Mot framtiden – krossa patriarkatet med Clara Henry

Mot framtiden är Clara Henrys essäistiska och smarta guide till att överleva – och kanske börja krossa – patriarkatet. Jag älskar att den finns.

Många vuxna håller kärt fast vid de böcker som väckte dem till feminismen på 1980- och 1990- talet och tipsar gärna om dessa när böcker om feminism till unga efterfrågas. Det behöver inte vara fel med äldre böcker men tack och lov har feminismen utvecklats något på trettio år och Mot framtiden är en bok som definitivt borde ges till alla unga idag. Och till många vuxna.

Clara Henry skriver om både historien och framtiden. Hur började feminismen och vilka tog oss dit vi är idag? Kapitlet om historiska feminister är i min mening lite för kort men ändå viktigt då det skrivs med ett intersektionellt perspektiv och lyfter fram kvinnor som Bell Hooks, Táhirih och Fusae Ichikawa.

Mot framtiden tar upp könsroller, vardagssexism, kroppspositivitet, våldtäkt och många andra oerhört viktiga ämnen. Clara Henry blandar diskussioner om strukturellt förtryck och sexism med tips såsom hur du skiljer på ett catcall och en komplimang, fem sätt att säga nej på krogen, myter om abort och hur du krossar dem i en diskussion och andra handfasta tips på hur du överlever patriarkatet.

Bland de saker jag älskar mest med den här boken är att den vänder sig lika mycket till män som till kvinnor. Ansvaret för att krossa patriarkatet läggs inte bara på den kvinnliga delen av befolkningen – här finns nästan lika många tips och råd till män om hur de synar sin egen roll i de patriarkala strukturerna.

Det är svårt att skriva en sådan här bok inkluderande. Patriarkatet utgår från en binär tvåkönsnorm (man och kvinna) och att synliggöra förtryck utifrån det kan verka nödvändigt, just för att få syn på det strukturella förtrycket som utgår från den här normen och kunna bekämpa det. Jag tycker att Clara Henry navigerar hyfsat genom detta genom att inte bara skriva om ”män” och ”kvinnor” utan ofta återkomma till icke-binära. Inte minst finns det ett antal ordlistor i boken som är otroligt viktiga i en tid när många inte ännu har, eller vill, ta till sig faktumet att patriarkatets binära könsuppdelning inte stämmer överens med verkligheten.

Mot framtiden är rolig, smart och välskriven. En essäistisk bok som blandar fakta med författarens egna erfarenheter. Clara Henry resonerar väl fram och tillbaka mellan svåra fallgropar och snäva könsnormer på ett imponerande sätt. Jag lyssnade på boken, en lysande författarinläsning som det var svårt att inte ryckas med i. Samtidigt rekommenderar jag verkligen den fysiska boken, jag bläddrade i den medan jag lyssnade och den är otroligt snyggt formgiven. Jag hoppas att Mot framtiden blir en bok som läses av många, unga som vuxna.

Den tryckta boken är utgiven av Forum, 2018. Den finns på bland annat Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2018.

Fler som läst: Enligt O.

Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Det är skrämmande läsning, Eva F Dahlgrens reportagebok om de kvinnor som dömdes under 20- och 30- talets lösdriverilag och spärrades in på tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Ändå är den helt sann, och vad mer är, att den säger någonting om hur kvinnosynen då har följt med ända in i våra dagar.

De sågs som undermåliga, samhällets bottenskrap, av rasbiologin som klev fram då med Herman Lundborg i spetsen. Han som grundade rasbiologiska institutet i Uppsala med premissen om att göra skillnad på människor beroende på vilken ”ras” de hade. Kvinnorna i Eva F Dahlgrens berättelse mäts och klassificeras, straffas för att de inte haft någon annan utväg än att gå på gatan och sälja sina kroppar. Männen som köpte dem, de straffades självklart inte.

