Sara Nazari vad otvungna, öppna, ärliga och medryckande – stora stjärnor på en konferens där många lös starkt. Jag har skrivit om boken här. Läs den!

Fantastiska Litteralund!

Poesi, äventyr och skrivande – Litteralund dag 1

Litteralund inledde med pompa och ståt. Vi välkomnas i ett universitetshus där trappan i sedvanlig Litteralund- anda klätts om till boktitelpoesi. Vackert så det förslår.

Tisdagens inledande program visade på bredden och djupet i den finlandssvenska och svenska barnbokspoesiutgivning vi ser just nu. Linda Bondestam, Jenny Lucander, Annika Sandelin och Lena Frölander-Ulf framförde en sällan skådat diktvarieté och samtalade.

Vidare lyssnade vi under tisdagen på bilderbokskonstnärer prata om inspiration, prestation och frustration. Petrus Dahlin, Ylva Hällen och Lena Frölander-Ulf gav sig in i äventyret och det var en fin och spännande diskussion om en genre som glömts bort lite, mycket i skymundan av fantasyn. Själv älskar jag äventyret, nästan lika mycket som fantastiken.

Fantastiskt var också att lyssna till Johanna Thydell och Jessica Schiefauer prata om skrivprocesser, om att skriva för unga och att få unga att skriva. Avslutningsvis lyssnade vi till konstnärer från fyra olika länder tala om bilderböcker. Åh vad jag älskar bilderboken och dess tusen möjliga sorters läsare.

Mot Litteralund!

Äntligen är det Litteralund igen! Den allra roligaste bokkonferensen, Bokmässan inräknad. Litteralund har ett stort och kreativt hjärta och tar vara på den stora och fantastiska barn- och ungdomslitteratur som finns idag. Jag ser fram emot två dagar med fina samtal, allra mest längtar jag efter:

Vad lockar med äventyret? med Lena Frölander-Ulf, Petrus Dahlin och Ylva Hällen.

Att skriva för unga och att få unga att skriva med Johanna Thydell och Jessica Schiefauer.

Djupt, fast med lätt hand med Åsa Lind, Lotta Olsson och Lena Sjöstrand.

Slutet? med Mats Strandberg.

Revolution Poetry med Nachla Vargas Alaeb, Robin Nazari, Nebay Meles och Sara Nazari.

Ses vi där?

Aliide, Aliide – Mare Kandre

Aliide, Aliide är berättelsen om 8- åriga Aliide, som ser världen som ett ständigt drama om liv och död. Hennes känslor är målade utanpå huden, en ständig ångest river i henne. Som läsare går det inte annat än att drabbas av den totala utsattheten.

Aliide bor tillsammans med sina föräldrar och lillebror i en stad, ungefärligt 1970- tal. Här finns skolan, vardagen, men allra mest finns ångesten. Aliide, Aliide är en gripande roman, ja fullständigt uppslukande emellanåt. Jag känner Aliides hudlösa ångest som vore den min egen, drar mig till minnes hur ångestfyllt det kunde vara att vara barn, hur stor och oöverskådlig världen var. Ändå har jag stundtals har jag svårt att tycka om Mare Kandres roman, kan inte närma mig Aliide.

Jag läste Aliide, Aliide tillsammans med en vän. Vi var överens om mycket, delade i våra åsikter om annat. Någonstans hade vi samma känsla av att det var svårt att ta till sig skildringen av Aliide som ett barn. Även om vi var helt överens i att ångest kan gripa barn lika mycket som vuxna hade vi också båda känslan av att denna oerhört specifika ångest, denna detaljerade tankevärld om jordelivets alla fasor, mer tillhörde en vuxens tankevärld med en vuxens erfarenheter. Någonstans brister själva gestaltningen av Aliide, hon i sig själv försvinner i den brutala tankevärld hon till synes frammanar.

Nej, jag kunde inte alltid ta till mig Aliide, Aliide som den skildring den kanske är tänkt att vara. Samtidigt älskade jag den på en slags tankenivå, i det att den försöker utforska ett barns vilda ångest – eller kanske snarare minnas barndomens tankevärld, filtrerat och tolkat genom en vuxens livserfarenhet. Aliides motvilja mot att passa in i en mall, i en norm – och  den samtidigt nästan desperata längtan över att göra just det, är kanske det som är mest gripande och ångestframkallande för mig.

Aliide är en sannerligen opålitlig berättare. Vem minns inte hur stort allting verkade vara sett från barnaögon, hur gator kunde sträcka sig mot oändligheten och hur små de sedan verkar när en växt ifrån den där storögdheten? Ibland är Aliide ändå just bara ett barn och det är svårt att veta vad som är utbroderat, vad som är ren fantasi. Mare Kandres språk målar upp en värld lik ingen annan, berättelsen är ett ibland gastkramande äventyr. Hur det än är så kommer det vara svårt att glömma Aliide.

Aliide, Aliide gavs ut 1991. Den finns att köpa som e-bok på Bokus och Adlibris men den finns säkert också att låna på ditt bibliotek.

Fler som läst: Dagens bok, Hyllvärmarna, Feministbiblioteket, booksessed.