Ändå är det i många fall männens fel att de hamnat där. Kvinnorna blir lurade av män, utslängda av män, slagna av män. Men det är kvinnorna som misstänkliggörs och straffas. Det finns en underton längs med hela boken om en djupt föraktfull kvinnosyn som visserligen blivit långt bättre sedan 1930- talet men som fortfarande visar sig i våldtäktsdomar och synen på prostitution.

Det är på tvångsarbetsanstalten i Landskrona kvinnorna spärras in. Här sorteras de in i fack och behandlas därefter. De ska straffas, men också uppfostras till skapliga samhällsmedborgare för att kunna återinföras i samhället. Men hur ska de kunna de, när ingen vill anställa dem för att de har varit offer för prostitution? Vilken väg har de då att gå?

Att Eva F Dahlgren gjort ett gediget researcharbete finns det ingen tvekan om, länge kommer kvinnorna i boken spöka för mitt inre. Jag läser vidare, nästan hypnotiserad av deras berättelser. Ändå tycker jag att det finns stora språkliga brister, berättelsen stannar upp av transkriptioner av intervjuer och upprepningar av hur författaren själv sitter och ser på fotografier av kvinnorna och funderar över deras levnadsöden. Vid något tillfälle berättar hon att hon började med att skriva berättelsen som skönlitterär och det känns som att för mycket av det fått följa med in i reportageboken. Det är för mycket gissningar, för mycket försök att fiktionalisera livet på anstalten. Jag hade kunnat vara utan det. Men att Fallna kvinnor är fängslande och viktig läsning, det är det inte tu tal om. Inte minst för att lära sig något om hur kvinnosynen idag har följt med samhället sedan många år tillbaka. Inte minst är det talande att det berättas så lite om kvinnors historia, alldeles särskilt om kvinnor som ansågs vara samhällets bottensats.

Bokförlaget Forum, 2013.

Pocketutgåva av Thorén och Lindskog, 2015.

Pocketen finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Stories from the city, Romeoandjuliet, Vargnatts bokhylla,

De odöda – Johan Egerkrans

Johan Egerkrans böcker om väsen och mytologi är storverk, en fröjd för mörkervurmaren att sjunka ner i. Jag älskade både Nordiska väsen och Nordiska gudar men De odöda kommer att ligga mig alldeles särskilt nära om hjärtat.

Här finns så många av de mörkervarelser jag älskat så länge. Vampyren, kanske allra mest. Från Strigoi till Vrykolakas och Dhampir, här finns de alla och de känns så levande att det är otäckt. Johan Egerkrans fångar det gräsligt makabra, som så ofta utmärker legender om odöda, på ett förtjusande sätt som får det att kittla i maggropen av obehag. Från vampyrerna leds vi till varulvarna, till gastarna och andra odöda från världens alla hörn. Teckningarna är hårresande och vackra, den ena mer än den andra.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom och även om många av bokens varelser var mig bekanta sen tidigare finns också många nya. Jag fastnade länge vid Rusalkan, en slavisk vattennymf, Adzen från Västafrika och den aztekiska Cihuateteo. Det mest fascinerande, som så ofta med varelser och myter, är hur lika varandra de är världen över. Det finns oftast en hunger som driver den odöda mot det livgivande blodet och det är nästan alltid genom halshuggning, hjärtpålning eller solen den onda anden förgörs. Det säger förmodligen mer om världen människor förr levde i, saker som bar tyngd då, än själva ondskan och myten i sig.

”Hungrande efter blod och livskraft reser de sig ur sina gravar. Sedan urminnes tider har de odöda satt skräck i människor världen över”. Johan Egerkrans ger liv åt dem alla.

B Wahlströms, 2018.

Du hittar boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.

 

En piga bland pigor

En piga bland pigor är ett tidsdokument, en färgstark och fantastisk beskrivning av piglivet i Sverige i slutet av 1800- talet, men också en fin skildring av kvinnlig vänskap. Det senare kommer jag att prata mycket om i den här texten.

Bland dekadent cirkusinredning och med bubblor i glasen pratade min ena bokcirkel Prosa & Prosecco om En piga bland pigor – lite så en kanske kan tänka sig att Ester Blenda Nordström ville ha det om en läst Ett jävla solsken vid sidan av hennes reportageböcker. Det hade hälften av bokcirkeln gjort, vilket fick samtalsämnet att spinna från boken vi läst, till författarens liv, sett genom Fatima Bremmers penna, och tillbaka igen. Det verkar ha varit ett fantastiskt liv, äventyrligt, men också stundtals ensamt, rastlöst och ångestfyllt.

Ester Blenda Nordström var Sveriges första wallraffare, hon arbetade under täckmantel för den journalistiska gärningen långt innan begreppet var uppfunnet och första gången var på gården i Sörmland som omskrivs så bitterljuvt i En piga bland pigor. Ester ville uppmärksamma hur hårt pigorna levde och arbetade och hur lite de fick tillbaka, men det som skiner igenom mest i reportaget är hur stark vänskapen till den andra pigan, Anna blev. För mig var den gryende vänskapen det allra finaste med En piga bland pigor, hur snabbt de blev vänner och hur djupt de förstod varandra – något som kanske bara skapas när två kvinnor arbetar och lever så nära varandra under så hårda förhållanden.

För det är ett hårt liv, nästan oförståeligt sett med dagens ögon. Samtidigt blir också glädjen så stor i kontrasten, lördagskvällen som är ledig och ägnas åt dans inpå småtimmarna fast fötterna och händerna arbetat från otta till sent hela veckan. Jämt umgås de, finns bredvid varandra dag och natt, Ester och Anna. Det är kanske inte konstigt att Anna – som egentligen hette något annat – kände sig så sviken när det visade sig att Ester Blenda gjorde allt för att kunna skriva ett reportage, även om jag inte tror att någon tvivlar på att känslorna och vänskapen var äkta. Hur rätt Ester Blenda Nordström egentligen hade när hon gjorde detta var kanske vårt mest intensiva ämne under bokcirkeln, för samtidigt som vi var överens om att Anna på ett sätt blir förd bakom ljuset tyckte vi också att det självklart var viktigt att visa hur det faktiskt var att ha anställning som piga på en gård i Sverige i slutet av 1800- talet. Som så många andra kamper har den feministiska kampen bedrivits genom att aktioner tryckt på samhället – det är aldrig makten som banat vägen. Ester Blenda Nordström var en feministisk pionjär, och mitt allra mesta favoritavsnitt i boken är hur hon gör Anna till rösträttskvinna och den indignation som uppstår i Anna när hon inser hur mycket hårdare pigornas jobb är än drängarnas.

Ester Blendas språk är så fängslande, bilden som ges av gården i Sörmland är så levande, färgrik och detaljerad. Jag älskade den, jag kommer definitivt att läsa även hennes andra reportageböcker och jag tycker att du också ska göra det. Men kanske framförallt tycker jag du ska läsa Ett jävla solsken som kommer vara en av årets bästa böcker för mig. Min recension av den hittar du här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Vargnatts bokhylla, stories from the city, ordlycka, Theomis.

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

En oändlig läsning

Jag började läsa Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr när jag pluggade till bibliotekarie för knappa fem år sedan. Den var med på kurslistan då, men bara några kapitel ur den. Kanske förstår jag nu varför.

Det är långsam läsning, omständlig. Tråkigt är det inte, ofta tvärtom väldigt intressant, men de långa och invecklade filosofiska diskussionerna gör mig emellanåt lite matt. Hade jag läst hela boken till en kurs hade det nog varit en annan sak, men som fritidsläsning är det lite tröttande.

Sven-Eric Liedman skriver om människans kunskaper, från mänsklighetens början och genom hela idéhistorien fram till ungefär 2001 när boken gavs ut. Det märks att det gått några år. Det förefaller i Liedmans tes i det närmaste omöjligt att andra världskrigets fasor skulle kunna upprepa sig, men med det läget i Sverige och i Europa och världen idag med de rasistiska krafter som tar plats, har vi en helt annan rädsla för det.Samtidigt verkar det på vissa sätt som att det inte hänt något alls, vilket särskilt märks i kapitlet om demokrati och ett stycke om rasistiska eller på andra sätt icke-demokratiska partier. Ett långt citat, men väl värt att läsa, om hur det inte alls är självklart att till exempel rasistiska partier (som Sverigedemokraterna) är demokratiska bara för att de är folkvalda.

Det är som om man vore oförberedd på det faktum att demokratin rymmer en rad principer som *kan* komma i konflikt med varandra. Det finns en spridd och oskuldsfull föreställning om att det demokratiska systemet automatiskt ger lösningen på alla politiska problem. Men demokratin är inte en beslutsmaskin. Den måste fungera i en komplex, föränderlig och motsägelsefull verklighet. Människor och partier kan – som Haider – utnyttja vissa delar av den, som de fria valen och yttrandefriheten, för att utmönstra andra inslag, som alla medborgares lika värde inför lagen. Demokratin som formellt system ger inte någon enkel lösning på dilemma utan kräver en klokhet hos inte bara politiker utan också väljare. I ett samhälle som genomsyras av demokratiska värden kan inte en stor del av befolkningen rösta på partier som vill visa vissa grupper som betraktas som främmande på porten. (s. 344 i pocketutgåvan)

Jag tycker även om slutdiskussionen om bildning, allmänbildning och kunskap, framförallt om hur den ständigt måste underhållas för att inte dö. Att den är som ett levande ting, förändras och omformas i varje människa. Jag skulle nog dock behövt vara mer kunnig i filosofi och idéhistoria för att hänga med på allt. Vissa delar skummar jag. En del minns jag långt efteråt, några har jag glömt helt.

Jag väljer att räkna in den här boken i Icke-fiktiva läsutmaningen 2018, även om jag läste större delen mellan 2014-2017. Det var ändå den här utmaningen som fick mig att vilja läsa ut den till slut och faktiskt läsa några sidor varje dag. Jag ångrar inte att jag läst Ett oändligt äventyr men nu vill jag gå vidare till andra läsäventyr.

Den fysiska boken verkar vara slutsåld men finns nog på de flesta bibliotek och frekvent på loppisar. Den finns även som e-bok hos Bokus och Adlibris.

Ett hem med omtanke

Ett hem med omtanke är en snabbläst och bra bok om att leva på de resurser vi har och ta hand om både hemmet och jorden. En fin start på Icke-fiktiva läsutmaningen 2018.

Ett hem med omtanke överraskade mig. Jag är inte särskilt mycket för feng-shui- aktiga eller glossiga inredningsböcker och jag använder sällan, om någonsin, ord som ”harmoni”. Men jag kan tycka att titeln är något missvisande för mest av allt handlar Ida Magntorns bok om hållbarhet. Den bygger på de tre ”R”-en: Reuse, Reduce, Recycle och tipsar om hur du kan göra om i hemmet när andan faller på utan att bidra till konsumtion av nya prylar och därmed utarma den stackars jorden ytterligare.

Vi kan alla behöva bli bättre på just det: återanvända, minska, återvinna. Ledorden går igenom hela boken och belyser i varje kapitel olika aspekter av dem i relation till hemmets beståndsdelar – köket, garderoben, krukväxter, belysning, badrummet, städa och prylar. Det mesta är enkla, handfasta tips som är lätta att ta åt sig och lätta att testa. En del är tankeväckare att fundera vidare på. Behöver du verkligen en ny säng? Hur gör du ett miljövänligt sköljmedel? Vilken sorts lakan är miljövänligast? Hur hittar jag de bästa fynden på loppis? Vilka blommor är de bästa luftrenarna? Varför, varför, konsumerar vi så mycket?

Mot slutet finns en referenslista och lästips men samtidigt är det här inga revolutionerande åsikter. Att vi värmer upp jorden och skapar oss själva ett klimathot är ett faktum och att vi måste ta vara på de resurser vi har och minska konsumtionen av onödiga varor och gifter är inte en märklig slutsats. Ett hem med omtanke är en fin och oerhört nyttig bok jag gärna vill bläddra i igen. Och kanske ge i present till alla mina vänner.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.